Kategori: kontraktstrategier

Konkurrenskraft @ Arsenal del 2 – kontraktstrategi

Nästan lika omtalat som Emirates Stadium har Arsenals kontraktsstrategi varit. Klubben tillämpar en modell med en mycket jämlik lönestruktur för sina spelare. De minst meriterade spelarna i truppen tjänar förhållandevis mycket i förhållande till de mest produktiva i gruppen vilket kan förväntas ha två negativa effekter. För det första samlar klubben en hög med ”döda pengar”, det vill säga spelarkontrakt som tar en inte helt obetydlig plats i budgeten men som i en större uträckning inte bidrar till klubbens produktion av poäng och i förlängningen intäkter. För det andra innebär det att en mycket produktiv spelare som Robbie van Persie kanske är den mest underbetalade spelaren i Europa i förhållande till dennes produktion och de intäkter som den genererar.

Det senare innebär att de bästa spelarna i Arsenal blir mycket attraktiva targets för andra storklubbar att rekrytera på grund av att man kan erbjuda en lön som kraftigt överstiger den som dessa har i Londonklubben. Men det innebär ocskå att det är mycket svårt för Arsenal att rekrytera dokumenterad duktig talang eftersom man inte har utrymme att erbjuda tillräcklig ersättning till spelarna så att man kan locka över dem till klubben. Och då spelar det ju inte särskilt stor roll att kassan har vuxit sig mycket stark, kapitalet blir väldigt svårt att omsätta effektivt. 

figuren visar lönestrukturen i Arsenal (blå staplar) och de stora löneskillnaderna mellan två spelare i ManUtd (röda staplar)
Är då Arsenals ledning dumma i huvudet? Om det nu skulle vara så att det bara finns negativa effekter, varför använder man sig av en sådan strategi? En anledning skulle kunna vara att man med en sådan lönemodell kan locka den bästa av den ännu ej färdigutvecklade talangen, utbilda den väl och på så sätt minska sina transferkostnader. En annan orsak skulle kunna vara hypotesen att en jämlik lönesättning i en organisation ökar produktiviteten, framför allt i grupper där samarbete krävs. Det har gjorts en hel del empirisk forskning inom området men resultaten är minst sagt blandade. Vissa menar att en jämlik lönestruktur gör att de mest produktiva i en grupp söker sig bort dit man får mer betalt vilket försämrar gruppens prestationer. Ett argument för en ojämlik lönesättning är också att de som tjänar mindre jobbar extra hårt för att förbättra sina prestationer och belönas med högre ersättning. Det förutsätter å andra sidan att det också sker i praktiken. Vilket kanske skulle kunna förklara den strategi som ManUtd anammar där klubben erbjuder en gedigen utbildning och där spelarna arbetar sig uppåt i lönehierarkin. Andra studier pekar på att löneskillnader har en negativ effekt på en grupps prestationer då det underminerar samarbete och nyttan från det.
Alessandro Bucciol och Marco Piovesan vid Harvard Business School bidrar med ytterligare en empirisk studie inom området men där man inte enbart försöker finna svaret på frågan utan även försöker sig på att förklara varför de tidigare studierna har gett så olika resultat. Författarna hämtar data hos Serie A säsongerna 2009-10 samt 2010-11. Den stora anledningen till att de väljer fotboll är att den är extremt mätbar både vad gäller input (löner) och output (resultat). Bucciol & Piovesan kommer fram till att de tidigare avvikande resultaten till stor del kan förklaras genom olika definitioner av grupper. Författarna har delat upp grupperna i Active Team Members (ATM), det vill säga de spelare som spelade åtminstone en minut i en match samt hela truppen som en enhet. Resultaten skiljer sig åt och figuren nedan visar förväntad segerprocent givet Theil index (jämlikhetsmått). En fördubblad löneojämlikhet bland ATM spelarna minskar sannolikheten till seger med 0.06 på 5% signifikansnivå. Däremot ser vi att en fördubblad löneojämlikhet i hela spelartruppen ökar sannolikheten till seger med 0.17.

Figuren visar förväntad prestation (vinstprocent) i förhållande till jämlikhet i gruppernas lönestruktur (Theil Index). ATM (a) är spelare som spelat minst en minut där kort speltid är viktad. Unweighted ATM (b) är oviktat för inhopparnas speltid och Potential Players (c) är samtliga 18 spelare som är uttagna i matchtruppen och Team Roster (d) definierar en klubbs hela trupp.

Men förväntningarna är egentligen ganska logiska. Duktiga spelare i startelvorna vinner oftast flest matcher och de klubbar som har flest duktiga spelare belönas därför med fler segrar. Och ju fler duktiga spelare man har i en matchtrupp desto mer jämlik lönestruktur kommer man att ha. Rimligtvis betyder det också att det blir större löneskillnader till övriga truppspelare vilket till stor del skulle förklara figur (d). Mindre klubbar med en eller ett fåtal stjärnor har mindre pengar över till andra spelare vilket rimligtvis sänker kvaliteten på matchtruppen. Så frågan är vad det egentligen är som påverkar prestationen. Är det själva jämlikheten i lönerna, eller är det truppsammanställningen och den aggregerade talangnivån i lagen? 

