Kategori: ifk gtbg överinvest

Ironiskt nog bara förlorare i Nordin Gerzic transfern‏

För ganska exakt tre år sedan skrev jag detta blogginlägg där jag funderade kring rationalen bakom Nordin Gerzic först förlängda kontrakt med Örebro SK och sedan transfereringen av det till IFK Göteborg. Genom att spelare och klubbar skriver långa kontrakt med varandra så kan de flytta över förmögenhet (rent) från den klubb som sedan rekryterar spelaren i fråga. Den gemensamma nyttan för båda parterna som överförs från tredje part är mer än 50% för varje extra år på kontraktet och där klubbens pay-off är något högre än spelarens. Det beror naturligtvis på att den köpande klubben måste betala premier som upplevs som nytta både för den säljande klubben men också till spelaren som man måste locka över. Att den köpande klubben tycker att det trots allt är en bra affär beror på att man tror sig kunna få tillräckligt stor nytta av spelaren så att pengarna kan tjänas ihop tack vare sportslig framgång och/eller att rekryteringen leder till att klubbens spelarportfölj ökar i värde (överföring av kunskap och kompetens).

I fallet med Nordin Gerzic hände följande: Den säljande klubben kunde inte förvalta pengarna väl och degraderades från allsvenskan. Spelarens prestationer försämrades hos den köpande klubben. Generellt borde åtminstone Örebro och Gerzic ha varit vinnare i dessa affärer. IFK Göteborg behövde inte nödvändigtvis vara det. Nu blev alla tre parterna ironiskt nog förlorare. Ett bra exempel på komplexiteten i fotbollsverksamheten och att ekonomiska modeller inte kan förutse framtiden.

Gerzic affären var bara toppen på isberget i IFK Göteborg. Idag presenterade klubben sitt bokslut för 2014 och det har i en veckas tid ryktats om ett minusresultat. Det blev till slut lite mer än vad ryktena sade. Minus 10 miljoner kronor på den nedersta raden. För en mer detaljerad sifferanalys rekommenderar jag den initierade bloggen Bluewhite &Lilywhite.

Här kommer istället lite egna funderingar.

Utöver att IFK Göteborg subventionerade Örebro SK i deras lån av Gerzic och Sobralense så kom IFK till sist överens med Gerzic om att teminera kontraktet i förtid vilket rimligen skapade en kostnad som belastade fotbollens elittrupp och i förlängningen 2014 års resultat.

Förutom Gerzic och Sobralense så misslyckades klubben med en av sina profilvärvningar, Malick Mané som rimligen också medförde en betydande kostnad på resultaträkningen. May Mahlangu kom förvisso igång under hösten men hans ettårskontrakt kostade nog mer än vad det smakade. Kanske hade dessa pengar kunnat investeras bättre.

Dåliga rekryteringar leder till att man får värva nya spelare för att försöka ersätta de som inte presterar. Är man tillräckligt dålig och upprepar detta för ofta hamnar man till slut i ett prekärt finansiellt läge där kostnaderna inte längre kan täckas av intäkter som en spelatrupp generarar genom goda sportsliga resultat (i första hand publik & spons) samt genom ett ökat marknadsvärde på spelarnas kontrakt. IFK Göteborg har trots flera dåliga rekryteringar de senaste åren ändå lyckats göra ett antal goda förvärv, till exempel Lasse Vibe och Ludwig Augustinsson. Klubben har också under de två senaste säsongerna lyckats placera sig på en hög tabellplacering vilket bevisar att man trots allt har ett visst värde i sin spelartrupp.

Missarna i rekryteringen har inte varit tillräckligt stora för att försämra klubbens prestationer på planen. Däremot har de varit tillräckliga för att erodera klubbens egna kapital.

