Klubbar på obestånd – irrationellt beteende eller dåliga prestationer?

Länge och väl har det pratats och skrivits om fotbollsklubbars finansiella problem. Däremot finns det väldigt få empiriska studier som försöker finna den bakomliggande anledningen till att klubbar hamnar på obestånd. Den allmänna visdomen säger att fenomenet beror på klubbägare och ledare som fattar icke rationella beslut med syfte att avancera i tabellen. Stefan Szymanski som specialiserar sig på sportekonomi har nyligen publicerat en empirisk studie* som behandlar ämnet. Studien är baserad på de fyra högsta professionella divisionerna i England under en tid av 37 säsonger (1973-74 till 2009-10). Stefanski har ställt två hypoteser mot varandra:

  • Insolvens på grund av irrationellt spenderande med syfte att skaffa sig en förbättrad placering i tabellen.
  • Insolvens på grund av negativa chocker. Antingen kopplat till prestationen eller till den förväntade efterfrågan på produkten.


Insolvens definieras som händelse där klubben formellt hamnar på obestånd (administration i UK). Slutsatsen i studien är att insolvens i engelsk fotboll orsakas av negativa chocker och inte irrationellt handlande från klubbledningens sida.

Gemensamt för de engelska klubbar som hamnar på obestånd är att de konsekvent underpresterar och vid det tillfälle som klubbarna formellt blir insolventa har de sedan flera år tillbaka i tiden befunnit sig i en negativ spiral med stegvis försämrad tabellposition.

Det finns en intressant koppling till ändrad lagstiftning i Storbritannien. Mellan 1958 och 1980 fanns det sammanlagt fem fall av insolvens. Efter 1980 har vi sett 68 fall. Även om vi räknar bort de 12 fall som var en direkt orsak av 2001 års kris på TV marknaden är ökningen mycket kraftig. Szymanski menar att det kan vara ett resultat av förändrad lagstiftning: The Insolvency Act (1986) och The Enterprise Act (2002). Båda lagändringarna har minskat kreditgivarnas makt med syfte att företag inte ska likvideras i ett allt för tidigt stadium i samband med finansiella problem. Det ger klubbarna incitament att ta högre risker eftersom det i förlängningen ges möjligheter att nå ackorduppgörelse med fordringsägarna.


Väldigt många förväntar sig att Uefa Financial Fair Play ska minska antal klubbar som hamnar på obestånd. Ett problem är att detta regelverk endast omfattar klubbar som ska delta i Uefa:s turneringar. Klubbar i lägre divisioner där insolvens till allra största del förekommer omfattas därför inte av reglerna. Däremot är liknande typ av regelverk på väg att implementeras i de engelska divisionerna. Saken är dock den att regelverken är utformade från ett perspektiv där irrationellt handlande är den bakomliggande anledningen till insolvens.


Med det sagt är chanserna för att regelverken ska fylla sitt syfte (antalet klubbar som hamnar på obestånd minskar) beroende på om huruvida dessa skapar tillräckligt stora incitament för klubbar att skaffa en finansiell buffert som är större än de finansiella chocker som klubbarna kan drabbas av.


Personligen kan jag tycka att regelverken så som de utformade med en ”break-even constraint” snarare har en omvänd effekt. De regelverk som konstrueras ska ge sanktioner åt klubbar som spenderar mer pengar än sina löpande intäkter. Om nu klubbar sparar till en buffert, hur ska de kunna utnyttja den när de väl hamnat i en negativ spiral där intäkterna viker utan att de straffas för regelbrott?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s