Både Inter och Milan som placerade sig i det absoluta toppskiktet under mätperioden var klubbar som hade mest jämlika ATM spelare uttryckt i löner. Och en snabb okulärbesiktning på bloggen Swiss Ramble säger oss att dessa två klubbar har överlägset högst lönekostnader i hela ligan och man ligger dessutom i det översta skiktet i hela fotbollseuropa. Det faktumet är observerat i studien där korrelationen mellan spelarnas medelinkomst i ett lag och andel vunna matcher är så mycket som 0.7. Således ger det många segrar och titlar men det är mindre effektivt ur ett lönsamhetsperspektiv. För vare sig Inter eller Milan spelar det dock någon större roll eftersom deras ägare inte definierar vinst i pengar utan i form av segrar på planen.
Men författarna lägger till ytterligare en dimension i sin undersökning. Man menar att dåliga prestationer av laget beror antingen på dåliga individuella prestationer eller dåligt samarbete mellan spelarna. För att försöka analysera det har man använt sig av subjektiva bedömningar på spelarna från de tre största sporttidningarna i Italien. Även här är resultaten ganska logiska, ett lags framgångar beror till största del på en jämn prestation från flera spelare än extraordinära från ett fåtal.

Eftersom marknaden för fotbollsspelare är effektiv där spelarnas kvalitet mycket väl avspeglas i deras löner så innebär en jämn lönenivå i laget att kvaliteten på spelarna också blir jämnfördelad. Resultaten säger också att ett lag med perfekt jämn lönenivå förväntas maximera spelarnas individuella prestationer. Men som sagt, det blir väldigt svårt att få lönsamhet i en sådan modell. Antingen blir den perfekt jämna kvalitetsnivån för låg ellr så blir den tillräckligt hög med dyr i drift.

Bucciol & Piovesan har här gjort en intressant analys av två strategier. Strategi A där en stjärnspelare tjänar 3 ggr medelinkomsten i laget och de övriga 0.8. I strategi B tjänar toppspelaren 2 ggr medelinkomsten i laget och resten 0.9. De empiriska resultaten i studien säger att Strategi B är överlägsen A där den ökar den individuella prestationen hos de övriga spelarna med 0.058 i jämförelse med A som reducerar densamma med 0.04 vilket långt ifrån uppvägs genom nyttan av en bättre toppspelare.

Vänstra figuren visar distributionen av tre italienska sporttidningars utdelade betyg till spelarna. Den högra visar förväntad individuell prestation (Subjective Individual Performance Assessment, SIPA) givet Theil Index

Enligt den data jag har så är medelinkomsten i hela Arsenals trupp är £54 tusen i veckan och van Persie som är den som tjänar mest i laget får 1.67 ggr truppens medel. Om man nu litar på resultaten i studien så finns det utrymme för klubben att göre modellen mindre jämlik. För faktum är, det finns för många mindre produktiva truppspelare som tjänar för mycket pengar och som därmed skapar en alternativkostnad i form av utebliven talangnivå i Arsenals produktiva grupp.

Man skulle kunna fråga sig om varför Arsenals strategi fungerade bättre i början av 00-talet. Klubben har trots allt inte bytt manager eller gjort några andra större strukturella förändringar. Simon Kuper menade för ett tag sedan i en FT krönika kring att konkurrenterna har lärt sig och anammat de verktyg som Wenger tog till engelsk fotboll, dvs knowledge spillover. Men figuren nedan ger ytterligare en bild av verkligheten där vi ser ett tydligt förändrat konkurrenslandskap. 2002 var Arsenal näst högst upp i hierarkin av klubbar som hade högst lönekostnader. Idag har man droppat två placeringar där Chelsea och Manchester City har upplevt en mycket stor ökning av sina respektive budgetar. Så även om en jämlik lönestruktur och därmed kvalitetsnivå kan förväntas ge en positiv effekt på prestationen så motverkas den av att spelarnas medelinkomster är betydligt lägre än i konkurrenternas trupper. Det är något som dels orsakar ett talangutflöde ur truppen gör det svårare att rekrytera redan produktiva spelare.

Figuren visar klubbarnas lönekostnader säsongerna 2001-02 respektive 2010-11. Vi ser att Arsenals relativa lönebudget har försämrat gentemot ett antal av klubbens konkurrenter. Inte bara gentemot ManCity och Chelsea men även gentemot ManUtd som i relativa tal har ökat sin lönebudget mer jämfört med Arsenal. 
En enkel lösning på problemet kan tyckas vara att minska ersättningarna till truppspelare och allokera dessa pengar till de spelare som förväntas få mest matchtid och på så sätt över tid öka kvaliteten i den gruppen. Men även om en sådan förändring kan förväntas generera fler poäng så är frågan om det räcker till att åter igen bli den bästa klubben i England?

