Idag uppmärksammas frågan om den så kallade 51 procentsregelns vara eller icke vara. Tyvärr blir debatten som vanligt lite väl onyanserad. Det är egentligen ganska naturligt eftersom förändringar skapar osäkerhet om vad som komma skall.

Jag läste en profetia om att ett par klassiska klubbar skulle gå i konkurs inom en inte alltför avlägsen framtid så fort som 51 procentsregeln skulle avskaffas. Man kan dock fråga sig hur Örgryte som är en av landets mest traditionsrika fotbollsklubbar kunde lyckas med det innan en sådan reform.

En annan föreställning är att allsvenskan skulle bli mer ojämn. Också det är långt ifrån säkert. Om vi tittar i Tyskland där det finns en 51 procentsregel så märker vi att Bayern München – tack vare uteblivna kapitalinvesteringar i andra klubbar – lugnt och metodiskt kan ta hand om majoriteten av de nya resurser (finns beskrivet här) som skapas i Bundesliga. Denna säsong syns denna allokering av resurser också mycket tydligt i tabellen. 15 poängs ledning och 57-7 i målskillnad efter 22 omgångar gör Bundesliga till en av de minst spännande i Europa i kampen om mästerskapet. I Norge dominerade Rosenborg under väldigt många år och vann ligan 13 år irad, mellan 1992 och 2004. När fotbollen väl började kommersialiseras lockades nya investerare till de andra norska klubbarna. Deras investeringar bidrog i allra högsta grad till att Rosenborgs dominans bröts. Rosenborg är dock än idag medlemsägt och lyckas vinna en titel från tid till annan.

Att det är de stora och etablerade klubbarna i Sverige som rasar mot en reform är därför inte särskilt oväntat. Monopolister skriker alltid högst när deras monopol ska tas bort från dem. I det här fallet handlar monopolet om makt och resurser. När frågan diskuteras talas det mer eller mindre enbart om vad de största klubbarna och deras intressenter tycker. Vore det inte mer intressant att få höra röster från de tusentals andra fotbollsföreningar ute i landet och vad de har att säga om saken? Det är trots allt de som är i allra störst behov av mer resurser.

Efter förlusten i FA Cupen mot Blackburn är Arsene Wenger ifrågasatt än en gång. Känslan är att fler och fler kräver hans avgång och det finns de som menar att Wenger kommer att bli av med jobbet om Arsenal åker ur Champions League mot Bayern München. Jag är långt ifrån säker på det.

För det första bör vi ställa oss frågan om Wenger och hans Arsenal verkligen har misslyckats? Från ett sportsligt perspektiv har vi kunnat se stadigt vikande resultat och något som skulle kunna kallas för en långsam smygsänkning av ambitioner. Men är det ett problem för klubbens styrelse?

Mätt i finansiell avkastning har klubben nog inte varit så lönsam som den är nu. Som jag skrev i detta blogginlägg så har Arsenals årliga avkastning på det egna kapitalet i genomsnitt varit 12.85% under den senaste treårsperioden. Detta kan jämföras med 12.14% under de tre åren 2007 till 2009 samt 7.49% mellan 2004 och 2006.

Så länge som managern och VD:en klarar av att leverera en avkastning på eget kapital som överstiger 10% så misstänker jag att de kan rättfärdiga de sportsliga prestationerna hos sin styrelse. Det har tidigare funnits ett stort problem och det är att en placering i Premier League som inte är tillräckligt bra för att kvalificera klubben till Champions League kostar ungefär £30 miljoner kronor i uteblivna intäkter. Men detta problem är mer eller mindre eliminerat nu. Förvisso kostar det fortfarande lika mycket att inte kvalificera sig till turneringen. Denna kostnad täcks dock i sin helhet och säkert mer därtill av Premier Leagues nya finansiella regelverk som tillsammans med Premier Leagues kommande TV avtal skapar fantastiska möjligheter till finansiell avkastning. Eftersom klubbarna under kommande år bara får öka sina personalkostnader med £4 miljoner pund så kan majoriteten av de cirka £35 miljonerna som Arsenal kommer att öka sina TV intäkter med kunna rinna ner till den nedersta raden.

