För bara någon vecka sedan säkrade Örgryte avancemanget till Superettan. Mindre än två år efter konkursen är klubben tillbaka på samma nivå där den skedde. Är det unikt tycker ni?

Kommer ni ihåg Lyn? Den norska klubben som för två år sedan gick i konkurs och likviderades men som återuppstod under namnet Lyn Fotboll och började spela i den femte divisionen. Alldeles nyligen säkrade Lyn en plats i den tredje norska divisionen. Napoli – konkurs 2004, idag topplag i Serie. 

I detta inlägg uppmärksammade jag Stefan Szymanskis senaste studie som behandlar alla de engelska klubbar som har hamnat på obestånd mellan åren 1973 och 2010. Figuren nedan visar hur klubbarnas genomsnittliga sportsliga prestation (y-axeln) utvecklar sig i samband med ett insolvensevent. Mätperioden sträcker sig från 22 år före eventet fram till 28 år (x-axeln) efter att klubbarna har försatts i administration. Figuren visar också antalet observationer vilka av naturliga själ avtar mot slutet (de klubbar som gick i administration 2010 har ingen track record för vad som händer efter eventet). Insolvens definieras som händelse där klubben formellt hamnar på obestånd (s.k. administration i UK). Sportslig prestation definieras som plats i ligasystemet.

Det som mycket tydligt syns är att klubbar hamnar på obestånd efter en tids negativa spiral. Men mindre än tio år efter att klubbarna har hamnat på obestånd har man mer eller mindre återtagit sin ursprungliga position. Det är en fantastisk överlevnadsförmåga som saknar motstycke. 

Smaka på det här: Av de 500 till omsättning största företagen i USA som varje år rankas av finanstidskriften Fortune magazine finns i dag endast 13 procent kvar av de som fanns på den första listan 1955. 433 företag av de 500 har alltså försvunnit från eliten, köpts upp av andra företag eller helt enkelt gått i konkurs.

saxat från: Insolvency in English professional football: Irrational Exuberance or Negative Shocks? – Stefan Szymanski, Oct 2012

Länge och väl har det pratats och skrivits om fotbollsklubbars finansiella problem. Däremot finns det väldigt få empiriska studier som försöker finna den bakomliggande anledningen till att klubbar hamnar på obestånd. Den allmänna visdomen säger att fenomenet beror på klubbägare och ledare som fattar icke rationella beslut med syfte att avancera i tabellen. Stefan Szymanski som specialiserar sig på sportekonomi har nyligen publicerat en empirisk studie* som behandlar ämnet. Studien är baserad på de fyra högsta professionella divisionerna i England under en tid av 37 säsonger (1973-74 till 2009-10). Stefanski har ställt två hypoteser mot varandra:

• Insolvens på grund av irrationellt spenderande med syfte att skaffa sig en förbättrad placering i tabellen.
• Insolvens på grund av negativa chocker. Antingen kopplat till prestationen eller till den förväntade efterfrågan på produkten.

Insolvens definieras som händelse där klubben formellt hamnar på obestånd (administration i UK). Slutsatsen i studien är att insolvens i engelsk fotboll orsakas av negativa chocker och inte irrationellt handlande från klubbledningens sida.

Gemensamt för de engelska klubbar som hamnar på obestånd är att de konsekvent underpresterar och vid det tillfälle som klubbarna formellt blir insolventa har de sedan flera år tillbaka i tiden befunnit sig i en negativ spiral med stegvis försämrad tabellposition.

Det finns en intressant koppling till ändrad lagstiftning i Storbritannien. Mellan 1958 och 1980 fanns det sammanlagt fem fall av insolvens. Efter 1980 har vi sett 68 fall. Även om vi räknar bort de 12 fall som var en direkt orsak av 2001 års kris på TV marknaden är ökningen mycket kraftig. Szymanski menar att det kan vara ett resultat av förändrad lagstiftning: The Insolvency Act (1986) och The Enterprise Act (2002). Båda lagändringarna har minskat kreditgivarnas makt med syfte att företag inte ska likvideras i ett allt för tidigt stadium i samband med finansiella problem. Det ger klubbarna incitament att ta högre risker eftersom det i förlängningen ges möjligheter att nå ackorduppgörelse med fordringsägarna.

