Så har också Elfsborg har presenterat sin årsredovisning för 2012. Den enda störra skillnaden i klubbens verksamhet under året var att man var betydligt mer produktiv i det inhemska ligaspelet. Det resulterade i ett SM guld och därmed goda möjligheter att göra en större finansiell vinst under 2013. Var det så enkelt att man bara behövde korrigera genom att byta ut personal i den sportsliga ledningen för att förbättra ekonomin i klubben? 

Kostnadssidan under 2012 (117 mkr) var totalt sätt mycket lik dito 2011 (115mkr). Under 2012 upplevde Elfsborg högre intäkter än året innan vilket också gav ett positivt resultat på den nedersta raden. Till skillnad från 2011.

Elfsborg ökade sina sponsorintäkter med 4 miljoner kronor till 38 miljoner. En imponerande ökning som visar att Elfsborg ännu inte riktigt slagit i taket på sin regionala marknad. Kostnaden för marknadsaktiviteterna ökade med 2.5 miljoner kronor vilket betyder ett täckningsbidrag på lite drygt 1.5 miljoner kronor från nya marknadsaktiviteter. Publikintäkterna landade mer eller mindre på samma nivå som 2011. Däremot ökade matchkostnaderna från 9.8 miljoner kronor till 11.7 miljoner. Elfsborg tjänade med andra ord mindre pengar under matchdagen under 2012. Frågan är om det bara var en tillfällig kostnadsökning eller om den består?

Tack vare seriesegern ökade ersättningen från de centrala avtalen med 2 miljoner kronor. Reavinsten från sålda spelarkontrakt ökade från 14.9 miljoner kronor till 16.2 miljoner kronor. Det var försäljningen av Oscar Hiljemark till PSV. 

Utöver det kan vi se att klubben kvalificerade om ett tidigare lån på 4.5 miljoner från Borås Stad till en intäkt under 2012. Tydligen har Elfsborg uppfyllt vissa kriterier för kunna göra det. 

Bokföringsmässigt: Posten ”övriga intäkter” har ökat med 4.5 miljoner kronor. Det har dock inte skett något kassaflöde i praktiken under 2012. Elfsborg fick dessa pengar för ett antal år sedan. Istället för att betala tillbaka lånet så har man nu alltså bokfört det som en intäkt. Så resultaträkningen förbättrades med 4.5 mkr (ökning i eget kapital) och de långfristiga skulderna minskade med motsvarande belopp. I kassaflödesanalysen ser vi det genom att Ebitda är starkare och längre ner ser vi en återställning av långfristiga skulder.

I övrigt kan vi se att Elfsborg hade ett stort underskott i förändringen av rörelsekapitalet under 2012. Det beror på en kraftig ökning i kundfordringar (11.5mkr). Mest sannolikt beroende på att man vid årskiftet ännu inte hade fått pengar från det sålda kontraktet med Oscar Hiljemark. Över årsskiftet har man därför fått gnaga mer på sin checkräkningskredit. 8.6mkr jämfört med 3.5mkr ett år tidigare. 

Elfsborg har köpt spelarkontrakt från andra klubbar för 6.8 miljoner kronor och vi kan också se att klubben har investerat i materiella tillgångar. Man har 6.6 miljoner kronor i pågående nyanläggningar. Det rör sig troligtvis om framställandet av en ny konstgräsplan för träningsändamål. Denna investering är finansierad genom banklån. 

Så. Vad betyder allt detta? Jo. Kostnaden för att Elfsborg ska hålla sig kvar i toppen är hög. Men klubbens affärsmodell håller än: I första hand handlar det om att ha nordiska spelare i truppen med en rutinerad grundstomme som är tillräckligt välavlönad. Spelarna känner sig därmed motiverade att inte flytta utomlands för första bästa bud. De får dessutom exponering i kontinuerligt spel i Europacuperna. Runt (och tack vare) dessa spelare har man skapat en god miljö för unga spelare att utvecklas. När ungtupparna sedan når upp till en tillräckligt hög nivå så kan Elfsborg sälja spelarkontrakten med en god förtjänst. Pengarna återinvesteras sedan i spelartruppen. En cirkle of success. Sådana brukar generellt förr eller senare att brytas. Antingen genom egna misstag eller genom att konkurrenterna blir mer effektiva. Men det kan också vara en kombination då det senare kan tvinga fram misstagen.

