Kategori: centrala avtal

Transfer tax

Det pyr en konflikt i Polen, sedan fem år tillbaka tar Ekstraklasa S.A, som ägs av klubbarna och driver den polska högstaligan, ut 2% i skatt på samtliga spelartransfers som görs inom ligan. Dessa medel används bland annat till att driva utvecklingsserien. Nu vill det polska fotbollsförbundet, PZPN, själva ta 3%, dessutom retroaktivt från 2008.
Det polska landslagets deltagande i de för förbunden intäktsgenererande EM samt VM slutspelen har varit ytterst sporadiskt och det skulle vara ett sätt att få mer medel till olika projekt. Fyra klubbar har betalat den dubbla skatten medan resten vill inte betala mer än de 2% man redan gör och anser att det snarare är en fråga mellan Ekstraklasa S.A och PZPN. Hur som helst lämnar vi konflikten därhän eftersom den är av mindre intresse. Låt oss istället resonera kring innebörden av en sådan beskattning.
Kommersialiseringen av fotbollen har lett till en större polarisering i de europeiska ligorna. En ligaorganisation kan använda sig av olika medel för att reglera tävlingsbalansen. En av mekanismerna är revenue sharing. Denna är dock inte problemfri eftersom en alltför solidarisk modell ger färre incitament till utveckling av produkten på klubbnivå och ligan exponeras mot en risk gällande friåkande. Vi har hypoteser kring detta i de nytto-maximerande ligor som allsvenskan och franska Ligue 1 men även empiriska bevis i de profit-maximerande ligorna NFL och MLB där flera klubbägare istället för att investera i produkten, låter pengarna rinna igenom till nedersta raden.
Effekterna av en mindre solidarisk revenue sharing modell är observerade bland annat i en empirisk studie från engelsk fotboll som finner ett samband mellan en mindre solidarisk distribution och ett ökat antal transfers inom ligan. Något som medför en förskjutning av talang mot toppen och därmed bidrar till en ökad polarisering i ligan.

Är det så polariseringen nått en nivå då den upplevs ha börjat skapa externaliteter åt ligans totala målgrupp, skulle en ligaorganisatör fortfarande kunna tillämpa en mindre solidarisk distributionsmodell men istället implementera en skatt på intra-lige transfers. En sådan skatt gör det svårare att nå ett jämviktspris och ger klubbarna mindre incitament att göra affärer med varandra för att istället försöka handla med utlandet. En rimlig effekt borde vara en långsammare polariseringsprocess utan att den för den delen aktiverar friåkar problematiken.

Det finns även ett starkt empiriskt stöd för att en ökad handel med omvärlden stärker den inhemska fotbollen. En skatt på inhemska transfers kan med andra ord inte enbart fungera som en finansieringskälla utan även som en mekanism med syfte att kontrollera tävlingsbalansen. Det svåra är naturligtvis att bestämma vilken grad av tävlingsbalans som är optimal för ligan. Dessutom finns det alltid managenent- samt random bias som gör att den perfekta balansen blir svår att uppnå. Det uppstår även ett visst problem för klubbar vars affärsmodell är att exportera talang till sina ligakonkurrenter. Men frågan är naturligtvis om det blir ett problem för ligan?
Nedan bild visar beskattningen av de polska klubbarna under 2008-2010. Röda fältet är skatten till Ekstraklasa S.A och det svarta till PZPN. Röda siffran längs ner visar den ackumulerade summan för intra-lige transfers 2008-2010. 1PLN ~ 2.25SEK

