Kategori: centrala avtal

Fasta matchtider vs TV avtal

Det Canal+ direktsända derbyt Hammarby vs AIK den 25:e oktober blev en i raden av, under de senaste åren, många flyttade allsvenska matcher. Denna gång påverkas förvisso endast klockslaget som alltså har reviderats från 16.00 till 12.30. Det för att bättre passa ihop med Liverpool vs Manchester United som startar kl 15.

Jag köper Canal+ resonemang alla dagar i veckan. Bolaget har köpt rättigheterna av Kentaro och vill naturligtvis optimera sina tablåer i syfte att sälja så många abonnemang som möjligt.

Men hur påverkar detta ständiga roddande av speldagar samt avsparkstider klubbarnas match-day-revenues? Att spelschemat för den allsvenska hösten inte har kunnat läggas förrän alldeles nyligen kan inte heller vara optimalt, eller kan det? Frågan är naturligtvis hypotetisk men låt oss utveckla det hela lite.

Allsvenskan erhåller för femårsperioden 2006-2010 totalt 800 miljoner från det TV avtal Svensk Fotboll tecknade med Kentaro.

Ponera att priset för fasta speldagar skulle reducera ersättningen från sändningsrättigheterna med 200 miljoner över en femårsperiod. Vi pratar 40 miljoner per år och med tanke på den supersolidariska distributionsnyckeln blir det därför 2.5 miljoner per klubb plus/minus någon enhunka.

Frågan som direkt dyker upp är ifall inte fasta speldagar samt spikade starttider relativt enkelt, över en hel säsong, istället skulle kunna räknas hem i form av ökade match-day-revenues av klubbar vars intäkter från denna källa ligger kring nivåer på 15-30 miljoner. Framförhållning, planering, inlärning mm.

Det skulle i så fall kunna vara en potentiell trade. Problemet blir det förväntade motståndet från de subventionerade klubbarna. Låt oss återigen ta Trelleborg som ett exempel. Klubbens publikintäkter under 2008 landade som bekant på 3,8 miljoner. Trelleborg kan med andra ord offra 60% av sina publikintäkter men ändå gå vinnande under rådande regim. Nu slipper man göra det eftersom de klubbar som får flytta sina hemmamatcher är… just det, främst de vars match-day-revenues ligger kring nivåer på 15-30 miljoner.

Peer Group III – klapp klapp klapp.

Rättigheter till liganamnet

För 9 månader sedan dök den fantastiska och verklighetsförankrade värderingen av de allsvenska namnrättigheterna upp.

För att förstå att den inte var särskilt realistisk behövde man bara titta på det avtal Barclays som tecknade med det dyraste liga-varumärket i Europa. Att allsvenskan skulle kunna få ut så mycket som 50% av det Premier League krämar ur, det är science-fiction.

Kanske finns det ett bättre riktmärke. Polska Ekstraklasa har i snart ett års tid försökt att förlänga sitt avtal med telekombolaget Orange. Ekstraklasa S.A anser att rätten till liganamnet bör ligga kring PLN 40-45 miljoner över tre år vilket motsvarar ca 35-40 miljoner kronor om året.

Om jag förstått allt rätt var man också väldigt nära ett nytt avtal förra hösten. I skuggan av lågkonjunkturen har dock Orange sänkt budet till PLN 20 miljoner. Ekstraklasa S.A vill dock inte signa på dessa nivåer och står när säsongen nu börjar utan namnsponsor.

Hur ska man då värdera Ekstraklasa i relation till allsvenskan? Till omsättning är ligorna idag ungefär lika stora. Priset för TV rättigheter är betydligt högre i Polen. För ett år sedan tecknade Ekstraklasa ett nytt TV avtal för säsongerna 2008/09–2010/11 värt ca 340 miljoner kronor per år. Ungefär dubbelt så mycket som allsvenskan totalt erhöll från TV- samt centrala avtal under 2008.

Vad gäller marknadsintäkter så drog de Polska klubbarna under 2007 lika mycket i intäkter som de allsvenska gjorde samma år. Inom två månader kommer siffrorna för 2008.