Under 2013 har Elfsborg på papperet spetsat till anfallet i och med lånet av Mohamed Bangura. Den ekonomiska analysen bakom affärer kan ni läsa i min kröniga på Magasinet Offside. I programmet 08 Fotboll på FanTV berättade Bosse Johansson att Elfsborgs ekonomiska risk i affären ligger på 4 miljoner kronor. Det är alltså vad klubben kan förlora på affären om inte nya intäkter genereras. Med bakgrund av trenden i de senaste två årens prestationer av de svenska mästarna i Europacuperna så har Elfsborg rätt goda chanser att kvalificera sig till Champions League play off match. Det skulle ge klubben uppskattningsvis cirka 35 miljoner kronor i kapitalvinst från deltagandet i Europaspelet

I så fall kommer det att ge Elfsborg goda förutsättningar att försvara sig mot hotet från de andra klubbarna. Frågan är också hur stort det hotet egentligen är? Det lyckade tränarbytet tyder på att Elfsborg hade kompetens och mod nog att identifiera ett problem och korrigera det. Konkurrenternas verksamhetsberättelser för 2012 pekar inte heller på någon strukturell förbättring i deras respektive verksamheter som skulle utgöra något större hot. För tillfället.

Transfermarknaden är en betydelsefull distributionsmekanism för klubbfotbollen i Europa. De stora TV pengarna som de största ligorna säljer sina rättigheter för kommer tack vare transfermarknaden de mindre ligorna och klubbarna till godo. Sedan år 2000 har de allsvenska klubbarna sålt spelarkontrakt för cirka 1,6 miljarder kronor. Hur har dessa pengar använts? Det finns två mycket talande exempel på det.

2009 sålde Kalmar FF kontrakten med Rasmus och David Elm samt Patrik Ingelsten vilket gav klubben 30 miljoner kronor. Tillsammans med 20 miljoner från försäljningen av Ari da Siva och 8 miljoner från Cesar Santin arbetade klubben upp ett stort eget kapital. Till skillnad från många andra klubbar bytte inte nyrika Kalmar rekryteringsstrategi utan man höll fast vid att investera små medel. Det har medfört att KFF:s sportsliga framgångar inte har nått några nya höjder efter guldet 2008 utan man har presterat som man bör kunna förvänta sig av en klubb i den storleken.

Men sparsamheten gjorde också att klubben kunde investera 30 miljoner eget kapital i en ny arena. Resterande 220 miljoner kronor kunde lånas upp tack vare kommunal borgen. Hade KFF spenderat pengarna på spelarkontrakt så hade man spelat kvar på gamla Fredriksskans än idag. Det är inte särskilt troligt att kommunen skulle finansiera en ny arena i Kalmar. KFF gav sig en chans att växa. Redan första året på de nya faciliteterna ökade klubbens resurser med cirka 10 miljoner kronor. Man är fortfarande en bra bit ifrån allsvenskans stora klubbar men har skaffat sig en ny plattform att kunna ta sats från.

2011 sålde Helsingborg spelarkontrakt med en vinst på 50 miljoner kronor. Under 2012 återbetalade klubben sin nära 10 år gamla skuld till kommunen. Man hoppas denna amortering leder till att kommunen kommer att ge klartecken för att skattebetalarna ska finansiera en ombyggnad och modernisering av Olympia för 290 miljoner kronor.

Under 2011 och 2012 har Helsingborg spenderat cirka 60 miljoner kronor på spelarkontrakt i form av transferkostnader, hyra av spelare samt ökade personalkostnader för spelartruppen jämfört med tidigare säsonger. Det betyder också att pengarna från spelarförsäljningarna och den 35 miljoner kronor stora TV premien från Uefa för gruppspelet i Europa League är slut.

Utan dessa investeringar är det inte säkert att klubben hade kvalificerat sig till gruppspelet Europa League. Men ett alternativ hade kunnat vara att görs som Kalmar FF. Hålla hårt i pengarna från de stora spelarförsäljningarna och då kanske inte nå samma sportsliga framgångar som varade under ett år. De pengar som skulle sparas skulle kunna användas till att investera i Olympia. Att gå till kommunen och säga att klubben kan tänka sig att bli medinvesterare i en ombyggnad skulle sannolikt kunna öka chanserna för att kommunstyrelsen ska klubba igenom förslaget.

Helsingborg IF tar för givet att stadens skattebetalare ska finansiera en ombyggnad av Olympia, oavsett. Lyckas planen så har man kunnat skapa både kortsiktig välfärd åt klubbens supportrar och dess styrelse samt tjänstemän men också möjligheter till en långsiktig tillväxt.