Sändningsrättigheter i fotbollseuropa

Faktaspäckade siten http://www.futebolfinance.com levererar en ranking över storleken på sändningsavtalen. Jag lägger till Danmark och allsvenskan i listan och kompletterar med de kända distributionsnycklarna enligt formatet, xx-yy-zz där ”xx” är den procentuella del som distribueras lika till alla klubbar och ”yy” samt ”zz” är baserade på olika typer av meriter.
1. Premier League – nya avtal till 2012/13 (3 säsonger) till ett värde av €3.538 miljarder och där €1.556 miljard kommer från de internationella rätterna. Ger nästan €1.2 miljard årligen.
Distributionnyckel 50-25-25 för inhemska; internationella har fördelats jämlikt fram till denna säsong. Misstänker dock att det nya guldkantade internationella avtalet får en ny distributionsnyckel.
2. Italien Serie A – nytt avtal för säsongerna 2010/11 och 2011/12 till ett totalt värde av € 1.822 miljard, €911 miljoner årligen där de internationella rättigheterna är värda €182 miljoner.
Noterbart är Italien, vars nya centrala regim startar från och med nästa säsong och där det nya kollektivt sålda avtalet är det näst största i Europa.
Distributionsnyckel 40-30-30.
Vi kan approximera Juventus garanterade ersättning enligt den nya fördelningsnyckeln till €18 miljoner. Enligt senaste Deloitte Football Money League var Juventus ersättning från sändningsrättigheter €132 miljoner under säsongen 2008/9. Kommer klubben ens upp i €100m under den nya regimen?
Juventus och Napoli(!) var de klubbar som röstade emot när de internationella rättigheterna mäklades. ”Only we and Juventus voted against. Our rights are worth much more”
3. Franska League 1 – 4 årsavtal, från 2008/09 till 2011/12 motsvarande €2.672 miljoner, ca €668 miljoner per år.
Distributionsnyckel 50-30-20. Fram till 2005 fanns en fördelningsnyckel där 83% av pengarna distribuerades ut lika till klubbarna. För att stärka ligaklubbarnas internationella konkurrenskraft ändrades likadelen till 50%. Sedan dess kan vi observera ökade investeringar i talang där ration wages/revenue i ligan stigit från ca 60% till lite drygt 70%. Större incitament skulle kunna vara en förklaring.
4. La Liga – Barcelona och Real Madrid är inte särskilt pigga på en central pott, Tillsammans har de €240 miljoner per år i en liga där samtliga klubbar genererar totalt ca €500 miljoner.
5. Bundesliga – Fyra säsonger, från 2009/10 till 2012/13 till ett värde av €1.648 miljard, ca €412 miljoner per år.
Distributionsnyckel 50-25-25.
6. Turkiet– Fyra säsonger, från 2010/2011 till 2013/2014 till ett värde av €1.041 miljard, ca €260.3 miljoner per år.
Distributionsnyckel 35-45-10 och där de återstående 10% går till förbundet.
7. Holland – Tre säsonger, från 2008 / 9 till 2010/11 till ett värde av €300 miljoner, €100 per år.
8. Grekland – Tre säsonger, från 2009/10 till 2011/12. Totalt värde av €162 miljoner, ca €54 miljoner årligen. (Olympiakos och XHANTOS ligger utanför polen och säljer individuellt).
9. Portugal – Precis som i Spanien säljs rättigheterna individuellt, Benfica, Sporting och Porto drar in €24 millioner per år, motsvarande ungefär hälften av det som samtliga 16 klubbar genererar.
10. Danmark – Fyra år, från 2009/10 till 2012/13 till ett värde av ca €134 miljoner, ca 34 miljoner per år. Distributionsnyckel: 33-yy där yy är en meritbaserad cocktail.
11. Polska Ekstraklasa – Treårsavtal, från 2008/09 till 2010/11 till ett värde av €101.5 miljoner, ca €33.8 miljoner per år.
Distributionsnyckel: 50-25-25
Mycket stark tillväxtmarknad med 40 miljoner invånare där avtalet, strategiskt, löper ut i samband med EURO2012 som arrangeras i landet.
12. Rumänien – Avtal över tre år, från 2008/2009 till 2010/11 till ett totalt värde av €85 million, årligen ca €28.3 miljoner.
13. Belgien – Tre år, från 2008/09 till 2010/11 till ett värde av €44.7 miljoner, ca €14.9 miljoner per år.
xx. Allsvenskan – Fem år från 2011-2015 till ett approximerat värde av €70 miljoner, ca €13.9 miljoner per år.
Aktuell distriburionsnyckel: 74-13-13

Det rör på sig…

…och vi älskar det!

