Kategori: bokslut 2010

IFK Göteborg – finansiellt starkare, vad är nästa steg?

Nya Ullevi har fått mycket kritik men faktum är att flytten in på den nya arenan har stärkt IFK Göteborgs finanser, och det ganska rejält. Vi kan se att matchdags-intäkterna har ökat rejält samtidigt som kostnaden för matchdagen har ökat marginellt. Klubben har även upplevt en positiv utveckling på marknadssidan där intäkterna har ökat med nästan 50% sedan 2006.

Klubbens nya sponsoravtal med Prioritet Finans kommer att stärka ekonomin ytterligare och ge klubben utrymme att göra fler saker man önskar göra. Det skapar även goda förutsättningar att stärka den sportsliga konkurrenskraften gentemot sina toppkonkurrenter. IFK Göteborg hade under 2010 fjärde högst personalkostnader i allsvenskan och det är naturligtvis önskvärt att kunna öka denna post med syfte att skriva kontrakt med talang på en högre nivå. 

Och till skillnad från flera av de direkta konkurrenterna så är förutsättningarna också goda för att IFK Göteborg ska kunna göra det. Om klubben dessutom kan få sportslig utväxling för ny-investerade kronor så kommer man på så sätt att pressa konkurrenternas rörelsemarginaler och göra livet mer surt för dem.

Men det nya avtalet är även viktigt för svensk elitfotboll. Även om Prioritet Finans betalade en premie för att bryta upp en gammal tradition så sätter det en ny standard på nivån för den typen av avtal. Något som i förlängningen även borde underlätta försäljningen för klubbens konkurrenter. 

Om vi tittar på klubbens resultaträkning så ser vi att EBITDA har förstätks kraftigt sedan den dagen klubben lämnade sin gamla arena. Detta trots att personalkostnaderna har ökat. En bidragande anledning till det är den förbättade bruttoresultatet (rörelseintäkter minus kostnader sålda varor, matchdagskostnader samt kostnader för att sälja och underhålla marknadssidan). 

2010 års starka EBITDA ska dessutom ses med bakgrund av att laget underpresterade(?) sportsligt vilket pressade intäktssidan, främst gällande mathcdagsintäkter och premier från centrala avtal. En smolk i bägaren är det dåliga resultatet som klubben uppvisar vad gäller försäljning av varor där jag misstänker souvenirer ingår. Man tjänar inga pengar här.

Men vad är nästa steg, hur ska klubben kunna lyfta ytterligare en nivå? Klubbens goda ekonomiska utveckling har minskat den finansiella risken rejält. Leverage ratio är nu nere på låga nivåer och den kortsiktiga betalningaförmågan (balanslikviditet) har förbättrats och är god. Klubben har en relativt välfylld kassa med 29 miljoner och inga långfristiska skulder. Klubben står därmed väl rustad inför den projekterade ombyggnadtionen av Kamratgården som förväntas kosta 35 miljoner kronor.

”Clean Court”
IFK Göteborg har uttryckt ett intresse om att få äganderätten över fler processer på arenan. Idag kontrollerar arenabolaget försäljningen för majoriteten av logerna samt reklamplatser på arenan. När IFK Göteborg pratar om ”clean court” så menar klubben om att hyran ska vara marknadsmässig och inte högre än vad klubbens konkurrenter i andra städer betalar. Detta resonemang är dock helt ointressant för den som äger arenan. I och med att varje arenafastighet är unik så kan man inte heller generalisera någon marknadshyra.

Den gemensamma nämnaren måste vara att öka intäkterna från dagens nivåer, för både IFK Göteborg och arenabolaget. Problemet är inte att klubben tjänar för lite pengar, problemet är att Gamla Ullevi uppvisade en rörelseförlust på 19 miljoner under 2009 och ännu rödare siffor under 2010. En Lösning på problemet skulle vara att klubben kan bidra till att paketera och sälja arenans erbjudanden mer effektivt än vad den nuvaramde affärsmodellen mäktar med att göra.

Kanske hade man lyckats bättre om IFK Göteborg hade utarbetat och presenterat en affärsmodell där man hade identifierat flera intressenter, inklusive GAIS vilka även spelar på arenan, och approcherat arenabolaget genom att försöka sälja in denna modell med ett argument att det i slutändan kommer att öka värdet på fastigheten.

Men att kräva vad som man kallar marknadshyra är ju ingen värdeskapande aktivitet i sig, man flyttar bara värde från skattebetalarna till klubben. Har man inte de glasögonen på så är ju ett eget arenaprojekt inte heller någon lösning på problemet.

