Kategori: Arenor

Juventus Stadion – en god affär

Igår släppte Juventus sina finansiella siffror för säsongen 2011-12. Det mest intressanta i den rapporten var informationen om hur klubbens investering i en ny stadion har artat sig under den första säsongen. I detta blogginlägg försöker jag så gott som möjligt att bryta ut de ekonomiska nyckeltalen.

Enligt balansräkningen så uppgick investeringen i arenafastigheten samt inventarierna till €130 miljoner. I figur 1 längre ned kan vi se hur arenan finansierades. För det första sålde klubben den intill arenan angränsande marken till en privat aktör för €20 miljoner. Denne aktör exploaterar marken genom att ha bygga och driva ett shoppingcentrum (Area12 Shopping Centre). Vidare så sålde klubben kommersiella rättigheter med en löptid av 12 år till Sportfive för €75 miljoner, varav €42 miljoner betalades direkt. Sportfive har genom avtalet köpt rätten att sälja namnet på arenan samt rätten till att paketera och sälja hälften av de 3600 premium-platser samt hälften av de 64 vip-boxar som finns på arenan. 

Figur 1

Resterande pengar som krävdes för att finansiera bygget lånades upp. Finansieringskostnaderna utgörs med andra ord räntan till kreditinstitutet samt den alternativkostnad som uppstår i samband med de två transaktionerna. Klubben hade naturligtvis kunnat exploatera den angränsande ytan själva och man hade kunnat äga alla sina kommersiella rättigheter och sålt dessa på egen hand. Det skulle kräva en högre skuldfinansiering alternativt att aktieägarna hade skjutit till eget kapital. Kostnaden att finansiera en betydande del av arenan genom sälja vissa kommersiella rättigheter bedömdes dock lägre än kostnaden att resa motsvarande pengar genom banklån eller nyemission (Juventus är ett börsnoterat aktiebolag). 

Figur 2 visar en nedbrytning av de kostnader och nya intäkter som arenaprojektet har genererat. Klubbens intäkter under matchdagen ökade med €20 miljoner, från €11 miljoner till €31 miljoner. Klubben ökade dessutom sina intäkter från marknadsaktiviteter med €10 miljoner. Det är rimligt och anta att den nya arenan har bidragit till i stort sett hela denna ökning tack vare bättre exponering för kommersiella samarbetspartners. Eftersom €6 miljoner av de €10 miljonerna utgörs av en periodisering av det €75m avtalet som man har tecknat med Sportfive så räknar jag därför enbart med de €4 miljoner som klubben har kunnat sälja på egen hand.

På kostnadssidan ser vi räntekostnaderna, förstås. Klubbens övriga kostnader har också ökat. Här handlar det om att det naturligtvis kostar betydligt mer att driva den moderna arenan. Allt som allt ser vi att intäkterna överstiger kostnaderna med ganska god marginal. Lägg också märke till att varken avskrivningar eller alternativkostnaden är några pengar som lämnar klubben. Avskrivningarna symboliserar värdeminskningen på arenan och alternativkostnaden är en subjektiv uppskattning gjord av mig. Jag antar helt enkelt att aktieägarnas avkastningskrav på eget kapital är 10%. Det vi får räkna med är att klubben kommer att amortera på de räntebärande skulderna och storleken på amorteringarna borde i genomsnitt rimligtvis motsvara storleken på avskrivningarna. 


Figur 2

Erfarenheten från Europa säger att det inte är särskilt lönsamt med privat ägda moderna arenabyggen. Det förklaras enklast genom att endast 17% av klubbarna i Europa själva äger sina arenor. Majoriteten av dessa 17% hittar vi i England och där är snittåldern på arenorna 78 år. Hade nya arenor varit en lönsam affär så hade siffrorna ovan sett helt annorlunda ut, förstås. 

Juventus Stadion visar dock att det trots allt går att hitta bra projekt. Så länge investeringskostnaderna hålls nere och är rimliga i förhållande till klubbens potentiella publikunderlag (intäkter). Naturligtvis är det så att Juventus storlek och status som klubb en stor inverkan på att det fanns en marknad för ett nybygge. 

Men klubben har samtidigt varit smarta och försiktiga och har inte svävat iväg i något skrytbygge. Juventus Arena är mindre än dubbelt så dyr som Swedbank Stadion i Malmö samtidigt som intäktsökningen för Juventus har varit mer än tre gånger så stor som den som Malmö FF har upplevt. 

Figuren nedan visar hur Juventus står sig i den europeiska konkurrensen. Vi ser att klubben nya arena till trots, inte hör till den absoluta toppen vad gäller intäkter från match dag samt sponsorer. Kanske hade man kunnat öka sina intäkter mer genom att bygga större. Det hade samtidigt ökat investeringskostnaderna markant. Högre risk med möjlighet till högre avkastning. Juventus gjorde sin läxa och värderade projektet väl. Man valde den nuvarande modellen och den är uppenbarligen värdeskapande såväl för aktieägarna som för fansen.

Figur 3, klicka på bilden för högre upplösning.

Konkurrenskraft @ Arsenal del 1 – den mytiska arenaeffekten

I höstas, när Arsenal hade det som allra tyngst i ligan så kunde vi läsa den ena efter den andra analysen som menade att klubbens arenabygge som till en betydande del är skuldfinansierad belastar dess ekonomi till den grad att man inte längre vare sig kan konkurrera om de bästa spelarna eller om titlarna. Det är förvisso sant att klubben har sålt obligationer och på sätt har en skuld till obligationsägarna på £240 miljoner för vilken man varje år betalar ränta. Men alternativet hade varit att inte bygga Emirates Stadium och på så sätt vara helt skuldfria. Hade klubben varit mer konkurrenskraftig?
Tabellen nedan visar en uppskattning av den nytta som klubben haft från sitt arenabygge. Vi ser direkt att Arsenal har kunnat öka sina intäkter med £60 miljoner under matchdagen där en mycket stor del kommer från de exklusiva vip boxarna samt hospitality paketen som man tidigare inte hade möjlighet att sälja. Dessa intäkter går dock förstås inte oavkortat till att förstärka spelartruppen. Under säsongen 2010-11 amorterade klubben 6 miljoner på obligationen och betalade 13 miljoner i ränta till obligationsägarna. Knappa £20 miljoner utgående cash flow, men är det verkligen allt?
Ett mycket hett och nästan lite uttjatat ämne är den alternativkostnad som Arsenal upplever på grund av långa tecknade avtal med Emirates samt Nike och vilka gav en betydande del pengar på bordet vilket var en viktig del i finansieringen av arenan. Arenaavtalet med Emirates som var värt £100 miljoner löper över 15 år, tröjavtalet som var inpaketerat löper fram till 2014.

