Negativt driftresultat – dåligt eller naturligt?

AIK Fotboll AB presenterade idag rapport för tredje kvartalet. En stor snackis är alltid det så kallade driftresultatet som är negativt. Driftresultatet är alltså intäkter exklusive spelarförsäljningar minus kostnader exklusive avskrivningar för spelarkontrakt. Under de tre första kvartalen är AIK:s driftresultat minus 7 miljoner kronor vilket borde innebära att det, när året väl är summerat hamnar på ett underskott om ca 10-13 miljoner kronor.

Väldigt många stör sig på det faktumet och anser att driftresultatet måste vara positivt. Frågan är, måste det verkligen?

Bortsett från redovisningsproblematiken som finns beskriven i denna blogg finns det enligt mig två sätt att se på saken. För det första, vill man tjäna pengar på spelarförsäljningar så behöver man anpassa sin organisation till det. Förutom en bra scouting så behöver man managera kontrakten med spelarna. Det krävs längre löptid på kontrakten. Längre kontrakt medför en premie som klubben får betala till spelaren. Enligt en studie med empiri från tyska Bundesliga ligger denna premie på 24% högre lönekostnad för varje extra kontraktsår*. Så om man nu som klubb vill ha en strategi att tjäna pengar på spelarförsäljningar så måste man självklart också budgetera med de extra kostnader denna verksamhet medför och då också budgetera med vinster från spelarförsäljningar, förstås.

För det andra, under rådande intäktsnivåer är en mindre budget för spelartruppen i stort sätt det enda sättet som gör skillnad för AIK att minska driftunderskottet. Men det är långt ifrån säkert att det skulle hjälpa. I min preliminära mätning över hur effektiva de allsvenska klubbarna är i relation till deras personalkostnader så framgår det att AIK är mer effektiva än genomsnittet under 2014. En mindre budget för spelartruppen skulle därmed troligen innebära sämre sportsliga resultat vilket i förlängningen leder till lägre intäkter. Alternativt att man på kort sikt kan maximera prestationen men att efter det drabbas av väldigt många bosmanfall.

Det betyder att givet alla de andra allsvenska klubbarnas genomförande av sina respektive strategier så är jämvikten för AIK att man idag behöver bära ett driftunderskott. Det medför att man måste vara duktig på att också tjäna pengar på spelarförsäljningar.

Ett bra exempel på den typen av jämvikt är Elfsborg som var först ute med en ny arena i allsvenskan och tack vare kunde öka sina intäkter till en förhållandevis låg kostnad. Det gav klubben goda möjligheter att leverera bra driftresultat. Men i takt med att konkurrenterna fick nya arenor så pressades Elfsborgs jämviktsläge åt för klubben fel håll.

AIK:s jämviktsläge kan naturligtvis förändras:
– Genom att man klarar av att öka de löpande intäkterna mer än vad konkurrenterna gör (eller rättare sagt täckningsbidraget från intäkterna).
– Genom att konkurrenterna blir sämre på att förvalta sina pengar.
– Genom att redan effektiva AIK blir ännu mer effektiva i sin sportsliga organisation.

Det kommer dock inte att bli lättare för AIK att hitta en mer gynnsam jämvikt framgent. Snarare tvärtom. Jakten på Malmö FF:s som står mycket starkare tack vare sin enorma förmögenhet från Champions League samt den ökade konkurrensen på grund av att Hammarby klivit in på marknaden (utvecklat i denna blogg) borde rimligen stressa jämviktsläget åt fel håll för AIK.

Därmed är det kanske så att AIK blir tvungna att bli ännu mer duktiga på att göra bra spelaraffärer för att kunna redovisa svarta siffror på nedersta raden. En minskad sportslig ambition lär knappast vara ett alternativ.

Contracts as Rent-Seeking Devices: Evidence from German Soccer
Eberhard Feess, Michael Gerfin and Gerd Muehlheusser, 2010
Universitaet Bern, Departement Volkswirtschaft

Hammarby i Allsvenskan – bra för svensk fotboll?

Hammarby är tillbaka i allsvenskan. När Nanne Bergstrand tog över ansvaret för laget förra hösten skrev jag denna krönika i Offside där jag menade att det inte är brist på pengar i Hammarby utan brist på kunskap om hur pengarna bäst skulle användas. Det tog Nanne en säsong att forma ett vinnande lag. Det är egentligen inte särskilt förvåndande. Hammarby har, trots en mindre budget under 2014 än vad man hade under 2013, fortfarande resurser som andra klubbar i Superettan bara kan drömma om.

Det är många som menar att det är bra för svensk fotboll att Hammarby är tillbaka i allsvenskan. Det ger ett ökat intresse vilket leder att intäkterna i ligan kommer att öka. Det må så vara. Samtidigt kommer också kostnaderna att öka och det är dessutom långt ifrån osannolikt att kostnaderna kommer att öka mer än vad intäkterna gör. Tillåt mig utveckla.

Hammarby kommer att ganska omgående tillhöra de till omsättning fem största klubbarna i allsvenskan. Detta tack vare det stora intresset för klubben och att man har tillgång till en toppmodern arenafacilitet. Vi vet också av erfarenhet att Bajen inte alltid har utnyttjat sina stora resurser rätt. Tittar vi på sambandet mellan storleken på publik och sportslig framgång under de senaste tio åren så hör Hammarby till de absolut minst effektiva klubbarna.