*edit* Och kanske är man på väg med en lösning

HBK:s fall – naturligt och mycket nyttigt för ligan

När Halmstad BK för andra året i rad redovisade en förlust i storleksordningen 15 miljoner kronor var min första tanke att klubben blev ett offer för den lägre aktiviteten på europeiska transfermarknaden. Men ganska snabbt fick jag förkasta den hypotesen. Bortsett från de extraordinära spelarförsäljningarna  under 2002, 2007 samt 2008 har inte Halmstad BK finansierat sin verksamhet överdrivet mycket genom spelarförsäljningar under 2000 talet. Nedanstående figur visar HBK:s intäktsstruktur.


Tittar vi på kostnadssidan så ser vi däremot en signifikant kostnadsökning under 2007 och 2008. Det ser ut som att klubbens management förväntade sig att de stora och men ett historiskt perspektiv mycket extraordinära intäkterna från spelarförsäljningar skulle fortsätta komma in även i framtiden. För samtidigt som kostnadskostymen växte så följde inte rörelseintäkterna med upp. Tvärtom, under de två senaste åren har rörelseintäkterna minskat med mer än 20%. 


Onekligen ser det därför ut som en klassisk överinvestering i talang. Och då måste vi ställa oss frågan vad det är som har drivit denna process. Den enkla förklaringen är naturligtvis felbudgetering och dålig ekonomistyrning. Det stämmer dock inte eftersom dessa stödfunktioner har en förhållandevis liten påverkan på klubbens förmåga att producera sportsliga resultat och kapitalisera dessa på intäktssidan.


Tittar vi på Halmstads intäkter så ser vi att klubben är kommersiellt i det närmaste obefintligt exploaterad. Ungefär 30% av intäkterna kommer från sändningsrättigheter samt centrala avtal. Man har blivit ifrån åkt av tidigare jämbördiga konkurrenter som Elfsborg, Örebro samt Kalmar FF och konkurrerar sedan ett par år tillbaka i samma intäktssegment som GAIS, Gefle IF samt Trelleborg. Figuren nedan visar hur klubbens finansiella och sportsliga konkurrenskraft har utvecklats sedan Halmstad BK vann SM guld år 2000. Den sportsliga marknadsandelen mäts genom att dividera inspelade poäng med det totala antalet poäng som spelas in av samtliga lag. Den marknadsmässiga andelen beräknas genom att dividera klubbens rörelseintäkter med samtliga allsvenska klubbars ackumulerade dito. Trenden mäts i form av tre års glidande medeltal där vi ser en tydlig nedåtgående trendkanal.

Den solidariska allsvenska distributionsmodellen skyddar klubbar som inte utvecklar sin kommersiella verksamhet och inte bidrar till ligans kommersiella utveckling. Halmstad BK har likt de andra mindre klubbarna levt under detta beskydd. Modellen förutsätter dock att dessa klubbar kan differentiera sig genom att ha en bättre sportslig produktivitet än konkurrenterna. 

HBK:s Wages-to-turnover ratio ligger på nästan 90%, vilket är jämförbart med Trelleborg FF som dock omsätter ungefär 10 miljoner mindre. Motsvarande nyckeltal för GAIS och Gefle år 2009 var 78%, även dessa klubbars rörelseintäkter var lägre än Halmstads.

De förhållandevis höga personalkostnaderna visar på att klubbens sportsliga organisation, precis som den kommersiella delen av verksamheten, inte heller har varit tillräckligt konkurrenskraftig under de senaste åren och flera konkurrenter har gjort ett betydligt bättre jobb. Klubben har fått försvara sin sportsliga marknadsandel genom ökade kostnader. Den försämrade produktiviteten i den sportsliga organisationen är en bidragande anledning till att klubben har gått back med lite drygt 30 miljoner kronor under de två senaste åren.

Märkligt nog är även försäljnings och materialkostnader förhållandevis höga med tanke på de låga intäkterna dessa genererar. Inte heller är denna kostnad någon obetydlig belastning.

Ponera att Allsvenskan skulle drivas enligt samma modell som NFL. Lönetak, ingen nedflyttning samt en ännu mer kraftfull revenue-sharing-mekanism. Klubbens mediokra drift skulle tillåtas att fortsätta och hade klubben varit privatägd så hade dessutom klubbens ägare kunnat plocka ut utdelning. Det sista tack vare de garanterade intäkterna från den centrala poolen vilket begränsar de negativa effekterna från minskade publiksiffror på den egna arenan. Vi skulle varken få se någon förbättring eller utveckling vilket skulle generera en stegvis försämrad välfärd för ligans konsumenter. Samtliga dessa nämnda mekanismer, var för sig och tillsammans, skyddar dåliga prestationer och låter dessa fortleva.