Premier Leagues nya finansiella regelverk gör det möjligt för klubbarna att öka sin finansiella avkastning utan att förbättra sina prestationer. Det är inte helt otroligt att Arsenal kan positionera sig som en klubb som på längre sikt slåss om fjärdeplatsen tillsammans med Liverpool och Tottenham. Och göra en lönsam affär av det. Om man tittar efter så är det ju faktiskt ganska exakt så som Stan Kroenkes verksamheter i MLS, NBA, NHL och NFL drivs.

Klubbens supportrar har länge väntat på de finansiella regleringarna. Ironiskt nog är det så att klubbledningarna i ligan till en viss del har reglerat bort kostnaden för misslyckanden. Nog bör man vara försiktig med vad man önskar sig.

För cirka fem år sedan var allsvenskan den – mätt i resurser – mest jämlika ligan i Europa. Det nya TV avtalet som SvFF sålde inför säsongen 2006 ökade de allsvenska klubbarnas intäkter med närmare 85 miljoner. Det innebar att de centrala avtalens andel av de totala intäkterna ökade dramatiskt. Med den mycket jämlika distributionsnyckel som praktiseras i allsvenskan förändrade det konkurrensförutsättningarna i ligan.

Enligt Uefas senaste European Club Licencing Benchmarking Report som avhandlade säsongen 2011 kan vi dock se att allsvenskan har blivit lite mindre jämlik. I alla fall i ett Uefa perspektiv. Figuren visar de fyra största klubbarnas spenderade pengar på personalkostnader och transferutgifter i relation till de övriga tolv klubbarnas dito. 

saxat från: Uefa European Club Licencing Benchmarking Report 2013

En anledning till att allsvenskan har blivit lite mindre jämlik är att de centrala intäkternas andel av ligans totala rörelseintäkter (exklusive spelartransfers) har minskat. Flera klubbar har ökat sina egna intäkter samtidigt som intäkterna från sändningsrättigheterna inte ökade alls under den förra upphandlingen inför säsongen 2011.

Det har minskat de mindre klubbarnas nytta av den jämlika distributionsnyckeln. Polen som till exempel har en mindre jämlik distribution av sändningsrättigheter (tillämpar 50% av TV intäkterna lika till alla klubbar) än allsvenskan har en mer jämlik liga enligt Uefas sätt att mäta. Det tack vare att sändningsrättigheterna motsvarade närmare 40 procent av Ekstraklasas totala intäkter under 2011. 
 
Figuren nedanför visar utvecklingen i de centrala avtalens andel av allsvenskans totala intäkter (exklusive spelartransfers). Vi ser att allsvenskan är på väg mot de gamla nivåerna som rådde innan 2006. 

Kanske var de mindre klubbarna för giriga när de argumenterade för en jämlik distributionsnyckel då. Modellen gav få incitament till utveckling av den allsvenska produkten vilket i slutändan ledde till ett dåligt nytt TV avtal 2011. TV bolagen värderade andra premiumsporträttigheter högre. Den förmögenhet som distribueras inom allsvenskan blev därmed mindre i relativa tal.

datakälla: svenskfotboll.se (jacket i kurvan 2010 beror på att publikintäkterna minskade med ca 50mkr bla pga den tidiga starten i mars)

Har man lärt sig något? När sändningsrättigheterna för allsvenskan ska ut till försäljning igen om ett par år kommer vi nog trots allt att se två krafter ställas mot varandra. De klubbar som inte har särskilt stora intäkter och som därmed helst vill sälja så mycket makt till TV bolagen att intäkterna från sändningsrättigheterna blir så höga som bara är möjligt (rationalen beskrivs i detta blogginlägg).

De klubbar som däremot har lyckats skaffa sig moderna faciliteter för matchdagen vill nog däremot helst kunna utnyttja dessa och borde rimligtvis inte vilja ge ifrån sig för mycket makt över till exempel schemaläggning av matcher. Framför allt inte eftersom den största delen av de högre intäkterna från sändningsrättigheterna tillfaller andra klubbar.