Även om det finns en hel del pengar för Arsenal att hämta i kommande avtal så säger det heller inte hela sanningen. Emirates har tack vare en betydligt större publikkapacitet samt reklamexponeringsytor förutom matchdagsintäkterna naturligtvis även bidragit till att öka andra kommersiella intäkter. Försäljningen av matchtröjor och andra souvenirer har till exempel ökat från £8 miljoner till 13 och de övriga kommersiella intäkterna har ökat från £14 miljoner till 33. Dessa ökningar hade naturligtvis varit betydligt mindre om Arsenal hade spelat kvar på Highbury. Och även om Arsenal kommer att kunna öka sina intäkter i kommande avtal så kommer konkurrenterna naturligtvis också göra det. Manchester Uniteds avtal med Nike som tecknades 2003 löper ut 2015. Det avtalet löper ju de facto över en längre löptid än Arsenals dito med samma leverantör.

Jag skulle uppskatta den alternativa kostnaden till £10 miljoner, men frågan är om den ens är så hög? För ingenting hindrade ju klubben att teckna kortare och mer fördelaktiga kontrakt med både Nike samt med det varumärke som exponeras på matchtröjan om nu aktieägarna trodde att klubbens egna varumärke var så pass värdefullt att det bara ett fåtal år senare skulle visa sig vara mycket undervärderat.

Förvisso hade det blivit mindre pengar up-front men klubben hade istället kunnat resa kapitalet på andra sätt. Antingen genom att låna mer pengar och betala högre ränta, eller om man nu inte ville öka den finansiella risken så hade aktieägarna kunnat skjuta till mer pengar genom en nyemission. En årlig alternativkostnad på 10 miljoner motsvarar 100 miljoner i aktieägartillskott med ett avkastningskrav på 10%. Och då hade klubben kunnat sälja själva arenanamnet ändå. Om alternativkostnaden skulle bedömas överstiga en viss nivå, så skule aktieägarna fattat ett annat finansieringsbeslut.

Vilken effekt har då Emirates Stadium haft på klubbens förmåga att finansiera sin spelartrupp? Sedan 2004 har klubbens personalkostnader ökat med 55 miljoner. Men naturligtvis är inte hela denna ökning finansierad av enbart tack vare matchdagsintäkterna. Klubbens intäkter från media vilket kommer från Premier Leagues centrala försäljning av centrala sändningsrättigheter samt från centrala pengar från Champions League har ökat med £23 miljoner och dessa hade man till större del även fått utan en ny arena. Men trots allt så kan mer än £30 miljoner av de ökade personalkostnaderna tillskrivas nyttan från Emirates Stadium. Vi ser också att klubbens kassa har vuxit ordentligt och är idag £89 miljoner större än den var 2004.
En slutsats om att Arsenal eller för den delen den engelska klubbfotbollen förlorar konkurrenskraft i Europa på grund av klubbens arenabygge är en direkt felaktig sådan. Eller ja, den skulle kunna vara korrekt för de som tror att skattebetalarna ska betala hela kalaset eller att investerare och klubbens aktieägare inte kräver något avkastningskrav.

Men sådan är inte verkligheten och faktum är att Arsenals finansiella konkurrenskraft hade varit svagare om man inte hade byggt Emirates Stadium, även om det skulle innebära att man var skuldfri.

Kan svenska klubbar anamma Parken S&E modellen?

Det har under årens lopp länge pratats om att så fort svenska klubbar får äga sin egen arena så kommer intäkterna att explodera och att man kommer att bli nordens ledande lag. Det är i första hand FC Köpenhamn som har fungerat som en katalysator för detta resonemang. Det är förvisso sant, Parken i Köpenhamn ägs av koncernen Parken Sport & Entertainment AS (Parken S&E) i vilken FC Köpenhamn är ett affärsområde inom. Men det förefaller som att ingen tittar på hur arenan har kunnat finansierats och vilka förutsättningar FC Köpenhamn egentligen gavs att etablera sig som Nordens idag ledande fotbollsklubb.
I detta inlägg hade jag tänkt göra en kortare sammanfattning av hur Parken finansierades, om det är troligt att vi får se en liknande utveckling i Sverige samt en kort reflektion över värdeutvecklingen för de som investerade i Parken S&E när bolaget växte från att vara ett fotbollslag utan materiella tillgångar till en stor koncern.
Den 15 november påbörjades en totalrenovering av Parken som färdigställdes 1:a september 1992 och som kostade 640 miljoner danska kronor. Ombyggnaden av arenan som idag rymmer 38 tusen åskådare finansierades av Baltica Finans A/S. Lönsamhetsproblem ledde så småningom till en rekonstruktion av fastigheten och 1998 köpte Parken S&E arenan exklusive de tre kontorstornen för 138mdkr samt med en option att i framtiden förvärva även kontorsfaciliteterna.
Till skillnad från hur Swedbank Stadion i Malmö är finansierad (till största del genom skulder) så finansierades förvärvet av Parken genom eget kapital. Under hösten 1997 vände sig Parken S&E till börsen och sålde aktier i två omgångar för närmare 150mdkr. Eget kapital är generellt dyrare än lånat kapital men samtidigt ger det en lägre finansiell risk vilket är mycket tryggare i industrier där konkurrensen och affärsrisken är hög. Aktieägarna kräver en högre förväntad avkastning än kreditgivarna, i första hand beroende på att ägarna till skulderna i ett bolag, till skillnad från aktieägarna, får sin årliga ränta utbetald samt är prioriterade i händelse av en konkurs.
Men att bolaget trots det lyckades attrahera tillräckligt många aktieägare gav bra förutsättningar. Eftersom pengar till aktieägarna bara delas ut ifall styrelsen anser att det finns mer pengar i bolaget än vad det behöver, så gav det Parken S&E goda möjligheter att återinvestera de kassaflöden som arenan genererade i en starkare produkt.

2001 byggde man ett tak över arenan vilket krävde en investering på 114mdkr. Även detta finansierades genom eget kapital varav 88mdkr kom från ytterligare en nyemission. 2002 utnyttjade Parken S&E sin köpoption och köpte loss de tre kontorstornen för 326mdkr. 134mdkr finansierades genom en nyemission och 250mdkr genom att man lånade pengar. Intäkterna från uthyrning av de kontorslokaler som man förvärvade uppgick året efter köpet till 23mdkr.