Vi får inte heller glömma bort att den nuvarande lönemodellen trots allt måste vara något som Arsene Wenger praktiserar av den enkla anledningen att han tror på den. Kommer han att leverera lika bra resultat med en förändrad struktur? Vilka konsekvenser skulle det kunna få? Wenger har trots allt en dokumenterad förmåga att leverera resultat i förhållande till den budget han har. Och årets resultat i ligan är egentligen helt i nivå vad man ska förvänta sig av klubben givet konkurrenternas konkurrenskraft. Att med tio omgångar kvar ha en mycket stor chans att komma på en tredjeplats i ligan är trots allt bra. Så är Arsenals problem operationella eller beror de helt enkelt på att konkurrenterna har blivit så pass mycket finansiellt starkare att det har skapat negativa externa effekter åt klubbens fans. Att förändra lönemodellen kommer troligtvis inte att räcka till att göra klubben till mästare, det behövs mer än så.

Arsenal behöver i första hand öka sina intäkter från de kommersiella aktiviteterna. Förvisso kommer man att uppleva en tillväxt 2014-15 när man tecknar nya avtal med kit-sponsor samt med det företag som ska exponeras på matchtröjan. Men det kommer konkurrenterna också att göra. Det stora jobbet som ligger framför är att exploatera varumärket och försöka locka till sig nya sekundära samarbetspartners. Något som ManUtd har varit mycket framgångsrika inom under de senaste åren. Säsongen 2011-12 kommer ManUtd:s kommersiella intäkter att uppgå till ungefär £120 miljoner där så mycket som £70 miljoner kommer från andra företag än Nike och AON. Bara det är 46% mer än Arsenals totala kommersiella intäkter. Samtidigt så handlar det också om hur mycket det egna varumärket är värt.
———————————-
* Pay Dispersion and Work Performance – Alessandro Bucciol & Marco Piovesan, Feb 2012

Vem tjänar egentligen på kontraktet med Nordin Gerzic – lessons learned from Bundesliga

Nordin Gerzic till IFK Göteborg, ryktas det om. Och detta trots att spelaren så sent som för mindre än ett halvår sedan tecknade ett 5 års kontrakt med Örebro SK. Är det verkligen möjligt? Vilka signaler sänder det och varför tecknar man ett längre kontrakt med en spelare för att bara 5 månader senare sälja det vidare?

I detta inlägg skriver jag om att spelarkontrakt i första han ska ses som en försäkring och inte nödvändigtvis som klubbens ambition med spelarens återstående speltid i klubben.

I och med bosmandomen 1995 försämrades klubbarnas kontroll över sina spelares marknadsvärden samtidigt som spelarna fick kontroll över rättigheterna för sin talang. Till skillnad från tidigare fick spelare, vars kontrakt med sina klubbar hade gått ut, fri lejd och kunde gå till vilken klubb de önskade spela i. Men kan man inte tycka att det var ett drömscenario för klubbarna som över en natt fick ett stort utbud av talang som de inte behövde betala en transferavgift för? Inte riktigt, spelarnas talang och kontraktssituation är sällan någon större marknadshemlighet. Är det en spelare som flera klubbar upplever att de kan få nytta av så kommer klubbarna att buda över varandra för signaturen på spelarens kontrakt. Och de kommer att buda upp till den nivå som de anser sig kunna finansiera. Spelarens förväntade marknadsvärde och nytta i den nya klubben är ju densamma, oavsett om denne kommer som en fri transfer eller är bunden av ett kontrakt. Skillnaden är att ett kontrakt reglerar vem det är som har rättigheterna till en spelares marknadsvärde.

Men transfermarknaden lever än idag. Den gör det eftersom marknaden har löst problemet genom att parterna började teckna längre kontrakt med varandra. På så sätt kunde klubbarna skydda sig under en längre period från att spelaren kunde utöva sin rättighet och kunna auktionera ut sin talang på marknaden. Samtidigt så innebär längre kontrakt att klubbarna låste in spelaren och begränsade dennes makt över hans egna marknadsvärde. Så för att spelaren ska skriva under ett längre avtal så ska han rimligtvis kompenseras med en premie vilken återspeglas i klubbens utbetalningar till honom, naturligtvis.

Figuren ikkustrerar paradigmskiftet i samband med bosmandomen mycket väl. 1995 uppgick Premier League klubbarnas kostnader för spelarkontrakt till 56% av omsättningen 1995. 2001 var detta förhållande oförändrat men en betydligt större del av klubbarnas kontaktkostnader allokerades till spelarnas personliga kontrakt. Saxat från Deloitte annual review of football finance 2003

I en empirisk studie från Bundesliga uppmätte Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser* att för varje extra år som spelaren skriver på i sitt kontrakt, så belönas han med en premie på 24% i form av en högre lön. Så vad är incitamentet för klubben att teckna ett längre kontrakt om det nu kostar betydligt mer? Är det så att spelaren upplevs som eftertraktad på marknaden så är denne mindre tillgänglig ju längre tid han har kvar på sitt kontrakt, naturligtvis. Det krävs med andra ord att en intressent måste komma överens med klubben om en lösning. Feess et al har kommit fram att för varje extra år som spelaren är kontrakterad så ökar priset på transfern med 50%.