Kanske kommer vi att få se klubbar som kommer att ta en strid över kontrollen av sina egna sändningsrättigheter. Precis som när storklubbarna för ett par år sedan bröt sig loss från det centrala avtalet med Aftonbladet. 

Den nya teknologin har kraftigt ökat utbudet av distributionskanaler för rörlig bild. Fortsättning lär följa.

I torsdags kunde vi läsa om att klubbarna i Premier League nu har kommit överens över ett system med finansiella restriktioner. Jag har uppmärksammat processen i detta inlägg där jag gick igenom motiven bakom mekanismen och i detta inlägg där jag skrev om att klubbägarna – tack vare ett finansiellt regelverk – kunde komma att tjäna £450 miljoner, per säsong. 

För snart en månad sedan skickade tjänstemännen hos ManUtd, Arsenal, Liverpool och Tottenham ett brev till Premier Leagues VD Richard Scudamore i vilket de underströk att ansträngningarna för att få fram ett regelverk inte var tillräckliga. De fyra klubbarna krävde lika strikta regler som Uefa har i sin nya modell. 

Jag tror de fick ett för dem ännu mer gynnsamt utfall. Premier Leagues nya regelverk har marknadsförts med att det tillåter ett underskott i resultaträkningen på £105 miljoner över tre år. Ligans VD säger att denna nivå ger klubbägarna en möjlighet att fortsätta investera, men till en viss gräns. Men begränsningen på £105 miljoner är inte själva essensen i regelverket. Detta tak finns i första hand till (förutom symboliken) för att de klubbar som idag redovisar ett underskott inte ska behöva minska sina utgifter. Kärnan i regelverket är de reglerade löneökningarna som klubbarna tillåts att ha. Denna restriktion omfattar den majoritet av klubbar i Premier League som har personalkostnader som överstiger £58 miljoner. Det nya TV avtalet som träder i kraft från och med den kommande säsongen kommer att ge klubbarna nya intäkter i intervallet £20m till uppemot £40m beroende på tabellplacering och exponering i TV. Från dessa nya intäkter kommer endast £4 miljoner att kunna användas till ökade personalkostnader under den första säsongen (2013-14). Ytterligare £4 miljoner under 2014-15 och £4 miljoner till under säsongen 2015-16. 

Däremot kommer klubbarna att kunna öka sina personalkostnader ifall de förmår att öka sina intäkter under matchdagen eller från sina marknadsaktiviteter. Inga ägartillskott är tillåtna för att användas till en ökning av personalkostnaderna. Det betyder att klubbar med starka varumärken får en mycket stor fördel gentemot övriga. Tabellen nedanför visar ett exempel på hur relationen mellan Manchester United och Arsenal påverkas av regelverket. Jag har tagit de senast publicerade årsredovisningarna som avser säsongen 2011-12. I tabellen ser vi klubbarnas intäkter, totalt och nedbrutet i de tre intäktskategorierna. Längs till höger ser vi personalkostnaderna.

Nedanför de översta raderna har jag sedan gjort en ny beräkning av intäkterna. Jag har adderat £35 miljoner från det nya TV avtalet. Och under hösten har både ManUtd och Arsenal tecknat nya sponsoravtal. ManUtd:s nya avtal med GM ger klubben £50 miljoner per säsong vilket är en ökning med £30 miljoner jämfört med det nuvarande avtalet med Aon. Arsenals nya kontrakt med Emirates ger klubben £30 miljoner per säsong, en ökning med £24 miljoner. Det betyder att ManUtd kan öka sina personalkostnader med ytterligare £30 miljoner och Arsenal med £24 miljoner. ManUtd:s starkare varumärke ger klubben en större kapacitet i relation till Arsenal för att kunna locka till sig bättre spelare. Samma förhållande gäller naturligtvis mellan Arsenal och alla de klubbar som har ett svagare varumärke än Londonklubben.