Så låt oss då leka med tanken att allsvenskan skulle få 35 miljoner per år för att sälja namnet. Den allsvenska erfarenheten säger att dessa pengar skulle fördelas lika bland samtliga klubbar, ca 2.2 miljoner vardera. Det blir nog ganska enkelt att räkna ut vilka klubbar som främst är intresserade av en försäljning.

Följande graf visar förändringen i konkurrensbalansen där den svarta linjen simulerar hur ett påslag á 2.2 miljoner per klubb på förra årets omsättning slår.

Vi ser att de fyra klubbar som förra säsongen hade störst rörelseomsättning, Malmö, AIK, Helsingborg och Elfsborg, förlorar i konkurrenskraft. Vinnarna finns på den nedre halvan i intäktsligan.

fig1. Allsvensk konkurrensbalans vad gäller driftintäkter, C4-index samt H-index
Modellen är konstruerad för att klara av förändringar i antalet klubbar. Den svarta linjen visar förskjutningen i konkurrensbalansen ifall samtliga klubbar under 2008 hade erhållit 2.2 miljoner kronor vardera. C4-index mäter de fyra till omsättning största klubbarna och deras marknadsstyrka i förhållande till resten av allsvenskan. H-Index mäter marknadskoncentrationen. För metodik läs längst ner i denna länk.
datakälla: svenskfotboll.se
(klicka på bilden för bättre upplösning)

Competitive-un-balance och publikmaximering

Hypotesen inom sport och fotboll lyder att ”competitive balance” driver efterfrågan på produkten. Väldigt få studier har dock gett sitt fulla stöd till denna tes och det är mycket sällan man har lyckats med att mäta ett samband mellan ”competitive balance” och publiksiffor. Borland&McDonald* (2003) sammanfattar forskningen inom efterfrågan på sport där endast 3 av 18 undersökningar hittar ett sådant positivt samband.

I Nordamerika är Major-ligorna religiöst övertygade om betydelsen av ”competitive balance” och dess bidrag på efterfrågan. Den europeiska modellen har dock visat att en liga inte behöver vara perfekt balanserad för att publiken och TV tittarna ska konsumera produkten fotboll.
Ett tydligt samband som man däremot kunnat mäta är det mellan sportslig framgång och publiksiffror. Det är känt att klubbar från större städer har en högre utväxling vad gäller förhållandet sportslig framgång/publik. Utifrån detta perspektiv utgår den studie jag nyligen läst.
I studien Tilting the Playing Field (Why a sports league planner would choose less, not more, competitive balance): The case of English Football testar Szymanski & Leach hypotesen att en fristående ligaorganisatör kommer att vilja ha en liga med sämre tävlingsbalans än den som klubbarna själva genererar.

En fristående ligaorganisatör (med motiv att maximera ligans totala publik) och dess jämvikt är således annorlunda än den av klubbarna skapade Nash-jämvikten**.

Klubbarna kommer -i syfte att maximera sin egen nytta- alltid att fatta individuella och från varandra oberoende beslut och utfallet vi ser i en serietabell är ett resultat av samtliga klubbars strategier. Detta genererar den tävlingsbalans vi har samt de publiksiffror som de sportsliga resultaten genererar.

Metoden man använt sig av är att mäta det linjära sambandet mellan respektive klubbs segerprocent*** och dess publiksiffror. I och med att fotbollsmatcher även kan sluta oavgjort ger X – en halv seger. Datan är hämtad från andradivisionen i England och anledningen till det är att kapacitetsutnyttjandet på arenorna i den högsta engelska ligan slår i taket.

Mätperioden är 1977-2003 år och det finns 603 observationer. Totalt har 70 klubbar under perioden tävlat i andradivisionen.

Efter att ha estimerat känsligheten som respektive klubbs exponeras mot den sportsliga framgången, simulerar man fram den optimala segerfördelningen som maximerar ligans totala publiksiffra. Man ger den största segerprocenten till den klubb där sportslig framgång (och motgång) har störst påverkan på publiksiffran osv.

”competitive balance” i ligan mäts genom standardavvikelsen på segerprocenten. I en perfekt balanserad liga är standardavvikelsen noll (0) och i den maximalt obalanserade ligan kan standardavvikelsen som högst nå 0.307.