Men det är rimligtvis så att båda parter tar en risk här. Å ena sidan kan ett långt kontrakt ge större pengar vid en transfer men å andra sidan kan spelaren sluta utvecklas eller i värsta fall ta ett eller flera steg tillbaka och klubben får leva med årliga utbetalningar som inte ger något tillbaka under resten av kontraktstiden. Men även spelaren tar en risk här. Det kan ju vara så att han utvecklas bättre än vad han själv hade förväntat sig och blir eftertraktad på marknaden. Samtidigt har klubben ökat sina intäkter och spelarens kontrakt upplevs som undervärderat vilket gör att klubben kräver en för hög transferavgift. Är det då verkligen rimligt att utbytet av riskerna och pay off mellan de två parterna bara är ett nollsummespel eller överför man värden till varandra från att skapa externa kostnader för en tredje part?

Feess et al menar att den gemensamma nyttan för båda parterna som överförs från tredje part är mer än 50% för varje extra år på kontraktet men där klubbens pay off är något högre än spelarens. Det beror naturligtvis på att den köpande klubben måste betala premier som upplevs som nytta både till klubben men även till spelaren som man måste locka över.

Ett rimligt antagande är därför att IFK Göteborg totalt sätt får betala ett överpris för kontraktet med Nordin Gerzic, framför allt då hans ålder innebär ett lägre förväntat andrahandsvärde. Men samtidigt, en av de allra viktigaste grundprinciperna på en fri marknad är att ingen transaktion äger rum om inte alla parter upplever att nytta uppnås. En välskött klubb har en välbalanserad och diversifierad spelarportfölj. Om nu IFK Göteborg kan antas klassas som en sådan så kan den premie som man betalar Örebro tjänas in på andra långa kontrakt som finns i portföljen i vilka man har försäkrat sig om sina spelares värden. Men däremot, om klubbledningen har värderat sin spelarportfölj fel, så kan det i värsta fall få ödesdigra konsekvenser. 

Och det krävs ju rimligtvis tillräckligt många sådana felvärderingar på marknaden för att det, genom enbart kontraktsskrivningar, ska kunna skapas värden som Feess et al har räknat fram i Bundesliga. 


—————–
* Contracts as Rent Seeking Devices: Evidence from German Soccer, Eberhard Feess, Michael Gerfin, Gerd Muehlheusser – November 2008

Kontraktstrategier – långa kontrakt vs moral hazard

Spelarkontrakt är inte sällan ett omdebatterat ämne. Jag har tidigare uppmärksammar en del studier som har gjorts inom detta område. I huvudsak fungerar ett kontrakt som en försäkring för båda parterna. För spelaren handlar det om att försäkra sig om de intäkter som klubben genererar tack vare sina spelares prestationer och för klubbarna handlar det dels om att försäkra sig om spelarens talang men även dess andrahandsvärde på transfer-marknaden. 
 
Spelkontrakt handlar i mångt och mycket om incitament och om distribution av risk och avkastning mellan parterna. En risk-avert spelare föredrar en säkrad hög lön idag kombinerad med låg förväntad framtida lön framför en lägre säkrad lön idag men en mindre säker högre lön i framtiden*. Det finns således incitament för spelarna att teckna längre kontrakt, framför allt eftersom det finns empiriskt stöd för att sådana kontrakt maximerar den årliga lönen. Anledningen till det är att spelaren riskerar att bli inlåst i klubben och kräver därför ersättning ex ante. För klubbarna finns det empiriskt stöd att spelare med längre tid på kontraktet kan inbringa högre transfer-summor om spelaren utvecklas väl. Det empiriska stödet finns beskrivet i detta inlägg.

Däremot kan det finnas negativa effekter för en klubb i samband med långa kontrakt. En spelare kan ändra beteende efter att ett längre kontrakt har signerat, så kallad moralisk risk. Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser** har testat en sådan hypotes på den tyska marknaden under perioden 1994 till 2000 och finner en negativ effekt av längre kontrakt på spelarnas prestation. I en annan empirisk studie av Bernd Frick*** från den tyska marknaden under mätperioden 1997 till 2003 respektive 1995 till 2008 säger att spelarnas prestationer ökar med 2% till 3% under spelarens sista kontraktsår. Resultaten ligger i linje med det som har mäts i de amerikanska sport-ligorna där det finns empiriskt stöd för ”contract year phenomenon”**** i MLB samt NBA men inte i NFL vilket i det senare fallet skulle kunna förklaras av att i NFL så är inte spelarnas ersättning garanterad eftersom klubbarna har haft rätt att bryta kontraktet.
Man kan naturligtvis fråga sig varför vi inte ser fler incitamentsprogram i form av prestationsbaserade löner. Mindre än 10% av spelarnas löner är prestationsbaserade. Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser menar att det finns problem med individuella incitamentsprogram i och med de kan inverka negativt på lagets totala prestation. Den enskilt största anledningen till den låga prestationsdelen borde dock finnas i spelarnas egna nyttofunktion. Som sagt föredrar en spelare säkrad fast lön före en mer osäker rörig framtida lön. Eftersom klubbarna tävlar med varandra om spelarnas talang och underskrifter, är slutsatsen helt enkelt att spelarnas krav på fast lön blir uppfylld.
Så vilka lärdomar kan vi dra av detta?
Samtidigt som det finns en nytta med långa kontrakt så är en sådan strategi inte riskfri. Förutom den operationella risken där felrekrytering och felbalansering av truppen straffas hårdare, finns det ett visst empiriskt stöd för att klubbarna även exponeras mot den moraliska risken där den försäkrade spelaren har incitament att efter eget behag fördela sin prestation under kontraktstidens längd. En strategi med långa kontrakt ställer inte bara höga krav på managements prestationer (gäller naturligtvis även kort-kontrakt-klubbarna) samt förmåga att motivera spelarna. Det förutsätter även att klubben har en någorlunda stark balansräkning där det egna kapitalet fungerar en försäkring mot negativa effekter fram till att spelarens kontrakt på ett eller annat sätt avslutas. 
————————————-
* Why Football Players May Benefit from the ‘Shadow of the Transfer System – Helmut M. Dietl, Egon P. Franck Markus Lang, 2008