Väldigt många förväntar sig att Uefa Financial Fair Play ska minska antal klubbar som hamnar på obestånd. Ett problem är att detta regelverk endast omfattar klubbar som ska delta i Uefa:s turneringar. Klubbar i lägre divisioner där insolvens till allra största del förekommer omfattas därför inte av reglerna. Däremot är liknande typ av regelverk på väg att implementeras i de engelska divisionerna. Saken är dock den att regelverken är utformade från ett perspektiv där irrationellt handlande är den bakomliggande anledningen till insolvens.

Med det sagt är chanserna för att regelverken ska fylla sitt syfte (antalet klubbar som hamnar på obestånd minskar) beroende på om huruvida dessa skapar tillräckligt stora incitament för klubbar att skaffa en finansiell buffert som är större än de finansiella chocker som klubbarna kan drabbas av.

Personligen kan jag tycka att regelverken så som de utformade med en ”break-even constraint” snarare har en omvänd effekt. De regelverk som konstrueras ska ge sanktioner åt klubbar som spenderar mer pengar än sina löpande intäkter. Om nu klubbar sparar till en buffert, hur ska de kunna utnyttja den när de väl hamnat i en negativ spiral där intäkterna viker utan att de straffas för regelbrott?

---

• Insolvency in English professional football: Irrational Exuberance or Negative Shocks? – Stefan Szymanski, Oct 2012

På torsdag möts Brasilien och Irak i en vänskapslandskamp på Swedbank Stadion i Malmö. Enligt uppgifter i media får Malmö FF som driver arenan en miljonr kronor för besväret. Match World Group som arrangerar matchen har för denna summa köpt rättigheterna till all biljettförsäljning. Saken är den att Match World Group:s kostnad att spela på nya stadion är lägre än Malmö FF:s kostnad per match.

2011 betalade Malmö FF 47.2 miljoner kronor i hyra plus 12.3 miljoner i driftkostnader av stadion. Räknar vi bort hyresintäkter för lokaler på 16 miljoner så blir kostnaden för fotbollsverksamheten 44 miljoner kronor. Säg att MFF spelar 18 matcher per säsong så blir kostnaden 2.4 miljoner kronor per match. Kostnaden blir ännu mer tydlig om vi räknar på beläggningen. Malmö FF har i år ett publiksitt på 14.5 tusen årskådare vilket är en beläggning (kapacitetsutnyttjande) på 60%. Varje upptagen plats kostar därmed klubbben 170 kr i arenakostnader. Skulle Malmö FF:s snittpris på biljetter vara 150 kr (allt annat lika) så skulle klubben göra en förlustaffär på sina matcher. Som tur är finns det premium stolar och VIP loger som höjer snittpriset.

Detta sätt att räkna på visar dock den stora alternativkostnaden vilken uppstår när arenan står outnyttjad nästan 350 dagar om året och inte utnyttjas till fullo under matchdagarna. Brasilien vs Irak är därmed ett bra sätt för klubben att utnyttja den oanvända kapaciteten på arenan, även om intäkten från detta evenemang kan se låg ut med tanke på arenans brukskostnad.

Efter att Brasilien har spelat i Malmö så flyger de till Wroclaw i Polen där de ska möta Japan i en landskamp på supernya EM stadion. Om nu polsk media har rätt information så är upplägget annorlunda. Den polska arenaoperatörens kostnad för landskampen uppges vara €1 miljon vilket skulle innebära att man betalar arrangören av matchen och själv tar risken för biljettförsäljningen. För ett par dagar sedan var endast 5 tusen biljetterna till matchen sålda. Det räcker inte särskillt långt för att täcka kostnaderna för matchen. Wroclaw Stad har nu bekostat en reklamkampanj för €200 000 för att locka folk till evenemanget. Arenaoperatören säger att man i bästa fall hoppas på ett break even resultat från matchen men man anser det vara bra PR för arenan.

Som synes är den växande marknaden för moderna arenor i Europa mycket förmånlig för arrangörer av event. De kan utnyttja överkapaciteten och på sätt få riktigt bra villkor med arenaoperatörerna. Ska man lita på den ekonomiska teorin så kommer industrin för eventarrangörer och promotors växa lavinartat. Fler vill komma åt de bra villkoren och på så sätt tjäna pengar. Knäckfrågan blir: Hur många högkvalitativa evenemang som går att paketera?

