Kategori: infra

Marknadens arenalösning uttömd?

I sitt tacktal under Nobelmiddagen delade den ena av nobelpristagarna i ekonomi Thomas Sargent med sig sju nationalekonomiska lärdomar som han har själv har fått erfara. Den allra första lärdomen var att många saker som är önskvärda inte är genomförbara. 
För ett tag sedan bekräftade ledningen i Djurgården Fotboll att det inte blir något eget arenaprojekt och att klubben mer eller mindre för gott flyttar in på en redan befintlig lösning i staden. Beskedet är egentligen mycket väntat och klubben kommunicerar att föreningen, om man gick vidare med projektet, riskerade sin framtid. Men hur mycket riskerade egentligen DIF? Föreningen har ju inga egna pengar att gå in i projektet med och därmed kan de inte heller förlora några pengar. Det skulle i så fall vara att klubben tecknade ett långt hyresavtal med arenabolaget vilket genom en hög hyreskostnad skulle gnaga sönder dess ekonomi. Ett rimligt antagande är att det skulle vara Djurgården Elitfotboll AB som blev hyresgäst på arenan och i därmed stannar worst case scenariet vid det som hände med Örgryte. Å andra sidan ska man då fråga sig om varför överhuvudtaget utsätta sig för en sådan risk när det finns bättre ekonomiska alternativ i stan, så klart.

För investerarna däremot, kan riskerna antas ha varit betydligt högre, naturligtvis. Det pratades om en helt ny arena i 500-600 miljoners-klassen vilket skulle förutsätta sportsliga toppresultat, varje år och förmodligen mer därtill. Är det troligt och vilka uppsidor finns det i så fall i ett sådant projekt? Ett ganska bra jämförelseobjekt finner vi i Köpenhamn och Bröndbys stadion. Arenan renoverades utförligt år 2000 och har en publikkapacitet på 29 tusen åskådare. Den rymmer exklusiva platser såsom sky boxar, lounger med restauranger samt konferensutrymmen. Upprustningen kostade dryga 300 miljoner danska kronor vilket finansierades genom eget kapital och ca 100 miljoner i skulder till kreditinstitut.

Bröndby Stadion värderas av marknaden till DKK 165 miljoner inklusive spelartrupp, Bröndbys varumärke, DKK 20 miljoner i rörelsekapital samt management.

Bröndby är noterade på NasdaqOMX i Köpenhamn och idag 10 år senare, värderar marknaden aktierna och därmed bolagets egna kapital till knappa 70 miljoner danska kronor. Bolaget har 95 miljoner i räntebärande skulder vilket innebär att dess värde uppgår till 165 miljoner vilket motsvarar ca 200 miljoner svenska kronor. Och i detta värde ryms arenan, hela spelartruppen, Bröndbys varumärke samt ca 20 miljoner danska kronor i rörelsekapital vilket man enligt den senaste kvartalsrapporten hade på sin balansräkning. Bröndby har underpresterat under de senaste åren och är inblandade i nedflyttningsstriden. Med tanke på de resurser och den relativa budget för spelartruppen som man har på den danska ligamarknaden så ska man förvänta sig betydligt bättre prestationer med någorlunda regelbundet spel i europacuperna. En rimlig slutsats är att Bröndbys management drar ner värdet på bolaget tillsammans med konkurrenterna som utnyttjar sina resurser bättre. Och det är ju exakt samma risker som de investerare som förväntades skjuta till Djurgårdens arenaprojekt exponerades mot. Projektet var därmed inte genomförbart, varken från klubbens eller investerarnas perspektiv.