** The incentive effectsof long-term contracts on performance – Evidence from a natural experiment in European Football – Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser, Feb 2010

Kontraktstrategier – mycket få arbitragemöjligheter

En av årets mest omtalade kontraktskonflikt var den mellan Walid Atta och AIK Fotboll. Idag fick hela världen veta det Atta själv har vetat om, 40 miljoner i marknadsvärde på den talang han besitter.
Rent konkret skulle en kontraktsförlängning med AIK så sent som under sommaren innebära att spelaren överför en del av sitt marknadsvärde till klubben. Den förväntade nytta som Walid Atta tillför den rekryterande klubben är ju 40 miljoner oavsett om han är bunden till ett kontrakt eller är bosmanfall. Vid en eventuell transfer skulle därmed AIK kunna antas få låt oss säga 15 miljoner och spelaren erhålla ett personligt kontrakt på resterande 25 miljoner. Ett sådant arbitrage är naturligtvis inte möjligt för fotbollsklubbar.
Hade AIK velat tjäna pengar på Walid Attas kontrakt så hade man behövt ta en risk och teckna ett nytt kontrakt med spelaren betydligt längre bak i tiden. Klubbens risk finns i den premie som spelaren skulle erhålla som i sin sida motsvarar spelarens risk som är en annorlunda utvecklingskurva än förväntat, en allvarlig skada samt naturligtvis mindre kontroll över sitt egna marknadsvärde. Båda parterna gör således en risk-reward split.
För AIK skulle det initialt innebära en negativ inverkan på EBITDA (driftresultat) men en större potentiell framtida vinst från ”player trading”.
Det affärsbeslut som klubben fattade var att inte ta denna risk och därför blev det inte heller några pengar från en spelarförsäljning. Märkligt nog valde man även det sämsta alternativet under säsongen och stängde av spelaren. Genom att inte erhålla nyttan från Attas talang så minimerade klubben sin egna EBITDAmarginal under spelarens återstående kontraktstid. Dels på grund av att man satt på en oproduktiv lönepost och dels beroende på att lagets prestationer rimligtvis blev lidande och därmed genererade lägre intäkter från matchdagen.

Kontraktstrategier – överinvesteringar vs "relegation clauses"

Låt oss fortsätta på ämnet spelarkontrakt och gå in på överinvesteringar. Kostnaden för fotbollsklubbar att degraderas från en liga brukar vara mycket hög. Den stora anledningen stavas kraftigt minskade intäkter i kombination inte lika kraftigt minskade kostnader.

Det pratas ofta och gärna om nedflyttningsklausuler i spelarkontrakten. Faktumet förefaller dock vara att dessa ofta lyser med sin frånvaro. I England har fenomenet uppmärksammats i takt med att den ekonomiska klyftan mellan Premier League och the Championship har ökat.

Här i en artikel från maj 2004. Snart sex år har gått och vi kan konstatera att ingenting tycks ha förändrats. Att Newcastle United inte hade försäkrat sig mot degradering var kanske direkt ingen hög-oddsare eftersom risken till degradering trots allt har upplevts som relativt liten.

Men att nykomlingarna från säsongen 2008/09, Hull City, under våren 2010 står utan försäkringar kan till en början tyckas lite märkligt. Detta trots att sannolikheten för nykomlingar att etablera sig i Premier League kraftigt har reducerats de senaste åren och att inkomstgapet divisionerna emellan har ökat än mer.

Tittar vi på historiska estimat av wages/revenue – ratios från the Championsip finns det inte heller mycket som säger att de degraderade klubbarna försäkrat sig mot nedflyttning utan majoriteten ser ut att ha valt samma strategi som Hull City.

Hur kommer det sig?

Det mest rationella skulle vara att klubbarna kom överens om att ”relegation clauses” alltid ska skrivas in i kontrakten. Så ponera att klubbarna i ligan är nytto-maximerare och bildar en kartell där de kommer överens om att i kontrakten med sina spelare ekonomiskt försäkra sig mot degradering. Det betyder att det förväntade värdet på samtliga spelares kontrakt blir lägre. För att få fram värdet på kontrakten, måste nämligen kassaflödena diskonteras med sannolikheten till nedflyttning*.