Läs också min Offside krönika i samma tema under denna länk.

Sport på TV, eller rättare sagt: I vilken kanal ett visst evenemang sänds skapar numera nästan mer känslor än själva sporthändelsen i sig. TV bolagen får mycket stryk i den dagliga debatten och försvarar sig med att priserna på sporträttigheter stiger och att man måste kunna räkna hem rättigheterna. TV folket menar att det är ligaorganisationerna som sätter de höga priserna. Men riktigt så är ju inte fallet, förstås. 

Ponera att Premier League skulle sätta priset på sina sändningsrättigheter till £1. Vem som helst – till och med du och jag – skulle ha en möjlighet att köpa denna rättighet. Du kanske undrar vad jag skulle med denna rättighet till. Det är en attraktiv rättighet, så jag skulle nog helt enkelt försöka sälja den vidare till den som vill och kan betala £2, eller mer. Med tanke på det låga priset är ju inte risken som man åtar sig särskilt stor. Alla skulle därför anstränga sig och lägga ett högre bud för att på så sätt vinna rätten till att distribuera sändningsrättigheterna för Premier League. Det är denna mekanism som leder till att priset blir högre.

Attraktiva sändningsrättigheter är som duktiga fotbollsspelare. Det är duktiga fotbollsspelare som vinner poäng och titlar åt klubbarna. Och det är attraktiva sändningsrättigheter som lockar tittare till TV kanalerna. Precis som när fotbollsklubbar budar på de bästa spelarna som de kan få för de pengar som de anser sig kunna generera, budar TV bolagen om de sändningsrättigheter som de anser sig kunna finansiera via de distributionskanaler som man förfogar över. Och förlorade sändningsrättigheter till en konkurrent riskerar att leda till förlorade marknadsandelar precis som klubbarnas otillräcklighet att attrahera de bästa spelarna kan leda till uteblivna poäng och förlorade titlar.

Det är med andra ord TV bolagen själva som driver upp priset på sändningsrättigheterna. Precis som det är fotbollsklubbarna själva som driver upp priset på fotbollstalang.

Någonstans bör vi kanske ställa oss frågan om det är värt det? Vissa tycker det, andra håller inte med. Det är bara ett par decennier sedan som utbudet av sport på TV var väldigt litet. En direktsänd fotbollsmatch i veckan, ett kortare reportage från enbart en (subjektivt utvald) allsvensk match  i Sportnytt alternativt Sportspegeln. Idag har utbudet exploderat. I första hand tack vare teknologisk utveckling men också tack vare att TV marknaden är relativt avreglerad och därmed kan nya aktörer entra marknaden och försöka tjäna pengar. Hade det inte funnits några vinster i denna industri så skulle de naturligtvis inte starta sin verksamhet eller öka kapaciteten (antalet sändningskanaler). Det senare möjliggör att fler matcher som spelas samtidigt kan ses i burken.

Problemet idag är snarare att kunna välja och prioritera, inte bara vilken match man ska se utan även hur stor del av den disponibla inkomsten som ska allokeras till sport på TV. Detta är upp till var och en att värdera den premie som vi får betala för ett ett stort utbud mot ett sämre utbud men till en mycket lägre kostnad.

Man kan fråga sig om hur olika regleringar, någonstans i hela denna värdekedja skulle påverka slutpriset för konsumenten?

En del hävdar att lönetak skulle minska inflationen på spelarlönerna och därmed priset för att se fotboll. Men erfarenheten från USA där kostnadskontrollmekanismer tillämpas är att klubbarnas intäkter från biljetter och sändningsrättigheter ökar minst lika mycket vilket jag skrev om i detta inlägg. Senast denna vecka kunde vi läsa om att de nationella sändningsrättigheterna för Major League Baseball fördubblades i pris och för snart ett år sedan meddelade NFL om att man hade tecknat ett nytt TV avtal som var 60 procent dyrare än det förra.

Andra menar att priset skulle reduceras om kartellen där klubbar går ihop och säljer sina sändningsrättigheter kollektivt skulle brytas. Jag skrev om denna modell i detta inlägg. Men trenden är snarare på väg åt andra hållet och det senaste är att Uefa har tagit över ansvaret för försäljningen av sändningsrättigheter till EM kvalmatcher från nationsförbunden. Allt med konkurrensmyndigheternas goda minne.

