Kategori: kontraktstrategier

Rasmus Elm och marknadsvärden

Rasmus Elms flytt från Kalmar FF till holländska AZ Alkmaar är och förblir veckans stora samtalsämne. Mycket subjektivt uppskattas marknadsvärdet runtom till 60-80 miljoner.

Innan vi fortsätter resonemanget rekommenderar jag mitt tidigare inlägg som behandlar Mattias Bjärsmyrs marknadsvärde på uppskattningsvis 27 miljoner och hur parterna delade på det beloppet. I denna specifika affär ser IFK Göteborg ut att ha erhållit strax under 20% av spelarens marknadsvärde.

Läs gärna även om hur Ragnar Sigurdsson filosoferar kring sin egna kontraktsituation.

Bakgrunden till affären Rasmus Elm är hans före detta kontrakt som löpte ut i slutet av 2009. Efter många om och men lyckades parterna komma överens om att signera ett nytt avtal som sträckte sig över säsongen 2010. Frågar ni mig så var det en ganska generös gest av Rasmus, trots att han på kort sikt sannolikt belönades med, i allsvenska ögon sätt, mycket goda villkor.

Det vore dock naivt och tro att Rasmus Elm, genom att skriva under det värdepapperet (kontraktet), skulle initiera en värdeöverföring på låt oss säga 30-40 miljoner från sig själv till Kalmar FF. Oavsett hur långt avtal Elm än har med Kalmar så förväntas han att generera exakt lika mycket nytta för den klubb som till slut rekryterar honom.

Som jag var inne på tidigare fanns det, tack vare Kalmars mycket starka balansräkning, ändå rätt så hyfsade möjligheter att investera i ett nytt kontrakt med Rasmus. Klubbens ordförande kommenterade också avtalet som den enskilt största spelarinvesteringen i klubbens historia.

Rent konkret innebär det att parterna justerade riskerna med varandra och med det även distributionen av det framtida marknadsvärdet.

Från Rasmus perspektiv kan vi se det som en försäkring mot risken att hans karriär hade valt en annan väg. Om uppgifterna om 40% av transfersumman till Rasmus nu stämmer är det bara en variabel som reducerar de för spelaren negativa effekterna av en hög transfersumma.

För Elm är en låg transfersumma nämligen fortfarande det bästa utfallet eftersom det ger honom ett bättre förhandlingsutrymme i syfte att maximera sitt personliga kontrakt med AZ Alkmaar.

Trots den ”låga” förväntade transfersumman kan man inte säga annat än att Kalmar efter omständigheterna gjort en mycket bra affär. Alternativen när man gick in i 2009 var att Rasmus i samband med sommarens flytt hade erhållit än mer utav sitt marknadsvärde. Denna sommarens allsvenska ”semi-bosmans” ser ut att ha genererat ca 5 miljoner. Och skulle Elms flyttlass gå först efter säsongen, hade han ju själv lagt vantarna på hela sitt marknadsvärde.

Följdfrågan blir naturligtvis om huruvida Kalmar skulle ha tecknat ett mycket längre kontrakt långt tidigare. Tittar man på klubbens låga intäkter (i förhållande till andra klubbar högt upp i tabellen) och det fina driftresultat man varje år redovisat, blir mitt antagande att klubbens kontraktspolicy och strategi inneburit kortare kontrakt med sina spelare som rimligtvis är billigare i drift.

För Kalmar FF handlar det om en lägre risk som naturligtvis prisas in i form av en lägre uppsida i samband med framtida spelaraffärer. Alternativet hade varit sämre driftresultat och en högre potentiell vinst i samband med spelartransfers. Frågan man måste ställa sig om det ens fanns utrymme i budgeten att överhuvudtaget kunna bedriva en sådan strategi tidigare.

osynliga handen noterar #3

Intressant intervju med Ragnar Sigurdsson eftersom han själv tar upp diskussionen kring sin egna prislapp. Han är lite inne och snuddar på vårt hypotetiska exempel i samband med Mattias Bjärsmyr transfern.