Det som gör regelverket oerhört gynnsamt för dessa två klubbarnas ägare är att de inte kommer att behöva använda alla nya pengar från kommersiella avtal för att genom högre spelarlöner säkerställa sin sportsliga nivå. Tack vare att Arsenal inte kan öka sina kommersiella intäkter i samma takt (svagare varumärke) som ManUtd så kan intäkterna från ManUtd:s nya kommersiella avtal i en större utsträckning gå tillbaka till ägarna. Ett liknande förhållande gäller mellan Arsenal och andra klubbar.

Hur mycket det är värt känner vi till redan idag. ManUtd är noterade på börsen i New York. Sedan Premier League i torsdags presenterade huvuddragen i regelverket har klubbens aktie rusat från $17.11 till $18.66. Det betyder att Glazers och de övriga aktieägarnas förmögenhet har ökat med $253 miljoner (£160m). Men regelverket är mer värt än så. 

Marknaden visste sedan tidigare om processen på att fram ett sådant. De fyra storklubbarnas brev till Premier League blev offentligt för allmänheten 13:e januari. Precis innan denna händelse handlades ManUtd:s aktier på $14.43. Sedan dess har aktieägarnas förmögenhet ökat med $692 miljoner (£435m). Med ett avkastningskrav på 10% motsvarar det £43 miljoner högre vinst än plan, per år i all evighet. 

Denna värdeökning har inte skett genom att klubben har förbättrat sin verksamhet. Det är en överföring av förmögenhet från andra. ManUtd har med hjälp av ett antal andra klubbar lyckats påverka de ekonomiska och juridiska förutsättningarna på marknaden, så kallad rent-seeking. I alla fall tills konkurrensmyndigheterna har fått säga sitt.

Igår presenterade Uefa sin årliga rapport över det europeiska fotbollslandskapet. Rapporten avser år 2011. En figur som överraskade mig väldigt mycket den som visade sammanställningen över hur lönsamma (mätt i pengar) ligorna är. Under en längre tid har vi matats med information om hur katastrofal den ekonomiska hälsan är i spanska La Liga. Klubbarna i La Liga har stora skulder och framför allt är skatteskulderna mycket höga. I utgången av 2011 uppgick de obetalda skatteskulderna till €752 miljoner.

Döm av min förvåning när jag såg att åtta klubbar i La Liga redovisade svarta siffror på den nedersta raden under året. Ligan visade förvisso en sammanlagt förlust men den var mindre än 10% av omsättningen. Det är till exempel mer än hälften så lite som klubbarna i Serie A redovisade. 

Det övre diagrammet visar de olika ligornas samlade resultat på den nedersta raden i förhållande till de samlade intäkterna. Det nedre diagrammet visar antalet klubbar i olika lönsamhetsintervall. 

Saxat från: Uefa club licensing benchmarking report

Överinvesteringarna i den spanska ligafotbollen är med andra ord långt ifrån värre än vad de är i andra ligor. Problemet i Spanien handlar snarare om dålig skattemoral. Klubbarna har finansierat sig via skattesedeln eftersom skattemyndigheterna inte har vågat sätta hårt mot hårt och kräva in pengarna. Klubbarna har därför helt enkelt sett skattebetalarna som vilken intäktskälla som helst. Fram till i år. I november lät de spanska myndigheterna meddela att man på mindre än ett år hade lyckats samla in så mycket som €133 miljoner från klubbarna vilket är mer än 1/6 av de samlade skatteskulderna. Så pengarna verkar ju finnas där, trots allt.

Det fanns sju klubbar som under 2011 redovisade förluster som var mellan 10% och 20% av omsättningen. Det är mycket och figuren nedanför visar också att 4 av klubbarna i La Liga hade ett negativt eget kapital där skulderna uppgick till uppemot 150% av tillgångarna. Men samtidigt fanns det 2011 tolv klubbar vars tillgångar var större än skulderna.