Betyder det då att marknadens arenalösningar är utdömda? Statistiken säger att så är fallet, mer eller mindre. Enligt Uefa ägs endast 19% av arenorna av klubbarna, 17% av andra aktörer och hela 64% av den offentliga sektorn. De 19% klubbägda arenorna hittar vi i första hand i England. Och trots att det under de senaste 20 åren har byggts 30 nya arenor i Premier League samt Football League så är snittåldern på arenorna i Premier League så mycket som 78 år. Britterna har varit relativt duktiga på att inte bygga skrytbyggen utan snarare har uppgradera sina arenor efter behov och när marknaden har tillåtit dem att göra det. Sedan 1992 har klubbarna i Premier League investerat nästan £2.2 miljarder i sina faciliteter och i de övriga professionella ligorna ligger de samlade investeringarna på £770 miljoner under motsvarande period.

Så varför skulle inte det kunna vara genomförbart i övriga Europa? Man kan naturligtvis fråga sig vad som skulle hända om den offentliga sektorn inte hade subventionerat arenorna. Det rimliga svaret på frågan är att kapitalkostnaderna hos klubbarna skulle öka vilket skulle innebära att de hade haft mindre utrymme till spelarlöner. Det är ett problem när vissa klubbar får subventioner och andra inte, men det spelar desto mindre roll om samtliga klubbar skulle få leva med att själva finna finansiering för sina arenaprojekt.

Det kommer naturligtvis aldrig att hända eftersom politikerna runt om i världen är alldeles för svaga och alltför ofta delar ut pengar till de som skriker högst.  Och det som i praktiken sker är att man överför pengar från skattebetalarnas plånböcker till spelare och andra artister som nyttjar arenorna. För erfarenheten säger att klubbar med subventionerade arenor sällan har bättre vinstmarginaler än de med privat finansierade, eller vice versa.

Euro2012 – tar resurser från andra investeringar?

Euro 2012 kommer att bli en fotbollsfest där Europas bästa lag gör upp om ära och seger påhejade av miljoner tittare, både på plats och framför teven. Men alla som någon gång festat väl och hårt vet om att det dagen efter kommer en baksmälla och ibland också tunga notor. Så även hos värdnationerna där arenorna som det har investerats miljarder i kommer att stå tomma och mer eller mindre outnyttjade mer än 300 dagar om året.
Polen är ett tillväxtland där man efter årtionden av produktionsunderskott arbetar hårt med att komma ikapp den västerländska standarden. För tjugo år sedan var Polens produktivitet mätt i bnp per capita en fjärdedel av Tysklands. Idag är den hälften så stor och den förre detta finansministern samt arkitekten bakom transformationen Leszek Balcerowicz sade häromdagen att med goda reformer så finns det goda förutsättningar att om 20 år vara ikapp tyskarna.

En stor bromskloss är det polska vägnätet som länge varit mycket eftersatt. Idag byggs det nya motorvägar samt andra trafikförbindelser och under den förra veckan offentliggjorde man att Polen under 2011 har investerat motsvarande 50 miljarder kronor i vägbyggen och under året har 205 km motorväg och 62 km motortrafikled färdigställts och lämnats över till trafik.


En etablerad sanning bland de som lobbar för offentliga investeringar i mega events som t.ex. EM i fotboll är att landet tack vare värdskapet sysselsätter människor för att bygga och förbättra dess infrastruktur. Men i Polens fall hade investeringarna i vägar gjorts ändå. Däremot hade de motsvarande 10 miljarder kronor som de polska skattebetalarna betalat för de fyra EM arenorna kunnat användas för att bygga ut vägnätet ännu snabbare. Men det stannar inte här, de nya EM arenorna har startat en kapprustning bland de andra städerna som inte vill vara sämre. Idag är inte mindre än 20 arenaprojekt igång i landet vilket förvisso är bra för polsk klubbfotboll men inte nödvändigtvis det bästa för landets ekonomi som helhet.