Det trots allt kraftigt negativa resultatet i sig är inte bekymmersamt. Klubbens rekryteringsarbete under vintern är om något en indikation på att ökningen av kostnaderna för fotbollens elittrupp är av engångskaraktär och inte kommer att belasta finanserna efter 2014. Det som är bekymmersamt är osäkerheten om huruvida IFK Göteborg kan förbättra sitt rekryteringsarbete framgent. Det egna kapitalet kan inte minska hur länge som helst.

De senaste 9 säsongerna har IFK Göteborg sålt spelarkontrakt för i genomsnitt lite drygt 20 miljoner kronor om året. Det är egentligen inte särskilt märkvärdigt. Klubben har ambitioner att vara ett topplag vilket medför att man har spelare i truppen som förr eller senare blir attraktiva på marknaden. Att tjäna pengar på att sälja spelarkontrakt kommer man också fortsätta att behöva göra om man vill ha en tillräckligt stark trupp som varje år kan utmana om topplaceringar. Ett förbättrat rekryteringsarbete kommer inte ändra på det faktumet däremot leder det till att IFK återigen kommer att kunna förstärka sitt egna kapital.

Under 2015 kommer man dels få in hela transferintäkten från försäljningen av Ludvig Augustinssons kontrakt till FC Köpenhamn. Erfarenheten säger att IFK kommer att göra fler affärer under året. Det behöver inte nödvändigtvis vara Lasse Vibe. Det är inte säkert att hans kontrakt värderas tillräckligt högt på marknaden för att det ska överstiga den nytta som han tillför IFK Göteborg.

Det finns som jag ser det två större osäkerhetsfaktorer hos IFK Göteborg:

Det egna kapitalet har minskat till 13 miljoner kronor. Det finns idag ingen huvudsponsor på plats. Utan de dåliga affärerna hade IFK Göteborg varit betydligt bättre positionerade och man hade kunnat ta större risker för att utmana Malmö FF. Nu har man blottat sig mot mindre konkurrenter och får agera mer försiktigt.

Det begränsar Mats Grens handlings- samt felutrymme dels i rekryteringsarbetet men också i arbetet med att förlänga kontrakten med duktiga spelare i den egna truppen. Det senare kan i värsta fall påverka klubbens förmåga att tjäna pengar på sålda spelarkontrakt negativt.

Röda siffror för IFK Göteborg för tredje året i rad. Men det finns en logik bakom det.

Också IFK Göteborg redovisar röda siffror i sitt bokslut för 2013. Det är tredje året i rad som klubben går med förlust. De goda nyheterna är att de sportsliga resultaten har förbättrats. Min tanke är att försöka förklara rationalen bakom förluståren.

Aktiebolag som går med vinst brukar generellt dela ut pengar till sina ägare. Det är effektivitetsöverskott och medel som inte bedöms behövas för kommande nyinvesteringar för bolaget. Däremot brukar ägarna som får utdelning generellt återinvestera pengarna. En del köper fler aktier i samma bolag, andra investerar i andra verksamheter.

Fotbollsklubbar generellt strävar efter att vinna fler matcher. För att kunna göra det behöver man bättre spelare. Det betyder att fotbollsklubbar generellt har ett ständigt och stort investeringsbehov. Vinsterna som genereras återinvesteras i nya spelarkontrakt. Återinvesteringarna sker mitt under verksamhetsåret vilket medför att en mycket stor del av vinsterna aldrig redovisas i samband med boksluten. Uppstår det ändå vinster enstaka år så spenderas pengarna under kommande år vilket naturligtvis orsakar förluster. IFK Göteborg är ett ganska bra exempel på det.

Under 2007 och 2009 redovisade IFK Göteborg stora överskott. I första hand tack vare stora vinster på försäljning av spelarkontrakt. Dessa överskott har återinvesterats i verksamheten. Dels har klubben förvärvat spelarkontrakt från andra klubbar (påverkar resultatet genom ”avskrivningar spelarkontrakt”), dels har man skrivit personliga kontrakt med spelarna (påverkar resultatet i form av ”personalkostnader”).