Hypotesen om att det är den ojämna distributionen av TV intäkterna som är orsaken till spanska klubbars finansiella förfall är direkt felaktig. Bilden visar att det finns ligor i vilka intäkter delas mer lika (till exempel Holland och Polen) där klubbarna har större finansiella bekymmer. 

Problemen löses inte med att ge överspenderande klubbar mer pengar. Erfarenheten säger att skulderna hos dessa klubbar ökar, istället för att minska.

Saxat från: Uefa club licensing benchmarking report

I somras skrev jag i detta blogginlägg om att Deloitte hade gjort ett test på klubbarna i Europa där totalt sex klubbar inte skulle uppfylla Uefa:s ”break even” kriterier under Financial Fair Play regelverket.

Financial Fair Play konceptet består av fler kontrollverktyg än ”break even” kriteriet. Utöver det det ska klubbarna även ha ett positivt eget kapital samt inte ha förfallna skatteskulder, förfallna skulder till andra klubbar eller till spelare. Med förfallna skulder menas skulder som förväntas vara reglerade enligt plan men som av olika anledningar inte har blivit betalda.

Break even kriteriet har ännu inte kommit in i skarpt läge. De andra kriterierna har Uefa redan sanktionerat klubbarna på. I höstas straffade Uefa totalt 23 klubbar som inte hade reglerat sina skulder i tid. Jag har nämnt det i detta blogginlägg.

Vad gäller ”break even” kriteriet så har Uefa nu gjort en simulering på alla de 654 klubbarna som finns i de högsta divisionerna i Europa och huruvida dessa klubbar skulle förhålla sig till reglerna om de redan hade varit i kraft. Simuleringen baseras på de finansiella resultaten under tre år: 2009, 2010 samt 2011. Enligt denna simulering skulle 20 klubbar (motsvarar 3% av 654 klubbar) inte klara av att möta ”break even” kriteriet, även om deras ägare skulle skjuta till pengar. 65 klubbar skulle klara sig ifall deras ägare skulle täcka upp underskotten med upp till €45 miljoner.

335 klubbar var inte tillräckligt stora för att omfattas av ”break even” kriterierna. 170 klubbar hade ett överskott i sina böcker och 64 klubbar hade ett tillåtet underskott, det vill säga upp till €5 miljoner över treårsperioden.

Saxat från: Uefa Club Licencing Report

Av de drygt 200 klubbar som kvalade till Uefa:s turneringar är det 14 klubbar som till årets säsong inte hade klarat av kriteriet. 13 av dessa klubbar nådde gruppspelet i antingen Champions League eller Europa League. Ytterligare 32 skulle bryta mot reglerna om de inte skulle erhålla kapitaltillskott.

Uefa har inte namngett de klubbar som inte hade klarat ”break even” kriteriet. Däremot så vet vi om att ManCity, Chelsea, Inter, Juventus och Milan redovisade alla stora förluster under 2011 som alla översteg €50 miljoner. Barcelona bytte president och hade därmed sin traditionsenliga ”Big Bath” med en förlust på nästan €80 miljoner för att under säsongen 2011-12 redovisa rekordvinst på €40 miljoner.

Viktigt att komma ihåg är att Uefa:s simulering ger en ganska intetsägande bild av hur många klubbar som skulle falla offer för reglerna. Anledningen till det är att regelverket inte gällde under de år som man har baserat simuleringen på. Klubbarna hade därför inget regelverk att förhålla sig till när de skrev sina redovisngar. Under dessa år gavs klubbarna också extra incitament att salta sina kostnader och på så sätt redovisa extra stora förluster för att sedan kunna visa bättre siffror under de år när ”break even” kriteriet går in i ett skarpt läge. Säsongen 2011-12 är det första året som kriteriet börjar mätas på. Och redan idag har vi kunnat se förändrat redovisningsbeteende. På ett mirakulöst sätt redovisade t.ex. Chelsea för första gången sedan Roman Abramowich tog över och mycket passande nog ett överskott i sina böcker.