Eftersom allsvenskan är en öppen liga så straffas i alla fall en viss uppnådd grad av mediokerhet och klubben tvingas nu till att förändra sin affärsmodell och praktisera den väl. Dessutom är det uppenbart att Halmstad BK kommer att behöva ett kapitaltillskott under 2011. Den höga kostnadsmassan är omöjlig att få ner tillräckligt fort för att undvika tillförsel av kapital. Det kan naturligtvis ske på olika sett. Kanske finns det en ”Linus Hallenius” i truppen som lite oväntat blommar ut under våren och säljs för orimligt stor transfersumma i sommar. Men på vilket sätt detta kapitaltillskott än kommer att ske på så är klubben lik förbannat tvungen att förändra sin verksamhet till det bättre. I annat fall köper man sig bara lite tid. 

Sannolikheten att Halmstad BK försvinner som klubb måste trots allt bedömas som relativt liten. Frågan är snarare på vilken nivå man kommer att få fortsätta sin verksamhet på i framtiden? Det finns ingenting som SEF kan hjälpa klubben med, inga problem kommer heller att lösas om allsvenskan säljer sina namnrättigheter och solidariskt delar ut pengarna. Halmstad BK behöver göra en transformation lik den som Örebro SK genomgick. Klarar man inte av det, så finns det en handfull av klubbar i Superettan som har potential och förutsättningar att gott och väl ersätta Halmsdad BK i allsvenskan. Och det är enbart sådana aktiviteter som kan utveckla allsvenskan som liga.

lessons learned from Örebro

Jag gjorde en noggrannare genomgång av Örebro i slutet av november förra året. Bokslutet som klubben har presenterat avviker inte på något sett från denna analys. I detta inlägg hade jag därmed försöka belysa klubbens prestationer utifrån ett större perspektiv.
Oceaner av outnyttjad potential
När jag tittar på Örebro SK:s tillväxt under de senaste åren slår det mig vilken enormt outnyttjad kapacitet det finns i svensk elitfotboll. Klubben har mer än trefaldigat sina marknadsintäkter sedan 2006 och nästan fördubblat sedan det första året efter återkomsten till allsvenskan. Trots lågkonjunktur har man lyckats öka sina rörelseintäkter under varje år. Under 2009 och 2010 då de flesta klubbarna har skyllt sina minskade intäkter på finanskrisen, upplevde Örebro en tillväxt på 20%. Faktum är att om Örebro kan, så kan naturligtvis även andra klubbar från mellanstora städer öka sina marknadsandelar på den svenska fotbollsmarknaden.
Lågkonjunkturer är nyttiga
Lågkonjunkturer är kännbara men oerhört nyttiga. Ineffektiv produktion överges, gammalt ledarskap ifrågasätts, gamla traditioner utmanas. Nya idéer och innovationer tar vid och ekonomin kan därmed uppgradera sig och åter igen ta sats.
I början av 2000 talet upplevde Örebro sin egna lågkonjunktur. Klubben såg konkursen i vitögat men lyckades reda ut problemen och rensa ut gamla synder och dåliga processer. Örebros nya affärsmodell har hitintills gått från klarhet till klarhet. Vi har sett ökade intäkter, en ökad marknadsandel och stabila och ej överdrivna ekonomiska vinster. Så här i ”kristider” får vi ibland läsa krönikor som menar att det ska sättas ett lönetak så att klubbarna inte överinvesterar i talang. Ingenting kunde vara värre.

Förutom att det skulle orsaka en större flykt av talang till andra ligor, så är lönetak en mekanism som skyddar mediokerhet. Dåligt skötta klubbar straffas inte och får fortsätta att prestera dåligt under beskydd av lönetaket. Klubbarna bestämmer ju själva över sin budget och de behöver ju inte överinvestera, det är frivilligt. Örebro SK kan till exempel inför kommande säsong allokera ännu mer pengar till sin spelarlönebudget.

Utdelningar är bra
Det finns många som ifrågasatt Örebros uteblivna spelarförsäljningar. Men som jag har skrivit tidigare så har klubben istället tjänat pengar genom en lägre spelaromsättning och fått ut en högre EBITDA marginal än andra konkurrenter. En av flera argument mot privatägande av klubbar är att giriga ägare kommer att plocka utdelningar från klubbarna. Men för att tjäna pengar på verksamheten så måste klubben prestera väl och locka till sig publik och sponsorer. Först då kan det eventuellt skapas utrymme till utdelning.