Under 2013 har IFK Göteborg gjort en vinst på sålda spelarkontrakt som uppgick till 15 miljoner kronor. En stor del av denna vinst genererades från sommarens försäljning av kontraktet med Moberg Karlsson. Efter det har man rekryterat Darijan Bojanic, Lasse Vibe och Martin Smedberg-Dalence. IFK Göteborg skrev också under sensommaren ett nytt 4.5 år långt kontrakt med Mattias Bjärsmyr. Läser man klubbens balansräkning så ser man att klubben har betalat 8.3 miljoner kronor i transfersummor för 2013 års nyförvärv. Denna summa medför en årlig avskrivning (kostnad) på ca 2-3 miljoner kronor från och med 2013. Vidare kan vi se att IFK Göteborg har ökat sina personalkostnader med ca 10 miljoner kronor. En stor del av denna ökning (5.8mkr) är pensionskostnader vilket troligen är idrottspensioner till spelare som har skrivit nya kontrakt med IFK har fått.

IFK Göteborg har således återinvesterat vinsten från försäljningar av spelarkontrakt under årets lopp. Denna vinst hamnar med andra ord inte på årsbokslutet. Den hade däremot gjort det ifall IFK Göteborg hade stängt böckerna direkt efter försäljningen av kontraktet med Moberg Karlsson.


Rörelsekapital (omsättningstillgångar inkl kassa minus kortfristiga skulder) och kassa (mkr)

Figuren ovanför visar utvecklingen i IFK Göteborgs rörelsekapital samt kassa sedan 2006. Det syns ganska tydligt hur klubben har investerat sitt stora rörelsekapital som man tjänade in 2007 och 2009 i den dagliga verksamheten åren efter. Under säsongerna 2010 till 2012 var investeringarna verkningslösa. Klubben slutade inte bättre än på en 7:e plats i tabellen. Under 2013 var de sportsliga resultaten bättre. För att IFK Göteborg ska kunna bli ännu mer konkurrenskraftigt så behöver man öka sina intäkter snabbare. Figuren nedanför visar en ganska svag tillväxt under de senaste åren. Jag kan tycka att klubbens rika historia borde kunna kapitaliseras mer.

En fråga som ser ut att ha dykt upp är huruvida försäljningen av Tobias Hyséns kontrakt är bokfört 2013 eller 2014? Formellt blev affären officiell 3/1-2014. Vi vet dock sedan tidigare att Elfsborg har bokfört en liknande trejd (blev formellt klar i januari) på föregående års bokslut med motiveringen att affären förhandlades fram under december månad. Huruvida Hyséns kontrakt är bokfört är intressant för hur stort IFK Göteborgs nuvarande handlingsutrymme är på marknaden för spelarkontrakt.

*EDIT*

IFK Göteborg bokslut 2012

För ett år sedan skrev jag att IFK Göteborg hade ökat sin risk. Klubben hade investerat säkra pengar i mindre säkra tillgångar. Jag skrev också att man behövde börja tjäna pengar igen. 2012 års resultat är kanske ett skolexempel på varför det är så sällsynt med finansiella vinster i fotbollsindustrin.

IFK Göteborg gjorde en satsning som klubbledningen trodde på. Man rekryterade en knippe med erfarna och kända namn och förväntade sig att klubben skulle förbättra sin sportsliga prestation och placera sig betydligt bättre än den sjundeplats som man hade lyckats åstadkomma under de två tidigare säsongerna. En strid i det övre skiktet av tabellen skulle stimulera intäkterna från matchdagen och på så sätt skapa balans i böckerna. Det blev inte så. En sjundeplacering för tredje säsongen i rad blev ett faktum och förlusten blev lika stor som 2011. 3.9 miljoner kronor.