Sedan år 2000 har de allsvenska klubbarna köpt spelarkontrakt för 1 miljard kronor. Under samma period har klubbarnas egna kapital ökat med 150 miljoner kronor. Någonstans runt 450 miljoner av klubbarnas nettotransferintäkter har gått till spelarnas personliga kontrakt.

Kalmar FF är representativt för det ökade egna kapitalet. Helsingborg är typexemplet på hur snabbt pengarna brinner i fickorna på vissa. Hade man inte haft den gamla skulden till kommunen så hade dessa pengar troligtvis också redan ha varit spenderade på fler spelarkontrakt.

När Helsingborg sålde ännu en i raden av sina spelarkontrakt och tjänade storkovan under sensommaren 2011 så skrev jag lite skämtsamt på Twitter: ”Erfarenheten säger att pengarna är slut inom fem år”. Det gick fortare än så.

Efter 50 miljoner kronor i reavinst på spelarkontrakt (2011), cirka 35 miljoner kronor i premier från Uefa för deltagandet i play-off till Champions League samt gruppspelet i Europa League, är Helsingborgs finansiella status ungefär densamma som den var efter säsongen 2006. Den stora skillnaden är att klubben efter 2012 har återbetalat resten (17mkr) av det kapitaltillskott som kommunen tillförde under 2003. Var har då resten av pengarna tagit vägen?

I resultaträkningen ser vi mycket tydligt att Helsingborg har spenderat pengarna på spelarkontrakt. 39 mkr i personalkostnader 2010 blev 47 mkr 2011 och sedan 55 mkr 2012. Om vi tittar isolerat på personalkostnaderna för kategorin ”fotboll” så har dessa ökat från 30 mkr 2010 till 36 mkr 2011 och 43.6 mkr 2012. Det är totalt 20 mkr mer än den nivå som klubben hushöll med under 2010 och tidigare säsonger.

Utöver personalkostnaderna kostnadsförde Helsingborg 15.5 mkr för spelartransfers samt inhyrning under 2011 samt 11.5 mkr under 2012. Totalt 27 mkr. Lägg därtill de på balansräkningen aktiverade immateriella tillgångarna som avser förvärv av spelarkontrakt. 12.3 mkr under 2011 plus 11.6 mkr under 2012. Kostnaden för dessa aktiviteter utgörs av avskrivningar på tillgångarna. Uppskattningsvis 3 mkr från 2011 och framåt och ytterligare 2.5 mkr från och med 2012. 8.5 miljoner kronor med andra ord.

Ungefär 55 miljoner kronor har Helsingborg spenderat på att förstärka spelartruppen under 2011 och 2012. Man har investerat så intensivt att man under 2012 har fått finansiera ett antal av sina  förvärv av spelarkontrakt externt, med 6.3 mkr. Frågan är. Hur stark står sig spelartruppen i den allsvenska konkurrensen idag?

Det finns ytterligare ett antal frågor som dyker upp. Hur stor är den substantiella ökningen på personalkostnadssidan? Om inte Helsingborg vinner Svenska Cupen och kvalificera sig till europaspel så kommer intäkterna att minska med lite drygt 35 miljoner kronor under 2013. Hur  mycket kommer posten personalkostnader att minska under 2013?

Under 2012 tog klubbledningen ett bet. Man underbalanserade budgeten med 7 miljoner kronor. Det gick hem denna gång genom att Helsingborg avancerade i europaspelet. I årsredovisningen skriver man att man underbalanser budgeten även under 2013 för att kunna nå en balanserad budget 2014. Är den  underbalanserade budgeten ett arv av den stora ökningen på kostnadssidan under 2011 och 2012? Kanske hade man räknat med att kvalificera sig till spel i Europa under 2013.

Hade man kunnat hushålla med pengarna som man fick för alla spelarförsäljningar sommaren 2011 bättre? Att nöja sig med betydligt mindre återinvesteringar hade inte lett till samma sportsliga framgångar, förstås. Det hade troligtvis inte ha blivit gruppspel i Europa League och inga 35 miljoner i TV premier från Uefa. Men nettovinsten hade kanske kunnat blivit större ändå. Och kanske hade klubben legat lite längre fram i ett långsiktigt perspektiv.