Läser kommentarerna där de allsvenska tränrna påstår att AIK i och med spelarförsäljningarna har sålt sin plats i Champions League. Ingenting kunde vara mer fel!!! Man sålde sin plats för flera år sedan, närmare sagt hösten 2005.

Ett nytt TV avtal ser nu ut att vara på plats. Använder man sig av en likadan distributionsnyckel som man hade 2009 så betyder det att de idag till omsättningen fyra största klubbarna kommer att tappa i konkurrenskraft i relation till resten av allsvenskan. Ju mer pengar det nya avtalet ger, desto mer förlorar de stora klubbarna i konkurrenskraft. C4 index, det vill säga, de fyra största klubbarnas marknandsandel hade 2008 ett index på 150. Vid en snabb simulering visar det sig att TV pengarna, om de nu vore den enda intäktskällan för de allsvenska klubbarna, har ett C4 index på 130. Tilläggas kan att ett index på 100 betyder att samtliga klubbars intäkter är lika stora.

Det nya allsvenska delen av TV pengar kommer att vara ungefär häften så stort än vad den danska motsvarigheten är idag. Det gäller därför att investera pengarna väl.

Svensk Elitfotboll har hur som helst snackat ihop sig och tydligen sneglar man, trots allt, på att lyckas bättre i Europa. Och bara för att tydliggöra så utgår därför det här inlägget enbart från detta resonemang.

”Det är dags att ta de svåra frågorna på allvar”

Problemet är, så som jag ser det, att ingen klubb kommer att vilja sätta sig i baksätet och det skulle inte förvåna mig om ”de svåra frågorna” till slut kommer att handla om en omläggning till höst/vår. Helt verkningslöst om ni frågar mig. ”It´s all about bucks kid, the rest is conversation”.

Nej nej, några av de svåra frågorna som måste ställas finns sedan en tid tillbaka besrivet i flertalet blogginlägg under länken här.

Bosse Johansson lyfter fram en dansk studie gjord våren 2009 och menar att man önskar genomföra ett liknande arbete. Men varför uppfinna hjulet ytterligare en gång?

Ni kan ladda hem den i sin helhet här.

Hvis man ser på, hvilke årsager der er til, at en liga klarer sig godt internationalt
målt på UEFA-ranking, og hvilken rolle sportslig balance i ligaen spiller,
viser det sig, at der primært er tre forhold, der har betydning for en ligas
succes:

1. Indbyggertallet jo flere indbyggere, jo bedre klarer ligaen sig internationalt
2. Gennemsnitligt tilskuertal til ligakampene jo flere tilskuere i ligaen, jo
bedre klarer ligaen sig internationalt
3. Sportslig balance i ligaen jo skævere ligaen er (sportslig ulig), jo bedre
klarer ligaen sig internationalt.

Punkt 1 kan man inte påverka. Punkt 2 och 3 kan ligaorganisatören själv stimulera.

Sent igår kväll löste den osynliga handen Platinis bekymmmer. Idag leverar den nästa bidrag.

Revenue Sharing vs Competitive Balance – empiri från English Football League

De som följer bloggen har förmodligen snubblat på mina resonemang där hypotesen är en förväntad större rörlighet av talang inom riket i samband med en reduktion av subventionen från centrala avtal. (här och här)

Vi har även ett resonemang där det förväntas kunna skapas större incitament för klubbar från större lokala marknader att försöka behålla talangen hos sig ytterligare en period. Detta tack vare att spelarnas BFP (bruttofotbollprodukt), genom en omdistribution av monetära resurser, rimligtvis borde öka hos dessa klubbar.

Det är svårt att hävda att verkligheten verkligen följer dessa hypoteser. Alldeles nyligen har det däremot publicerats en studie som behandlar just den typen av omdistribution av talang.

Robert Simmons och Terry Robinson har mätt förändringen i tävlingsbalansen i samband med ett regimskifte vad gäller distribution av intäkter*.