Resultaträkningen visar att IFK trots allt ökade sina intäkter med fyra miljoner kronor. Främst från sponsring och marknad som var upp från 33.2 miljoner till 35.2 miljoner kronor. Personalkostnaderna ökade med 4.5 miljoner. Det finns faktiskt inte så mycket mer nytt att säga om resultaträkningen.

Figuren nedanför är ett vattenfalldiagram som visar klubbens kassaflöde under året. De svarta staplarna utgör kassans storlek (mkr) per den sista december 2011 respektive sista december 2012. Röda staplar reflekterar negativa kassaflöden och gröna är positiva kassaflöden.

Negativ Ebitda förstärks av en ganska stor negativ förändring i rörelsekapitalet. Framför allt var de upplupna kostnaderna och förutbetalda intäkterna betydligt lägre per den 31 december 2012 än samma dag 2011. Klubben sålde spelarkontrakt för ungefär lika mycket som köpte spelarkontrakt för. 7.3 miljoner kronor.

IFK Göteborg finansierade sig under året genom ett ökat lån. 8.7 miljoner kronor. 2011 hade man lånat 21 miljoner kronor för ett bygge av Kamratgården för cirka 35 miljoner. Det behövdes inte mer pengar då. Nu behövdes de under 2012 istället.

IFK Göteborgs utmaning är att man är ganska fullinvesterade. Den trupp som man för ett år sedan trodde på måste prestera nu. Skulle det vara så att den inte gör det så sitter man på en relativt stor ”sunk cost”. Det vill säga pengar som inte gör nytta. I så fall kommer klubbens ekonomi bli mer ansträngd. Skulle truppen börja prestera under 2013 så borde resultatet för detta år bli bättre, tror jag. Det är således ett ganska viktigt år för IFK Göteborg.

IFK Göteborg bokslut 2011 – Ökar risken & trejdar bort externaliteter

Under hösten och vintern har många lyft på ögonbrynen för varje gång som IFK Göteborg presenterat ett nyförvärv. Det började redan under den förra sommaren när man lyckades motivera Tobias Hysén att stanna kvar i klubben genom att erbjuda honom ett nytt långtidskontrakt. Strax efter presenterade klubben Philip Haglund vilket så småningom följdes upp med att man från Örebro SK hämtade Johan Alvbåge och Nordin Gerzic. Någonstans däremellan hann man både med att värva Daniel Sobralense som senast representerade Kalmar FF samt Emil Salomonsson som man köpte loss från Halmstad. I dag presenterade IFK sitt bokslut för 2011 och siffrorna ger inte en helt ologisk förklaring till beteendet.

För ett år sedan kunde vi imponeras av ett starkt Ebitda resultat vilket är något som alla företag strävar mot. Men berodde det verkligen på att klubben hade en god ekonomi? Figuren ovanför visar IFK Göteborgs sportsliga och kommersiella marknadsandelar, det vill säga klubbens rörelseintäkter i förhållande till allsvenskans samlade intäkter kontra klubbens sportsliga marknadsandel, antalet vunna poäng dividerat med alla de poäng som allsvenskan delar ut till sina lag. Vi ser att klubbens kommersiella sida har utvecklats mycket väl men den sportsliga inte har producerat vad man bör kunna förvänta sig. Under 2010 hade IFK Göteborg fjärde högst personalkostnader i allsvenskan vilket rimligtvis borde ha genererat en bättre placering än en sjunde plats, för andra året i rad dessutom.

Flertalet allsvenska konkurrenter har helt enkelt presterat bättre i förhållande till sina resurser än vad IFK har gjort och på så sätt genererat negativa externa effekter åt klubben som inte bara kostar den i form av färre segrar på planen men även uteblivna intäkter. Klubbens mer eller mindre mediokra prestationer samt relativt dåliga resursutnyttjande fick till slut ledningen att agera under 2011 och allokera mer pengar till spelartruppen. På så sätt försöker IFK Göteborg nu att trejda bort dessa externaliteter genom att rekrytera på papperet duktiga spelare som spelat hos andra konkurrenter eller helt enkelt är tillgängliga på spelarmarknaden och riskerar att bli rekryterade av andra allsvenska klubbar.