Totalt kostade hela fastigheten ca 460mdkr att förvärva i millennieskiftets pengavärde och inklusive överdäckningen landade den totala investeringskostnaden på cirka 575mdkr. Allt detta, plus andra investeringar som i t.ex FCK:s spelartrupp under denna period, finansierades genom 370mdkr i eget kapital samt 250mdkr i skulder. Koncernen kom på så sätt över regionens största arena som än idag är den enda som klarar av att arrangera större evenemang och landskamper åt det danska fotbollsförbundet.
Det är denna modell som verkar ha blivit något av en dröm för många klubbledare. Men är det troligt att vi får se en svensk fotbollsklubb ges sådana förutsättningar att växa? Mycket tveksamt.

Om vi börjar med att titta på Malmö FF som idag är den enda klubben som spelar på en arena som sett till intjäningsmöjligheter kan mäta sig med Parken så vet vi att Swedbank Stadion till stor del är skuldfinansierad vilket innebär att en förhållandevis stor del av intäkterna varje år betalas till ägarna av skulderna. Swedbank Arena befinner sig också på en ganska tuff konkurrensmarknad inom de områden som den kan förväntas tjäna pengar på, konserter, konferenser samt andra event vilket pressar klubbens rörelseresultat. Detta har inneburit att klubben har fått resa externt kapital för att kunna säkerställa kvaliteten på fotbollsprodukten på det enda sättet man kan göra. Sälja vinstandelar i spelartruppen.

En möjlighet för Malmö FF skulle kunna vara att bolagisera och sälja aktier på marknaden. Det som står i vägen för det är dels Riksidrottsförbundets 51% regel och dels den förmodade oviljan från föreningens medlemmar att sälja aktier om regleringen hävs. En annan möjlighet skulle kunna öppna sig efter ett par, tre år i gruppspelet i Champions League. Det skulle generera kassaflöden som skulle kunna användas till att köpa ut de andra arenaägarna samt amortera en del av skulderna för att på så sätt minska de årliga räntekostnaderna.
I Göteborg pratar IFK ofta om clean-court. Ledningen kräver att få samma möjligheter till intjäning från reklamplatser och vip-loger som Malmö FF har. Men det klubben inte pratar om är de kostnader som Malmö FF har för att äga samtliga kommersiella rättigheter till arenan. Det kostar MFF 60mkr i arenahyra samt drift plus lönekostnader för all den extra personal som krävs för att förvalta fastigheten samt sälja den till omvärlden. Sedan 2007 har antalet heltidsanställda ökat från 81 personer till 101. För faktum är att Gamla Ullevi är en belastning för skattebetalarna i Göteborg och som 2010 gick 22 miljoner back. För IFK är det viktigt att kunna bevisa för Got Event att man på egen hand kan sälja mer än vad arenan förmår göra idag. Och sedan får man i så fall dela på uppsidan.
Ett alternativ för IFK Göteborg skulle kunna vara att precis som i Parkens fall köpa loss arenan till ett pris som är lägre än anskaffningskostnaden. Det finns troligtvis en gräns för hur mycket och hur länge arenan kan gå i förlust utan att det genererar badwill för stadens politiker. Men IFK Göteborg har inte sådana pengar och en affär skulle därför kräva skuldfinansiering från klubbens sida. Och samtidigt betalar staden en betydligt lägre ränta för att finansiera sig via obligationsmarknaden än vad IFK Göteborg skulle kunna få från bankerna vilket gör en sådan affär inte särskilt effektiv ur ett finansieringsperspektiv.
I Stockholm kan vi inte helt osannolikt och inom loppet av ett antal år förvänta oss en rekonstruktion för Nationalarenan. Det skulle förvisso kunna tänkas öppna dörren för AIK att ges en möjlighet och göra en affär som liknar den Parken S&E gjorde 1998. Det som talar emot är att arenamarknaden idag är betydligt mer utvecklad med flera stora globala spelare som t.ex. AEG, HSG Zander, SMG vilka har betydligt större finansiella muskler samt kompetens inom området. Åtminstone den första av de nämnda borde rimligtvis vara intresserad av att göra en affär och sätta stopp för värdeöverföringen till evenemangsarrangörerna och artisterna som uppstår tack vare konkurrensen mellan regionens två stora arenor.
För de svenska klubbar som på egen hand bygger nya arenor kommer kapitalkostnaderna att äta upp en stor del av de nya intäkterna och att stirra sig blint på FC Köpenhamn är inte annat än naivt. Ändå är nya och moderna faciliteter något av en knäckfråga för att klubbarna ska kunna utvecklas. Men det är i första hand inte en fråga att äga eller inte äga sina respektive arenor utan att de överhuvudtaget blir byggda. Det är naturligtvis fördelaktigt att äga sin egen arena om bara någon annan betalar, eller om pengar ramlar ner från himmelen. Men det är inte särskilt troligt att något sådant händer.
Till sist kan vi fråga oss om hur det gick för de aktieägare som från början investerade i Parken S&E. I januari 2008 var kursen på aktien 95dkr. Idag står den i 83dkr. 2005 var det enda året bolaget delade ut pengar till aktieägarna och 2010 fick aktieägarna skjuta till 500mdkr i en nyemission på grund av ett antal misslyckade företagsköp som finansierades genom skulder. Kanske fick ledningen i Parken S&E storhetsvansinne och började ägna sig åt affärer de tyckte var roliga men uppenbarligen inte särskilt lönsamma för aktieägarna.
Det var i första hand badparken Lalandia och semesterhusen som köptes precis före den danska fastighetsbubblan sprack samt förvärvet av gymkedjan fitness.dk som Parken köpte för 300mdkr under 2006 och där man år 2010 fick göra en nedskrivning på 164mdkr på grund av att lönsamheten var betydligt lägre än vad man hade förväntat sig i samband med köpet.
Men det har funnits bra lägen för en exit under resans gång. I mitten av 2007 handlades aktierna i Parken S&E för nästan 890dkr och bolagets egna kapital värderades av marknaden till 8 miljarder danska kronor. Med ett backspegelperspektiv kan vi konstatera att det var en fantastisk bubbla som blåstes upp. Men sett över hela horisonten har det varit betydligt bättre att vara långivare till koncernen än aktieägare.
Treårsöversikt för segmentresultat FCK (mdkk). Profit&loss spelartransfers beräknas genom att av- och nedskrivningar på spelarkontrakt subtraheras från intäkter från spelartransfers.
Idag står FC Köpenhamn för en ganska liten del av intäkterna inom koncernen som under 2011 omsatte 1.3mdr danska kronor. Ändå är det klubbens dominanta roll i dansk fotboll det som kan skapa överavkastning till aktieägarna. Ett mer regelbundet spel i Champions League framgent kan generera de extra kassaflöden som skapar aktieägarvärde, det givet att man inte återinvesterar allt i spelarkontrakt. Men varför skulle man det, egentligen? Klubbens nuvarande budget är tillräckligt stor för att ge mycket goda förutsättningar att bibehålla sin ledande status samtidigt som man under det senaste året visat en kostnadsdisciplin där de extra intäkterna från succén i Champions League säsongen 2010-11 inte har fått klubbens kostnadskostym att svälla.