För att motivera en prislapp på 20 miljoner måste Ragnar kliva upp ytterligare en nivå i kvalitet och bli åtråvärd för klubbar ännu högre upp i värdekedjan. Klubbar med intäktsnivåer som klarar av att räkna hem ett flerårskontrakt till nästan det dubbla Bjärsmyrsvärdet. I alla fall i tider när marknaden svämmas över av allsvenska (och inte helt osannolikt även andra) mittbackar 6 månader kvar till bosman.

Givetvis är IFK Göteborg nöjda med kontraktsituationen. Med 2.5 år kvar och med en relativt stark balansräkning samt ett hanterbart driftunderskott, samtidigt som man i år redan har realiserat ”dolda” tillgångar så värderar de rimligtvis den sportsliga nyttan högt. Även om allt givetvis har sitt pris.

Vad gäller Ragnar så… that´s the name of the game, hans tid kommer.

Bjärsmyrs marknadsvärde – ca 27 miljoner

Mattias Bjärsmyr på väg till Panathinaikos. Vi låtsas att siffrorna i fotbollskanalen stämmer och att klubbarna denna sommar kommer överens under de nämnda omständigheterna. För att förtydliga så har Mattias Bjärsmyr ett halvår kvar på kontraktet med IFK Göteborg och har fritt kunnat förhandla med andra klubbar.

22 miljoner personligt kontrakt (här) samt 4.5 miljoner i transfer-fee (här).

Bjärsmyrs nytta hos Panathinaikos värderas med andra ord till 27 miljoner. Klubben prisar här in spelarens bidrag till klubben i form av TV intäkter, matchintäkter, marknadsintäkter. Kanske har man även diskonterat in en sannolikhet för ett framtida andrahandsvärde.

Den intressanta och hypotetiska frågeställningen är naturligtvis om en affär hade ägt rum ifall Mattias Bjärsmyr hade haft, låt oss säga 1.5 år kvar på kontraktet.

Bjärsmyrs förväntade nytta till Panathinaikos är givetvis fortfarande lika stor, det vill säga 27 miljoner. Och eftersom spelarmarknaden är hyfsat effektiv är Panathinikos den klubb och den ligamarknad där Mattias Bjärsmyr idag förväntas producera och skapa mest värde till ”produkten fotboll”. Annars hade det dykt upp en annan klubb som varit beredd att betala mer.

Däremot, med 1.5 år kvar av kontraktet, hade IFK Göteborg ägt en försäkring som berättigar till en högre del av marknadsvärdet. Och då kan man ju ställa sig frågan ifall ett sådant klubbyte hade varit lika intressant för Mattias. Om vi antar att IFK Göteborg hade krävt 15-20 miljoner i transfer-fee så skulle det personliga kontraktet rimligtvis reduceras med mellanskillnaden i priset.

Att för 7-12 miljoner binda sig i fyra år hos Panathinaikos, ska vägas mot spelarens resterande löptid i IFK Göteborg(1.5 år i vårt exempel), där han för varje transferfönster tar över mer och mer av sitt egna marknadsvärde. Om ett år har ju spelaren, baserat på dagens värdering, ett personligt kontrakt i handen till ett nominellt värde av 22 miljoner.

Ett alternativ skulle givetvis kunna vara att förlänga med IFK Göteborg för att på så sätt försäkra sig mot ”hack i karriären”.

Det skulle innebära att IFK Göteborg måste öka sina löpande lönekostnader och betta på att Bjärsmyr fortsätter att utvecklas och att man ska kunna sälja honom ett par transferfönster längre fram. Och med tanke på att IFK Göteborg skulle ha svårt att matcha de 7-12 miljoner/4år skulle sannolikt även krävas andra ”specialvillkor” i kontraktet.

Risk-reward.

Ytterligare läsning i ämnet:
Tankar kring den säljande klubbens perspektiv här.
och
Spelarkontrakt som ett medel för ”rent-seeking”.

