I en extremt konkurrensutsatt marknad lyckas hälften av klubbarna tjäna pengar. Det är betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig. Nästan 2 av 3 klubbar som går med förlust ligger dessutom relativt nära felmarginalen.

Samtidigt fortsätter slipandet på den största blåsningen på den här sidan millennieskiftet, UEFA-financial-fair-play.

Noterar att Schalke 04 som ganska nyligen till den tyska ligaföreningen har föreslagit restriktioner vad gäller lönetak samt transfers.

”Directive for fairer competition”. För vem?

Schalke 04 som finns med på Deloitte Football Money League har näst högst intäkter i ligan. Med i det närmaste ett ointagligt gap till FC Bayern München vill man istället, i bästa rent-seeking anda, hålla konkurrenterna underifrån på behörigt avstånd.

En mycket bra krönika på länken om ”hyckleriet” bakom UEFA-financial fair-play.

Michel Platini ska ta fram verktyg som genom licens ska kvalificera klubbarna till spel i UEFA:s turneringar.

Förutom godtyckligheten, dyker det genast upp vissa frågeställningar. Vilket av bolagen ska bedömas om vi tar exemplet nedan.

Är det fotbollsklubben, The Liverpool Footbal Club and Athletic Ground Ltd (en redovisad vinst på £10 miljoner före skatt 2008)?

Är det LBO-finansieringsstrukturen som ligger i holdingbolaget som äger klubben, ägt av Hicks and Gillet, Kop Football Holdings Ltd (KFH Ltd) (en redovisad förlust på £31 miljoner). Eller blir det kanske Tom Hicks bolag Kop Investment LLC genom vilket han äger 50% i KFH Ltd?

Och kommer den kreative klubbägaren att kunna konstruera nya strukturer om så krävs?

Manchester City har visat styrka under de inledande omgångarna av Premier League. Många har ifrågasatt klubbens galaktiska investeringar denna sommar.

Personligen gillar jag läget och det faktum att vi kanske, kanske äntligen kan få ett skifte bland topp 4 klubbarna. Något som inte hade varit möjligt ifall fotbollen redan hade infört regleringar med syfte att begränsa storleken på investeringar i talang. För talang är något som de marknadsledande klubbarna redan har idag och knappast det som man skulle lämna ifrån sig för centralt reglerade transfersummor.

Skulle City nu lyckas med att slå sig in i den absoluta toppen gör man om den resa som Manchester United en gång gjorde under sir Alex Fergusons inledande period som manager. En resa som innebar att Manchester United tog över stafettpinnen från Liverpool som var den då dominerande klubben i den högsta engelska ligan.

I de flesta fall brukar stora investeringar i talang föregås av ägarbyten alternativt som i Real Madrids fall, ett presidentskifte. I ManU:s fall handlade det istället om ett ägarbyte som gick i stöpet.

Under Alex Fergusons första hela säsong (1987-8), spenderades hyfsat respektabla £2.5 miljoner på spelartransfers. Året efter präglades däremot av en mycket åtstramad budget där endast £0.2m investerades i spelartransfers.

Sir Alex var irriterad över transferrestriktonerna. Det var inte något som han hade förväntat sig den dagen han skrev på för klubben. Läget förändrades dock under våren och sommaren 1989. Sedelpressarna gick på högvarv och Ferguson spenderade på den tiden sanslösa £8 miljoner. Gary Pallister, Neil Webb, Paul Ince, Mike Phelan samt Danny Wallace värvades till klubben.

För att få ett perspektiv över beloppets storlek kan vi sätta det i relation till klubbens dåvarande omsättning från rörelsen som 1989/90 uppgick till £11.5 miljoner.

Omräknat till ManU:s omsättning 2008, skulle det innebära spelarinvesteringar motsvarande £200m (2.3 miljarder kr). Pratar vi i Real Madrid termer skulle det motsvara investeringar på €254m (2.6 miljarder kr).

Men varför fick den dåvarande klubbägaren helt plötsligt för sig att lätta på lädret? Det finns de som hävdar att det enbart berodde på att Martin Edwards redan hade förhandlat fram en försäljning av klubben och inte längre hade några som helst incitament att strama åt budgeten.

Under augusti samma år offentliggjordes nämligen att Edwards hade kommit överens med Michael Knighton om en försäljning av ManU för £20 miljoner. I oktober sprack dock den affären efter att Knighton misslyckades med att resa kapital för att finansiera uppköpet.

Manchester United lyckades efter ett par år ta steget och etablera sig som den starkaste klubben i Premier League. Och så småningom även den mest lönsamma fotbollsverksamheten på jorden.

