Under i stort sätt varje transferfönster dyker diskussionen upp. En del jämställer fotbollstransfers med människohandel. I själva verket handlar det om ren och skär värdepappershandel. Varje spelarkontrakt är ett avtal som reglerar distributionen av pengar och talang mellan olika intressenter. Det finns risk och det finns avkastning. Värdepappret ger klubben access till en spelares talang och talang krävs som bekant för att ställa ett konkurrenskraftigt lag på planen.
Värdepappret är även en försäkring, en försäkring mot i värdekedjan närliggande klubbar, och att dessa ska få svårare att förvärva spelaren. Men värdepappret bär på en risk vilken sätts genom priset och längden på kontraktet. Från klubbens perspektiv ligger risken i en potentiell felbedömning av talangen och att spelaren inte kommer att prestera och bidra i relation till priset som klubben fått betala för kontraktet.
**************
1980 gjorde spelarfacket inom Major League Baseball uppror mot klubbarna. Man hävdade att pengarna från försäljningen av TV rättigheter som berikade ligan samt klubbarna, istället skulle betalas ut till spelarna. Man ansåg att det var ett intrång på spelarnas varumärken som ju exponeras i TV.
Klubbarna å sin sida hävdade att intäkterna från TV redan var reglerade i spelarnas kontrakt och att rätten till varumärket hade överlåtits till klubbarna tillika ligan samma sekund som spelaren signerade kontraktet.
Saken testades i domstol och klubbarna fick rätt. Men det är ingen överdrift och säga att spelarna med hjälp av sina agenter numera ser till att få sin beskärda del av produkten.
**************
1995 kom processen till Europa genom bosmandomen vilken förändrade sättet att distribuera pengar och talang mellan de olika intressenterna inom fotbollsindustrin.
Spelarnas marknadsvärden var fortfarande desamma, jag menar… ”Brutto-Fotboll-Produkten” förändrades inte över en natt. Lika många människor samt TV kanaler som följde och bevakade fotbollen innan bosman, gjorde det även dagen efter domen.
Det som istället hände var att spelarna fick en möjlighet att för egen räkning få en större del av sin egna marginalprodukt. Det vill säga de intäkter i form av matchdag, marknad samt TV premier som spelarna är en betydande del av att producera.
**************
Det är varje spelares förbaskade rättighet att kunna utnyttja sin möjlighet till bosman. Precis som det är varje klubbs rättighet att i god tid erbjuda marknadsvillkor för att genom kontrakt försäkra sig mot bosman. Och med marknadsvillkor menar jag ett kontrakt med tillräckligt starka incitamenten för spelaren i förhållande till dennes förväntningar på framtiden.
Det är lika mycket ett affärsbeslut från klubbens sida som det är ett affärsbeslut fattat av spelaren. Vi ska dessutom komma ihåg att klubben är diversifierad, med många spelarkontrakt i sin portfölj medan spelaren ju saknar den förmånen och därmed i mycket högre grad är exponerad mot risken i sin egna prestation.
Det håller därför inte att som klubbdirektör gråta ut i media när spelarna vägrar att krita under nya kontrakt med endast ett halvår kvar av det gamla. Ett rimligt antagande är att spelare på ”uppstuts” överpresterar sin lön under den sista fasen av sitt kontrakt vilket genererar nytta till klubben. Klubben får på så sätt betalt för utbildningen av spelaren.
Men vill klubbarna tjäna pengar på spelartransfers alternativ behålla talangen en lite längre tid, säger det sig självt att risken i deras respektive spelarportföljer måste öka. Därmed också klubbens totala lönekostnader.
**************
Det finns de som säger att det är de galaktiska nivåerna på kontrakten som höjer priset för att kunna se fotboll.
Jag skulle säga att förhållandet snarare är det omvända. Det är allas vårt sug och efterfrågan på världens vackraste sport som finansierar denna karusell. För varje Canal Plus abonnemang går en bråkdel till Fernando Torres kontrakt och för varje Real Madrid tröja du ser ute på stan ser du en liten liten del av finansieringen av Christiano Ronaldo. Går du på puben för att avnjuta en match är du också en del av karusellen där dessutom pubägaren är en av intressenterna som kan profitera på produkten fotboll.
Klubbarna kommer alltid att försöka maximera sina intäkter och skulle spelarna i fotbollseuropa tjäna motsvarande medelinkomsten i EU skulle vi se följande.
– Klubbarna skulle leverera en mycket hög ekonomisk avkastning.
– Klubbar som IFK Norrköping skulle kunna vara med och buda på spelare som Christiano Ronaldo.
Det är givetvis inte några möjliga scenarion. Och eftersom majoriteten av klubbarna i fotbollseuropa idag inte bryr sig om profit utan snarare om att maximera det sportsliga resultatet, ser vi denna kapprustning med större och större nivåer på spelartransfers samt kontrakt. Beloppen ökar i en någorlunda relation till klubbarnas intäkter. I allsvenskan har vi till exempel observerat denna ”löneinflation” under 2000 talet.
Skulle vi mot all förmodan sluta konsumera fotboll – ja, först då kommer värdet på kontrakten justeras nedåt, precis så som vi delvis har sett det hända denna sommar i Sverige och Norge efter att lågkonjunkturen och den minskade efterfrågan börjat tala.
**************
Spelartransfers skapar transaktionskostnader. Manchester United är mig veterligen den enda klubb som i sina årsbokslut redovisar kostnader i form av ”agent fees”, det vill säga agentarvoden som uppkommer i samband med spelartransaktioner.
Säsongen 2007/8 betalade Manchester United £2 miljoner i ”agent fees”, motsvarande lite drygt 25 miljoner kronor.
Klubben köpte under perioden spelarkontrakt för £45m och sålde spelarkontrakt för £19m.
den osynliga handen 