7.9 miljoner till Kalmar FF när Cesar Santin gick till FCK

Enligt SvFF:s sammanställning av de allsvenska klubbarnas ekonomier säsongen 2008 var KFF:s intäkter från spelarförsäljningar 7.9 miljoner och nettovinsten för dessa 6.5m.

Detta betyder, givet att KFF skickat in rätt uppgifter och SvFF tolkat dessa rätt, att Kalmar FF:s del i försäljningen av Santin varit 7.9m och inte de 19-20 miljoner som tabloiderna rapporterade om i somras.

Kalmar lyckades förlänga kontraktet med Santin i början av 2008. Ett kontrakt som nog gav Cesar Santin själv en stor del av hans marknadsvärde vid en försäljning. Det visar med eftertryck att de riktigt stora pengarna att tjäna vid spelarförsäljningar finns ifall spelaren får sitt genombrott samt säljs inom ramen för en och samma kontraktsperiod.

Exempel på beslutsmodell vid spelarförsäljningar?

Att det inte är lätt att sälja spelare på beställning lärde vi oss förra vintern när Rami Shaaban skulle finansieras och utan att ha fakta på bordet kan vi misstänka att Trelleborg hade hoppats på ett bud från utlandet på Rasmus Bengtsson denna vinter. Klubbens chans att få betalt för talangen minskar nu för varje dag som går.

Men trots knappa tolv månader på kontraktet, en stark säsong bakom sig, U-21 meriter samt A-landslagsdebut återfinns Rasmus kvar i Trelleborgs trupp. Varför ska han förlänga sitt kontrakt och göra det svårare för andra klubbar att förvärva honom?

Det är nog ingen överdrift att konstatera att ”generic” allsvenska spelare är ”svårexporterade” men att det finns en efterfrågan efter tung kvalitet och extraordinär talang. ”Medelmåttig” talang finns det gott om runt om i fotbollsvärlden och det ska till något extra för att köpare ska betala summor värda namnet för att köpa loss ett kontrakt. Sedan är det som vanligt, inga regler utan undantag.

Så hur ska en klubb som befinner sig i de nedre regionerna av fotbollens värdekedja förhålla sig när man får ett bud på en av sina spelare? För dessa klubbar fyller spelarförsäljning en mycket viktig roll vad gäller finansiering. (se här)

**********************

Det finns säkerligen en hel del aspekter att tänka på.

– Behövs likviditeten för transfern för att finansiera den fortlöpande verksamheten och därmed inte riskera sin fortlevnad?

– Hur stor nytta fyller spelaren för att klubben ska nå sina kortsiktiga målsättningar? Är spelaren så pass intressant för omärlden att det kommit bud högre uppifrån i värdekedjan, kan en allsvensk klubb inte räkna med att denna spelare kommer att vara en del av klubben på längre sikt.

Skulle beslut fattas anbart baserat på finansiella parametrar och utan hänsyn till den sportsliga nyttan, skulle en enklare beslutsmodell kunna se ut enligt nedan.

Beslutsträd (klicka på bilden för bättre upplösning)

Modellen bygger på antagandet där spelaren har två år på konraktet. Vi kan använda Charlie Davies som ett exempel.

Den röda delen värderar ett säljbeslut när väl klubben fått ett slutbud på X kronor.

Eftersom vidareförsäljningsklausuler mer än ofta skrivs in har jag estimerat med ett scenario där sannolikheten till vidareförsäljning är 0.2 och pay-offen vid en vidareförsäljning är 5 miljoner. Värdet av händelsen blir sannolikheten (0.2) x 5 miljoner = 1 miljon.

Det förväntade värdet av att sälja Charlie idag blir således X+1

Den gröna delen värderar ett beslut där klubben tackar nej till budet.
Följande scenarios kan hända under 2009.