Varför är detta intressant?
Hade det funnits regleringar som begränsade investeringar i talang på den tiden det begav sig, hade Liverpool ges betydligt bättre möjligheter att kunna fortsätta sin dominans. Hur kul hade det varit?

Och säga vad man vill om Real Madrids och Barcelonas miljardsatsningar men dessa har de facto bidragit till en potentiell förbättring av tävlingsbalansen i den absoluta toppen av fotbollens värdekedja. Real har från Manchester United förvärvat många talangenheter och gett klubbens konkurrenter i Premier League en hjälpande hand.

Och kanske får vi 2010 se så lite som två engelska lag i semifinalerna av Champions League. Vilket bara det blir fan så mycket roligare.

Vilka är de klubbar och klubbägare som gynnas av regleringar? Ja just det, de som redan har nått toppen, just genom stora investeringar, men som mer än gärna ser till att ingen annan ska få samma möjlighet att göra om den resan. Och så naturligtvis de som äger fotbollsklubbar i profitsyfte.

Naturligtvis kommer inte alla klubbar som köper spelare dyrt att lyckas. Taskigt management har straffat och kommer fortsätta att straffa fotbollsklubbar, precis som det straffar alla andra företag.

New York Yankees ägs av George Steinbrenner. Klubben som tävlar i Major League Baseball, är enligt Forbes den femte högst värderade sportklubben på jorden ($1.3 miljard).

Utöver en generell revenue-sharing-modell har MLB, i sin jakt på jämn tävlingsbalans, även en modell med ”competitive balance tax”. Rent konkret innebär det att NY Yankees under 2008 betalade 40% i competitive balance tax på intäkter överstigande $155 miljoner.

Steinbrenner äger även YES Network, en regional TV kanal som sänder NY Yankees matcher. 2001 tecknade YES ett avtal med NY Yankees som gav kanalen sändningsrättigheter till klubbens matcher under de kommande 30 åren. Avtalet var värt $55 miljoner per år.

Det nya TV-avtalet godkändes av ligaorganisationen eftersom det låg i nivå med Yankees tidigare avtal med MSG Networks. Det talades dock om att MSG, som fram till dess i stort sätt hade monopol på sport i regionen, var beredda att bjuda upp mot $100 miljoner per år för att inte förlora produkten. Sanning eller rykten?

Faktum är i alla fall att Steinbrenner finansierade YES Networks tillväxt genom att sälja 40% av bolaget till externa investerare. Värderingen av bolaget uppgick då till $850 miljoner vilket egentligen säger det mesta om marknadsvärdet på Yankees sändningsrättigheter och att det var betydligt högre än $55m per år.

Modellen är lika enkel som den är smart. Att minimera NY Yankees intäkter och därmed bidrag till konkurrenterna i MLB och istället maximera aktieägarvärdet i YES Network.

Och fler klubbar har anammat, bland annat Red Sox, Los Angeles Dodgers, Chicago Cubs.

Så, vad vill jag ha sagt med det?
UEFA med Michel Platini i spetsen håller på och skissar på olika modeller med regleringar i syfte att bl.a. begränsa överinvesteringar i talang.

Steinbrenners drivkraft är profitmaximering. Men hade han istället velat maximera klubbens sportsliga prestation skulle vi kanske se den största talangen i ligan lockas till Yankees med hjälp av ett ”extra-knäck” på YES Networks.

Eventuella regleringar från UEFA kommer att inspirera till nya kreativa lösningar i fotbollseuropa. Fotbollens centralorganisationer är nämligen mästare på att bygga modeller vars konsekvenser så småningom dyker upp till ytan och blir svårhanterliga.

UEFA:s produkt Champions League är en modell som ökat klyftorna mellan de rika och fattiga klubbarna i fotbollseuropa, kanske det enskilt största bidraget till dagens obalanser.

”Home grown player” är en annan modell där konsekvenserna nu börjat komma upp till ytan och där vi den senaste veckan sett flertalet exempel på anklagelser och pajkastning avseende tveksamma metoder i samband med spelartransfers i ung ålder.

Fotbollens etablerade sockerpappor Roman Abramovich, Silvio Berlusconi och Massimo Moratti har det senaste året upplevt en betydligt hårdare konkurrens från nya storfräsare med än större plånböcker.

De har fått smaka på sin egen medicin och då är Championship Manager IRL inte lika roligt att spela längre. Så nu springer man naturligtvis till Michel Platini och på bara knän ber om hjälp.

De stora vinnarna om nu verktygslådan blir verklighet och kommer på plats?
De profitmaximerande klubbarna som kommer att se priset på talang sjunka och sina vinstmarginaler att öka.

Corporate governance kartan målas om, fler klubbar börsnoteras men FAPM kommer fortsätta att gälla. Det vill säga, klubbar med störst resurser kommer att få uppleva störst framgång.