Fram till 1983 gav hemmalagen i de engelska ligasystemen upp 20% av matchdagsintäkterna till en pool därifrån pengarna solidariskt distribuerades ut till klubbarna. Till slut började de större klubbarna att misströsta och hotade med att bryta sig loss och bilda en egen liga. Detta medförde ett regimskifte där endast 4% av hemmalagens pumpades in till den gemensamma poolen. Det här var ca 10 år innan bildandet av Premier League.

Enligt teorin finns följande förväntade utfall i samband med ett sådant regimskifte.

saxat från; Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League

I sin undersökning mäter de tävlingsbalansen genom att se hur distributionen av talang förändras efter den ovannämnda omallokeringen av monetära resurser i den engelska ligafotbollen.

Urvalet i den empiriska undersökningen bestod av 2155 spelare och totalt 10967 observationer under perioden 1964-1995. Under denna period genomfördes inga strukturella förändringar på den engelska spelar/transfer-marknaden vilket var viktigt. 1995 var också det sista året innan lex bosman.

Modellen kan i sin enkelhet beskrivas enligt nedan.


Där den beroende variabeln är STATUS, dvs spelarens destination under slutet på varje säsong (0=oförändrad alt avslutad karriär; 1=transfer inom samma division; 2=transfer till en klubb i divisionen under; 3=transfer till en klubb i divisionen ovanför). De oberoende variablerna är prestationsbaserade där APPS är spelade matcher per säsong, SUB är antalet matcher där spelaren blev inbytt, GOALS är antal gjorda mål per säsong och CUPGOALS är antalet mål gjorda i cuper. Sist men inte minst har vi regimskiftet, SHARE, (0=pre 1983; 1=post 1983)

Resultaten säger att regimskiftet 1983 resulterade i en försämrad tävlingsbalans. Det genom en högre sannolikhet för att spelare av högre kvalitet distribuerades uppströms ligasystemen. Även en högre sannolikhet kunde skattas vad gäller övergångar inom ligorna.

Värt att notera är att resultaten även ger stöd åt Szymanskis & Garcia del Barros slutsats om att de engelska klubbarna nyttomaximerar. (försämrad comp.balance förkastar profit-maximering enligt matrisen ovan)

Vad kan denna erfarenhet säga oss om vår egna hemmamarknad?
Det finns vissa avvikelser från verkligheten. För det första, undersökningen är gjord pre-bosman. Förändringen på spelarmarknaden bör rimligtvis ha ökat sannolikheten än mer. För det andra, globaliseringen av spelarmarknaden post-bosman har ökat utbudet av talang och kan även det ha en viss inverkan på ovan nämnda sannolikhet. Å andra sidan har vi många allsvenska ledare som uttryckt sin önskan att främst rekrytera inhemsk talang men istället tvingas scouta utbudet utanför rikets gränser.

Det finns verktyg i lådan om nu svensk fotboll på allvar vill satsa på europaspelet. De verktygen heter inte höst/vår. Men dessa verktyg är känsliga ämnen som kostar den nuvarande och mycket jämna tävlingsbalansen.

Jag tycker att det är OK om man nu inte vill betala det priset. Men då bör man kanske kommunicera det. För när målen sätts upp så som i ”elitprojektet” kan vi tyvärr inte annat än att dissa handlingsplanerna.

Resultaten i undersökningen bör även ge ett stöd till denna hypotes. En ny broadcast-revenue-regim i Italien bör rimligtvis ha den motsatta effekten. Där de flesta förväntar sig ”Premier League effekten”, borde vi på kort sikt istället se en försvagning av den internationella konkurrenskraften i Italien. Med en STOR brasklapp för den italienska kreativiteten vad gäller fördelningsnycklar. Jag har nämligen lite svårt att se de stora drakarna gå i denna ”fälla”.

Den nya italienska modellen är kanske det mest intressanta regimskiftet fotbollseuropa har haft på väldigt länge. Framför allt konsekvenserna av denna.

———————————————–
*Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League (June 17, 2009). Manchester Business School Research Paper No. 570

Därför pratar man om samma saker IGEN i allsvenskan 2010!