Vi kan direkt konstatera att klubbarna konfronteras med ”fångarnas dilemma”. Klubbarna tjänar på att samarbeta eftersom samtliga klubbars kontrakt är försäkrade men givet att de andra kartellmedlemmarna inte fuskar kan en klubb tjäna på att bryta kartellen. Genom att erbjuda en spelare ett kontrakt fritt från nedflyttningsklausul, ger man spelaren bättre villkor utan att behöva göra några kassautbetalningar och på så sätt kunna knyta till sig talang och därmed minska risken för degradering.

Konkurrenterna är naturligtvis medvetna om risken för att bli utsatta för fusk och ges därför incitament att själva bryta kartellen. Det mest sannolika utfallet blir därför att samtliga klubbar bryter överenskommelsen och på så sätt överinvesterar. Konkurrensbalansen dem emellan förblir nämligen status-quo men till en högre förväntad kostnad och de klubbar som till slut degraderas sitter med svarte petter på hand.

——————————————————-


*Värderingen av ett spelarkontrakt med en ”relegation clause” i fallet Hull City.
Vi utgår från antagandet om ett rakt 3 års kontrakt med en ersättning på £2 miljoner per år. Nedflyttningsklausul reglerar ersättningen till £1m per år i the Championship.

Ett kontrakt fritt från ”relegation clause” har ett nominellt värde på £6m. Från spelarens perspektiv blir det förväntade värdet på hans kontrakt innehållandes ”relegation clause”, diskonterat med sannolikheten för degradering**, ca 20% lägre, dvs £4.9m. Från klubbens perspektiv är klausulen en försäkring. Något som rimligtvis kräver en premie, kanske i form av en sign-on bonus till spelaren alternativt en free-agent-option.

Vi kan även anta existensen av en ”klausul-paradox”. Ju större sannolikhet till nedflyttning desto lägre förväntat värde på kontraktet. Därmed ges klubben större incitament till att inte skriva in en klausul i kontraktet eftersom klubbens kontrakterbjudande upplevs som mindre attraktivt. Utebliven rekrytering av talang till förmån för en konkurrent ger på så sätt ännu större exponering mot nedflyttningsrisken. Vilket skulle ge oss en logisk förklaring till Hull Citys val av strategi. Det vill säga, klubben är i praktiken i stort behov av ”relegation clauses” men i själva verket saknar man dessa hos majoriteten av sina kontrakt.

När det gäller Newcastle United och valet av strategi, skulle det kunna antas vara ett klassiskt fall av adverse selection. Premien för försäkringen ansågs vara för dyr i förhållande till den förväntade risken att åka ur.
——————————————————-
**Sannolikheten för Hull Citys degradering är hämtad från en undersökning där författarna, med hjälp av en regressionsmodell skattat sannolikheter baserat på historiska observationer av 18 oberoende parametrar.
Who will go down this year? The Determinants of Promotion and Relegation in European Soccer Leagues. Jean-Baptiste Dherbecourt et Bastien Drut, Working Paper 2009-40

Kontraktstrategier – gamla teorier

Har ni ännu inte läst Simon Kupers FT-kolumn denna vecka så läs den. Jag väljer att plocka ut stycket nedan.

”Ajax Amsterdam’s general director recently tallied his club’s transfers, and came up with this estimate: only 8.3 per cent of the footballers Ajax had bought in the past decade had succeeded. Ajax’s Dutch rivals, he said, had done even worse.”

Det sätter fingret på mina resonemang här och här.

Lyckas en klubb att motivera sina spelare att stanna kvar ytterligare en säsong under dennes högpresterande period så kommer klubbens rekryteringsbehov, över en 10 års period, att minska kraftigt. Och tittar vi på Ajax-hövdingens estimat kan vi konstatera att när 9 av 10 spelarförvärv är mindre lyckade så kommer i så fall antalet felköp att reduceras rätt så rejält.

Finns således pengar att hämta.

Spelarkontrakt – premien för dubbelfotade spelare

En relativt färsk studie visar att dubbelfotade spelare belönas med 20% högre lön än en högerfotade spelare. Även vänsterfotade spelare belönas med en mindre premie då majoriteten av spelarna är högerfotade.

Eftersom spelarlöner förväntas spegla marknadens efterfrågan på specifika skills kan vi anta att en premie för tvåfotad-kompetens även kan prisas in i transfersummor.

18% av spelarna i Europas fem största ligor bedöms som lika kompetenta med båda fötterna. Kan vi förvänta oss att marknaden (föräldrar, talanger, klubbar) korrigerar detta och utbildar fler dubbelfotade spelare going forward vilket gör att premien så småningom minskar?
————————————-
The Returns to Scarce Talent: Footedness and Player Remuneration in European Soccer – Alex Bryson, Bernd Frick, Rob Simmons, September 2009

Spelarkontrakt – två olika regimer

Kalle Persson spelar i Real Alpha och hans nytta till klubben det senaste året har värderats till 3 miljoner. Hans kontrakt har precis löpt ut och FC Beta som kommer från en större stad med högre intäkter har scoutat Kalle och värderat hans tjänster till 5 miljoner. De är intresserade av att rekrytera Kalle som precis har blivit erbjuden ett nytt kontrakt med Real. Kontraktet är värt 3 miljoner vilket motsvar hans observerade prestation.