1)Charlie gör succé – skattad sannolikhet 0.5 – nytt bud vid nästa transferfönster till priset Y.
2) Charlie kan bli långtidsskadad – skattad sannolikhet 0.2
Detta scenario ger två nya efterföljande scenarios:
2a)Med max ett år kvar, väntar Charlie ut kontraktet och går som Bosman – skattad sannolikhet 0.5

2b)Transfer med ett år kvar på kontraktet – skattad sannolikhet 0.5 – priset vid transfern blir X*0.45 (skattat enligt empirin från Bundesliga där ett år mindre av kontraktet reducerar priset med upp till 55%)

3) Charlie fortsätter prestera såsom 2008, varken mer eller mindre – skattad sannolikhet 0.3 – Nytt bud nästa transferfönster X*0.73 (skattat enligt empirin från Bundesliga där ett år mindre av kontraktet reducerar priset med upp till 55%)

Det förväntade värdet av att behålla Charlie blir således 0.5Y+0.22X+0.05X

Vi kan således simulera den uppsida (Y) som krävs för att ”behåll” ska vara försvarbart. (0.5Y+0.27X > x+1)

Det ger oss Y > (0.73X/0.5)+1

Har klubben idag fått ett bud på 10 miljoner måste klubben, baserat på givna antaganden, värdera Charlies potential att utvecklas, prestara och producera så pass väl att det framtida budet Y måste överstiga 15.6 miljoner för att ett ”nej tack” ska kunna räknas hem ur ett finansiellt perspektiv.

vid ett bud på 15 miljoner måste Y överstiga 22.9 miljoner
vid ett bud på 20 miljoner måste Y överstiga 30.2 miljoner
vid ett bud på 25 miljoner måste Y överstiga 37.5 miljoner
osv…

Hur man sedan bakar in den nytta spelaren genererar till truppen vid ett ”nej tack” till modellen är ju en inte helt oviktig knäckefråga.

Det som jag misstänker ofta är avgörande för underkapitaliserade klubbar, är risken att inte kunna finansiera sin balansräkning genom att tacka nej.

********************

Modellen blir sannolikt inte applicerbar högt upp i fotbollens värdekedja.

********************
OBS att samtliga skattningar är mina egna med sannolikheter baserade på magkänsla och priser baserade på en empirisk studie från Bundesliga. Kick-back på vidareförsäljning iden röda delen endast en grov höftning.

********************
Ingen hänsyn har tagits till inte helt oviktiktiga likviditeten i transfersystemet och ”fotbollsinflationen”.

Spelarkontraktsstrategier – empiri från Bundesliga

En relativt nyligen publicerad studie går in på djupet vad gäller spelarkontrakt, transfers, nytta samt ”rent-seeking” beteende där det sista betyder att parter försöker profitera/nå överakvkastning genom avtal snarare än förädling och utveckling.

Resultaten är varken banbrytande eller överaskande men det är alltid intressant att kunna kvantifiera antaganden. Även om sifforna förmodligen kan revideras så ger denna studie en bra benchmark på kontraktsstrategier.

Studien baseras på 543 kontrakt där parametrar innehållande kontraktslängd, lönenivå men även spelarspecifik data såsom position, erfarenhet samt prestation. Sammanlagt rör sig om 415 spelare á minst en kontraktobservation. Dessutom tilkommer 128 nytecknade kontrakt (66 omförhandlingar och 62 i samband med transfer).

Även klubbarnas budgetar samt prestation har använts i undersökningen. Tidshorisonten är Bundesliga-säsongerna 1996/97 – 1999/2000.

En brasklapp är att transferdata är sekundär från fotbollsmagasinet ”Kick” och inte primär direkt från klubbarna. Vidare startar undersökningen relativt kort tid post bosman (1995) vilket innebar avreglering av spelarmarknaden. Det kan antas att marknaden just då ännu inte nådde dagens ”effektivitet”.

Modellen är byggd där en spelare efter varje säsong har tre alternativ som sedan testas genom statistiska modeller.
– Fortsätta i samma klubb – inga förändingar i kontraktet
– Kontraktsförlängning med nuvarande klubb
– Uppköp och transfer till en annan klubb – omförhandling av personliga villkor

I stora drag kan man sammanfatta följande teoretiska resonemang som i studien visat sig hålla.