Figur 1, Tidsperiod 2004-2013

Rationalen i modellen är att större publik genererar högre intäkter. Förvaltas dessa intäkter väl så generar det bättre sportsliga framgångar vilket drar ännu mer publik och så vidare. Det finns en del avvikelser från regressionslinjen och då kan man undersöka om det är intäkten per åskådare som skiljer sig från andra klubbar eller ifall klubbens management som förvaltar pengarna sämre. Genom att testa sambandet mellan publikstorleken och intäkterna (figur 2) ser man att det inte är på marknadssidan som Hammarby har upplevt de stora problemen.



Figur 2, Tidsperiod 2004-2013

Problemen har snarare legat i produktionen, det vill säga organisationen kring fotbollsspelandet. Detta problem hoppas Hammarby ha åtgärdat genom rekryteringen av Nanne Bergstrand och Mats Jingblad. Under Bergstrands ledarskap är Kalmar FF en av de absolut mest produktiva enligt modellen i figur 1.

Bergstrand kommer att ha större resurser än vad han hade under sin tid i Kalmar. Gör han bara ett normalt bra jobb så borde det innebära att Hammarby förflyttar sig i nordöstlig riktning i figuren.
Det innebär också att Hammarby kommer att kunna rekrytera liknande talangkategori som flera andra större klubbar i Sverige vilket rimligen medför att priset för denna talangnivå kommer att öka. Det på grund av en ökad efterfrågan.

Så även om konkurrenterna kan uppleva ökade intäkter tack vare en positiv publikutveckling, så kommer kostnaderna för sportsliga resultat att öka. Hur mycket beror helt på hur stora risker klubbledningarna tar men erfarenheten säger att de totala kostnaderna för kollektivet ökar mer än vad de totala intäkterna gör.

Hammarbys avancemang innebär troligen att de ekonomiska riskerna ökar för flera av klubbarna inklusive Hammarby själva. Till exempel är det väldigt enkelt att anpassa kostnaderna till uppblåsta publikintäkter. Vi vet av erfarenhet att publiksiffrorna går i trender. När Stockholmsfotbollen var inne i sin publikbubbla under 00 talet ökade klubbarnas kostnadskostymer snabbt. När publikbubblan väl sprack fanns kostnadsmassan kvar under en tid medan en betydande del av intäkterna försvann direkt.

Figur 3 visar spelarlönernas andel av driftkostnaderna i allsvenskan. Vi kan se att de peakade åren 2005-2007 för att sedan röra sig ner till dagens historiskt låga nivåer. Det skulle kunna peka på en mer intensiv konkurrens om topp-placeringar i allsvenskan vilket drev upp klubbarnas kostnader för spelare under dessa år.



Figur 3

Det lär med andra ord bli ett tuffare konkurrenslandskap att navigera i. För de svenska journalister som specialiserar sig på svensk fotboll är allt detta naturligtvis fantastiskt. Det blir väldigt mycket att rapportera om. Den mer neutrala delen av publiken kommer att gilla den ökade konkurrensen i ligan. En del kommer att uppröras över sämre resultat än väntat för sina egna klubbar. De stora vinnarna när konkurrensen hårdnar mellan lagen är alltid spelarna. Deras signaturer blir mer eftertraktade.

I Superettan är däremot kollektivet troligen inte särskilt glada. Under flera säsonger drog Hammarby publik och medial uppmärksamhet till ligan utan att vara framgångsrika på fotbollsplanen. Denna gratislunch tog slut under 2014.

Kostnaden för degradering

En degradering från ligan medför en hel del kostnader. Intäkterna minskar rejält. Klubbarna som degraderas sitter ofta låsta med spelarkontrakt som inte presterar särskillt väl men som har ytterligare en viss löptid. Inte sällan till samma kostnad (denna anatomi finns beskriven här). Det kan ta tid att återställa verksamheten och få den att prestera normalt igen.

Augusto Cerqua har försökt att sätta ett pris för degradering i form av  den tid det tar för en klubb att hämta sig från en negativ chock som en degradering medför*. För att göra det så har han jämfört prestationerna för de klubbar som degraderats och de klubbar som de kämpade mot men som klarade sig från nedflyttning i den absolut sista omgången. På så sätt får man en hyfsat bra jäförelse mellan lag som är ungefär lika dåliga. Händelserna i en endaste ligaomgång är slumpartade. Därmed får man en hyffsad approximation på återhämtningstid som krävs för att komma tillbaka till normal prestation igen. Resultaten från de största europeiska ligorna pekar på att det kan ta upp till sex säsonger att återhämta sig (animerat i figuren nedanför).

Jag gillar denna studie främst av en sak. Definitionen av kostnad är lika med tid. Oftast får vi läsa om de miljoner pengar som klubbarna förlorar. Generellt är dock fotbollsklubbars affärsmål inte att tjäna pengar utan att komma högre upp i tabellen. Tid i ”chocktillstånd” ger därmed en bättre bild av kostnaden. Det är också tiden som klubbarnas fans upplever.

Resultaten från studien förklarar också den ekonomiska situationen i de europeiska ligorna mycket väl. Ju större finansiellt gap (storlek på intäktsbortfall) det är mellan ligorna, desto större incitement finns det att ta högre risker för att försöka hålla sig kvar vilket leder till finansiella bekymmer.