Är satsningen ekonomiskt försvarbar? Låt oss börja med att titta på hur klubbens intäkter har utvecklat sig över tid. Vi ser en stark tillväxt sedan flytten till (nya) Gamla Ullevi så har intäkterna från matchdagen ökat markant. Även sponsorintäkterna har upplevt ett uppsving även om jag hade förväntat mig en större ökning under 2011 med tanke på hur det omtalade avtalet med Prioritet Inkasso skrevs upp under den förra våren. Men det vi också ser är förhållandevis mycket outnyttjad kapacitet. Under det sportsligt framgångsrika 2009 var t.ex. intäkterna från matchdagen nästan 10mkr högre än 2011. Och även placeringsbonusen i de centrala avtalen påverkas negativt av sämre prestationer på planen.

Resultaträkningen då? Under 2011 ser vi en markant försämrad Ebitda. Till största del beror det på att de spelare som klubben rekryterade under 2011 inklusive kontraktsförlängningen med Hysén gav sign-on bonusutbetalningar vilka kostnadsfördes i sin helhet. Trots att klubben jobbade aktivt med att låna ut spelare som inte producerade så ökade personalkostnaderna med 5.5mkr. Men även övriga kostnader ökade rejält. Här sticker kostnaderna för Kamratgården ut där de ökade från 3.85mkr till 6.6mkr, utan att det går att finna en rimlig förklaring. Nybyggnaden aktiverades ju som en materiell tillgång och skrivs av som en sådan över tid. Anmärkningsvärt är också klubbens varuförsäljning som omsätter 8mkr men kostar 8.2mkr. Jag vet inte, men företag brukar lägga ner olönsamma verksamheter. Antingen får man ta tag i det här eller så ska kanske klubben inte hålla på med souvenirer etc.

Kassaflödesanalysen är alltid intressant, framför allt under år med stora investeringar vilket 2011 trots allt var. Hur har egentligen klubben finansierat sig själva under året? Eftersom IFK Göteborg inte aktiverar sign-on bonusar på sin balansräkning så belastar de Ebitda. Årets investeringar landar därför på flera ställen i kassaflödesanalysen. Vi ser ett negativt Ebitda samt ett underskott i rörelsekapitalet. Det senare beror på att klubben trots att man minskade sina övriga fordringar rejält, även amorterade en kortfrisisk skuld på 6.3mkr.

IFK sålde spelarkontrakt för 11mkr och köpte från andra klubbar för 9.9mkr vilket aktiverades som en immateriell tillgång på balansräkningen. 32mkr investerades i Kamratgården vilket till stor del finansierades genom 21mkr i långfrisiska skulder. Resterande finansieringsbehov täcktes upp av vinster och fria kassaflöden från tidigare år. Om vi tittar från ett balansräkningsperspektiv så ser vi att klubbens finansiella hälsa har försvagats och risken har ökat, naturligtvis. Klubben har investerat säkra pengar i mindre säkra tillgångar.

För vi vet ju inte med säkerhet om satsningen betalar sig. Det vi troligtvis kan förvänta oss under 2012 är att Ebitda fortsätter att pressas. Detta på grund av att man på denna sida årsskiftet redan har gjort ytterligare två profilvärvningar. Personalkostnaderna kommer troligtvis att vara kvar på dessa nivåer, minst. För även om majoriteten av de rekryterade spelarna var free-agents så var det attraktiva namn på marknaden. IFK var troligtvis inte den enda klubben som var ute efter deras signaturer vilket på så sätt drev upp värdet på spelarnas personliga kontrakt.

Så, förhållandevis svaga marginaler även under 2012. Men snart behöver klubben på ett eller annat sätt börja tjäna pengar igen. Man är nu ganska fullinvesterade, vilket flera andra konkurrenter också är.