1. Sannolikhet till en spelartransfer minskar ju längre tid återstår av kontraktet.
Enligt undersökningen har man mätt transfersannolikheten till en initial nivå på 9%. Ett års mindre återstående tid av kontraktet ökar sannolikheten till en transfer med 3 procentenheter. Med andra ord en ökning med ca 33%. Har spelaren dessutom presterat över genomsnittet ökar sannolikheten till transfer med ytterligare 10 procentenheter.

2. Transfer-fees ökar ju längre tid återstår av kontraktet.
Enligt undersökningen har man kommit fram till att ett års mindre återstående tid av kontraktet reducerar transfer-fee med med mer än hälften, 55% jämfört med perioden innan. Transfer-feen blir således mycket högre vid en spelarövergång där spelaren har längre åtestående tid kvar av sitt kontrakt.

3. En spelares lön i den nya klubben är högre än hos den förgående.
4. Varje års längre kontraktid innebär att spelarens (#5) samt den innevarande klubbens nytta ökar med 50%.
Detta tyder på att det finns ett ”rent-seeking” incitament för de kontrakterande parterna gentemot omvärlden.

5.Med bakgrund av resultatet i punkt 1 och 2 vilket ju innebär att klubbens uppsida vid långa kontrakt kan bli stor, kompenseras spelaren (ex.ante) för att teckna långa kontrakt. Det återspeglas genom att en spelares årliga lön blir 24% högre för varje extra år till vilket kontraktet skrivs på. Nyttan balanseras mellan de kontrakterade parterna.

Författarna noterar även att långa kontrakt, det vill säga lägre transfersannolikhet, minskar effektiviteten vad gäller allokering av talang på fotbollsmarknaden. Det finns helt enkelt en viss tröghet när talang ska fördelas till de klubbar som betalar efter sina resurser. Här har vi nog en av förklaringarna (management-skills undantaget) till kortsiktiga felprissättningar i FAPM – modellen.

***********

Punkt 5 är intressant då klubbarna i profitsyfte kan tänkas vilja maximera framtida transfersummor genom att vilja skriva långa kontrakt – det kostar.

Med den årliga budgeten som en trång sektor kan den profitmöjligheten kraftigt reduceras då det blir mindre utrymme till övriga spelarkontrakt. Det å sin sida ger lägre framtida förväntade transferintäkter från övriga prospects i truppen men även risk för sämre prestation på grund av sämre balanserad trupp och därmed minskad löpande intjäning.

Dessutom innebär långa kontrakt med en högre årskostnad en risk för klubben ifall spelaren inte levererar och på grund av det blir mindre attraktiv på marknaden med ett lägre andrahadsvärde. Lägg därtill ett incitament för spelaren att stanna kvar i klubben på grund av sin överbetalda lön (#5).
I samband med bosman-domen avreglerades spelarmarknaden och det blev i det närmaste en fri rörlighet mellan nationerna. Spelaren kommer allt som oftast att vilja maximera sin ekonomiska nytta samtidigt klubben söker maximera sin sportsliga nytta. En av faktorerna bakom den löneinflation vi sett men även den spelarflykt till floran av ligor som har större löneutrymme.

************

Att skriva långa kontrakt alternativt förlänga innevarande kontrakt med spelare som redan slagit igenom i allsvenskan och därmed gjort sig attraktiva för marknaden utanför rikets gränser blir för svenska klubbar mycket svårt och dyrt. Svårt eftersom man de facto gör det svårare och dyrare för utländska klubbar att köpa spelaren (punkt 1&2). Dyrt enligt punkt 5 som triggas av 1 & 2. För klubbar med knapp likviditet och budget blir det mest rationella beslutet förmodligen att sälja spelaren istället för att förhandla om en förlängning.

—————————————————
Contracts as Rent Seeking Devices: Evidence from German Soccer, Eberhard Feess, Michael Gerfin, Gerd Muehlheusser – November 2008