Transaktionskostnader – Lessons learned from Redhawks?

Diskussionen om arenor har i första hand olyckligtvis handlat om att antingen så äger man sin arena och på så sätt tjänar pengar eller så hyr man och någon annan tjänar pengarna. Men är det egentligen så enkelt? Ponera att Djurgården skulle äga Stockholms Stadion. Faktum är att det inte skulle göra särskilt mycket skillnad från idag. Arenan skulle fortfarande sakna möjligheter att paketera exklusiva produkter vilka kan säljas till ett högre pris. Och för att kunna skapa denna möjlighet så skulle Djurgården behöva resa pengar och investera i en ombyggnad samr betala de kapitalkostnader som ett sådant projekt skulle medföra. Å andra sidan skulle staden kunna låna pengar till ett betydligt lägre pris, utföra likadana ombyggnader, och reglera kapitalkostnaderna i form av en högre hyra.
När vi pratar om arenor är det snarare följande faktorer som är relevanta: planering och projektering, byggkostnader, finansieringskostnader, och utnyttjande av faciliteterna. I den bästa av världar kommer arenan vara projekterad till en storlek enligt de behov som marknaden efterfrågar och den part som till lägst pris kan resa kapital finansierar och äger själva fastigheten. De aktörer som är bäst på att fylla den med publik spelar där och den som är bäst på paketering och försäljning ägnar sig åt dessa aktiviteter. För att intäkterna ska kunna maximeras krävs det samtidigt en viss kvalitet på produkten och för en fotbollsklubb förutsätter det tillräckligt stora resurser i relation till dess konkurrenter. Av denna anledning finns det en teoretisk optimal profit-split mellan alla parter. Knäckfrågan är dock mer än att bara identifiera den, man måste dessutom vara överens om den.

Men det handlar naturligtvis även om helt olika förutsättningar och krav när man ska snurra runt en 118 miljoners Borås Arena och en större facilitet som till exempel byggs i Stockholm eller för den delen finns på plats i Malmö. Det är också en mycket komplex process för en fotbollsklubb att gå från en gammal organisation och facilitet till en modern sådan som med sig bär väldigt höga kapitalkostnader som måste finansieras genom att arenan utnyttjas optimalt.

För ungefär ett år sedan invigde Galatasaray sin nya Türk Telekom Arena. Den kostade motsvarande 1.5 miljarder kronor att bygga vilket staden finansierade och överlät till klubben som sedan lade ut arenadriften på entreprenad till AEG Facilities. Troligtvis ansåg man helt enkelt att motparten besatt en mycket högre kompetens inom området och även om AEG naturligtvis ska skära en marginal emellan så förväntas operatören att genom sin kunskap inom arenadrift kunna tillföra mer värde till klubben än om man skulle sköta ruljansen i egen regi. Under de senaste åren har vi sett en trend i Europa där fler och fler klubbar söker efter partnerskap när det kommer till försäljning av marknadsaktiviteter och paketering av hospitality. En aktör som tack vare det har vuxit sig starkt inom detta segment är SportFive som bl.a. har förvärvat samtliga marknadsaktiviteter på Juventus nya stadion 12 år framåt. En viktig del i arenafinansieringen var de €75 miljoner som Juventus sålde marknadsrättigheterna plus 50% av försäljningen av sky boxar samt hospitality paket. Klubbledningen värderade denna affär som en bättre trejd än att själva ta affärsrisken och istället, som det noterade aktiebolag man är, resa de 75 miljonerna på kapitalmarknaden genom att antingen sälja aktier eller obligationer.

Förutom Juventus så ingår i SportFives portfölj: Borussia Dortmund, Olympique Lyon, Lechia Gdansk, Dynamo Moskva mfl.

Men om nu detta är en så fantastisk affär, varför gör inte alla klubbar det? Kanske får vi gå tillbaka till 1929 för att finna svaret i Ronald Coases – The Nature of the Firm. Coase funderade på varför företag fanns, och växte sig större. Företag i sig är planekonomiska där det uppstår olika grader av ineffektivitet. Stora företag som ägnar sig åt vertikal integrering torde på så sätt förstöra en hel del värde den vägen. Så varför inte köpa alla varor och tjänster direkt på marknaden? Coase kom fram till att det är transaktionskostnaderna som styr. Att upphandla varje produkt eller process kräver resurser i form av identifiering, urval, kalkylering, förhandling och all möjlig juridik som dyker upp i samband med avtalsskrivning etc. Därför: så länge kostnaden för ineffektivitet understiger transaktionskostnaderna så kommer företaget att själv tillverka processen.

Men kan verkligen transaktionskostnader vara det stora hindret här? Det finns naturligtvis klubbar som själva har lyckats att skapa en förhållandevis effektiv arenaorganisation. De främsta exemplen ser vi i första hand i England vilket till stor del beror på att man mycket tidigt kommersialiserade fotbollen och på så sätt sedan lång tid tillbaka har kunnat utveckla kompetenser inom området, långt innan dessa kunde förvärvas på marknaden.

Samtidigt är det inte enkelt och det kräver kunskap och en hel del tankeverksamhet att kunna klara av och paketera en optimal helhetslösning med flera olika arenaintressenter. För bara några dagar sedan kunde vi läsa om ett skräckexempel som utspelar sig i Malmö där Percy Nilsson och Hugo Stenbeck inte ser ut att kunna samsas kring en gemensam lösning. Troligtvis beror det på olika syn eller helt enkelt brist på kompetens om hur en paketlösning bäst kan utformas. Å andra sidan är Redhawks verkliga problem inte någon miljon åt det ena eller andra hållet mellan de båda parterna. Att kunna identifiera och förhandla fram en optimal modell kräver kunskap. Vilket även krävs för att driva en klubb framgångsrikt, naturligtvis. Så rimligtvis speglas det verkliga problemet bakom arenaavtalet ganska väl nere i rinken, faktiskt.