Under åren 1992-2003 observeras en standardavvikelse mellan 0.07 och 0.11 som råder under Nash-jämvikt. Men för att maximera ligans publiksiffroror krävs en sämre tävlingsbalans. Standardavvikelsen vid ligarganisatörens jämvikt finns i intervallet 0.23-0.306.

Tabell 1 gäller säsongen 2002/03 och visar den segerprocent som klubbarna ska ha för att maximera ligans publiksiffra. En förväntad 10 procentig ökning av publiksiffrorna. I tabell 2 finns en sammanställning av siffror för respektive säsong under perioden 1992-2003.

I den jämvikt som maximerar publiksiffran säsongen 2002/03 förväntas Sheffield Wednesday vinna samtliga sina matcher vilket ju går stick i stäv (om nu samma klubb skulle nå samma resultat varje säsong) med Szymanskis egna resonemang**** om att total och oinskränkt överlägsenhet på sikt leder till förfall. Förvisso, om denna överlägsenhet nås i nivån nedanför den högsta divisionen, borde det rimligtvis spela mindre roll eftersom vinnaren efter säsongens slut lämnar tävlingen och flyttas upp en division.
Szymanski & Leach noterar det och menar att även om mindre överlägsenhet nås (samt en lägre standardavvikelse), så kommer organisatörens jämvikt ändå att nå ett högre publikutfall än vid Nash-jämvikt.
Modellen och estimeringen av publikmaximeringen bygger till viss del på hypotetiska resonemang och en ligaorganisatör kan endast till viss del stimulera sin jämvikt. Men det går naturligtvis inte att på förhand och med exakthet bestämma nyckeltalen. Resultaten ifrågasätter dock vissa ligors desperata jakt på maximal ”competitive balance” med motivet att det skapar mest intresse.
**************
Szymanski gjorde i samma veva en undersökning med data från Major League Baseball med en liknande slutsats *****.

**************
Undersökningen mäter enbart live-besökarnas nyttofunktion. Eftersom en inte helt obetydlig del av ligans intäkter idag kommer från TV rättigheter, kan man fråga sig ifall TV tittaren har en nyttofunktion som är lika med en live-besökares. I och med att den europeiska fotbollen blivit mer och mer obalanserad men TV rättigheterna tilltrots rusat i pris, skulle vi eventuellt kunna anta att ”competitive balance” inte är dominant men…

…Vi saknar information ifall dagens ”competitive balance” i fotbollseuropa verkligen maximerar TV intäkterna eller om det finns ”outnyttjad” potential för tillväxt.

I en relativt nyligen publicerad studie****** baserad på data från NFL, har författaren kommit fram till att live-publiken föredrar en högre segerprocent (sämre ”competitive balance”) men TV-publiken hellre ser en mer jämnare kamp. Slutsatsen i denna studie blev, i syfte att maximera de båda målgrupperna och utav regimerna, ”competitive balance” och ”dominerande klubbar” är den i NFL optimala regimen, en förhållandevis jämn liga i kombination med viss storklubbsdominans.

————————————-
* Demand for Sport, Jeffery Borland and Robert McDonald, 2003
** Eftersom ligor är ett nollsummespel (ett lags framgång sker på bekostnad av en konkurrent) skapar (klubb)individuella belsut externaliteter. För klubbar från storstadsregioner (som har en högre avkastning på sportslig framgång) blir dessa större, det vill säga, alternativkostnaden för större klubbar vid sportslig motgång är högre. Givet att FAPM antas, överinvesterar klubbar i talang för att nå sportslig framgång. Eftersom alla klubbar kommer att göra sitt bästa för att vinna kommer ingen att förändra sitt beteende vilket resulterar i bland annat ”the-arms-race”. Nash-jämvikt råder.
*** Antalet segrar en klubb har i förhållande till spelade matcher. Min noll (0) – max 1.
**** Competitive balance in sports leagues and the paradox of power – Stefan Szymanski, Oct 2006
***** Tilting the Playing Field: Why a sports league planner would choose less, not more, competitive balance, Stefan Szymanski, Oct 2006
****** Equal Strength or Dominant Teams: Policy Analysis of NFL, Burhan Biner, University of Minnesota. March 2009

Publikservice

Ponera att ligaorganisationen (läs SEF) skulle äga samtliga klubbars intäkter. Match intäkter, marknadsintäkter samt TV intäkter skulle slås ihop till en enda stor kaka för att sedan fördelas jämnt till ligans samtliga klubbar där alla får exakt lika mycket pengar.