Styrelsen i Borussia Dortmund har föreslagit för bolagsstämman att dela ut 6 cent per aktie till klubbens aktieägare. Då bolaget har 61.43 miljoner aktier utestående, betyder det att klubben vill dela ut €3.7 miljoner.

Under de senaste två åren har Borussia varit mycket effektiva och trots betydligt mindre resurser än Bayern München har man lyckats placera sig överst i Bundesliga. Den effektiva verksamheten har också genererat en ökad vinst för det senaste räkenskapsåret. En del av denna vinst vill man nu alltså dela ut till aktieägarna. 

Alternativet hade varit att investera mer i spelartruppen eller att amortera på klubbens räntebärande skulder som uppgår till €43 miljoner. Styrelsen anser dock att det mest värdeskapande för aktieägarna är att istället dela ut pengarna.

Om bolagsstämman beslutar om utdelning betyder det att det effektivitetsöverskott som klubbens ledning har lyckats generera kommer att delas ut till bolagets aktieägare. De kan sedan själva bestämma hur deras direktavkastning ska investeras. Några aktieägare kanske använder utdelningen till att köpa fler aktier i klubben. Andra kanske önskar investera dem i andra företag i vilka de anser kunna få en bättre avkastning givet en viss risk.

Borussia Dortmunds föreslagna utdelning är tänkvärd. För ungefär två månader sedan tog familjen Glazer Manchester United till börsen. Där sålde de själva en del av sina egna aktier för att på så sätt kunna kapitalisera en liten del av den värdeökning som klubben har upplevt under deras ägarskap. Alternativet hade varit att pengarna skulle stanna kvar i ManUtd och investeras eller användas till att förändra kapitalstrukturen genom att köpa tillbaka mer obligationer och därmed minska skuldsättningsgraden. I praktiken är det med andra ord samma sak som det som den tyska klubben nu vill göra.

Det finns de som retar sig på att pengar försvinner från fotbollen. Kanske kan man lyfta blicken en aning. Ett perspektiv att se på saken är de effektivitetsvinster som klubbens kompetenta management har skapat kan användas mer effektivt. Istället för att pengarna ska gå till att inflatera transfermarknaden samt spelarlönerna, så kan de komma att göra nytta som investeringar på annat håll i den globala ekonomin.

Visst är det fantastiskt att media flera gånger per säsong och år efter år lyckas sälja nyheten om att ekonomin är ansträngd i Malmö FF. Denna gång är det Expressen som slår på stora trumman. Saken är den att MFF ekonomi har varit ansträngd ända sedan klubben flyttade in på den nya arenan. När det katastrofala bokslutet för 2010 presenterades låg mediefokus på ekonomistyrning och dålig kontroll av guldbonusar. Väldigt få försökte analysera de substantiella obalanserna i klubbens ekonomi. Kanske är det därför journalisterna tas på sängen varje gång klubbens ekonomi kommer på tal.

De trogna läsarna av bloggen känner till historien. Låt oss repetera ett antal bakomliggande faktorer.

– De höga kapitalkostnaderna (i förhållande till intäkterna) för arenan som blev betydligt dyrare än vad som först kalkylerades. Som exempel kan vi ta Juventus nya arena som blev mindre än dubbelt så dyr som Swedbank Stadion i Malmö samtidigt som intäktsökningen för Juventus har varit mer än tre gånger så stor den som Malmö FF har upplevt. 

– Svenska klubbars arenaprojekt jämförs ofta med FC Köpenhamn och Parken. Den stora skillnaden är: 1) Parken förvärvades i samband med en rekonstruktion, med en substansrabatt och 2) Om- och utbyggnaden finansierades på så sätt att det var Parkens S&E aktieägare som tog den största risken (mer om det här). Kanske blev Malmö FF:s ledning förblindade av FC Köpenhamns framgångar och blev för ambitiösa när man planerade arenan, trots att förutsättningarna var annorlunda.

– Klubben byggde en organisation för event som inte har lyckats generera särskilt mycket intäkter. Det beror dels på den höga arenakonkurrensen i regionen (mer om detta här) och dels på att det är svårt att tjäna pengar på externa evenemang där artisterna erhåller i stort sett alla intäkter. Man måste vara extremt duktig på en verksamhet som inte är fotbollsklubbars core-business. Polska Lech Poznan har till exempel inte ens bemödat sig att starta en evenemangsorganisation på den nyrenoverade EM arenan som man idag driver (kort notis om det här).