En annan anledning till att vi inte ser fler ”nätverksorganisationer” skulle kunna vara att klubbledare och tjänstemän tycker att det är roligt att själva kunna sälja samtliga produkter. Och även om de själva inte är bäst inom området på marknaden så tillför de värde till sig själva genom att skapa eller bibehålla egen sysselsättning. Sedan har vi sannolikt en del som överskattar sin egen förmåga och andra som inte känner sig komfortabla med att andra aktörer tjänar pengar på deras produkt, eller helt enkelt inte är kapabla att motivera det.

Det stora problemet är om kompetensen inte finns, varken till att skapa ett nätverk av olika intressenter eller driva allt i egen regi. Och precis som i alla andra industrier kommer långt ifrån alla att lyckas med sina verksamheten. När problemen väl börjar dyka upp så kommer man antingen att skylla på kreditgivaren, hyresvärden eller ett avtal som man i samband med överenskommelsen värderade väl.

Men det finns ett antal goda exempel på marknaden. Och det allra bästa finns kanske utanför arenaidrotten, hos Apple och dess framgångsrika produkt iPhone som i grund och botten produceras av alla andra utom Apple själva. Bilden nedan visar med all tydlighet att det bidrag och värde till produkten som Apple tillför är bolagets kompetens att kunna läsa konsumenternas efterfrågan och förväntningar. Allt det andra köper bolaget på marknaden från andra producenter. Apples konkurrent Samsung levererar så mycket som 26% av komponenterna som utgör en iPhone. Hade Samsung tillämpat flera klubbledares logik så hade man inte sålt dessa komponenter till Apple som tjänar stora pengar på att ”utnyttja” Samsung. Men sydkoreanerna tänkte längre än så. Tack vare att vara underleverantör till Apple så kunde man skapa sig stordriftsfördelar inom tillverkning av komponenterna vilket i förlängningen medföljde att man kunde tillverka sina egna mobila enheter mer effektivt än de övriga konkurrenterna och på så sätt vinna tillräckligt många marknadsandelar för att nå en andraplats på den globala marknaden för smartphones.

Saxat från economist.com

Marknadens arenalösning uttömd?

I sitt tacktal under Nobelmiddagen delade den ena av nobelpristagarna i ekonomi Thomas Sargent med sig sju nationalekonomiska lärdomar som han har själv har fått erfara. Den allra första lärdomen var att många saker som är önskvärda inte är genomförbara. 
För ett tag sedan bekräftade ledningen i Djurgården Fotboll att det inte blir något eget arenaprojekt och att klubben mer eller mindre för gott flyttar in på en redan befintlig lösning i staden. Beskedet är egentligen mycket väntat och klubben kommunicerar att föreningen, om man gick vidare med projektet, riskerade sin framtid. Men hur mycket riskerade egentligen DIF? Föreningen har ju inga egna pengar att gå in i projektet med och därmed kan de inte heller förlora några pengar. Det skulle i så fall vara att klubben tecknade ett långt hyresavtal med arenabolaget vilket genom en hög hyreskostnad skulle gnaga sönder dess ekonomi. Ett rimligt antagande är att det skulle vara Djurgården Elitfotboll AB som blev hyresgäst på arenan och i därmed stannar worst case scenariet vid det som hände med Örgryte. Å andra sidan ska man då fråga sig om varför överhuvudtaget utsätta sig för en sådan risk när det finns bättre ekonomiska alternativ i stan, så klart.

För investerarna däremot, kan riskerna antas ha varit betydligt högre, naturligtvis. Det pratades om en helt ny arena i 500-600 miljoners-klassen vilket skulle förutsätta sportsliga toppresultat, varje år och förmodligen mer därtill. Är det troligt och vilka uppsidor finns det i så fall i ett sådant projekt? Ett ganska bra jämförelseobjekt finner vi i Köpenhamn och Bröndbys stadion. Arenan renoverades utförligt år 2000 och har en publikkapacitet på 29 tusen åskådare. Den rymmer exklusiva platser såsom sky boxar, lounger med restauranger samt konferensutrymmen. Upprustningen kostade dryga 300 miljoner danska kronor vilket finansierades genom eget kapital och ca 100 miljoner i skulder till kreditinstitut.

Bröndby Stadion värderas av marknaden till DKK 165 miljoner inklusive spelartrupp, Bröndbys varumärke, DKK 20 miljoner i rörelsekapital samt management.

Bröndby är noterade på NasdaqOMX i Köpenhamn och idag 10 år senare, värderar marknaden aktierna och därmed bolagets egna kapital till knappa 70 miljoner danska kronor. Bolaget har 95 miljoner i räntebärande skulder vilket innebär att dess värde uppgår till 165 miljoner vilket motsvarar ca 200 miljoner svenska kronor. Och i detta värde ryms arenan, hela spelartruppen, Bröndbys varumärke samt ca 20 miljoner danska kronor i rörelsekapital vilket man enligt den senaste kvartalsrapporten hade på sin balansräkning. Bröndby har underpresterat under de senaste åren och är inblandade i nedflyttningsstriden. Med tanke på de resurser och den relativa budget för spelartruppen som man har på den danska ligamarknaden så ska man förvänta sig betydligt bättre prestationer med någorlunda regelbundet spel i europacuperna. En rimlig slutsats är att Bröndbys management drar ner värdet på bolaget tillsammans med konkurrenterna som utnyttjar sina resurser bättre. Och det är ju exakt samma risker som de investerare som förväntades skjuta till Djurgårdens arenaprojekt exponerades mot. Projektet var därmed inte genomförbart, varken från klubbens eller investerarnas perspektiv.

Betyder det då att marknadens arenalösningar är utdömda? Statistiken säger att så är fallet, mer eller mindre. Enligt Uefa ägs endast 19% av arenorna av klubbarna, 17% av andra aktörer och hela 64% av den offentliga sektorn. De 19% klubbägda arenorna hittar vi i första hand i England. Och trots att det under de senaste 20 åren har byggts 30 nya arenor i Premier League samt Football League så är snittåldern på arenorna i Premier League så mycket som 78 år. Britterna har varit relativt duktiga på att inte bygga skrytbyggen utan snarare har uppgradera sina arenor efter behov och när marknaden har tillåtit dem att göra det. Sedan 1992 har klubbarna i Premier League investerat nästan £2.2 miljarder i sina faciliteter och i de övriga professionella ligorna ligger de samlade investeringarna på £770 miljoner under motsvarande period.