Vi skulle få väldigt bra förutsättningar till en mycket jämn tävlingsbalans, men…

Eftersom vi genom erfarenhet kan anta att de allsvenska klubbarna nyttomaximerar (satsar på att vinna) skulle dessa göra allt i sin makt för att sänka sina kostnader (icke sportrelaterade) och istället maximera utgifterna för spelarlöner. Man skulle göra det eftersom man vill klara av att rekrytera så mycket talang som möjligt i relation till sina konkurrenter.

Klubbarna skulle därför ha starka incitamenten att totalt skita i allt vad publikservice heter. Risken med försämrade publiksiffror för den enskilda klubben påverkar ju inte styrkeförhållandet gentemot konkurrenterna. Stora kakan minskar och med den minskar samtliga klubbars intäkter exakt lika mycket.

Jag diskuterade publiknedgången i allsvenskan med en kollega häromdagen, marknadsföring, publikservice, säkerhet, arenakomfort samt arenasäkerhet kom på tal. Det är faktiskt så att det eventuellt kan finnas ett liknande tänk där ute idag.

Om vi till exempel tittar på Trelleborg där publikintäkterna under 2008 endast uppgick till 17% (3.8miljoner) av klubbens rörelseintäkter. En för klubben mycket starkt betydande finansieringskälla är TV & de centrala avtalen. Denna del stod 2008 för 40% av rörelseintäkterna och i Trelleborgs fall handlar en stor del av denna intäktskälla om en ”subvention” från de allsvenska klubbar som besitter ett högre ”marknadsvärde”.

Jag kan tro att marginalkostnaden att satsa på publiken överstiger nyttan, i alla fall på kort sikt. Investeringar i marknadsföring och publikfrämjande åtgärder skulle initialt ta resurser i anspråk från spelartruppen.

Och den bittra sanningen är att det i Trelleborgs fall är mer kostsamt (kraftigt reducerade TV & centrala premier) att degraderas till Superettan än att spela en hel säsong i allsvenskan inför tomma läktare.

Trelleborg har under denna säsongs första 12 omgångar tappat hela 23% i publiksnitt jämfört med motsvarande period 2008. Men man är sannolikt den klubb där en sådan nedgång slår minst på dess ekonomi.

"Mer resurser gör allsvenskan mer attraktiv" – Lex Premier League?

För någon månad sedan pratades det om att SEF ville ta över driften av allsvenskan. Vad är det exakt etablisemanget menar? Lars Åke Lagrell verkade förvånad ”diskussionen riktar in sig på frågor som redan är lösta” och ”Allt som har med kommersiella frågor att göra har vi släppt”.

I ungefär samma veva publicerades denna krönika där Premier League nämndes som exempel och kanske en förebild. Tanken kan vara värdeskapande, men vad är det egetligen SEF är ute efter kan man fråga sig?

Den struktur som Premier League skapade när det begav sig i början av 90-talet, handlade inte så mycket om att initialt skapa nya intäkter som inte redan fanns på den engelska ligamarknaden genom den ordinarie tillväxten (bla teknologisk utveckling, TV). Snarare handlade det om en omallokering av resurser. En omallokering som blev en katalysator vad gäller omdistribution av talang, både nationellt och globalt. Det är det faktum som enligt mig stärkte varumärket Premier League och därmed höjde efterfrågan på engelsk ligafotboll vilket gav dem marknadsandelar från den europeiska fotbollskakakan.

Så tro inte att det är NYA pengar den svenska fotbollsmarknaden kan trycka i en sedelpress bara för att man sätter ett ”AB” efter ”SEF” och låter de allsvenska klubbarna bli delägare.

Var skulle dessa pengar komma ifrån? SEF har under flera år, utan framgång försökt sälja Royal League. Varför skulle de hitta nya pengar denna gång? Allsvenskan blir inte mer värd bara för att man byter namn och form på branschorganisationen. Så vem är det man försöker lura egentligen?

