Marknadens arenalösning uttömd?

I sitt tacktal under Nobelmiddagen delade den ena av nobelpristagarna i ekonomi Thomas Sargent med sig sju nationalekonomiska lärdomar som han har själv har fått erfara. Den allra första lärdomen var att många saker som är önskvärda inte är genomförbara. 
För ett tag sedan bekräftade ledningen i Djurgården Fotboll att det inte blir något eget arenaprojekt och att klubben mer eller mindre för gott flyttar in på en redan befintlig lösning i staden. Beskedet är egentligen mycket väntat och klubben kommunicerar att föreningen, om man gick vidare med projektet, riskerade sin framtid. Men hur mycket riskerade egentligen DIF? Föreningen har ju inga egna pengar att gå in i projektet med och därmed kan de inte heller förlora några pengar. Det skulle i så fall vara att klubben tecknade ett långt hyresavtal med arenabolaget vilket genom en hög hyreskostnad skulle gnaga sönder dess ekonomi. Ett rimligt antagande är att det skulle vara Djurgården Elitfotboll AB som blev hyresgäst på arenan och i därmed stannar worst case scenariet vid det som hände med Örgryte. Å andra sidan ska man då fråga sig om varför överhuvudtaget utsätta sig för en sådan risk när det finns bättre ekonomiska alternativ i stan, så klart.

För investerarna däremot, kan riskerna antas ha varit betydligt högre, naturligtvis. Det pratades om en helt ny arena i 500-600 miljoners-klassen vilket skulle förutsätta sportsliga toppresultat, varje år och förmodligen mer därtill. Är det troligt och vilka uppsidor finns det i så fall i ett sådant projekt? Ett ganska bra jämförelseobjekt finner vi i Köpenhamn och Bröndbys stadion. Arenan renoverades utförligt år 2000 och har en publikkapacitet på 29 tusen åskådare. Den rymmer exklusiva platser såsom sky boxar, lounger med restauranger samt konferensutrymmen. Upprustningen kostade dryga 300 miljoner danska kronor vilket finansierades genom eget kapital och ca 100 miljoner i skulder till kreditinstitut.

Bröndby Stadion värderas av marknaden till DKK 165 miljoner inklusive spelartrupp, Bröndbys varumärke, DKK 20 miljoner i rörelsekapital samt management.

Bröndby är noterade på NasdaqOMX i Köpenhamn och idag 10 år senare, värderar marknaden aktierna och därmed bolagets egna kapital till knappa 70 miljoner danska kronor. Bolaget har 95 miljoner i räntebärande skulder vilket innebär att dess värde uppgår till 165 miljoner vilket motsvarar ca 200 miljoner svenska kronor. Och i detta värde ryms arenan, hela spelartruppen, Bröndbys varumärke samt ca 20 miljoner danska kronor i rörelsekapital vilket man enligt den senaste kvartalsrapporten hade på sin balansräkning. Bröndby har underpresterat under de senaste åren och är inblandade i nedflyttningsstriden. Med tanke på de resurser och den relativa budget för spelartruppen som man har på den danska ligamarknaden så ska man förvänta sig betydligt bättre prestationer med någorlunda regelbundet spel i europacuperna. En rimlig slutsats är att Bröndbys management drar ner värdet på bolaget tillsammans med konkurrenterna som utnyttjar sina resurser bättre. Och det är ju exakt samma risker som de investerare som förväntades skjuta till Djurgårdens arenaprojekt exponerades mot. Projektet var därmed inte genomförbart, varken från klubbens eller investerarnas perspektiv.

Betyder det då att marknadens arenalösningar är utdömda? Statistiken säger att så är fallet, mer eller mindre. Enligt Uefa ägs endast 19% av arenorna av klubbarna, 17% av andra aktörer och hela 64% av den offentliga sektorn. De 19% klubbägda arenorna hittar vi i första hand i England. Och trots att det under de senaste 20 åren har byggts 30 nya arenor i Premier League samt Football League så är snittåldern på arenorna i Premier League så mycket som 78 år. Britterna har varit relativt duktiga på att inte bygga skrytbyggen utan snarare har uppgradera sina arenor efter behov och när marknaden har tillåtit dem att göra det. Sedan 1992 har klubbarna i Premier League investerat nästan £2.2 miljarder i sina faciliteter och i de övriga professionella ligorna ligger de samlade investeringarna på £770 miljoner under motsvarande period.

Så varför skulle inte det kunna vara genomförbart i övriga Europa? Man kan naturligtvis fråga sig vad som skulle hända om den offentliga sektorn inte hade subventionerat arenorna. Det rimliga svaret på frågan är att kapitalkostnaderna hos klubbarna skulle öka vilket skulle innebära att de hade haft mindre utrymme till spelarlöner. Det är ett problem när vissa klubbar får subventioner och andra inte, men det spelar desto mindre roll om samtliga klubbar skulle få leva med att själva finna finansiering för sina arenaprojekt.

Det kommer naturligtvis aldrig att hända eftersom politikerna runt om i världen är alldeles för svaga och alltför ofta delar ut pengar till de som skriker högst.  Och det som i praktiken sker är att man överför pengar från skattebetalarnas plånböcker till spelare och andra artister som nyttjar arenorna. För erfarenheten säger att klubbar med subventionerade arenor sällan har bättre vinstmarginaler än de med privat finansierade, eller vice versa.

8 reaktioner till “Marknadens arenalösning uttömd?

  1. Kan man dela kostnader också?

    AIK har höga spelarlöner och dyra polisnotor som man gärna kan dela med sig till andra…

    Konstigt, när socialdemokratin upplever sin största kris någonsin, att man anammar hela deras tankegods från typ 70-talet…

    Gilla

  2. Ja, för de svenska storklubbarna tjänar ju så fantastiskt mycket pengar.

    Jag undrar vad LSKs ordförande säger när han får en faktura för att täcka de klubbarnas underskott?

    /Flugan på väggen

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s