Men det är klart. En fotbollsklubbs mål är att i första hand vinna titlar. Med till buds alla stående medel. Från sidlinjen är mitt intryck lite av att Helsingborg har varit på fest i lite drygt ett år. Fansen har varit lyckliga. Och klubbledningen har kunnat sola sig i framgångarna. Åka runt och scouta spelare med en tjock plånbok. Följa med laget på matcherna i Europa. Lite skrytsamt mingla runt med andra klubbledningar. Happy days.

Men efter varje fest kommer det en baksmälla. Knäckfrågan är om Helsingborg har förbättrat sin verksamhet i grunden? Framgångarna har skruvat upp förväntningarna. Men har kapitalet arbetat effektivt för att skapa bestående konkurrensfördelar i allsvenskan?
De goda nyheterna är att man har gjort rätt för sig hos skattebetalarna. Det kommer att göra det enklare att argumentera för kommunen om att de ska finansiera en ombyggnad av arenan. Kanske den bästa affär som en fotbollsklubb kan göra.

Figuren nedanför visar Helsingborgs finansiella status. Leverage-ratio representerar skuldsättningsgraden (förhållanden mellan skulder och eget kapital). Den har ökat något under 2012. Dels skeppade klubben ut 17 mkr till kommunen vilket minskade det egna kapitalet till 12 mkr. Dels så fick man låna 4 mkr vilket har stärkt balanslikviditeten som utgörs av omsättningstillgångar dividerat med kortfristiga skulder.

Idag uppmärksammas frågan om den så kallade 51 procentsregelns vara eller icke vara. Tyvärr blir debatten som vanligt lite väl onyanserad. Det är egentligen ganska naturligt eftersom förändringar skapar osäkerhet om vad som komma skall.

Jag läste en profetia om att ett par klassiska klubbar skulle gå i konkurs inom en inte alltför avlägsen framtid så fort som 51 procentsregeln skulle avskaffas. Man kan dock fråga sig hur Örgryte som är en av landets mest traditionsrika fotbollsklubbar kunde lyckas med det innan en sådan reform.

En annan föreställning är att allsvenskan skulle bli mer ojämn. Också det är långt ifrån säkert. Om vi tittar i Tyskland där det finns en 51 procentsregel så märker vi att Bayern München – tack vare uteblivna kapitalinvesteringar i andra klubbar – lugnt och metodiskt kan ta hand om majoriteten av de nya resurser (finns beskrivet här) som skapas i Bundesliga. Denna säsong syns denna allokering av resurser också mycket tydligt i tabellen. 15 poängs ledning och 57-7 i målskillnad efter 22 omgångar gör Bundesliga till en av de minst spännande i Europa i kampen om mästerskapet. I Norge dominerade Rosenborg under väldigt många år och vann ligan 13 år irad, mellan 1992 och 2004. När fotbollen väl började kommersialiseras lockades nya investerare till de andra norska klubbarna. Deras investeringar bidrog i allra högsta grad till att Rosenborgs dominans bröts. Rosenborg är dock än idag medlemsägt och lyckas vinna en titel från tid till annan.

Att det är de stora och etablerade klubbarna i Sverige som rasar mot en reform är därför inte särskilt oväntat. Monopolister skriker alltid högst när deras monopol ska tas bort från dem. I det här fallet handlar monopolet om makt och resurser. När frågan diskuteras talas det mer eller mindre enbart om vad de största klubbarna och deras intressenter tycker. Vore det inte mer intressant att få höra röster från de tusentals andra fotbollsföreningar ute i landet och vad de har att säga om saken? Det är trots allt de som är i allra störst behov av mer resurser.

Efter förlusten i FA Cupen mot Blackburn är Arsene Wenger ifrågasatt än en gång. Känslan är att fler och fler kräver hans avgång och det finns de som menar att Wenger kommer att bli av med jobbet om Arsenal åker ur Champions League mot Bayern München. Jag är långt ifrån säker på det.

För det första bör vi ställa oss frågan om Wenger och hans Arsenal verkligen har misslyckats? Från ett sportsligt perspektiv har vi kunnat se stadigt vikande resultat och något som skulle kunna kallas för en långsam smygsänkning av ambitioner. Men är det ett problem för klubbens styrelse?

Mätt i finansiell avkastning har klubben nog inte varit så lönsam som den är nu. Som jag skrev i detta blogginlägg så har Arsenals årliga avkastning på det egna kapitalet i genomsnitt varit 12.85% under den senaste treårsperioden. Detta kan jämföras med 12.14% under de tre åren 2007 till 2009 samt 7.49% mellan 2004 och 2006.