Visst, man kan sälja de allsvenska namnrättigheterna vilket totalt skulle generera uppskattningsvis 15 miljoner per år men dessa pengar skulle efter att ha distribuerats med dagens jämna fördelningspolitik ut till klubbarna, försvinna rakt ut i den allsvenska löneinflationen utan att positivt påverka distributionen av talang från omvärlden till allsvenskan och därmed höja det reala värdet på ligan. Precis såsom de nya resurserna från det haussade och lukrativa TV avtalet 2006 har gjort, det vill säga sugits in i det gigantiska svarta hål som kallas ”the-arms-race”.

Nej, det vi pratar om, ifall man nu vill snegla åt Premier League, är ett strukturellt paradigmskifte i svensk ligafotboll som på sikt kan skapa nya intäkter men framför allt, plocka marknadsandelar från de europeiska konkurrenterna vilket är det enda relevanta när fotbollstalang ska distribueras runtom i fotbollseuropa.

Men är det gratis? Fan heller!

********************

Premier League startade 1992 som ett resultat av fruktan för att de största klubbarna i England skulle bryta sig loss och starta en egen låda. Det som hände var att man istället tog dåvarande First division och bytte varumärke till Premier League. Men det var inte det som var knäckefrågan. Den stora skillnaden vad gäller intäkter mot förr var att Premier League för egen räkning fick sälja TV- samt andra kommersiella avtal och distributera dessa till sina 22 klubbar.

Som sagt, initialt skapades förmodligen inga större nya värden genom denna rokad. Det som istället var den stora förändringen var att Premier League tog över äganderätten av hela sitt marknadsvärde.

Tidigare sålde FA samtliga centrala avtal och fördelade dessa efter en viss nyckel till de 4 engelska proffsdivisionerna. Detta innebar att den högsta och kommersiellt mest värda divisionen subventionerade de lägre divisionerna. Den nya strukturen innebar helt enkelt en förändring av fördelningspolitiken i engelsk ligafotboll.

********************

Vid de senast förhandladade TV avtalen för engelsk ligafotboll var fördelningen därför 89% Premier League och 11% Championship*. Det är det förhållande den globala TV-marknaden prissätter värdet av de två första engelska divisionerna, varken mer eller mindre. Championship får med andra ord nöja sig med 11% av de TV pengar de två högta engelska divisionerna tillsammans genererar. Varför så lite? För att marknaden, inte FA säger det.

1995 kickade man dessutom ut två klubbar när man gick från 22 ned till 20 medlemmar i ligan. Figur 1 kan kanske ge en hint om varför, ni får gissa själva.

Premier League fördelar sina TV intäkter till sina klubbar enligt en nyckel av 50-25-25** där 50% är jämnt fördelat, 25% baseras på ligaplacering och 25% på exponering i TV rutan – en viss subvention till de svagare klubbvarumärkena.

Sedan tog marknadskrafterna över, och vi känner tack vare empirin till…

1. Priset på sportslig framgång.

2. Storstadsklubbars konkurrenssfördelar.

Därför resulterade den nya fördelningspolitiken i två tydliga observationer på trender och på sikt ack så utlösande faktorer.

1) Gapet mellan Championship och Premier League ökade över tiden:

fig1. bilden visar ett index där man mäter Premier Leagues nykomligars poängandel. Som synes säger trenden att nykomlingarna tar färre poäng sedan PL startade 1992.

2) De demografiska konkurrensfördelarna började på sikt ge vissa effekter på tävlingsbalansen där topp 5 segmentet sakta men säkert tog fler och fler poäng.

fig2. bilden visar topp 5 klubbarnas poängandel i Premier League. Som synes har det blivit en poängmässig skiktning där topplagen stärkt sina positioner avseende poäng.

Vi ser en tydlig koncentration av talang och kvalitet genom
elitism.

Talang och resurser är nämligen de enda två tillgångsslagen som genererar sportsliga resultat. Utbudet av dessa två i fotbollsvärlden är dock begränsad.

Kvaliteten på fotbollen i värden blir inte högre om alla klubbar på hela jorden idag får €100 miljoner insatta på sitt respektive konto. Men genom att koncentrera tillgångarna till färre klubbar maximerades fotbollskvaliteten för marknadsledarna.