Det skapas därmed incitament för klubbar att försöka införa regler som minskar risken för ovanstående. Det kan röra sig om lönetak som införts i Premier League i samband med den senaste upphandlingen av sändningsrättigheter. Men det kan också röra sig om ett trögare upp och nedflyttningssystem som minskar risken för degradering för lagen I den högsta ligan. Detta är något som vi i Sverige känner igen från hockeyligan. Vi har sett en hel del regelförändringar under det senaste året. Detta kan förklaras att lagen i hockeyallsvenskan har blivit relativt starkare och utmanat elitserieklubbarna som har känt sig stressade.

* If You Get Knocked Down, How Long Before You Get up Again? – Augusto Cerqua, 2014


Allsvenskan 2014 – Effektivitet

Allsvenskan 2014 är färdigspelad. Det är därmed ett bra läge att försöka se hur effektiva klubbarna har varit I relation till sina finansiella resurser. Jag har gjort en prognos på storleken för de personalkostnader som de allsvenska klubbarna har haft under året. Prognosen är till största del baserad på föregående års siffror. De stora revideringarna har gjorts för Elfsborg som antas minska sina personalkostnader rejält, likadant för Helsingborg. Falkenberg reviderad upp, förstås och Örebro baserat på klubbens egna prognos som finns att hitta på dess hemsida.
Först sambandet mellan personalkostnader och tabellplacering. Här mäter jag på respektive klubbs kostnad i relation till ligans medelvärde. Vi ser att de fyra största klubbarna (definerat i kostnader är stabila i toppen). Det förefaller som att de har en god kontroll över sina respektive verksamheter. Som vanligt finns det flera klubbar som presterar bättre respektive sämre i relation till sina resurser.

Den andra figuren visar avvikelsen från den förväntade placeringen som respektive klubb bör ha nått enligt modellen. Noterbart är att Kalmar FF har gått från att ha varit en av de mest effektiva under de senaste tio åren till att prestera väldigt dåligt i förhållande till vad man bör förvänta sig. Dålig ekonomi. Ökar man inte effektiviteten så kommer kostnaderna för Guldfåkeln Arena att äta upp klubbens egna kapital. Denna process kan gå ganska fort.

Malmö FF till Champions League 2014 – vad hände sen?

För en vecka sedan skrev jag en krönika i Idrottensaffärer hur de stora prispengarna som Malmö FF nu alltså har vunnit kam komma att påverka det allsvenska konkurrenslandskapet. Totalt lär det röra sig om lite drygt 200 miljoner kronor i premier som MFF får in på kontot. Därtill kan man vinna ytterligare 10 miljoner kronor för varje seger i gruppspelet samt 5 miljoner för varje oavgjort resultat. Inklusive publikintäkter samt intäkter från samarbetspartners lär man landa på uppemot 250 miljoner kronor.
Frågan är: Hur mycket är dessa premier värda ur ett allsvenskt konkurrensperspektiv? Oerhört mycket. Så pass mycket att Elfsborg offrade närmare hälften av sitt egna kapital under 2013 för attförsöka nå dessa premier.
Det är också så pass mycket att det skulle kunna finansiera samtliga Gefles utgifter (inklusive köp av spelarkontrakt) under de nio år klubben har varit i allsvenskan (2005-2013). Detta kan sättas i relation till de pengar som Helsingborg vann och som inte skulle räcka till mer än att finansiera Frölundas tre år långa allsvenska sejour 1998-2000.
Malmö FF:s intäkter från denna säsongs Champions League blir också ungefär lika mycket som de allsvenska klubbarna tillsammans kommer att ha under 2014 i publikintäkter.
Följdfrågan blir naturligtvis, vad händer nu? I bästa fall lyckas ett par klubbar attrahera kapital och använda det till att utveckla sig själva. Det skulle minska Malmö FF sannolika dominans. Det skapar samtidigt nya ringar på vattnet. Det finansiella gapet mellan toppen och botten av allsvenskan kommer då att öka kraftigt. Absolut ingenting tyder nämligen på att de mindre klubbarna ska öka sina intäkter framgent. Det förefaller mest vara brandkårsutryckningar och en ständig press på lokala politiker om ökade subventioner. Och begränsningarna att resa nytt kapital samt nya idéer cementerades som bekant under det senaste riksidrottsmötet.
Ett ökat gap kommer därmed att aktualisera frågan om en allsvenska med färre antal lag. Ett antal klubbledare har redan uttryckt att de vill ha det så. De anser det vara ovärdigt att behöva tappa poäng till så kallade småklubbar som dessutom inte lockar särskilt mycket publik.
Skulle man till slut genomföra en sådan reform så kommer det leda till ytterligare förändringar, förstås. En mindre allsvenska skapar både enligt den fotbollsekonomiska teorin samt enligt empirin stora incitament till överinvesteringar (intäktsbortfallet för spel i lägre division blir större). Man kommer därmed driva för att införa en större tröghet i utbytet av lag mellan de två högsta divisionerna. Och så fort de i allsvenskan etablerade lagen känner sig hotade så kommer ytterligare reformer att genomföras. Så som till exempel kontroversiella fallskärmar till degraderade lag på bekostnad för uppflyttade lag som därmed blir mindre konkurrenskraftiga. Precis så som klubbarna i SHL har lyckats att genomföra och som väckt stor vrede runt om i Sverige.
Inget av ovanstående behöver vara dåligt för svensk fotboll. Men det kommer att påverka flera enskilda klubbar negativt. Klubbar vars direktörer i samlad trupp stod upp och jublade tillsammans med SEF chefen Mats Enqvist när Malmö FF säkrade avancemanget. Å ena sidan borde kanske direktörerna ha varit lite mer försiktiga med vad de önskade sig då. Å andra sidan så jobbar de med största sannolikhet inte kvar på sin nuvarande post när förändringarna kan bli verklighet.