Så länge som managern och VD:en klarar av att leverera en avkastning på eget kapital som överstiger 10% så misstänker jag att de kan rättfärdiga de sportsliga prestationerna hos sin styrelse. Det har tidigare funnits ett stort problem och det är att en placering i Premier League som inte är tillräckligt bra för att kvalificera klubben till Champions League kostar ungefär £30 miljoner kronor i uteblivna intäkter. Men detta problem är mer eller mindre eliminerat nu. Förvisso kostar det fortfarande lika mycket att inte kvalificera sig till turneringen. Denna kostnad täcks dock i sin helhet och säkert mer därtill av Premier Leagues nya finansiella regelverk som tillsammans med Premier Leagues kommande TV avtal skapar fantastiska möjligheter till finansiell avkastning. Eftersom klubbarna under kommande år bara får öka sina personalkostnader med £4 miljoner pund så kan majoriteten av de cirka £35 miljonerna som Arsenal kommer att öka sina TV intäkter med kunna rinna ner till den nedersta raden.

Premier Leagues nya finansiella regelverk gör det möjligt för klubbarna att öka sin finansiella avkastning utan att förbättra sina prestationer. Det är inte helt otroligt att Arsenal kan positionera sig som en klubb som på längre sikt slåss om fjärdeplatsen tillsammans med Liverpool och Tottenham. Och göra en lönsam affär av det. Om man tittar efter så är det ju faktiskt ganska exakt så som Stan Kroenkes verksamheter i MLS, NBA, NHL och NFL drivs.

Klubbens supportrar har länge väntat på de finansiella regleringarna. Ironiskt nog är det så att klubbledningarna i ligan till en viss del har reglerat bort kostnaden för misslyckanden. Nog bör man vara försiktig med vad man önskar sig.

För cirka fem år sedan var allsvenskan den – mätt i resurser – mest jämlika ligan i Europa. Det nya TV avtalet som SvFF sålde inför säsongen 2006 ökade de allsvenska klubbarnas intäkter med närmare 85 miljoner. Det innebar att de centrala avtalens andel av de totala intäkterna ökade dramatiskt. Med den mycket jämlika distributionsnyckel som praktiseras i allsvenskan förändrade det konkurrensförutsättningarna i ligan.

Enligt Uefas senaste European Club Licencing Benchmarking Report som avhandlade säsongen 2011 kan vi dock se att allsvenskan har blivit lite mindre jämlik. I alla fall i ett Uefa perspektiv. Figuren visar de fyra största klubbarnas spenderade pengar på personalkostnader och transferutgifter i relation till de övriga tolv klubbarnas dito. 

saxat från: Uefa European Club Licencing Benchmarking Report 2013

En anledning till att allsvenskan har blivit lite mindre jämlik är att de centrala intäkternas andel av ligans totala rörelseintäkter (exklusive spelartransfers) har minskat. Flera klubbar har ökat sina egna intäkter samtidigt som intäkterna från sändningsrättigheterna inte ökade alls under den förra upphandlingen inför säsongen 2011.

Det har minskat de mindre klubbarnas nytta av den jämlika distributionsnyckeln. Polen som till exempel har en mindre jämlik distribution av sändningsrättigheter (tillämpar 50% av TV intäkterna lika till alla klubbar) än allsvenskan har en mer jämlik liga enligt Uefas sätt att mäta. Det tack vare att sändningsrättigheterna motsvarade närmare 40 procent av Ekstraklasas totala intäkter under 2011. 
 
Figuren nedanför visar utvecklingen i de centrala avtalens andel av allsvenskans totala intäkter (exklusive spelartransfers). Vi ser att allsvenskan är på väg mot de gamla nivåerna som rådde innan 2006. 

Kanske var de mindre klubbarna för giriga när de argumenterade för en jämlik distributionsnyckel då. Modellen gav få incitament till utveckling av den allsvenska produkten vilket i slutändan ledde till ett dåligt nytt TV avtal 2011. TV bolagen värderade andra premiumsporträttigheter högre. Den förmögenhet som distribueras inom allsvenskan blev därmed mindre i relativa tal.

datakälla: svenskfotboll.se (jacket i kurvan 2010 beror på att publikintäkterna minskade med ca 50mkr bla pga den tidiga starten i mars)

Har man lärt sig något? När sändningsrättigheterna för allsvenskan ska ut till försäljning igen om ett par år kommer vi nog trots allt att se två krafter ställas mot varandra. De klubbar som inte har särskilt stora intäkter och som därmed helst vill sälja så mycket makt till TV bolagen att intäkterna från sändningsrättigheterna blir så höga som bara är möjligt (rationalen beskrivs i detta blogginlägg).