Örebro SK har under de två senaste åren delat ut nästan två miljoner till sina aktieägare. Örebro Spelarinvest AB som äger 47% av rösterna och 90% av kapitalet får naturligtvis nästan hela denna utdelning. Utdelningen sänder å andra sidan en signal till omvärlden att det faktiskt går att få avkastning på investeringen. Det är även en viktig signal om att det kan komma pengar från annat än spelarförsäljningar vilket skapar incitament till andra investeringar och en utveckling av produkten. En utdelningspolicy gör det rimligtvis lättare att resa kapital om nya projekt behöver finansieras i framtiden.

Trots att klubben har delat ut nästan två miljoner av sitt egna kapital har den finansiella risken varit relativt stabil.
Framtidsfrågor
Just nu pågår den beryktade framtidsutredningen i svensk elitfotboll. Problemet är att klubbarna tillsammans aldrig kan förbättra den allsvenska produkten. Den allsvenska produkten är nämligen ett resultat av klubbarnas individuella strategier, beslut och prestationer. Kollektivt handlande är en kompromiss vilket innebär att man aldrig kan välja det bästa alternativet.

Kollektivt handlande är ett marknadsmisslyckande och redan 1965 argumenterade nationalekonomen Mancur Olson att individer i grupper som försöker sig på det och skapa gemensamma nyttor, har motiv att bli fripassagerare på andras bekostnad. Undantaget är grupper som enbart belönar de som aktivt deltar i det gemensamma arbetet. I detta inlägg skriver jag om hur friåkandet tillåts i de amerikanska ligorna och hur det skyddar samt belönar mediokerhet och straffar konsumenterna.

I somras skrev jag detta inlägg om hur klubbarna genom individuella beslut utvecklade allsvenskan under slutat av 90 talet. Det var varken SEF, TV eller övrig media som startade denna process, det var hårt arbetande klubbar som handlade för egen vinnings skull. Örebro har gjort en imponerande resa under de senaste åren och tänk om fler klubbar kunde nå en liknande tillväxt. Den allsvenska produkten skulle relativt snabbt blomma ut vilket skulle skapa större resurser att behålla talang kvar i ligan under en längre period. 
Örebros utveckling kom efter en nära döden upplevelse och ska vi vänta för att varje klubb ska uppleva en sådan så kommer det att ta en väldigt lång tid. Därför måste man skapa mekanismer som ger klubbarna incitament att utvecklas. Fram till alldeles nyligen straffades klubbarna i stort sett enbart för dåliga sportsliga prestationer. Den solidariska distributionen av centrala medel har säkrat en relativt stor andel av flera klubbars intäkter vilket har tagit bort en stor del av drivkraften att utveckla en kommersiell verksamhet.
Det har med största tydlighet visat sig vara en misslyckad modell. Lyckas man inte med att utveckla matchdagen och attrahera tillräckligt många åskådare ska man rimligtvis inte klara av att finansiera sin allsvenska existens. Det borde egentligen vara lika självklart som att degraderas på sportsliga meriter.
Det är troligt att allsvenskans lågkonjunktur kommer att få fart på flera klubbar. Det är naturligtvis oerhört positivt men det får inte bli en ursäkt att hålla fast vid en modell som ledde till detta förfall.

Helsingborg IF – day-to-day-operations?

För ett år sedan kunde vi konstatera att Helsingborg hade ökat risken i sin verksamhet och i det närmaste gått all-in med syfte att vända en negativ trend på intäktssidan. Jag skrev att klubben var tvungna att överträffa förväntningarna, och som man gjorde det. Trots det så blev det ingen ekonomisk avkastning, är det ett problem? Inte nödvändigtvis, men det krävs en fortsatt hög produktivitet och ett bevis på att den förra säsongen inte bara var en extraordinär händelse.
Om vi tittar på intäktssidan ser vi att klubbens sportsliga framgångar under 2010 har begränsat den generella nedgången i efterfrågan på den allsvenska produkten. En minskning med ungefär 10% är lägre än vad flera andra klubbar fick uppleva. Den stora positiva effekten som framgångarna har speglat av sig på de centrala avtalen. Den stora frågan är varför marknadssidan dippade som den gjorde under 2009? Jag köper inte finanskrisen som en förklaring. Eller har man klassificerat och redovisat intäkter olika mellan åren?