De svenska klubbarnas ekonomi. Del 2 – personalkostnader vs sportslig framgång

I den andra delen av min genomgång av svensk elitfotbolls ekonomi går jag igenom sambandet mellan personalkostnader och sportslig framgång.

Fotbollsklubbars verksamhetsmål är att vinna så många matcher som möjligt och i förlängningen komma så högt upp i ligahierarkin som bara är möjligt. För att kunna göra det behövs det duktiga fotbollspelare. Eller rättare sagt, bättre fotbollspelare än vad konkurrenterna har. Det finns en möjlighet att rekrytera fotbollspelare från andra klubbar och har man mer pengar än konkurrenterna så kan man rimligen rekrytera bättre fotbollspelare tack vare att man kan erbjuda högre lön till spelaren. Detta borde innebära att på en effektiv marknad där informationen är i det närmaste perfekt (t.ex. har alla samma möjligheter att observera spelarnas talang) så bör det finnas ett positivt samband mellan den relativa skillnaden i personalkostnader och relativa sportsliga resultat.

England är det land där detta samband kanske är allra starkast. Under den senaste 10 årsperioden är förklaringsgraden i modellen så stor som 91 procent. Jag har samlat data för ett urval av svenska klubbar för att se hur stort sambandet är i Svensk elitfotboll. Tyvärr finns data enbart för de senaste 5 åren. Det vi kan se är att det finns ett positivt samband. Förklaringsgraden är 59 procent. Den hade varit mycket högre (75%) om man inte skulle räkna med Hammarby*.

Men sambandet mellan personalkostnader och sportslig framgång är inte enbart intressant ur effektiv marknadsperspektiv. Sambandet är en av de enskilt största anledningarna till att klubbkollektiv överinvesterar . För fem år sedan formulerade Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang vid universitetet i Zürich en teoretisk modell som förklarade överinvesteringar i fotboll**. Författarna identifierade ett antal faktorer som ger stora incitament till att klubbarna ska överinvestera i talang: Ett ligasystem med upp- och nedflyttning. En starkare korrelation mellan investeringar i talang och sportslig prestation i ligan. En mer ojämlik distribution av ligans intäkter. Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Ökade finansiella klyftor mellan den högsta divisionen och den näst-högsta.

Samtliga dessa villkor uppfylls i svensk elitfotboll vilket rimligen betyder att det svenska klubbkollektivet ska ha problem med sina finanser.

Ett problem för klubbarna är att det krävs högre personalkostnader för att nå kontinuerligt bättre högre personalkostnader inte garanterar en högre tabellplacering. Det skapar bara bättre förutsättningar men det är samtidigt ingen garanti. Figuren nedanför visar precis det. För att vinna allsvenskan under de senaste fem åren har det krävts personalkostnader som är minst 1.25 gånger så stora som allsvenska genomsnittet. Bara en gång har en klubb med lägre personalkostnader än genomsnittet lyckats komma på en topp 3 placering. Samtidigt kan vi se att det är möjligt att komma på sista plats i allsvenskan trots att man har högre personalkostnader än genomsnittet.

Det som händer är att klubbar gör felrekryteringar vilket försämrar de sportsliga prestationerna. Fruktan av att förlora intäkter på grund av sjunkande publiksiffror och ett mindre intresse från sponsorer gör att klubbarna spenderar mer pengar på ersättare till misslyckade nyförvärv. Pengar de kanske ännu inte har. Ett bra exempel på det är Helsingborg vilket jag skrivit en notis om i detta blogginlägg.  

————————————————————–
*Hammarbys fall är lite speciellt. Den sportsliga kräftgången borde rimligen leda till ett större intäktsbortfall än vad man har upplevt. Detta skulle tvinga klubben till att minska sina kostnader ännu snabbare. Märkligt nog har dock publikutvecklingen varit positiv sedan klubbens första säsong i Superettan. Det har gett Bajen ett större utrymme att spendera pengar och upprepa misstag. Alternativet hade varit starkare vandring nedåt i seriepyramiden och en exit (om en kortsiktig) från den professionella fotbollen.

** Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model – Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang – 2007

De svenska klubbarnas ekonomi. Del 1 – Resultatet

Svenska Fotbollsförbundet har presenterat sin årliga analys av de allsvenska klubbarnas ekonomier. Som vanligt läggs mycket kraft på att skriva om det finansiella utfallet för hela ligan. Jag har tidigare skrivit om att det är ganska ointressant eftersom det för det första, bör ses över en längre tidsperiod. För det andra, bör det snarare analyseras på klubbnivå. Därför har jag för första gången ansträngt mig lite mer och försökt att analysera de allsvenska samt ett antal av superettanklubbarnas resultat. Tidsperioden är 10 år och urvalet är 27 klubbar (18 för 2013). För att komma med har man varit tvungen att spela som minst 5 år i någon av de högsta serierna. Totalt finns det 261 observationer. 
Syftet har varit att försöka hitta svar på om och i så fall hur det finansiella resultatet kan bidra till i analysen av de svenska klubbarnas ekonomier.