De klubbar som däremot har lyckats skaffa sig moderna faciliteter för matchdagen vill nog däremot helst kunna utnyttja dessa och borde rimligtvis inte vilja ge ifrån sig för mycket makt över till exempel schemaläggning av matcher. Framför allt inte eftersom den största delen av de högre intäkterna från sändningsrättigheterna tillfaller andra klubbar.

Kanske kommer vi att få se klubbar som kommer att ta en strid över kontrollen av sina egna sändningsrättigheter. Precis som när storklubbarna för ett par år sedan bröt sig loss från det centrala avtalet med Aftonbladet. 

Den nya teknologin har kraftigt ökat utbudet av distributionskanaler för rörlig bild. Fortsättning lär följa.

I torsdags kunde vi läsa om att klubbarna i Premier League nu har kommit överens över ett system med finansiella restriktioner. Jag har uppmärksammat processen i detta inlägg där jag gick igenom motiven bakom mekanismen och i detta inlägg där jag skrev om att klubbägarna – tack vare ett finansiellt regelverk – kunde komma att tjäna £450 miljoner, per säsong. 

För snart en månad sedan skickade tjänstemännen hos ManUtd, Arsenal, Liverpool och Tottenham ett brev till Premier Leagues VD Richard Scudamore i vilket de underströk att ansträngningarna för att få fram ett regelverk inte var tillräckliga. De fyra klubbarna krävde lika strikta regler som Uefa har i sin nya modell. 

Jag tror de fick ett för dem ännu mer gynnsamt utfall. Premier Leagues nya regelverk har marknadsförts med att det tillåter ett underskott i resultaträkningen på £105 miljoner över tre år. Ligans VD säger att denna nivå ger klubbägarna en möjlighet att fortsätta investera, men till en viss gräns. Men begränsningen på £105 miljoner är inte själva essensen i regelverket. Detta tak finns i första hand till (förutom symboliken) för att de klubbar som idag redovisar ett underskott inte ska behöva minska sina utgifter. Kärnan i regelverket är de reglerade löneökningarna som klubbarna tillåts att ha. Denna restriktion omfattar den majoritet av klubbar i Premier League som har personalkostnader som överstiger £58 miljoner. Det nya TV avtalet som träder i kraft från och med den kommande säsongen kommer att ge klubbarna nya intäkter i intervallet £20m till uppemot £40m beroende på tabellplacering och exponering i TV. Från dessa nya intäkter kommer endast £4 miljoner att kunna användas till ökade personalkostnader under den första säsongen (2013-14). Ytterligare £4 miljoner under 2014-15 och £4 miljoner till under säsongen 2015-16. 

Däremot kommer klubbarna att kunna öka sina personalkostnader ifall de förmår att öka sina intäkter under matchdagen eller från sina marknadsaktiviteter. Inga ägartillskott är tillåtna för att användas till en ökning av personalkostnaderna. Det betyder att klubbar med starka varumärken får en mycket stor fördel gentemot övriga. Tabellen nedanför visar ett exempel på hur relationen mellan Manchester United och Arsenal påverkas av regelverket. Jag har tagit de senast publicerade årsredovisningarna som avser säsongen 2011-12. I tabellen ser vi klubbarnas intäkter, totalt och nedbrutet i de tre intäktskategorierna. Längs till höger ser vi personalkostnaderna.

Nedanför de översta raderna har jag sedan gjort en ny beräkning av intäkterna. Jag har adderat £35 miljoner från det nya TV avtalet. Och under hösten har både ManUtd och Arsenal tecknat nya sponsoravtal. ManUtd:s nya avtal med GM ger klubben £50 miljoner per säsong vilket är en ökning med £30 miljoner jämfört med det nuvarande avtalet med Aon. Arsenals nya kontrakt med Emirates ger klubben £30 miljoner per säsong, en ökning med £24 miljoner. Det betyder att ManUtd kan öka sina personalkostnader med ytterligare £30 miljoner och Arsenal med £24 miljoner. ManUtd:s starkare varumärke ger klubben en större kapacitet i relation till Arsenal för att kunna locka till sig bättre spelare. Samma förhållande gäller naturligtvis mellan Arsenal och alla de klubbar som har ett svagare varumärke än Londonklubben.