Klubbens rörelseintäkter har som synes minskat under de senaste åren och har förlorat i konkurrensstryka i första hand gentemot Elfsborg och Örebro men har stärkts i relation till stockholmsklubbarna vars intäkter har rasat än mer. Helsingborg intäktskostym ger utrymme till att ha femte högst personalkostnader i allsvenskan vilket rimligtvis säger oss att förra årets sportsliga prestation var något av en peak samtidigt som 2009 års resultat var en underprestation.

Inför 2011 kan vi förvänta oss ökade matchdagsintäkter under den första delen av säsongen. De sportsliga resultaten bestämmer sedan riktningen vart det till slut landar. 
Tittar vi på resultatet så ser vi att det två senaste åren har visat röda siffror. Trots minskade intäkter har klubben valt att ligga kvar på en förhållandevis jämn nivå vad gäller personalkostnader. Något som betalade sig på planen under 2010 men ännu inte syns i böckerna.
Vi ser att klubbens kostnader för förvärv av spelarkontrakt har minskat betydligt under de två senaste åren. Anledningen till det är att klubben har rekryterat färre spelare externt och med framgång släppt fram fler egna talanger. Denna strategi förefaller vara ett resultat av att klubben har slösat bort sina likvida medel på transfern tidigare år och helt enkelt tvingats till en sådan omallokering av resurser.

Klubbens svaga finanser har således gett den en hjälpande hand att fatta rätt beslut istället för att fortsätta köpa loss och avveckla förvärvade kontrakt vilket man tidigare år hade gjort. Nedan bild visar hur klubben har gått från att vara netto-imortör av talang under 2006&2007 till netto-exportör.

Capex (player investments) avser sålda spelarkontrakt minus köpta spelarkontrakt (kSEK).

Det intressanta blir hur klubben kommer att agera och hur man klarar av att hantera det förväntade ökade inflödet av pengar som tänkbara försäljningar av Gerndt samt Rasmus Jönsson kan generera. Den uttalade strategin är att fortsätta att satsa på egenfostrade spelare men erfarenheten säger att om det visar sig att de sportsiga resultaten uteblir så återinvesteras alla till buds stående medel i externt förvärvade spelare.

Kassaflödesanalysen säger oss också mycket om att klubbens management historiskt sett har jobbat mycket på day-to-day operations. Vi ser det främst på finansieringssidan där sätten att finansiera likviditeten har varierat mellan en mängd olika modeller. Vi ser allt från check-kredit och riskkapitalmodeller till försäljning av gräsmattan på Olympia under de senaste åren. Rimligtvis är det ett resultat av de ojämna sportsliga resulteten i kombination med en svag balansräkning som mer eller mindre tvingat fram ad-hoc lösningar.

2010 ser ut att ha varit ett mer kontrollerat år, naturligtvis mycket tack vare den sportsliga organisationens prestationer. Kassaflödet från den löpande driften har också förbättrats tack vare det.

Om vi tittar på den finansiella risken så hade den per 31/12-2010 skjutit i höjden. Debt to equity ratio (leverage ratio) har slagit i taket vilket beror på att klubbens skulder har ökat samtidigt som det egna kapitalet har minskat till mindre än miljonen.
Vi ska dock komma ihåg att de sportsliga framgångarna under 2010 har höjt det skäliga värdet på klubbens immateriella tillgångar, det vill säga spelartruppen. Dessa tillgångar är tack vare de låga investeringarna i externa förvärv under de tre senaste åren väldigt lågt värderade.

I januari 2011 realiserades en vinst på Joel Ekstrands kontrakt vars bokförda värde var noll. Men för att risken ska minska så krävs det att klubben klarar av att bibehålla sin sportsliga styrka utan att spendera alla pengarna på externa spelarförvärv. 

Så även om det för dagen ser något mer stabilt ut för Helsingborg än för ett år sedan så tycker jag att KAL´s Cartoon i The Economist för en vecka sedan speglar verkligheten ganska väl. Klubben verkar i en mycket osäker omgivning där man exponeras mot interna och externa intressenter samt konkurrenter. Klubben överträffade marknadens förväntningar 2010, men kommer man att klara av och motsvara dessa 2011? Det är ju inte omöjligt att det finns konkurrenter som gör en Helsingborg årgång 2010 och förpassar klubben flera steg nedåt i tabellen med lägre intäkter som följd.
saxat från economist.com

MFF del 4 – vilken väg styrs man ut på?