Vi vet av erfarenghet att det finansiella resultatet på den nedersta raden är ytterst relevant i världen utanför fotbollen. Med hjälp av det nyckeltalet kan man bland annat räkna ut investerarnas avkastning på deras kapital. Vi vet också att det finansiella resultatet får konsekvenser i verksamheten. Produktuion av olönsamma produkter och företag kan läggas ner med mera.

Men vi vet inte riktigt vilka konsekvenser bra eller dåliga finansiella resultat har för klubbarnas produktion. Olönsamma klubbar läggs inte ner eftersom syftet inte är att maximera vinsten utan det är att göra fler mål än vad man släpper in. Så hur stor vikt ska man lägga för analys av vinsten eller förlusten på den nedersta raden?

1. Resultat och sportsliga resultat
Figur 1.1 visar hur årliga finansiella resultat förhåller sig med årliga sportsliga resultat. Totalt 270 observationer. Det är tydligt att det det inte finns något samband. Klubbar som har vunnit SM guld har levererat både positiva och negativa resultat. Detsamma gäller för i stort sätt samtliga placeringar i tabellen.

 

Figur 1.2 visar 10 års genomsnittsresultat i förhållande till 10 års genomsnittliga tabellplacering och huruvida det finns något linjärt samband mellan de två.
Inte heller här kan vi se något tydligt samband mellan finans och sport. Det finns klubbar som har nått en relativt högre genomsnittlig tabellplacering än sina konkurrenter trots att deras finansiella resultat har varit betydligt sämre. I det övre högra hörnet finns det en mindre grupp på sex klubbar som har nått förhållandevis bra sportsliga resultat samtidigt som deras finansiella resultat har varit bättre än genomsnittet.

Figur 1.3 testar om det finns något samband inom denna grupp. Det finns ett mycket svagt negativt samband. Man skulle kunna säga att ju större vinst dessa klubbar har gjort under tioårsperioden, desto sämre tabellplacering har man lyckats uppnå. Man skulle kunna hävda att de har straffats för att de inte har spenderat samtliga sina intäkter på spelarkontrakt.

 

2. Resultat och budgetarbete
Man skulle kunna tro att klubbar som når sportsliga framgångar över en längre tidsperiod gör det tack vare att man levererar jämna finansiella resultat från år till år. För att ta reda på om det förhåller sig på det viset så har jag använt mig av standardavvikelsen för respektive klubbs finansiella resultat i förhållande till respektive klubbs sportsliga genomsnittsresultat. Om de årliga resultaten ligger samlade nära medelvärdet för tioårsperioden blir standardavvikelsen låg, medan årliga resultat som är spridda långt över och under medelvärdet ger en hög standardavvikelse.

Det vi ser i figur 2.1 är att klubbar som har varit mest framgångsrika sportsligt har alltså haft de största årliga variationerna i sina resultat. Varför förhåller det sig på det viset?

3. Driftresultat och spelarförsäljningar
En förklaring skulle kunna vara att det är försäljningar av spelarkontrakt som skapar vinster enskilda år. Dessa vinster förbrukas sedan kommande år genom förvärv av nya spelarkontrakt med syfte att vinna fler matcher. Detta orsakar förluster under de kommande åren.
Figur 3.1 visar förhållandet mellan spelarförsäljningar och sportsliga framgång. Här kan vi se ett tydligt samband. Ju mer pengar klubbar har fått in tack vare spelarförsäljningar desto bättre sportsliga resultat har man generellt uppnått.

 

Det borde rimligen betyda att klubbar inte säljer spelarkontrakt för att rädda sina bokslut. De gör det för att de anser det vara en god affär som genererar överskott som kan återinvesteras i nya spelarkontrakt. Hade klubbarna sålt spelarkontrakt för att rädda sina finanser så hade de inte kunnat ersätta de sålda spelarna med tillräckligt bra talanger. Det hade orsakat sämre sportsliga prestationer vilket därmed hade medfört att det inte hade funnits något större samband mellan sålda spelarkontrakt och sportsliga framgångar.
Detta statistiska resultat ger stöd åt mitt tidigare blogginlägg (finns att läsa under dennalänk) där jag gör en analys av det allsvenska kollektivets så kallade driftresultatet. Slutsatsen i det blogginlägget var att det var spelarförsäljningarna som skapade underskott i driftresultatet. Inte svarta hål i finanserna som drev fram försäljning av spelarkontrakt.
Slutsatsen får än en gång stöd i de kommande två figurerna. Figur 3.2 visar att ett negativt driftresultat över tid inte nödvändigtvis har en negativ inverkan på de sportsliga resultaten. Figuren visar hur driftresultatet (genomsnitt per år) för mitt urval av klubbar förhåller sig med de sportsliga prestationerna.

Inte heller har ett negativt driftresultat någon större inverkan på jämnheten i klubbarnas sportsliga prestationer. Figur 3.3 visar hur standardavvikelsen för respektive klubbs genomsnittliga tabellposition förhåller sig med driftresultatet. Om de årliga tabellplaceringarna ligger samlade nära medelvärdet för 10 tioårsperioden blir standardavvikelsen låg, medan årliga tabellplaceringar som är spridda långt över och under medelvärdet ger en hög standardavvikelse.