Så varför skulle inte det kunna vara genomförbart i övriga Europa? Man kan naturligtvis fråga sig vad som skulle hända om den offentliga sektorn inte hade subventionerat arenorna. Det rimliga svaret på frågan är att kapitalkostnaderna hos klubbarna skulle öka vilket skulle innebära att de hade haft mindre utrymme till spelarlöner. Det är ett problem när vissa klubbar får subventioner och andra inte, men det spelar desto mindre roll om samtliga klubbar skulle få leva med att själva finna finansiering för sina arenaprojekt.

Det kommer naturligtvis aldrig att hända eftersom politikerna runt om i världen är alldeles för svaga och alltför ofta delar ut pengar till de som skriker högst.  Och det som i praktiken sker är att man överför pengar från skattebetalarnas plånböcker till spelare och andra artister som nyttjar arenorna. För erfarenheten säger att klubbar med subventionerade arenor sällan har bättre vinstmarginaler än de med privat finansierade, eller vice versa.

Vem tjänar egentligen på arenakriget?

De som någon gång har spelat Sim City känner nog till hur man som stadens ledare och arkitekt skulle bära sig åt för att tygla upploppen på gatorna. Panem et circenses som på latin betyder bröd och skådespel är ett uttryck som myntades av den romerske tänkaren Juvenalis och som illustreras på ett storartat sätt i Ridley Scotts film Gladiator. Precis som då försöker olika makthavare att ge oss skådespel i form av nya och dyra arenor och mega events. Skillnaden från förr är att människan idag besitter en högre kunskap vilket innebär att makthavarna måste motivera kostnaden för dessa spektakel. För i slutändan är det alltid någon som får betala. Det senaste och mest tydliga exemplet var kapitalförstöringen under världsmästerskapen i fotboll i Sydafrika sommaren 2010 vilket jag skrev om i detta inlägg.
I detta inlägg hade jag tänkt att argumentera kring de samhällsekonomiska effekter som en arena kan förväntas ha, fundera kring vilka som kan tänkas vara vinnare i arenakriget samt spekulera i hur framtidens arenamarknad i Stockholm kan komma att strukturera sig. Det är säkert få som missat arenadebatten som initierades av Sveriges Television. Även om arenaboomen är högst aktuell i hela landet (jag har tidigare skrivit om Öresundsregionen) så går Dan Persson på Idrottensaffarer.se hårt åt Svenska Fotbollsförbundet och menar att det är de som sitter på svarte Petter i Stockholms arenakrig. Förbundets ordförande Lars Åke Lagrell slår naturligtvis tillbaka och menar att vi inte vet förrän om 10 år. Men måste vi verkligen vänta så länge för att kunna utläsa facit i svart vita resultat och balansräkningar eller går det att med enklare logik argumentera sig fram till ett förväntat utfall?
Den ursprungliga kalkylen baserades på investeringskostnad för Nationalarenan på 1.9 miljarder kronor. Den kalkylen sprack och enligt PwC:s riskrapport som släpptes i våras baserades bankernas kreditbeslut samt Solnas Stads borgensåtagande på en investering av 2.4 miljarder kronor. Sedan dess har notan för bygget uppgraderats med ytterligare en halvmiljard till 2.9 miljarder. När Lars Åke idag säger att han förväntar sig att arenan med dagens investeringskostnad ska betala sig till sina investerare så måste det betyda att Nationalarenan i samband med den initiala kalkylen måste ha varit superlönsam och mycket lönsam i samband med 2.4 miljarders kalkylen. Det skulle i så fall betyda att privata investerare hade vallfärdat med sitt kapital för att få ta del av de förväntade vinsterna. Men inte en från första början såg vi något sådant beteende utan arenan har hela tiden krävt kapitaltillskott från kommunen (Solna Stad) och staten (Jernhusen AB).
Samtidigt erkänner Lars Åke Lagrell att arenan egentligen inte byggdes för att det fanns ett marknadsbehov utan i själva verket för att förbundet ”var tvunget” att bygga en modern arena för att kunna sola sig i glansen tillsammans med alla de nya arenorna som byggs runt om i världen. Och det är bara att konstatera att kapprustningen om prestigearenorna har blivit något av ett systemfel som orsakar stora kostnader för skattebetalarna. Danska Idraettens Analyseinstitut (idan.dk) skrev nyligen om alla dessa arenor som blivit något av vita elefanter och står med en brutal överskottskapacitet.
Arenors mytiska bidrag till samhällsekonomin
Det kanske mest provocerande är egentligen inte själva arenabyggandet utan politikers och tjänstemännens envisa uttalanden om att arenorna kommer att bidra med enorma skatteintäkter vilket motiverar investeringarna. Men är det verkligen så enkelt?
Det är förvisso sant att globenarenorna har 1.5 miljoner besökare per år men det går inte att argumentera att det är exportintäkter och därmed ett stort skattebidrag för regionen. För det första så kommer en halvmiljon av dessa besökare i samband med seriefotboll samt elitseriehockey. Det är således pengar som lik förbannat hade spenderats i regionen. Av den återstående miljonen besökare är det naivt att tro att en arena med 20 år på nacken skulle vara en konkurrensfördel som var avgörande för utländska turisters besök i Stockholm. Och kommer det besökare från andra svenska städer så bidrar stockholmsbesöket till ett kapitalutflöde från deras hemort vilket de facto försämrar den lokala handelsbalansen och gör orten än mer beroende av den så kallade robin hood skatten med vilken pengarna ändå transfereras tillbaka.

Bilden visar Nationalstadion i Warszawa som ska rymma 58 tusen åskådare och står värd under Europamästerskapen i fotboll 2012. Arenan finansieras i sin helhet av den polska staten och kostnaden för bygget har nyligen uppgraderats till €470 miljoner vilket har fått många polacker att ifrågasätta projektet. Det tog inte lång tid från att debatten blossade upp till att direktionen för arenan hade planterat en artikel i media där man listade 14 arenaprojekt i världen som minsann var dyrare. Som att en sådan jämförelse skulle hjälpa de hårt arbetande polackerna

Det finns två ekonomiska effekter i samband med arenor. Substitut-effekten samt multiplikator-effekten. Substitut-effekten innebär att arenorna med sina evenemang bara flyttar den disponibla inkomsten från andra varor och tjänster i samhället. De pengar som konsumenterna spenderar på arenabesök och allt runtomkring skulle inte sparas på banken utan spenderas på produkter som andra lokala och regionala privata företag erbjuder. Multiplikator effekten innebär att när disponibla inkomster konsumeras, så återanvänds de i ekonomin eftersom producenterna av de varor som säljs å sin sida spenderar dessa pengar också. De producenter som finns i en arenaekonomi är fotbollsklubbar och artister. Ungefär 60% av fotbollsklubbarnas intäkter går till spelare som har en kort fotbollskarriär och som rimligtvis bunkrar en viss del av sina intäkter för livet efter fotbollen. Ett liv som dessutom inte helt osannolikt fortsätter på en annan ort. Samtidigt så är många av artisterna som uppträder på arenorna utländska vilket betyder att deras gage direkt lämnar inte bara regionen utan även landet. Så vad gäller multiplikator-effekten så är rimligtvis en arenans bidrag till regionen kanske rentav sagt negativt än om pengarna istället hade spenderats på andra varor och tjänster i regionen.