Det går inte att nog förklara vikten av en bra infrastruktur. För det första handlar det om liv och död, under 2009 dog drygt 4500 personer i trafikolyckor i Polen. För det andra är bra vägar och därmed snabbare transporter viktigt för bland annat handel. En extra timme i bilköer är en förlorad och oproduktiv timme som kostar företagen och därmed samhället pengar vilket därför försämrar landets konkurrenskraft. Ett exempel på det är Kia Motors bilfabrik i Zilina, Slovekien som ligger 46km söder om gränsen till Polen. Istället för att frakta nybyggda bilar till den närmaste hamnen som ligger i Gdansk 690km norrut, väljer man bättre transportväg till Bremhaven i Tyskland som ligger 1000km från Zilina . Den typ av omvägar är inte helt ovanliga hos stora företag belägna i öst-centrala som istället hade kunnat använda Polen som en transport-hub. Hamnen i Gdansk hör till Östersjöns absolut största och i Gdynia finns den näst största konteinerhamnen. Trots den undermåliga infrastrukturen har de polska hamnarna under de senaste åren plockat marknadsandelar från de tyska och holländska som sedan en lång tid tillbaka har etablerat en dominerande ställning i Europa. Som ni förstår borde det idag finnas andra prioriterade områden som leder till tillväxt än fotboll och event.
Men kanske ansåg de polska politikerna att man tack vare stödet från europaunionen kunde avsätta pengar till skådespel. Av de 50 miljarder som investerats i vägar under 2011 kommer 16 från EU stöd. Med det sagt så kan även vi som betalar skatt i Sverige, om än i liten skala, känna oss delaktiga i finansieringen av nästa sommars mästerskap.

Gdansk missnöjda med Lechia Operator

Skattebetalarna har betalat motsvarande 1.6 miljarder kronor för bygget av PGE Arena i Gdansk som är en av arenorna som står värd för Euro 2012. Hur mycket pengar som kommer tillbaka går dock verkligen att ifrågasätta. Stadens intäkter från arenan är motsvarande 18 miljoner kronor per år, 14 miljoner från energibolaget PGE som förvärvat namnrättigheterna och 4 miljoner från Lechia Operator som driver arenan. Staden har sedan ytterligare 5% på de intäkter som arenan genererar.
Gdansks borgmästare Pawel Adamowicz uttalade nyligen sitt missnöje med hur PGE Arena i Gdansk drivs. Han menar att operatören ännu inte har bokat några andra stora evenemang förutom fotboll. Det kan dock inte ha kommit som någon större överraskning. I närheten finns även Ergo Arena som för ett år sedan invigdes med buller och bång och som Gdansk tillsammans med grannstaden Sopot har byggt för motsvarande 700 miljoner kronor. Ergo Arena är en inomhus multiarena med en kapacitet på 15 000 åskådare samt flera vip faciliteter och som har lockat flera olika typer av evenemang.
Ergo Arena. Grannstäderna Gdansk och Sopot fick rita om den geografiska gränsen så att halva arenan kunde ligga på varsin sida om den.
Uttalandet bör snarare ses som politiskt där man försöker lägga över ansvaret för skattebetalarnas bidrag från stadens politiker till operatören av arenan. Pawel Adamowicz som har varit borgmästare i Gdansk sedan 1998 menar att staden behöver en levande arena som lockar till sig turister. Det finns dock mycket annat fantastiskt att se i regionen så nog har staden inte allokerat pengarna mest effektivt om man nu ville skaffa sig konkurrensfördelar.

Till saken hör att Lechia Operator inte har varit särskilt framgångsrika med försäljningen av de exklusiva platserna på arenan som förväntas att inbringa lika mycket intäkter som de övriga 40 tusen platserna gör tillsammans. Endast 100 av de 1300 klubbstolarna är uppbokade och majoriteten av arenans 40 Vip boxar står tomma. Även om kostnaden att nyttja den toppmoderna arenan är förhållandevis liten för Lechia Gdansk så har den stora hävstången än så länge uteblivit. Detta trots att klubbens publiksnitt har ökat från förra säsongens sju tusen åskådare till 18 tusen under höstens nio hemmamatcher.