I maj 2008 vann Staebek klubbens första ligatitel och vägen till stjärnorna var därmed utstakad. Klubben hade under många år projekterat en ny arena och i januari 2009 spelades premiärmatchen på nybyggda Telenor Arena mot IFK Göteborg. I februari kom AC/DC på besök och i april uppdträdde Tina Turner på arenan under sin 50 års jubileumsturné. Stadion kostade NOK 585 miljoner att bygga och ägarskapet var splittat mellan två parter, Staebek ägde 50% och finansmannen Kjell Ulrichsen ägde den andra halvan. Det var ett högprofilbygge där den norska teleoperatören Telenor i juni 2008 tecknade ett 10 årigt namrättighetsavtal värt NOK 115 miljoner.
Jørgen Roll, direktör i Stabæk Event konstaterade stolt att det var det största sponsoravtalet i Norges historia inom kultur- och idrott.
Men sagan var för god för att vara sann. Redan i juni 2009 konstaterade man att arenan var en stor belastning för Staebek. Kostnaderna för bygget hade överskridits och fastighetesbolaget hade inte lyckats hyra ut samtliga lokaler fullt ut. Driften av arenan blev också dyrare än förväntat och Staebek stod helt plötsligt på ruinens brant.
Det blev en rekonstruktion under hösten 2009 där klubbens elitverksamhet avknoppades från koncernen Staebek Holding och tio investerare köpte loss Staebek Fotboll AS för en spottstyver för att sedan skjuta till det kapital som krävdes för att undvika en konkurs. Kjell Ulrichsen köpte Staebeks 50% i arenan och ett avtal tecknades där Staebek Holding hyr ut arenan till Staebek Fotboll AS för NOK 9 miljoner per år. Ett pris som uppenbarligen visade sig för lågt och i höstas utbröt det ett storbråk mellan de båda olika intressenterna.
Ulrichsens fastighetsbolag Staebekk Holding stod nu på ruinens brant och i december 2010 fastslog en norsk domstol att arenan var värdelös för dess kreditgivare. Så sent som i årskiftet var det fortfarande oklart huruvida Staebek skulle spela vidare på Telenor Arena eller ej. Den 7:e januari tecknades dock ett nytt avtal som innebär att Staebek även i fortsättningen kan nyttja arenan. Klubben sägers sig dock behöva NOK 20 miljoner i nyemission för att säkerställa sin verksamhet.
Telenor Arena med en anskaffingskostnad på NOK 585 miljoner förklarades värdelös i december 2010 av en domstol.

När man ser Malmö FF:s ekonomska utveckling under de första två åren på Swedbank Stadion är det svårt att inte snegla på Staebek. Även om MFF inte riktigt är där, så blir det mer och mer tydligt att man har överinvesterat i sitt arenabygge. Klubben pekar på att man fortfarande är rika med 78 miljoner i eget kapital men vi ska komma ihåg att hälften av pengarna är investerade i ett projekt vars marknadsvärde understiger dess anskaffingskostnad, med råge. Skulle klubben lyckas kvalificera sig till Champions League så köper man sig tid, och man får ett välbehövligt och stort inflöde av likvida medel och vi kommer att få läsa om klubbens ekonomiska succé. En sådan succé är dock inte någon produkt från nyttan av den nya arenan. De höga kostnaderna att bruka arenan finns likförbannat kvar likförb och det är något som har gett klubbens konkurrenter fantastiska möjligheter som man kan försöka att utnyttja.

Vad som händer om Malmö FF misslyckas i kvalen till europacuperna i sommar vågar jag däremot inte spekulera om. Den dagen, den sorgen.

MFF del 3 – positivt kassaflöde, men hur?

I sin sammanfattning av det ekonomiska året slår sig Malmö FF för bröstet gällande kassaflödet. Jag kan tycka att det är lite märkligt, förvisso stämmer det att klubben hade mer pengar i kassan 31/12-2010 än den sista december året innan, men man är inte tydlig om hur detta positiva kassaflöde har skapats.
Capex (player investments) avser sålda spelarkontrakt minus köpta spelarkontrakt.

Sedan tidigare inlägg vet vi om att klubbens EBITDA visade ett underskott på 28.8 miljoner. Kassaflödet från rörelsen har dock förstärkts tack vare en positiv förändring i rörelsekapitalet på 17.7 miljoner. Hur är detta möjligt? Denna effekt avviker mycket kraftigt från tidigare år. En möjlighet skulle kunna vara att klubben bokat undan pengar och har kostnadsfört framtida kostnader i resultaträkningen som ännu inte har utbetalats från kassan. Det ser dock inte särskilt troligt att man gjort en sådan manöver. ”Övriga upplupna kostnader” har ökat med så lite som knappa 2 miljoner jämfört med 2009 års balansräkning.