Med tanke på att det är förhållandevis få klubbar som bröt mot ”break even” kriterierna under denna simulering så borde det innebära att regelverket knappast kommer att ha någon större märkbar effekt på hur klubbarna drivs. Det kommer att bli en hel del extra adminsitration vilket gör revisionsfirmorna glada. Regelverket har däremot ett förebyggande syfte för att vi inte ska få se ett nytt Chelsea eller Manchester City.

Det är mycket goda nyheter för de idag etablerade toppklubbarna i Deloitte Football Money League som därmed löper mindre risk att möta obekväm konkurrens. Det återstår att se ifall det kommer att fungera i praktiken. Jag är mycket nyfiken över hur Uefa kommer att hantera Paris Saint Germain som omöjligtvis kan komma att möta reglerna utan att ”fuska”.

I torsdags presenterade Deloitte sin årliga ranking av de 20 mätt i intäkter största klubbarna i världen under säsongen 2011-12. Varför är detta intressant? Av den enkla anledningen att det är klubbarnas intäkter som till största del finansierar deras spelartrupper. Majoriteten av klubbarna i Football Money League är framgångsrika i sina respektive ligor samt Champions League och man är det till största del tack vare storleken på sina intäkter. Figur 1 visar rankingen och storleken i de tre olika intäktsklasserna för respektive klubb.

Figur 1 (klicka på bilden för högre upplösning)

I figur 2 har jag gjort en överblik över hur de totala intäkterna för gruppen om de största 20 klubbarna har utvecklats under de senaste åtta åren. Det är mycket tydligt att toppen på fotbollspyramiden fortsätter att växa mätt i intäkter, lågkonjunkturen till trots. De fyra största klubbarnas andel av intäkterna i denna grupp ligger idag på 36% vilket kan jämföras med de 31% som de hade 2005. Den ökade marknadsandelen beror på att de fyra största klubbarna har globalt starka varumärken och därför kan kapitalisera det i takt med att bland annat Asien blir rikare.

Figur 2 (klicka på bilden för högre upplösning)

I figur 3 har jag räknat ut den marknadsandel som respektive liga har i Deloittes Money League. Många har noterat Bundesligaklubbarnas förbättrade resultat i det internationella cupspelet. Det är en mycket förväntad utveckling enligt det blogginlägg som jag skrev för ganska exakt fyra år sedan. I figuren nedan kan vi se att Serie A och Bundesliga tillsammans har haft en marknadsandel på 36%. 2005 hade de italienska klubbarna 27.3% av Money League marknaden och Bundesliga 9.2%. 2012 har Bundesliga ökat sin marknadsandel till 17.6% på Serie A:s bekostnad som minskat till 18.6%.

Figur 3 (klicka på bilden för högre upplösning)

Real Madrid och Barcelona har tillsammans närmare 21% i marknadsandel. Dessa två klubbar är också La Ligas enda representanter i Money League. Jag läste att en tjänsteman på Deloitte menar att det beror på distributionen av TV intäkter. Men det är långt ifrån sanningen. Real Madrid och Barcelona har tillsammans cirka 40% av de TV intäkter som klubbarna i La Liga tillsammans genererar. Men saken är den att distributionen av de andra intäktsklasserna är ännu mer ojämnt fördelade. Real och Barcelona har tillsammans 57% av ligans matchdagsintäkter och hela 65% av ligans kommersiella intäkter. De andra spanska klubbarna är helt enkelt inte tillräckligt stora. En förändring i sättet att distribuera TV intäkter på skulle påverka La Ligas marknadsandel på liknande sätt som samma reform har gjort på Serie A.

Från och med nästa säsong, det vill säga 2013-14 så aktiveras nya TV avtal som Premier League och Bundesliga har sålt under det senaste året. För klubbarna i Premier League kommer det att innebära mycket kraftiga ökningar i intäkter. Figur 4 visar hur årets Football Money League skulle se ut om dessa TV avtal hade aktiverats redan till säsongen 2011-12. Anmärkningsvärt är att en förhållandevis liten klubb som Fulham kan komma att höra till världens till intäkter 20 största klubbar.

Figur 4 (klicka på bilden för högre upplösning)