Det som gör regelverket oerhört gynnsamt för dessa två klubbarnas ägare är att de inte kommer att behöva använda alla nya pengar från kommersiella avtal för att genom högre spelarlöner säkerställa sin sportsliga nivå. Tack vare att Arsenal inte kan öka sina kommersiella intäkter i samma takt (svagare varumärke) som ManUtd så kan intäkterna från ManUtd:s nya kommersiella avtal i en större utsträckning gå tillbaka till ägarna. Ett liknande förhållande gäller mellan Arsenal och andra klubbar.

Hur mycket det är värt känner vi till redan idag. ManUtd är noterade på börsen i New York. Sedan Premier League i torsdags presenterade huvuddragen i regelverket har klubbens aktie rusat från $17.11 till $18.66. Det betyder att Glazers och de övriga aktieägarnas förmögenhet har ökat med $253 miljoner (£160m). Men regelverket är mer värt än så. 

Marknaden visste sedan tidigare om processen på att fram ett sådant. De fyra storklubbarnas brev till Premier League blev offentligt för allmänheten 13:e januari. Precis innan denna händelse handlades ManUtd:s aktier på $14.43. Sedan dess har aktieägarnas förmögenhet ökat med $692 miljoner (£435m). Med ett avkastningskrav på 10% motsvarar det £43 miljoner högre vinst än plan, per år i all evighet. 

Denna värdeökning har inte skett genom att klubben har förbättrat sin verksamhet. Det är en överföring av förmögenhet från andra. ManUtd har med hjälp av ett antal andra klubbar lyckats påverka de ekonomiska och juridiska förutsättningarna på marknaden, så kallad rent-seeking. I alla fall tills konkurrensmyndigheterna har fått säga sitt.

Igår presenterade Uefa sin årliga rapport över det europeiska fotbollslandskapet. Rapporten avser år 2011. En figur som överraskade mig väldigt mycket den som visade sammanställningen över hur lönsamma (mätt i pengar) ligorna är. Under en längre tid har vi matats med information om hur katastrofal den ekonomiska hälsan är i spanska La Liga. Klubbarna i La Liga har stora skulder och framför allt är skatteskulderna mycket höga. I utgången av 2011 uppgick de obetalda skatteskulderna till €752 miljoner.

Döm av min förvåning när jag såg att åtta klubbar i La Liga redovisade svarta siffror på den nedersta raden under året. Ligan visade förvisso en sammanlagt förlust men den var mindre än 10% av omsättningen. Det är till exempel mer än hälften så lite som klubbarna i Serie A redovisade. 

Det övre diagrammet visar de olika ligornas samlade resultat på den nedersta raden i förhållande till de samlade intäkterna. Det nedre diagrammet visar antalet klubbar i olika lönsamhetsintervall. 

Saxat från: Uefa club licensing benchmarking report

Överinvesteringarna i den spanska ligafotbollen är med andra ord långt ifrån värre än vad de är i andra ligor. Problemet i Spanien handlar snarare om dålig skattemoral. Klubbarna har finansierat sig via skattesedeln eftersom skattemyndigheterna inte har vågat sätta hårt mot hårt och kräva in pengarna. Klubbarna har därför helt enkelt sett skattebetalarna som vilken intäktskälla som helst. Fram till i år. I november lät de spanska myndigheterna meddela att man på mindre än ett år hade lyckats samla in så mycket som €133 miljoner från klubbarna vilket är mer än 1/6 av de samlade skatteskulderna. Så pengarna verkar ju finnas där, trots allt.

Det fanns sju klubbar som under 2011 redovisade förluster som var mellan 10% och 20% av omsättningen. Det är mycket och figuren nedanför visar också att 4 av klubbarna i La Liga hade ett negativt eget kapital där skulderna uppgick till uppemot 150% av tillgångarna. Men samtidigt fanns det 2011 tolv klubbar vars tillgångar var större än skulderna.

Hypotesen om att det är den ojämna distributionen av TV intäkterna som är orsaken till spanska klubbars finansiella förfall är direkt felaktig. Bilden visar att det finns ligor i vilka intäkter delas mer lika (till exempel Holland och Polen) där klubbarna har större finansiella bekymmer. 