En betydligt större post är ännu inte utbetalade löner där klubben vid årskiftet var skyldiga sin personal 11.2 miljoner. Vid 2009 års slut var motsvarande skuld endast 5 miljoner. Klubben har således lånat pengar från sina anställda över årsskiftet vilket på så sätt har ”stärkt” kassan eftersom denna lönekostnad avsåg 2010 års resultat. Den största positiva effekten kommer dock från tidigare års spelarförsäljningar. December 2009 hade Malmö FF fordringar för sålda spelare till andra klubbar på 29.3 miljoner. Här har man under året fått en positiv effekt på nästan 17 miljoner från spelarförsäljningar som gjordes tidigare än 2010 och dessa fordringar har nu sjunkit till 12.7 miljoner. Det är naturligtvis positivt att klubben är mindre exponerad mot en motpartsrisk men som ni ser och förstår så kommer denna positiva effekt på kassaflödet att vara betydligt mycket mindre under 2011.
Kassaflödet från den dagliga driften har därför förstärkts kraftigt och underskottet var inte större än 11.1 miljoner. Dock fanns det fortfarande ett underskott. Knappa 7 miljoner från spelarförsäljningar samt 5 miljoner som klubben fick efter att man under 2010 sålde sitt klubbhus skapade till slut balans i kassaflödet. Och tack vare ett långfristiskt banklån på 1.5 miljoner kunde Malmö FF öka sin kassabalans från 8.4 till 9.7 miljoner. Men faktum är att skulden till spelarna på 11.2 miljoner från 2010 måste betalas under 2011. Så även om kassan har ökat sett till kronor så är det snarare mest kosmetika. Balanslikviditeten har försämrats mycket kraftigt. Och under 2011 kan klubben inte räkna med en lika positiv effekt från förändringar i rörelsekapitalet. EBITDA måste därför förbättras rejält alternativt spelare måste säljas.
Jag är därför oerhört nyfiken över hur 2011 kommer att utveckla sig. Fortsätter rörelsen att blöda så som den har gjort under 2009 och 2010 så kommer klubben att uppleva stora likviditetsproblem. Det kommer att bli intressant att se vilka åtgärder som vidtas. Kommer vi att få se nya externa finansiärer? Jag förstår att klubben ogärna vill sälja spelare under det närmaste halvåret. Avancemang till europaspelet är oerhört viktigt, kanske till och med viktigare än någon ens vågar föreställa sig.
Del 4 kommer så småningom.

MFF del 2 – ekonomistyrning inte det relevanta problemet

I del 2 hade jag tänkt diskutera kring Malmö FF resultaräkning. Som de flesta säkert redan känner till så chockade MFF marknaden när man släppte nyheten om att 2010 års resultat skulle uppgå till 30 miljoner i förlust istället för det tidigare kommunicerade 10-15 miljoner. Tyvärr har fokus efter det hamnet helt fel där man istället för hållbara affärsmodeller har diskuterat redovisningsprocesser och ekonomistyrning. En väl fungerande ekonomistyrning är naturligtvis oerhört viktigt hos ett företag. Men samtidigt är det bara ett verktyg, ett hjälpmedel med syfte att kunna fatta snabbare och mer korrekta beslut. Ett verktyg att kontrollera risker

Frågan som vi måste ställa oss om det verkligen är ekonomistyrning som är Malmö FF:s stora problem? Jag vågar säga att ekonomistyrningen är klubbens minsta problem. För vad skulle klubben ha gjort om det redan under sommaren hade uppdagats att resultatet skulle visa ett underskott på 30 miljoner? Skulle man bryta överenskomna avtal och höja hyran för arenafastighetens hyresgäster? Skulle man avyttra spelare och därmed försämra kvaliteten på den produkt som trots allt driver de i allsvenska mått höga matchdagsintäkterna?

Tittar vi på resultaträkningens utveckling över tid ser vi att EBITDA har försämrats något oerhört sedan klubben flyttade in på sin nya arena. Denna utveckling är kanske den mest oroväckande. EBITDA är ett viktigt nyckeltal då det visar hur mycket pengar rörelsen genererar. Dessa medel ska sedan täcka klubbens kapitalkostnader (avskrivningar/återinvesteringar och räntor) innan eventuella medel kan betalas ut till ägarna.