Var det då givet att det skulle bli ManU, Liverpool, Chelsea samt Arsenal?

fig3. Bilden visar intäkterna säsongen 1996-7. datakälla: Winners & Losers – Stefan Szymanski & Tim Kuypers 2000

Inte nödvändigsvis, men ManU hade på förhand de absolut bästa ekonomiska förutsättningarna, sedan var det jämnt skägg. Liverpool hade en historia och tradition av framgång som uppenbarligen hade en betydelse. Arsenal rekryterade Arsene Wenger som visade vad scouting och utveckling kan generera och Chelsea fick en oligark i present.

Resten är historia, de engelska ligaklubbarna dominerade Champions League våren 2008 och Platini klättrade på väggarna.

Det som i själva verket hände var en omallokering av resurserna i England som stimulerade management-skills samt marknadsmekanismen. För Newcastle som tidigare var näst störst på marknaden, innebar det ett steg tillbaka i hierarkin. Tottenham valde den profitmaximerande vägen.

Åtta år senare…

fig4. visar lönekostnader vs sportsligt utfall i PL säsongen 2004-05. Lägg märke till att topp 4 klubbarna roffat åt sig större resurser till kostnaden för att rekrytera talang. Observera gärna även Leeds fåfänga men misslyckade försök till framgång genom att resa riskkapital.

*************************

Så, vad kan vi lära oss av historien? Framför allt förstå konsekvenserna av det vissa pratar om men förmodligen inte riktigt vet vad som krävs och vad det i förlängningen kostar.

Jag roade mig lite med att simulera hur den allsvenska fördelningen av centrala avtal skulle se ut 2006, det första året med det nya TV avtalet ifall man använde sig av nyckeln från England.

Med bakgrund av de uppgifter som blivit publicerade är 2008 fördelningen av de centrala avtalen supersolidariska 71-12-12.

Låt oss leka med siffrorna och ändra förutsättningarna lite.

Förutsättningar: TV avtal – 160 000 000 kr***

Allsvenskan x 89% – 142 000 000 (80% gav verkligt 2006: 128 MSEK***)

Superettan x 11% – 18 000 000 (20% gav verkligt 2006: 32 MSEK)

Tillkommer centrala avtal 2006 enligt svenskfotboll.se (175msek****-128msek***) = 47 000 000 (vi lämnar fördelningen av dessa allsv vs S1 orörd)

Detta ger totala TV och mediamedel till allsvenskan på : 189 000 000 (verkligt 2006: 175 MSEK)

Dessa fördelas enligt Premier League nyckeln 50-25-25 och vi får följande fördelning av centrala avtal i allsvenskan 2006.

Till höger finns det som de facto betalades ut 2006 enligt de siffror som presenterades på svenskelitfotboll.se efter säsongen 2006.

fig5. (klicka på bilden för högre upplösning)

En viss skillnad, eller hur? Dessutom fick ju Superettan mindre resurser, 18msek istället för 32. För till skillnad från i England där marknaden styr, så är det i Sverige centralorganisationen som fastställer fördelningen allsvenskan vs superettan. Frågan är ju även hur förhållandet av övriga centrala sponsoravtal marknadsmässigt skulle se ut ifall allsvenskan sålde dessa enbart för egen räkning?

Baserat på erfarenheten från England skulle vi sannolikt, efter ett par år med denna distribution av resurser, se marknadsmekanismen göre ett större avtryck där allsvenskan skiktas och där storstadsklubbarna över tiden drog en större fördel av sina demokrafiska förutsättningar. Det blir samtidigt något svårare att degraderas då steget ner till Superettan sannolikt bli större.

Vi skulle förmodligen slippa variationer där en bra säsong vs en dålig säsong är att vinna lilla silvret och året efter sluta 12:a. Vi skulle sannolikt se klubbar med demografisk potential som ges större incitament och utrymme att proaktivt utveckla sina organisationer utan att det tar för mycket resurser i form av ”sportslig kräm” i förhållande till de mindre konkurrenterna och därmed riskera sämre sportsligt resultat. Ska man realisera & kapitalisera den potential större marknader erbjuder kan man inte stå med en administrativ och sportslig organisation ungefär i nivå med en tätortsklubb.