Den amerikanske ekonomen Allen Sanderson menar att om man vill injicera pengar till den lokala ekonomin så är det mer effektivt att från en helikopter slänga ut sedlar på gatan än att investera dessa i en ny arena.
Att företag och olika branschorganisationen argumenterar för sin förträfflighet och sitt enorma bidrag till samhällsekonomin är i sig inga konstigheter eftersom de flesta kämpar för sin överlevnad på en hård och global konkurrensmarknad. Men enligt arena-subventions-logiken så skulle Sveriges konkurrenskraft har försämrats när varvs- och tekoindustrin i det närmaste försvann från landet. Men mig veterligen så är både Sveriges bruttonationalprodukt och statens skatteintäkter högre nu än då och enligt The Global Competitiveness Report 2011-2012 är Sverige det tredje mest konkurrenskraftiga landet i världen. 
Varje dag under den trettio minuters promenad på väg till jobbet passerar jag ett hundratal butiker och företag som alla, utan att erhålla statliga subventioner, bidrar med skatteintäkter och arbetstillfällen till samhällsekonomin. De finns där för att marknaden, det vill säga vårt kollektiva konsumentbeteende, tillåter dem att finnas. Och de kommer att finnas där så länge som efterfrågan på deras produkter upprätthålls och företagen utnyttjar sina resurser och kapital förhållandevis effektivt.

Problemen uppstår snarare att ju fler skattesubventionerade produkter vi får, desto mer går vi från en effektiv ekonomi som bygger på förväntad utbud och efterfrågan till en mindre effektiv ekonomi som mer eller mindre är godtyckligt planerad av politiker och andra tjänstemän.

Kartell eller konkurrens?
Nu är ju situationen som den är och frågan är naturligtvis vilka det egentligen är som tjänar på arenakriget? Man kan naturligtvis argumentera om att en del av vinsterna som skapas i själva driftbolaget av Globearenorna skeppas iväg västerut till AEG:s högkvarter. Å andra sidan är det rimligt och anta att AEG trots att de förväntar sig en vinst på arenadriften i Stockholm driver arenorna mer effektivt än vad staden själva skulle göra och på så sätt trots allt minskar skattebetalarnas förluster, i bästa fall.
Samtidigt kommer konkurrensen om evenemangen rimligtvis att pressa båda arenaoperatörernas rörelsemarginaler och en större del vinsterna i arenornas värdekedja överförs därmed till dess underleverantörer. De fotbollsklubbar som spelar på arenorna blir samtidigt viktigare för arenornas totala ekonomi och de får nu tillgång till högkvalitativa och bekväma faciliteter som marknaden annars aldrig hade mäktat med att finansiera på egen hand. Tack vare det ges klubbarna helt nya möjligheter till att paketera nya erbjudanden på och därmed utnyttja regionens potential fullt ut. Dessutom kan man göra det till en förhållandevis låg risk. Ett rimligt antagande är att det ligger i arenaoperatörernas intresse att klubbarna ges tillräckligt stora resurser för att kunna vara konkurrenskraftiga på sin marknad och på så sätt kunna bidra till bättre försäljning av de exklusiva arenaprodukterna som uppgår till nästan hälften av de förväntade intäkterna på de nya arenorna. Det är svårt att paketera och sälja dessa produkter om klubbarna inte presterar tillräckligt bra på fotbollsplanen. Om klubbarna nu misslyckas så beror det i första hand inte av bristen på kapacitet utan snarare på brister i den sportsliga kompetensen samt det sätt på vilket man organiserar sin verksamhet på.
För arenaoperatörerna skulle ett alternativ kunna vara att i hemlighet göra upp om en marknadsuppdelning med varandra. En kartell där man kommer överens om att inte konkurrera om pris på förhand bestämda evenemang. Detta skulle överföra tillbaka en del av vinsterna från arrangörerna tillbaka till dem själva. Frågan är däremot om marknaden är tillräckligt stor för att ett sådant alternativ ska uppfattas attraktivt från båda arenaoperatörerna. Jag kan föreställa mig att AEG uppfattar sig själv som en mycket starkare operatör med goda möjligheter att kunna konkurrera ut Swedish Arena Management AB. Till sin fördel har man dessutom en stor fördel i och med att den finansiella risken är oerhört mycket lägre för AEG:s räkning som därmed ges betydligt bättre möjligheter att konkurrera i ett eventuellt priskrig. Den stora anledningen till den lägre finansiella risken för AEG är finansieringsstrukturen för Globenarenorna samt Nya Söderstadion och de avtal som AEG enligt Dagens Nyheter har med staden. Globenarenorna är till sin helhet finansierade av Stockholm Stad och finns således konsoliderade på stadens balansräkning. AEG:s hyreskostnad uppges vara baserad på hur väl man lyckas att exploatera faciliteterna. Nationalarenan däremot, har en balansräkning som till stor del är finansierad av bank- samt förlagslån.
Figuren är saxad från Nationalarenan och Arenastaden – Riskanalys för Solna Stad och visar Nationalarenans kapitalstruktur. Om man dividerar kommunens bidrag på 385 miljoner med antalet invånare i Solna Stad uppgår investeringskostnaden per näsa till ungefär 5 500 kr. Det var innan uppgraderingen av investeringskostnaden till 2.9 miljarder där Solna Stad bidrar med ytterligare 62 miljoner.
Frågan är naturligtvis hur comittade delägarna i nationalarenan är att skjuta till kapital för att täcka förluster. Peab t.ex. har ju redan cashat hem genom att ha fått bygga ett projekt för 2.9 miljarder som utan deras initiala kapitaltillskott inte hade blivit av. Och att driva arenor är inte byggbolagets kärnverksamhet vilket med all tydlighet visade sig när man tidigare i år sålde sin ägarandel i nya Malmö Stadion till föreningen, dessutom fantastiskt nog till bokfört värde. Arenadrift är inte heller Fabeges kärnverksamhet och Svenska Fotbollsförbundets möjligheter att skjuta till ytterligare kapital är begränsade, minst sagt. Återstår statliga Järnhusen AB och Solna Stad, men är de beredda att skjuta till mer pengar?