Dock kanske denna figur blottar de klubbar som har haft problem i sin verksamhet under de sista 10 åren. Klubbar med en hög standardavvikelse och som befinner sig på den vänstra sidan om nollstrecket.

4. Sammanfattning
Årliga nettoresultat samt driftresultat ges alldeles för stort utrymme och för mycket uppmärksamhet eftersom det inte säger oss någonting om vare sig klubbarnas förmåga att prestera på fotbollsplanen eller deras överlevnad. Trots förluster både enstaka år och totalt för mätperioden som startade 2004 har ingen klubb försvunnit. Nio av fjorton spelar idag i allsvenskan. Tre återfinns i Superettan. En i division 1 och en i 2:an.

Om det uppstår vinster så spenderas de kommande år. Det orsakar förluster eftersom utgifterna då blir större än de löpande intäkterna, förstås. Detta förfarande borde också innebära att klubbarna inte alltid lägger en budget där det finns ett positivt resultat på den nedersta raden. Kanske är det bristen av kommunikation om just detta som i förlängningen skapar rubrikerna när röda siffror uppdagas i samband med ett årsbokslut.

Det finns också ett fåtal klubbar som har finansierat sin verksamhet på andra sätt än genom resultaträkningen. Det är i första hand AIK och Djurgården. Huruvida det är ett problem eller inte går att diskutera. Vetskapen om att det finns kapital tillgängligt vid händelse av finansiella bekymmer kan göra insolvens självuppfyllande. Det vill säga, klubbledningen kan omedvetet känna sig komfortabla med en högre risk och/eller inte gör sitt yttersta för att identifiera och åtgärda ineffektiva processer inom klubben. Det senare är en fråga för klubbledningens uppdragsgivare att hantera.

Att mäta klubbarnas effektivitet och produktivitet genom att använda sig av resultatet på den nedersta raden alternativt använda sig av det så kallade driftresultatet är ingen bra metod. Klubbars output mäts generellt inte i finansiella termer utan genom resultat på planen. Vill man mäta effektivitet inom organisationen finns det betydligt mer lämpade nyckeltal för det ändamålet. Till exempel tabellplacering i relation till på spelartruppen spenderade pengar. I förhållande till konkurrenterna. Jag kommer att titta lite närmare på dessa nyckeltal i kommande blogginlägg.

Bakgrunden till aprilskämtet‏

Ni har kanske förstått att det i morse publicerade blogginlägget var ett aprilskämt. I detta inlägg hade jag tänkt att förklara varför jag valde just detta ämne att skoja om.
 
Under väldigt många år har det pratats om de allsvenska klubbarnas driftunderskott och att de allsvenska klubbarna måste sälja spelare för att ”klara driften”. Jag tycket dock att analysen saknar djup och det finns en stor okunskap om det resultatets beståndsdelar och hur de hänger ihop. Därav aprilskämtet. I detta inlägg hade jag tänkt att utveckla ämnet lite mer.

Jag börjar med en översiktsbild där jag har sammanställt de allsvenska klubbars driftresultat (datakälla SvFF:s Kjell Sahlströms årliga rapporter) samt nettoresultatet från spelaraffärer. 

Spelaromsättning är sålda spelarkontrakt minus köpta spelarkontrakt

Det vi ser är ett mycket tydligt samband mellan driftunderskott och storleken på vinsterna från spelaraffärerna. Lägger man till 3 års glidande medeltal för respektive nyckeltal så finns det ett par hypoteser som bör kunna ställas.

1) De allsvenska klubbarna använder nettovinsterna från spelarförsäljningar till att investera i nya saker, direkt. Det handlar till stor del om spelarnas personliga kontrakt. Sign-on bonusar belastar driftresultatet i sin helhet under det året spelarna värvas.

2) De svarta linjerna visar att a) klubbarna över tid säljer för mer pengar än vad de rekryterar nya kontrakt för b) klubbarna anpassar sig till trenderna på marknaden, med något eller några få års fördröjning. Den nedre svarta linjen är något förskjuten åt höger än den övre svarta.

Figuren nedanför ger stöd åt 2a. Det allsvenska kollektivets egna kapital har ökat stadigt under 2000 talet. Att det har varit mer volatilt under de senaste åren beror dels på en mer ojämn likviditet på transfermarknaden och dels på att de allsvenska klubbarna är rikare än tidigare och har utrymme att bära förluster.


Allsvenska kollektivet, utveckling Eget Kapital 2000-2013 (2013 är prognos)


 
En del av kritiken mot de allsvenska klubbarna handlar med andra ord snarare om okunskap om hur redovisningens olika beståndsdelar påverkar varandra. Att säga att klubbarna är beroende av spelarförsäljningar för att få ihop verksamheten är därmed inte helt sant. Det är snarare spelarförsäljningarna som skapar driftunderskottet. Hade de allsvenska klubbarna inte haft transfermarknaden som inkomstkälla så skulle kostnaderna anpassas därefter. Klubbar säljer generellt inte spelare för att rädda resultatet, utan för att de anser sig göra en bra affär.