Vi har redan i det förra inlägget komstaterat att klubbens overheadkostnader har ökat drastiskt. Här ser vi även att klubben har kostat på sig att öka lönekostnaderna. En del förmodligen beroende på den ökade organisation som krävs för driften av en modern arena. Men kostnaden för att underhålla en konkurrenskraftig allsvensk trupp ökar också i takt med att konkurrenterna ökar sina intäkter. Hur ska Malmö öka sitt spelarlöneutrymme? 

Tittar vi på Malmö FF:s EBITDA så ser vi att klubben inte klarar av att på egen hand finansiera nyförvärv eller ökade återininvesteringar i nya spelarkontrakt. Man sitter därför i något av en rävsax. Man behöver behålla duktiga spelare samtidigt som löneutrymmet till att kontraktera dessa har krympt. Klubben har nu för avsikt att resa externt kapital med syfte att skriva nya kontrakt med befintliga spelare. Det är naturligtvis en produkt som är en direkt konsekvens av dålig EBITDA och det är en produkt som minskar framtida intäkter från spelarförsäljningar. Samtidigt har den ökade finansiella risken minskat klubbens tidigare förhandlingsstyrka i samband med spelarförsäljningar.

2010 års EBITDA blev förvisso något bättre än 2009 års dito. Klubben menar dessutom att det har belastats med extraordinära kostnadsposter i form av guldbonusar. Samtidigt bör vi komma ihåg att 2010 var ett år som var i det närmaste kliniskt från nyinvesteringar i nya spelarkontrakt. Under 2009 köpte klubben spelarkontakt för nästan 20 miljoner kronor i transfersummor vilket naturligtvis medförde att det vid sidan om tillkom engångsposter i form av sign on bonus som belastade 2009 års EBITDA.


Lyckas klubben inte att kraftigt öka sin omsättning inom en mycket snar framtid så kommer det att ställas enorma krav på att klubbens ungdomsverksamhet klarar av att producera talanger i samma takt som de senaste åren. Problemet är att dessa spelare är billiga i drift enbart under sitt första kontrakt. Så fort de exponeras för omvärlden ökar deras marknadsvärde som därmed korrigerar deras löneanspråk till marknadsmässiga villkor.

Malmö FF har ökat sin marknadsandel, men det har samtidigt minskat klubbens handlingsutrymme. Den ökade finansiella risken kan komma att speglas i klubbens spelarkontraktstrategier. Ett kontinuerligt deltagande i Europaspelet kan komma att kraftigt förbättra EBITDA. Ett kontinuerligt deltagande i Champions League skulle också kunna generera pengar som gör att klubben kan köpa ut Peabs och Erling Paulssons aktier för att sedan amortera skulderna. Men hur stor är sannolikheten att det ska hända? Hur många år tog det för ett marknadsledande FC Köpenhamn att komma in i Champions League? Och då har klubben trots allt i lugn och ro tävlat på en nationell marknad med en lägre konkurrens än allsvenskan. Det finns en risk att Malmö FF:s nuvarande ryggsäck trots allt är för tung vilket gör att man inte klarar av den nationella konkurrensen för att kontinuerligt kvalificera sig till Europaspel.

Ett rimligt antagande är att Malmö FF har en mycket hög intjänings-uppsida när man väl kommer in i Europaspelet. Priset att enbart spela på nationell nivå är däremot mycket högt. Och frågan är om det är en rimlig trade-off i en hård konkurrensmarknad som allsvenskan trots allt är?

De storstadskonkurrenter som snart ska in på externt ägda arenor, kan med hjälp av information om Malmö FF:s kända position och svagheter, försöka anpassa sina respektive affärsmodeller och på ett mer flexibelt sätt styra riskerna i verksamheten för att försöka finna sina egna konkurrensfördelar. Skulle Malmö FF kunna svara på en sådan attack och omstrukturera verksamheten?

Figuren nedan visar den finansiella risken i form av leverage ratio. Vi ser att denna risk har mer än trefaldigats de senaste åren. Samtidigt ska vi lägga på minnet att arenan med dess skuldsättning (till skillnad från motsvarande nyckeltal för Elfsborg) ligger utanför den egna balansräkningen. Risken från den konverteras istället till affärsrisk genom att hyran för arenan belastar EBITDA.

Förändringen i balanslikviditeten visar hur klubbens handlingsutrymme har minskat. Än mer anmärkningsvärt är det att försämringen har skett under ett år så gott som fritt från investeringar.



I del 3 ska jag diskutera klubbens kassaflöde där jag är nyfiken över hur många månader klubbens pengar räcker.