Vi skulle se en försämrad konkurrensbalans och i förlängningen en försämrad tävlingsbalans. Skulle efterfrågan på fotboll sjunka? Det är en hypotetisk fråga. Det vi vet är att det finns ett visst samband mellan sportslig framgång och efterfrågan där variansen är större för vissa klubbar och mindre för andra.

Är det så att det sker en segmentering där de större klubb-varumärkena sakta men säkert positionerar sig högre upp med en tillräckligt stor konkurrensfördel för att inte riskera förlora 10 tabellplaceringar dåliga säsonger. Sannolikt kan det minska standardavvikelsen i dessa klubbars publiksiffror och därmed stabilisera intäktssidan – ”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”

Det är enbart den parametern som skapar potential att närma sig Europa. Men som sagt, det kostar!

*******************

Så vad är uppsidan?

Det är på förhand jävligt svårt att spå framtiden och vilka konsekvenser olika beslut får i verkligheten.

Men kanske kan det ske ett paradigmskifte där talang som slagit igenom i en mindre klubb på den allsvenska marknaden, tar ett mellansteg i en positionerad ”storklubb” innan han, givet att ha nått en tillräckligt hög nivå, till slut lämnar den allsvenska marknaden mot ekonomisk ersättning.

Sannolikt till ett högre pris än vad som betalas idag. Spelare med kvalitet stannar, utvecklas och säljs på en högre nivå än idag. Detta i sig innebär att allsvenskan skulle plocka marknadsandelar från den europeiska fotbollskakan. Marknadsandelar som sedan delvis distribueras vidare till mindre klubbar genom nya transfers inom rikets gränser.

En mer koncentrerad topp innebär även en större sannolikhet till ett mer frekvent deltagande i de europeiska cuperna. Detta dels tack vare återupprepad erfarenhet, ”Learning-by-doing” vilket även det resulterar att den allsvenska marknaden tar marknadsandelar från den europeiska fotbollskakan. – Reala mervärden skapas genom omallokering av talang inom Europa där allsvenskan kan tjäna några ”talang(kvalitet)enheter” från andra ligor istället som idag, tvärtom.

Skillnaden mot det vi såg i Premier Leagues begynnelse, är att det idag i Sverige inte finns någon klubb med ManU:s särställning avseende intäktssidan. Det är därför upp till ett visst urval av de 16 klubbarna att lyfta upp handsken, kavla upp ärmarna och prestera.

Men viktigaste frågan kvartsår – man måste våga ta snacket. Skulle de mindre klubbarna och övriga i fotbollssverige vara beredda att betala priset? Jag vet inte… De mindre allsvenska klubbarna höjde sina röster direkt när 2006 års fördelning presenterades. Det är snarare så man vill gå åt andra hållet, vilket vi 2008 observerat i form av debatten angående fördelningen av säkerhetskostnaderna. Vad blir det härnäst?

För antingen vill man närma sig Europa eller så skiter man i det men tiger för evigt. För snacket om att vi är på G och att ”de allsvenska lagens framtid i europa äntligen börjat ljusna” har vi hört lite väl många år nu för att det ska låta trovärdigt. Sen säger det ”swap swap boom boom” och trupperna är sönderköpta, ingen talang finns tillgänglig på marknaden att ersätta med och det spelar till slut ingen roll hur mycker riskkapital du än reser.

Alla kan inte sitta i förarsätet. Först när man tagit detta snack kan man börja prata 51 spärrar mm. Innan dess är det bara alibifrågor.

Gott Nytt 2009!

************************

ytterligare läsning i ämet:

”beutyful game but an ugly investment”
”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”
Därför blev engelska klubbar bäst i Europa – Elitism
Därför blev Bundesliga näst-störst i Europa – Herre i sitt eget hus
Därför pratar man om samma saker IGEN i allsvenskan 2009!

—————————————————-
datakällor:
* http://www.eufootball.biz/data/tv
**http://www.premierleague.com/page/Faqs/0,,12306,00.html
***https://medlem.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=21425&a=566859&lid=aldreNyheter_268555&lpos=rubrik_566859
**** (sid 6) http://www.svenskfotboll.se/files/%7B777658C8-7E1E-4766-875F-B107D4CE4160%7D.pdf