Samtidigt är ovan analys inte heller helt fullständig. Den behandlar de allsvenska klubbarna som en homogen grupp. Alla klubbar är dock olika duktiga. Det går säkerligen att hitta ett fåtal klubbar som på grund av tidigare dåliga värvningsbeslut, värvar fler nya spelare som förväntas göra ett bättre jobb och på så sätt hamnar i en situation där man till slut gör sig beroende av spelarförsäljningar eller andra kapitalinjektioner. Analysen bör därför snarare hållas på klubbnivå.

Ett mycket bra exempel på hur en enskild klubb kan dra ned resultatet för kollektivet går att hitta i Bosse Lundquists krönika i Sport&Affärer. Exkluderar vi Bosses tidigare klubb Djurgården och dess 84 miljoner kronor i driftunderskott åren 2008-2012 från toppklubbsgruppen så vänder plötsligt det kollektivet en stor vinst till ett positivt nettoresultat (längs ned, text i rött). 



EXTRA – Säljer spelare i sommar? Får inte rekrytera nytt förrän januari 2015!‏

Mellan 2008 och 2012 gick det allsvenska klubbkollektivet 150 miljoner kronor back på driftresultatet. Nu tar förbundet tag i problemet och drar klubbarna i örat.

Elfsborg är på väg att sälja Niklas Hult till Nice och Björn Wesström säger att det kan bli en stökig transfersommar med flera försäljningar. Nu kan jag avslöja att ingen av dessa klubbar får värva nya spelare om de säljer någon eller några av sina stjärnor under sommaren.

De måste vänta till efter årsskiftet.

Från och med denna säsong får klubbarna nämligen inte rekrytera ersättare för de spelare som de säljer under samma säsong. Jag har pratat med projektledaren för ”Inget mer driftunderskott i allsvenskan” som förklarar den nya regeln som alltså träder i kraft från och med nu.

Förklara för mig hur den nya regeln fungerar?
Det är en väldigt enkel regel och kommer att leda till att klubbarna inte kommer att gå back i driften. Tabellen nedanför visar effekterna av den.
 

I den första kolumnen ser vi exempel på en klubb som har budgeterat ett nollresultat. Man har inte budgeterat med några spelarförsäljningar vilket vi inte tycker att man ska göra. Spelarförsäljningarna ska nämligen vara grädden på moset.
 
I den andra kolumnen ser vi vad som händer med driftresultat om en klubb gör en vinst på spelarförsäljningar på 10 miljoner kronor och rekryterar en ersättare. Man får betala en sign-on bonus, detta exempel på miljoner kronor, som alltså måste kostnadsföras under samma år. Det medför att driftresultatet blir negativt, minus 5 miljoner kronor. Det tycker inte vi är okej. Därför inför vi nu denna regel. Klubbarna måste vänta till årsskiftet med att göra den där värvningen som skapar driftunderskottet så att man inte redovisar ett negativt driftresultat under 2014. 

Den tredje kolumnen visar hur vinsten från försäljning av spelare blir grädden på moset. 2014 ska inte bli ännu ett förlorat år!

Men om en klubb säljer flera spelare, så kommer den bli känslig för skador om man inte får rekrytera ersättare?
Det stämmer. Men man kommer att kunna ersätta de sålda spelarna. Det skapas löneutrymme. Om till exempel den sålda spelaren hade 50 000 kr i månaden och säljs i juni så skapas det 300 000 i löneutrymme för resten av året som klubben kan fylla med ett kontrakt. Det vi vill är att vinster för sålda spelarkontrakt, ska bli grädden på moset och inte behöva täcka upp för driftunderskott.

Men det räcker till inte mer än ett kontrakt med en spelare från lägre divisioner eller från den egna akademin?
Också det stämmer. På så sätt främjar vi samtidigt talangutvecklingen i Sverige.
 
Men vad händer med driftresultatet 2015? Om klubben väntar till efter årsskiftet med att använda transfervinsten och värva en ersättare så skapas det rimligen ett negativt resultat i driften under 2015? Sign-on bonusen belastar då 2015 års driftresultat. Och säljer inte klubben några spelare under 2015 så blir det dessutom ett negativt resultat på den nedersta raden. Hur tacklar ni det? 
*tystnad*

Alltså, vad händer med driften 2015?
Vi återkommer med en ny regel som löser detta, om ett år.

Vem betalar i slutändan för Nationalarenan?

SvFF har presenterat sin årsredovisning för verksamhetsåret 2013. Som förväntat puttrade det på fint i medierna. Det finns en del intressant information som är värd att bena ut. Framför allt tycker jag att det är viktigt att försöka se helhetsbilden och inte enbart fokusera på det senaste årets resultat isolerat. Till exempel bör vi jämföra förbundets koncernbalansräkning nu med hur den såg ut innan arenaaffärerna. Tittar vi på långfristiga skulder och eget kapital så ser vi att förbundet fortfarande har ca 75 miljoner kronor i eget kapital mer och till godo jämfört med åren innan arenaaffärerna. 
Under 2014 kommer balansräkningen att minska eftersom en kortfristig skuld till finansinstitut ska betalas. Den minskade balansräkningen stärker soliditeten (allt annat lika). Datakälla: SvFF:s årsredovisningar 2006-2013