Beta vill köpa loss Kalle men de måste dels betala mer än 3 miljoner i transfersumma till Real (vilken ju är Kalles nytta hos Real) samtidigt som man erbjuder Kalle ett kontrakt överstigande 3 miljoner (hans nya kontrakt med Real). Eftersom det totala priset för ett kontrakt med Kalle överstiger hans förväntade nytta hos Beta (5 miljoner) blir det därför ingen transfer.

Två år har gått och Kalle har förbättrat sina skills. Sedan ett år tillbaka genererar han en nytta motsvarande 4 miljoner till Real Alpha. Alpha Erbjuder Kalle ett nytt kontrakt värt 4 miljoner. Beta är fortfarande intresserade och de uppskattar numera hans bidrag till 7 miljoner. Men åter igen, samma dilemma, köpesumman tillsammans med Kalles personliga villkor överstiger den förväntade nyttan. Ingen transfer.

***********************

Vi flyttar fram klockan 10 år och i Real Alpha spelar nu Pelle Persson. Pelles bidrag till Real är 3 miljoner och han har ett år kvar på sitt kontrakt. Den än idag större klubben FC Beta har scoutat Pelle och värderar honom till 5 miljoner. Real vill gärna behålla Pelle och förbereder ett kontraktförslag. Pelle vet att det finns en annan klubb som värderar honom till 5 miljoner. Väntar han ett år så är han free agent och får, om inget händer, alla 5 miljonerna själv (allt annat lika).

Real Alpha står därför inför tre valmöjligheter.
1) Sälja Pelle till ett pris som rymmer sig inom Betas totala budget (5 miljoner för både transfer-fee samt Pelles nya personliga kontrakt hos Beta).
2) Behålla Pelle sista året och släppa honom som bosman.
3) Erbjuda Pelle ett nytt kontrakt. Den observerade nyttan är 3 miljoner men Real tror att Pelle kommer att utvecklas och erbjuder honom ett kontrakt värt 4 miljoner. (1 miljon högre än hans nuvarande prestation).

Pelle är riskavert och värderar säkra 4 miljoner idag högre än osäkra 5 miljoner om ett år. Real och Pelle skriver ett nytt avtal. FC Beta får scouta vidare.

***********************

Det var två mycket förenklade exempel. Verkligheten är mycket krångligare än så men jag ville illustrera den stora skillnaden mellan två olika regimer.

Det första exemplet utspelade sig innan Bosmandomen och det andra efter. Här är det viktigt att förstå den stora skillnaden mellan de två regimerna. Många pratar om transfersummor men dessa finns ju kvar så länge klubbarna, genom längre kontrakt, kan försäkra sig om dessa. Det vi istället pratar om, är en omdistribution av risk mellan spelare och klubb.

Innan Jean-Marc Bosman 1995 gjorde livet svårare för europas klubbar fick spelarna sina kontrakt generellt värderade ex-post.

Efter bosmandomen fick klubbarna istället värdera spelarnas framtida prestation på ett helt annat sätt än tidigare och spelarna fick sina kontrakt värderade ex ante i en mycket högre utsträckning.

Det som skedde 1995 var en risköverföring från spelarna till klubbarna. Något som har ställt högre krav på de sportsliga organisationerna. Jag har tidigare uppmärksammat en empirisk studie över risk-reward modellen.

************************

Ett år har gått och Pelle har stannat i utvecklingen. Hans nytta hos Real ligger kvar på 3 miljoner men hans kontrakt kostar som bekant klubben 4 miljoner. Förhoppningsvis har klubben en väldiversifierad spelarportfölj som även innehåller spelare som överträffat förväntningarna och man landar jämt upp.

Tittar du dig runt omkring så kommer du dock hitta klubbar vars talangögon inte riktigt har gjort sin läxa och övervärderat spelarnas framtida förväntade nytta. Det är främst dessa klubbar som har ekonomiska problem.

Så vem har, för det ekonomiska resultatet, den mest underskattade uppgiften i en fotbollsklubb? Han med talangögat vars uppgift är att scouta och värdera talang eller killen som lägger budgeten? Diskutera gärna.

Valencia – en klubb full av free-riders?

Valencias president Manuel Llorente värderar David Villa till £75 miljoner. Den stora frågan är vem det är som idag profiterar på den förväntade överavkastningen?

”This figure has nothing to do with the price of Villa, the price is what the market decides. If he scores the goals that help us get into the Champions League, then his initial value is added to by what we earn from the Champions League.”

Det är ingen vild gissning att David Villas nuvarande kontrakt med Valencia är värt ca £10 miljoner, på sin höjd £15m. Om Villas värde nu av debn egna klubbledningen uppskattas till £75 miljoner så måste det med andra ord finnas någon som tjänar pengar på ”spreaden”. Och eftersom Valencia har stora ekonomiska bekymmer är det ju inte klubben som gör det.

Och om inte klubben gör det så måste det rimligtvs vara de övriga spelarna i truppen vars kontrakt i så fall är övervärderade. Om så är fallet har vi en stor värdeöverföring från David Villa till hans lagkamrater som profiterar på Villas skills.