Vad som är nytt i medias rapportering denna gång är att Malmö FF är på god väg att identifiera ineffektiva processer och har en ambition att få bort dessa. Klubben vill också – till varje pris – inte behöva göra för stora ingrepp i spelarbudgeten. Det är en klok strategi och klubbledningen motiverar själv mycket väl varför. Jag tror att Malmö FF mycket väl kan lyckas att nå en budgetbalans. Den stora frågan däremot är om budgetbalansen är en jämvikt? Vad menar jag då med en jämvikt? 

Är det så att ingen annan klubb i allsvenskan skulle utvecklas och öka sin budget så skulle det göra processen för Malmö FF mycket enklare att få en budget i balans ex ante också bli en budget i balans ex post. 

Men nu är faktum att fler allsvenska konkurrenter börjar uppleva en tillväxt i sina ekonomier. Flera klubbar flyttar kontinuerligt in i nya matchdags-faciliteter där investeringskostnaden har varit bättre anpassad till marknadens potential (t.ex Kalmar), eller där skattebetalarna har tagit på sig en betydligt högre risk (t.ex. Stockholm). Om Malmö FF:s konkurrenter lyckas väl så blir det svårare för MFF:s organisation att nå den sportsliga framgång som krävs för att nå de intäkter som på papperet ger en budget i balans.

De goda nyheterna för Malmö FF är att klubben redan har tvingats till att bli mycket effektiva i sin dagliga verksamhet. De andra klubbarna däremot, riskerar att bli förblindande av tillväxten och låta sina respektive organisationer växa för mycket så att en stor del av de nya intäkterna försvinner i ineffektivitet.

NHL konflikten har gjort ett stort avtryck, så även i den svenska hockeyn. Under flera veckor har vi fått läsa om elitserieklubbarnas överenskommelse om att hålla de lockoutade NHL spelarna borta från elitserierinkarna. Den uppkomna situationen är intressant från flera olika perspektiv.

Fri konkurrens perspektivet: I fredags meddelade konkurrensverket att Hockeyligans överenskommelse konspirerar mot den fria marknaden. Det är därmed fritt fram för den klubb som så önskar att ta in NHL spelare utan att ligakollektivet ska kunna dela ut sanktioner.

Spelteoretiska perspektivet: Ett antal elitserieledare har efter konkurrensverkets besked offentligt gått ut och sagt att man ändock hoppas på att klubbarna är lojala mot ursprungsöverenskommelsen.

Det finns naturligtvis en anledning till att klubbarna överhuvudtaget kommit överens. Det finns i första hand två kortsiktigt positiva effekter av att ta in NHL spelare. Det sportsliga förstås, men även en möjlighet att öka kapacitetsutnyttjandet på klubbarnas arenor. De klubbar som har sämst kapacitetsutnyttjande (publik/arenakapacitet) har rimligtvis ett bra affärs-case. Vad gäller de kortsiktiga sportsliga effekterna så har de klubbar som anser sig kunna attrahera bäst NHL talang en fördel. Det ska samtidigt vägas mot den avvikelse från klubbarnas ursprungliga sportsliga plan. 

I en liga finns det naturligtvis klubbar som tjänar mer än andra på möjligheten ta in NHL spelare. Man kan tycka att en bra idé är att låta alla välja fritt. Men de klubbar som tjänar mer skapar negativa externa effekter åt de klubbar som tjänar mindre, förstås. Uppenbarligen har majoriteten av elitserieklubbarna ansett att de har mer att förlora än att tjäna på en fri marknad vilket i förlängningen resulterade i denna överenskommelse.

Men det finns ett problem. Att bryta mot överenskommelsen kommer att belönas mycket kraftigt, givet att alla andra följer den. Följande matris illustrerar det i spelteorin berömda fångarnas dilemma. Samarbete skapar en nyttoenhet åt både part A och B. Om part A bryter mot överenskommelsen samtidigt som B följer den så tjänar A tre nyttoenheter och B förlorar en nyttoenhet. Om båda bryter överenskommelsen så försvinner hela nyttan av det tänkta samarbetet. Denna nytta överförs istället till andra. I det här fallet i första hand till den del av hockeypubliken som vill se bättre spelare göra upp med varandra. 