Problemen löses inte med att ge överspenderande klubbar mer pengar. Erfarenheten säger att skulderna hos dessa klubbar ökar, istället för att minska.

Saxat från: Uefa club licensing benchmarking report

I somras skrev jag i detta blogginlägg om att Deloitte hade gjort ett test på klubbarna i Europa där totalt sex klubbar inte skulle uppfylla Uefa:s ”break even” kriterier under Financial Fair Play regelverket.

Financial Fair Play konceptet består av fler kontrollverktyg än ”break even” kriteriet. Utöver det det ska klubbarna även ha ett positivt eget kapital samt inte ha förfallna skatteskulder, förfallna skulder till andra klubbar eller till spelare. Med förfallna skulder menas skulder som förväntas vara reglerade enligt plan men som av olika anledningar inte har blivit betalda.

Break even kriteriet har ännu inte kommit in i skarpt läge. De andra kriterierna har Uefa redan sanktionerat klubbarna på. I höstas straffade Uefa totalt 23 klubbar som inte hade reglerat sina skulder i tid. Jag har nämnt det i detta blogginlägg.

Vad gäller ”break even” kriteriet så har Uefa nu gjort en simulering på alla de 654 klubbarna som finns i de högsta divisionerna i Europa och huruvida dessa klubbar skulle förhålla sig till reglerna om de redan hade varit i kraft. Simuleringen baseras på de finansiella resultaten under tre år: 2009, 2010 samt 2011. Enligt denna simulering skulle 20 klubbar (motsvarar 3% av 654 klubbar) inte klara av att möta ”break even” kriteriet, även om deras ägare skulle skjuta till pengar. 65 klubbar skulle klara sig ifall deras ägare skulle täcka upp underskotten med upp till €45 miljoner.

335 klubbar var inte tillräckligt stora för att omfattas av ”break even” kriterierna. 170 klubbar hade ett överskott i sina böcker och 64 klubbar hade ett tillåtet underskott, det vill säga upp till €5 miljoner över treårsperioden.

Saxat från: Uefa Club Licencing Report

Av de drygt 200 klubbar som kvalade till Uefa:s turneringar är det 14 klubbar som till årets säsong inte hade klarat av kriteriet. 13 av dessa klubbar nådde gruppspelet i antingen Champions League eller Europa League. Ytterligare 32 skulle bryta mot reglerna om de inte skulle erhålla kapitaltillskott.

Uefa har inte namngett de klubbar som inte hade klarat ”break even” kriteriet. Däremot så vet vi om att ManCity, Chelsea, Inter, Juventus och Milan redovisade alla stora förluster under 2011 som alla översteg €50 miljoner. Barcelona bytte president och hade därmed sin traditionsenliga ”Big Bath” med en förlust på nästan €80 miljoner för att under säsongen 2011-12 redovisa rekordvinst på €40 miljoner.

Viktigt att komma ihåg är att Uefa:s simulering ger en ganska intetsägande bild av hur många klubbar som skulle falla offer för reglerna. Anledningen till det är att regelverket inte gällde under de år som man har baserat simuleringen på. Klubbarna hade därför inget regelverk att förhålla sig till när de skrev sina redovisngar. Under dessa år gavs klubbarna också extra incitament att salta sina kostnader och på så sätt redovisa extra stora förluster för att sedan kunna visa bättre siffror under de år när ”break even” kriteriet går in i ett skarpt läge. Säsongen 2011-12 är det första året som kriteriet börjar mätas på. Och redan idag har vi kunnat se förändrat redovisningsbeteende. På ett mirakulöst sätt redovisade t.ex. Chelsea för första gången sedan Roman Abramowich tog över och mycket passande nog ett överskott i sina böcker.

Med tanke på att det är förhållandevis få klubbar som bröt mot ”break even” kriterierna under denna simulering så borde det innebära att regelverket knappast kommer att ha någon större märkbar effekt på hur klubbarna drivs. Det kommer att bli en hel del extra adminsitration vilket gör revisionsfirmorna glada. Regelverket har däremot ett förebyggande syfte för att vi inte ska få se ett nytt Chelsea eller Manchester City.

Det är mycket goda nyheter för de idag etablerade toppklubbarna i Deloitte Football Money League som därmed löper mindre risk att möta obekväm konkurrens. Det återstår att se ifall det kommer att fungera i praktiken. Jag är mycket nyfiken över hur Uefa kommer att hantera Paris Saint Germain som omöjligtvis kan komma att möta reglerna utan att ”fuska”.