Det roliga är att Llorente verkar ha gott om tid eftersom han uppenbarligen arbetar dubbelt. Han har nämligen gjort agentens läxa och värderat spelaren åt honom. För Villa är det nu bara att gå och kräva ett nytt kontrakt. Ett kontrakt som ligger närmare hans marknadsvärde. Alternativet är vänta in sin rätt till bosman, gå som free agent och lägga vantarna på hela sitt marknadsvärde.

Den riskaverte spelaren ser dock fördelar att få pay-off ex ante och bör rimligtvs försöka söka en lösning innan dess. Därför kommer vi förmodligen att se marknadens aktörer att försöka dela risker och pay-off med varandra. Llorentes utspel som sådant bör därför kunna betraktas som ett första steg till en affär.

Det tråkiga för Valencia är ju att en försäljning av Villa inte löser deras problem. Stämmer vår lilla ”free-rider-hypotes” så kommer de andra spelarnas kontrakt att upplevas som sjukt dyra när väl spelaren som drar in intäkterna lämnar. Det första steget till välgång bör istället vara att analysera sin egen affärsmodell och utförandet av denna.

Kontraktstrategier – hypoteser från allsvenskan

Jag har tidigare skrivit en hel del om kontraktsstrategier med fokus på värdet i transfersumman. Bedömning av transfersummor är tacksamt eftersom de (felaktigt) påstås indikera en spelares marknadsvärde. Desto mindre fokus är det på de alternativkostnader som belastar klubbarna i samband med spelarförsäljningar. Eller värdeskapandet av att inte sälja så fort tillfälle ges.
Vi kommer aldrig komma ifrån att allsvenskan är en leverantör av talang till klubbar som befinner högre upp i fotbollens värdekedja. Vi har dock länge hört klubbledare prata om viljan att försöka behålla talangen ytterligare en tid i klubben. Väldigt få har dock lyckats med konststycket att, istället för att avveckla spelare på grund av goda prestationer, belöna desamma.
Kanske beror det på belöningssystemet från de centrala avtal där ersättingen baserad på sportslig framgång är relativt liten? I alla fall om man jämför med omvärlden.
Att ta risk lönar sig helt enkelt inte tillräckligt mycket i allsvenskan.

Låt oss leka med hypotesen att en allsvensk klubb lyckas motivera och behålla 9 st spelare ytterligare 1 år under dess höpresterande period innan spelaren flyttar till utlandet. Rent krasst motsvarar det 3 st nyrekryterade klass-spelare på vardera 3 års konrakt. 

Vad är priset för en allsvensk klasspelare ska man då fråga sig? Ska vi lita på tidningarna, för tidningar har ju alltid rätt, kostar en spelare med dokummenterade meriter från allsvenskan 16 miljoner över fem år. I detta specifika fall rörde det sig om 4 miljoner i transfersumma och 12 miljoner i ersättning till spelaren. En årskostnad på 3.2 miljoner eller en månadskostnad på ca 270 tusen. 16 miljoner är med andra ord marknadsvärdet på spelaren, en summa klubben förväntas att generera i form av framtida kassaflöden via klubbens olika intäktskällor. Och i detta pris så ryms även en diskonterad risk för att rekryteringen inte levererar eller inte passar in i gruppen. Något som ju redan är säkerställt hos den höpresterande spelaren som redan finns i truppen. 
 
Det blir ca 30 miljoner värdeskapande i vårt hypotetiska exempel.
Ett relativt färskt exempel är AIK Fotboll AB som förra veckan släppte sin kvartalsrapport. Klubben hade långt gångna planer på att i somras avyttra målvakten Daniel Öhrund till Rosenborg. Det slutade med att Helsingborgs högsta höns i sista sekund per telefon nådde en förhandlande Jesper Jansson och avbröt en transfer där den tilltänkte ersättaren Daniel Andersson redan var på språng till Stockholm. Vi har även de från utlandet uteblivna buden på Ivan Obolo som ledningen med den svaga balansräkningen hade haft mycket svårt att tacka nej till.
 
Nu blev det inga spelaraffärer och klubben fick fortsatt kontinuitet i sitt sportsliga momentum. Kassaflödet från rörelseresultatet under det tredje kvartalet (+4.2 miljoner) var det starkaste på många många år (jmfr Q3). Förutom de kortsiktiga effekterna som redan har realiseras i resultaträkningen så borde de sportsliga framgångarna rimligtvis kunna kapitaliseras även längre fram i tiden. Vi kan med relativt gott samvete anta att de planerade men uteblivna spelaraffärerna istället ökade aktieägarvärdet med närmare 9 miljoner kronor. Tacka Helsingborg och Sven-Inge Fredin för det. Även om det blir svårt att säkerställa faktumet eftersom vi inte känner till den alternativa världen.

Och även i fortsättningen kommer den riskaverte klubbdirektören att välja säkra pengar från spelarförsäljningar före osäkra från rörelsen. Men kanske finns det en stor outnyttjad potential där ute. En potential där klubbarna i en fåfäng jakt på spelartransfers istället går miste om nöjda fotbollskonsumenter och därmed miljoner i rörelseintäkter.