Ett ovisst 2010 står för dörren men en sak är i alla fall säker. Vi kommer att prata om samma saker i allsvenskan nästa år, igen. ”Hur ska allsvenska klubbar hävda sig i Europa?”

Hypotesen om kontraktstrategier där värde skapas genom att klubbar lyckas behålla en spelare ytterligare en tid i klubben borde rimligtvis även gälla i allsvenskan som en enhet.

Låt oss återigen ta ett exempel från ”verkligheten”. IFK Göteborg har försökt att köpa loss talangen Philip Haglund.
Jag tror inte någon svensk klubb råd att betala det Philip Haglund är värd
Hur mycket är då Haglund värd? I Brommapojkarna är hans BFP (bruttofotbollsprodukt), det vill säga hans bidrag till den allsvenska fotbollen, motsvarande värdet av hans återstående kontrakt i Brommapojkarna. Ska vi tippa ca 1 miljon kronor?

I IFK Göteborg skulle Haglunds värde vara betydligt högre. Kanske uppemot 10 miljoner för 3 år.

Det förväntade utfallet under dagens regim blir därför att Philip spelar ytterligare ett år i allsvenskan för att sedan lämna direkt för spel i utlandet. Hade han fått producera i en klubb högre upp i den allsvenska värdekedjan skulle vi sannolikt få se Philip ytteligare ett, kanske två år i den inhemska ligan.

Enligt hypotesen är nio spelare under ytterligare en säsong i klubben värt ca 30 miljoner. Lyckas man med denna strategi i allsvenskan som helhet och under en enda allsvensk säsong så får vi ett värdeskapande motsvarande ca 3% av den totala allsvenska produkten. Och då gör vi det utan att tillföra en enda krona i nya intäkter. Däremot borde denna värdeökning rimligtvis kunna generera nya intäkter till ligan och då blir tillväxten ännu högre.

Är det så att Brommapojkarna och andra småklubbar har alldeles för mycket pengar? De behöver inte finansiera sig genom att leverera talang till andra allsvenska klubbar.

Men jag förstår att frågan är känslig i den svenska fotbollsfamiljen. Därför undviker man den och istället fokuserar på alibifrågor som till exempel en omläggning av ligan till höst/vår (här och här) eller elitprojekt. De viktiga frågorna är och förblir obesvarade.

Vi ska komma ihåg att spel under höst/vår inte kommer att generera det enda relevanta i sammanhanget – att talangerna stannar längre tid i allsvenskan. De kommer naturligtvis att ha exakt samma utvecklingscyklar som de har idag och kommer att lämna den allsvenska marknaden så fort spelarna är tillräckligt attraktiva för utländska klubbar. Eftersom intäktsstrukturen i allsvenskan är oförändrad kommer klubbarna, i brist på resurser att matcha villkoren, att sälja.

Business as usual.

Kontraktstrategier – hypoteser från allsvenskan

Jag har tidigare skrivit en hel del om kontraktsstrategier med fokus på värdet i transfersumman. Bedömning av transfersummor är tacksamt eftersom de (felaktigt) påstås indikera en spelares marknadsvärde. Desto mindre fokus är det på de alternativkostnader som belastar klubbarna i samband med spelarförsäljningar. Eller värdeskapandet av att inte sälja så fort tillfälle ges.
Vi kommer aldrig komma ifrån att allsvenskan är en leverantör av talang till klubbar som befinner högre upp i fotbollens värdekedja. Vi har dock länge hört klubbledare prata om viljan att försöka behålla talangen ytterligare en tid i klubben. Väldigt få har dock lyckats med konststycket att, istället för att avveckla spelare på grund av goda prestationer, belöna desamma.
Kanske beror det på belöningssystemet från de centrala avtal där ersättingen baserad på sportslig framgång är relativt liten? I alla fall om man jämför med omvärlden.
Att ta risk lönar sig helt enkelt inte tillräckligt mycket i allsvenskan.