Ett inte helt otroligt scenario är att Nationalarenan efter ett antal år inte kan uppfylla kreditgivarnas fordringskrav som i så fall skulle få ta över fastigheten för att sedan försöka minimera sina kreditförluster. Det skulle kunna öppna dörren för AEG att kunna ta över driften även på Nationalarenan och därmed kunna agera prissättare i hela stockholmsregionen och kunna flytta tillbaka förmögenhet från arrangörer till arenaoperatören.
Skulle nu ett sådant scenario bli verklighet så kommer AEG rimligtvis och förhoppningsvis att få betala en premie för att få behålla sin regionala exklusivitet när det inför år 2023 är dags för nästa upphandling om arenadrift i Globenområdet. Om inte annat så är det i alla fall en liten tröst för Stockholm Stads skattebetalare.

Kalmar FF – vad är värdet på guld(fågeln)?

Kalmar FF har spelar första året på en ny arena. Klubben har tack vare den ökat sin publik och vid ett antal tillfällen i det närmaste sålt slut på biljetter, senast i toppmötet med Helsingborg. Årets publiksnitt hittills är 8400 åskådare vilket kan jämföras med förra årets 4200 och guldårets 6100. Rent sportsligt presterar klubben bättre än föregående säsong även om det naturligtvis inte nödvändigtvis behöver hänga ihop med Guldfågeln. Vi undrar naturligtvis om klubben tack vare flytten in i nya faciliteter kan kapitalisera de sportsliga framgångarna på ett mer effektivt sätt? Och kommer den nya arenan att förbättra klubbens konkurrenskraft? Låt oss börja med att titta på tre års historik i Kalmar FF:s resultaträkning.

Kalmar FF; Resultaträkning 2008-2010

Vi ser att guldåret 2008 och till viss del 2009 var ungefär de intäkter som den gamla infrastrukturen mäktade med att generera. Vi ser även att bruttomarginalen har varit förvånansvärt låg. Klubben har fått betala mycket pengar i relation till förhållandevis låga rörelseintäkter. Personalkostnaderna tillhör mittenskiktet i ett allsvenskt perspektiv och de låga avskrivningarna på spelarkontrakt avslöjar att klubben, trots flera spelarförsäljningar de senaste åren, inte har förvärvat dyra spelarkontrakt. Reavinsterna har till stor del istället investerats i den nya arenan.

Samtidigt ser vi att klubben under de tre senaste åren upplev en ganska stor variation i Ebitda vilken utgör affärsrisken. Det främsta syftet med att flytta in på Guldfågeln arena borde rimligtvis vara att stärka Ebitda och därifrån skapa en plattform för att kunna öka sina kostnader för spelartruppen vilket skulle göra klubben mer konkurrenskraftig och skapa förutsättningar till en positiv ekonomisk spiral. Hittills är det i stort sett bara Elfsborg och IFK Göteborg som har upplevt en sådan effekt i samband med en flytt in i nya faciliteter.

Nya faciliteter betyder ju inte enbart nya intjäningsmöjligheter, även kostnaderna ökar kraftigt. På utgiftssidan har vi först och främst finansieringskostnaden. Arenan kostade ungefär 250 miljoner att bygga och klubben har lånat 220 miljoner på banken vilket borde indikera en årlig finansieringskostnad på ca 10 miljoner för skulderna plus alternativkostnaden för det egna kapitalet. Avskrivningar/amortering är en annan kostnad/utgift. Till det tillkommer kostnader för fastighetsskötsel samt drift av arenan. Förutom nya intäktskällor i och med nya exklusiva produkter som klubben kan erbjuda i form av premium-platser och fler samt mer kvalitativa serveringsställen, finns bland annat arenanamnet vilket klubben har sålt till Gudlfågeln. Rimligtvis borde en ökad publik även ha en positiv inverkan på sponsorintäkterna. Klubben menar att årets sponsorbudget uppgår till 22 miljoner.

Restaurang- och kioskdriften är outsourcad till Rasta Groups dotterbolag Ullevi Konferens och Kiosker AB samt till Max restauranger som för bara en månad sedan tecknade avtal med Kalmar FF om en nyetablering på arenan. Man kan naturligtvis argumentera att dessa operatörer kommer att tjäna pengar på Kalmar FF. Det är naturligtvis mycket riktigt, men rimligtvis tjänar även Kalmar FF extra pengar tack vare operatörernas stordriftsfördelar. Om vi till exempel tittar på  HV71 som driver sin låda själv noterar vi att restaurang/kioskverksamhetens bruttomarginal är sämre än 55% (sid 24). Större operatörer som t.ex. Ullevi Konferens och Kiosker AB (78%) och Scandinavian Service Partner (73%) har i första hand betydligt högre bruttomarginaler. Man kan även anta att dessa operatörer har större erfarenhet och är mer effektiva vad gäller schemaläggning och managering av personal vilket gör att ”löneprocenten” är lägre än om Kalmar FF hade drivit restaurangerna i egen regi. När HV71 har betalat för de enskilt största kostnaderna, råvaror (45%) och personal som jobbar med verksamheten (min uppskattning 35%) så återstår uppskattningsvis 20% av restaurangernas omsättning innan de övriga kostnaderna ska läggas på. På Guldfågeln Arena är inte något orimligt antagande att motsvarande siffra landar närmare 35-40%. Denna skillnad är rimligtvis reglerad i avtalet där Kalmar FF får en del av stordriftsfördelarna.
Men knäckfrågan är naturligtvis hur stor nytta Kalmar FF får från sitt arenabygge. Det är alldeles för tidigt att svara på den frågan. Klubben har kommunicerat att det krävs ett publiksnitt på 7000 – 8400 åskådare för att ekonomin ska gå runt. Det är dessvärre för lite information. Det vi skulle behöva veta är om det gäller givet historiska nivåer på personalkostnaderna eller handlar det handlar om en uppgradering även här. För är det så att ekonomin går runt vid 7k åskådare samtidigt som kostnaderna för spelartruppen måste hållas kvar på historiska nivåer så blir det naturligtvis svårare för Kalmar FF att över tid hålla en jämn och hög sportslig nivå vilket rimligtvis krävs för att nå förväntat publiksnitt för att det större lyftet ska komma. Framför allt den dagen då ”nyhetens-behag-effekten” är borta.

Däremot ger nya och moderna faciliteter betydligt bättre förutsättningar att arbeta med publikservice och totalupplevelse än vad klubben hade på gamla Fredriksskans IP. Något som naturligtvis har ett stort värde i sig.