Knäckfrågan är därför och få alla parter att samarbeta. Ett sätt att göra det på är att dela ut sanktioner till de som bryter mot överenskommelsen. Kostnaden från sanktionerna måste överstiga nyttan av att bryta mot reglerna. Men eftersom hockeyligan efter konkurrensverkets beslut inte får dela ut några sanktioner så är den enkla slutsatsen att vi kommer att få se majoriteten av klubbarna försöka att rekrytera NHL spelare. 

Men det är inte helt säkert. Psykologen Anatol Rapoport menade att eftersom nytta skapas genom samarbete så kommer parterna att försöka och samarbeta. I enighet med Rapoports Tit For Tat Theory kan den ena parten välja den samarbetande strategin i den första perioden och i den andra perioden spela på det sätt som motparterna gjorde. Om alla parterna så samarbetar i den första perioden kommer de således att samarbeta även i period 2, och så vidare. Det skulle innebära att motparterna erhåller ett utfall med ett bättre resultat än genom att använda sig av spelteorin.

Det som talar emot ett samarbete, det vill säga lojalitet mot den ursprungliga överenskommelsen är att det kan finnas klubbar som anser sig tjäna mer själva på att ta in NHL spelare än den nytta som ett samarbete kan generera. 

Kvällstidningarna har rapporterat om att det fanns klubbar som letade efter kryphål i den kollektiva överenskommelsen redan innan konkurrensverkets dom. Det finns med andra ord en väldigt stor sannolikhet att åtminstone en klubb kommer att ta in NHL spelare. 

Troligtvis kommer det att utlösa en reaktion där majoriteten av elitserieklubbarna kommer ställa ut NHL spelare på isen. Om nu inte NHL lockouten tar en överraskande vändning, förstås.

NHL lockouten är ett faktum. Det är andra gången på åtta år som fansen inte får uppleva någon NHL hockey. Säsongen 1994-95 var det också en lockout som då kortade ner säsongen till 48 matcher.

Hockeyn är inte den enda sporten i Nordamerika som drabbats av arbetsmarknadskonflikter. Förra sommaren var det nära att NFL skulle drabbas av samma öde och 1982 strejkade NFL spelarna i 57 dagar mellan slutet av september och mitten av november. Inga matcher spelades under den perioden. Och 1987 reducerades säsongen från 16 till 15 matcher på grund av en 24 dagar lång spelarstrejk.

I NBA har det varit lockout både 1995 och 1996. Båda gångerna löstes konflikterna innan säsongen startade. Men 1998 var det dags igen och då varade konflikten 6 månader vilket gjorde att säsongen fick kortas ner till 50 matcher. Och för ett år sedan blev det en ny konflikt. En fem månader lång lockout kortade ner säsongen till 66 matcher.

I Major Leage Baseball saknas lönetak. Klubbägarna använder sig dock av andra kostnadskontrollmekanismer vilket föranlett till så mycket som åtta konflikter mellan 1972 och 1994. En bra sammanställning går att finna under denna länk. 1994-95 ville klubbägarna införa ett lönetak, spelarna vägrade vilket ledde till en 232 dagar lång strejk. Det blev inget lönetak den gången men klubbägarna fann ett annat medel. Inför säsongen 2002 ökade MLB drastiskt sin revenue sharing mekanism där större klubbar fick dela med sig mer av sina intäkter till de mindre. Det minskade incitamenten för de mindre lagen att investera i talang eftersom de kompenserades för uteblivna publikintäkter om det gick dåligt. De märkte dessutom att om de stora lagen vann fler matcher så genererade det mer pengar till systemet vilket distribuerades till de mindre klubbarna. Det gjorde så att trycket på spelarlönerna minskade och MLB klubbarnas kostnader för spelarlöner självreglerades och minskade från 60% runt sekelskiftet till 51% år 2007.

Lönetak och andra kostnadskontrollmekanismer har varit mycket gynnsamt för klubbägarna. De har tjänat massor med pengar genom årens lopp tack vare det. Så pass mycket att det det uppenbarligen finns värden att då och då stoppa verksamheten under en längre tid. Samtidigt har det varit dåligt för fansen som flera gånger har fått säsongerna inställda eller reducerade.