Låt oss leka med hypotesen att en allsvensk klubb lyckas motivera och behålla 9 st spelare ytterligare 1 år under dess höpresterande period innan spelaren flyttar till utlandet. Rent krasst motsvarar det 3 st nyrekryterade klass-spelare på vardera 3 års konrakt. 

Vad är priset för en allsvensk klasspelare ska man då fråga sig? Ska vi lita på tidningarna, för tidningar har ju alltid rätt, kostar en spelare med dokummenterade meriter från allsvenskan 16 miljoner över fem år. I detta specifika fall rörde det sig om 4 miljoner i transfersumma och 12 miljoner i ersättning till spelaren. En årskostnad på 3.2 miljoner eller en månadskostnad på ca 270 tusen. 16 miljoner är med andra ord marknadsvärdet på spelaren, en summa klubben förväntas att generera i form av framtida kassaflöden via klubbens olika intäktskällor. Och i detta pris så ryms även en diskonterad risk för att rekryteringen inte levererar eller inte passar in i gruppen. Något som ju redan är säkerställt hos den höpresterande spelaren som redan finns i truppen. 
 
Det blir ca 30 miljoner värdeskapande i vårt hypotetiska exempel.
Ett relativt färskt exempel är AIK Fotboll AB som förra veckan släppte sin kvartalsrapport. Klubben hade långt gångna planer på att i somras avyttra målvakten Daniel Öhrund till Rosenborg. Det slutade med att Helsingborgs högsta höns i sista sekund per telefon nådde en förhandlande Jesper Jansson och avbröt en transfer där den tilltänkte ersättaren Daniel Andersson redan var på språng till Stockholm. Vi har även de från utlandet uteblivna buden på Ivan Obolo som ledningen med den svaga balansräkningen hade haft mycket svårt att tacka nej till.
 
Nu blev det inga spelaraffärer och klubben fick fortsatt kontinuitet i sitt sportsliga momentum. Kassaflödet från rörelseresultatet under det tredje kvartalet (+4.2 miljoner) var det starkaste på många många år (jmfr Q3). Förutom de kortsiktiga effekterna som redan har realiseras i resultaträkningen så borde de sportsliga framgångarna rimligtvis kunna kapitaliseras även längre fram i tiden. Vi kan med relativt gott samvete anta att de planerade men uteblivna spelaraffärerna istället ökade aktieägarvärdet med närmare 9 miljoner kronor. Tacka Helsingborg och Sven-Inge Fredin för det. Även om det blir svårt att säkerställa faktumet eftersom vi inte känner till den alternativa världen.

Och även i fortsättningen kommer den riskaverte klubbdirektören att välja säkra pengar från spelarförsäljningar före osäkra från rörelsen. Men kanske finns det en stor outnyttjad potential där ute. En potential där klubbarna i en fåfäng jakt på spelartransfers istället går miste om nöjda fotbollskonsumenter och därmed miljoner i rörelseintäkter.

Årets distribution av TV pengar

SEF:s generalsekreterare Tommy Theorin leverar årets distribution av TV pengar i allsvenskan. (Artikel i Sydsvenskan)

Totalt fördelas ca 135 miljoner ut till de allsvenska klubbarna, där 99 miljoner delas ut lika mellan samtliga klubbar. Ca 17 miljoner baseras på tabellplacering och därmed blir det ca 18 miljoner över som baseras beroende på exponering i ”veckans match”.

Detta ger oss en distributionsnyckel enligt modellen 74-13-13 vilket kan jämföras med den i Europa mer vanligt förekommande nyckeln 50-25-25

(74% lika, 13% baserat på tabellplacering, 13% baserat på exponering i TV)

Frågan är om klubbarna kompenseras tillräckligt mycket för alternativkostnaden som dyker upp i sambande med relativt kort varsel flyttade avsparkstider? (resonemang här)

Fördelningsnyckeln kan ses som en investering i produkten allsvenskan. Denna investering, finansierad genom det fina TV avtal tecknat med Kentaro 2006, kommer att prissättas av marknaden i samband med den kommande försäljningen av sändningsrättigheter för perioden 2011 och framåt.

Tidigare bloggat i ämnet