Också vad gäller rörelsekapital (omsättningstillgångar inklusive kassa minus kortfristiga skulder) – vilket egentligen är mer intressant eftersom det är det som finansierar den dagliga verksamheten – så var det också större vid 2013 års utgång än vad det var före arenaaffärerna. Det handlar om cirka 75 miljoner kronor mer i rörelsekapital. Min gissning är att dessa extra miljoner till största del kommer att gå åt att täcka förbundets del av 2014 års förluster i Swedish Arena Management. Därefter tar Lagardère Unlimited Stadium Solutions över driften av arenan med allt vad det kommer innebära avtalsmässigt.
SvFF rörelsekapital (omsättningstillgångar inklusive kassa minus kortfristiga skulder) . Kassan stärkt för att kunna möta utbetalningar. Datakälla: SvFF:s årsredovisningar 2006-2013
 

Vi kan också se att förbundets borgensförbindelse har minskat i och med affären med Folksam. Det avser förbundets del av borgen för det extralån som togs upp i och med att kostnaden för arenan plötsligt ökade. För övriga lånestockar har förbundet ställt sina aktier i arenafastigheten som säkerhet. 

Några utestående frågor:

För det första, hur finansieras de 20 miljoner årligen som förbundet räknar med att behöva skjuta till de närmaste åren? Mest sannolikt kommer dessa pengar från den kraftigt ökade vinsten på de landskamper som förbundet arrangerar. Förbundet hyr Nationalarenan från Swedish Arena Management (Lagardère i framtiden) och arrangerar sina landskamper.


2013 var ett mycket bra evenemangssår för SvFF. Nettovinsten uppgick till 70mkr. Datakälla: SvFF:s årsredovisningar 2006-2013
Figuren ovanför visar kraften i Nationalarenan. 2013 var ett exceptionellt år med flera avgörande VM kvalmatcher (totalt 5 st). Så många starka evenemang kommer man inte alltid att ha. Vilket syns i 2014 års budget. Men trots att det bara finns två EM kvalmatcher (Ryssland och Liechtenstein) så är den förväntade vinsten från förbundets event större än åren på Råsunda. Framför allt är det EM/VM kvalmatcherna som är förbundets kassako.

Det stora problemet är dock att 20 miljoner kronor inte kommer att räcka för att täcka framtida förluster. Förlusten för driften av Nationalarenan är idag på lite drygt 200 miljoner årligen. Även om Lagardère troligen kommer att driva arenan mer effektivt så är det mycket naivt och tro att de gör det så pass bra att resultatet förbättras tillräckligt mycket. Enligt denna artikel är industrinormen att det krävs åtminstone 200 intäktsdrivande evenemang per år för att överhuvudtaget kunna närma sig lönsamhet. Det är ren utopi. Det hade det varit även om Nationalarenan hade varit den enda nya arenan i Stockholm, förstås. Det räcker med att titta på hur mycket SGA Fastigheter går med förlust årligen, och hur mycket förlusten minskade i och med att det mer effektiva AEG tog över driften av Globenarenorna.

Precis som Dan Persson på Idrottensaffarer.se så tror därmed att den senaste affären med Lagardère bara är ett steg närmare en större omstrukturering av fastighetsaffären. Precis som förbundets affär med Folksam var.

För det Folksam gjorde är att de för 100 miljoner kronor köpte preferensaktier i det nya samägda bolaget Cooperante AB. Preferensaktien ger Folksam företräde till den utdelning (företrädet gäller utdelning upp till 100mkr plus ackumulerad ränta) som Cooperate kan få från Arenabolaget i Solna (fastighetsbolaget) för sitt 11 procentliga aktieinnehav i det. Alltså handlar det om lite drygt 1/10 av arenafastighetens vinster.

Men någon utdelning kan det naturligtvis inte bli tal om förrän arenan är tillräckligt lönsam så att både Lagardère och fastighetsbolaget kan tjäna pengar. Det är en omöjlighet så länge inte finansieringen av arenafastigheten struktureras om.

Vi kan därmed förvänta oss fler presskonferenser och mediauppbåd också i framtiden.

Men när lugnet till slut väl har lagt sig är ett inte helt otroligt scenario att förbundets balansräkning ser ut ungefär som under de sista åren av Råsunda-eran. Resultatet skulle då bli att förbundet kan tjäna mer pengar som hyresgäster på Nationalarenan än vad man gjorde som ägare av Råsunda och marken den stod på. Lyckas man med det så finansieras hyresaffären genom avyttring av ägandet av Råsundamarken.

Blir utfallet som sådant så bör debatten handla om alternativkostnaden. Det vill säga, hade Råsundamarken kunnat användas på ett bättre sätt av förbundet. En inte helt okomplicerad frågeställning eftersom det var mycket politik inblandat längs processen.

Samma diskussion behöver nog tas från skattebetalarnas perspektiv. Politikerna menar förstås att Nationalarenan skapar tillväxt och arbetstillfällen i Solna. Det är sant. Men det är också sant att all näringsverksamhet skapar detsamma. Så detsamma gäller alternativkostnaden även i detta fallet. Hade skattebetalarnas pengar kunnat investeras i andra aktiviteter i kommunen som hade kunnat göra större nytta? Den som inte tycker det bör nog börja med att ställa sig frågan hur alla de städer runt om i världen som inte har byggt nya arenor har kunnat växa? Men innan man tar den diskussionen så ska vi kanske vänta på hur stor notan för skattebetalarna blir till slut. För erfarenheten från arenavärlden säger att det nästan alltid är skattebetalarna som i slutändan får betala. Varför skulle det bli annorlunda i detta fallet?