För lite drygt tre år sedan pratade Uefa:s William Gaillard på en internationell sportkongress. Han hyllade amerikanernas sätt att organisera sina ligor: ”It´s profitable, it´s stable…”, sade grodan och dök.

De amerikanska ligorna har startat. Major League Baseball (MLB) har haft sin säsong igång sedan ett par månader tillbaka och i söndags kickade NFL igång sin säsong. 

De amerikanska ligorna opereras under helt andra förutsättningar där det framför allt är avsaknad av upp- och nedflyttning som utgör den stora skillnaden. Att ha stängda ligor skapar förutsättningar för lagens ägare att dela intäkter mer jämt med varandra. I Nordamerika är det vanligt att lagen delar intäkter relativt jämt med varandra och har en hel del kostnadskontrollmekanismer på plats så att också klubbägarna ska belönas.

De den amerikanska respektive den europeiska modellen skapar helt olika förutsättningar för hur tävlingsbalansen i ligorna utvecklar sig. Man kan mäta den på olika sätt. Ett sätt är att mäta standardavvikelsen för varje lags vinstprocent vilket mäter tävlingsbalansen under en säsong. Vinstprocent är alltså hur hur stor andel av matcherna som klubbarna vinner (oavgjort räknas som 1/2 vinst). Ju lägre standardavvikelse, desto bättre tävlingsbalans under en innevarande säsong. De empiriska undersökningar som har gjorts visar att de öppna europeiska ligorna har en lägre standardavvikelse än de stängda amerikanska, det vill säga en bättre tävlingsbalans löpande under en säsong.

Stefan Szymanski och Tommaso M. Valletti* förklarar det med att lagen i en öppen liga måste anstränga sig mer för att undvika nedflyttning.

Om man däremot mäter tävlingsbalansen över tid, det vill säga hur många olika lag som är inblandade i toppstriden så skiljer sig ligorna åt. De streckade linjerna i figuren nedanför visar en teoretiskt perfekt balanserad stängd liga respektive ett perfekt balanserat öppet divisionssystem. Det vill säga hur många lag (y axeln) som någon gång förväntas att nå en topp 5 placering (avseende vinstprocent per säsong = tabellplacering) över tid (x axeln). Alltså någon gång under resans gång under resans gång nå åtminstone en femte plats i seriehierarkin. 

De heldragna linjerna visar det verkliga utfallet. Erfarenheten från MLB visar oss att ligan är mycket välbalanserad över tid. De empiriska resultaten från England visar samtidigt att 30 lag lyckades att ta sig till topp 5 under den 50 år långa perioden mellan 1950 och 2000. Det kan sättas i relation till de 82 klubbar som i teorin förväntas att nå topp 5 vid ett perfekt balanserat divisionssystem.

Figuren visar MLB respektive EPL, andra studier visar samma mönster i övriga amerikanska ligor samt europeiska.

Saken är att det egentligen rör sig om lika många lag som i den amerikanska modellen. Skillnaden är att amerikanerna begränsar den totala populationen till ett färre lag och delar vinsterna med varandra. Inga andra är välkomna. I England har betydligt fler lag haft chansen att nå den absoluta toppen.  

Under de senaste åren har argumenten för Uefa Financial Fair Play varit att den europeiska fotbollen bör implementera ett lönetak ”likt det i NHL”. Problemet är dock att de regler som nu införs är så långt ifrån det amerikanska sättet att reglera ligorna på som man kan komma. Skulle man göra saker som i Amerika så skulle man sätta ett absolut lönetak, inte ett relativt baserat på klubbarnas intäkter.

Skulle man göra ”som i NHL” så hade klubbarna behövt dela intäkter med varandra så att lönetaket hade varit någorlunda lika för alla klubbar i ligan. Och man hade behövt göra likadant i divisionerna under. De stora klubbarna skulle rimligtvis aldrig gå med på det. Helt plötsligt skulle de löpa en stor risk att degraderas till en lägre division.

Och om 80 olika lag i det engelska helt plötsligt skulle placera sig på de fem högsta platserna under de kommande femtio åren, hur många fans som idag är vana vid stora framgångar hade inte gått i taket genom att behöva dela med sig av vinsterna?

———————————
* Promotion and Relegation in Sporting Contests – Stefan Szymanski & Tommaso M. Valletti, 2005