Sir Alex Ferguson vs överinvesteringar

Manchester City har visat styrka under de inledande omgångarna av Premier League. Många har ifrågasatt klubbens galaktiska investeringar denna sommar.

Personligen gillar jag läget och det faktum att vi kanske, kanske äntligen kan få ett skifte bland topp 4 klubbarna. Något som inte hade varit möjligt ifall fotbollen redan hade infört regleringar med syfte att begränsa storleken på investeringar i talang. För talang är något som de marknadsledande klubbarna redan har idag och knappast det som man skulle lämna ifrån sig för centralt reglerade transfersummor.

Skulle City nu lyckas med att slå sig in i den absoluta toppen gör man om den resa som Manchester United en gång gjorde under sir Alex Fergusons inledande period som manager. En resa som innebar att Manchester United tog över stafettpinnen från Liverpool som var den då dominerande klubben i den högsta engelska ligan.

I de flesta fall brukar stora investeringar i talang föregås av ägarbyten alternativt som i Real Madrids fall, ett presidentskifte. I ManU:s fall handlade det istället om ett ägarbyte som gick i stöpet.

Under Alex Fergusons första hela säsong (1987-8), spenderades hyfsat respektabla £2.5 miljoner på spelartransfers. Året efter präglades däremot av en mycket åtstramad budget där endast £0.2m investerades i spelartransfers.

Sir Alex var irriterad över transferrestriktonerna. Det var inte något som han hade förväntat sig den dagen han skrev på för klubben. Läget förändrades dock under våren och sommaren 1989. Sedelpressarna gick på högvarv och Ferguson spenderade på den tiden sanslösa £8 miljoner. Gary Pallister, Neil Webb, Paul Ince, Mike Phelan samt Danny Wallace värvades till klubben.

För att få ett perspektiv över beloppets storlek kan vi sätta det i relation till klubbens dåvarande omsättning från rörelsen som 1989/90 uppgick till £11.5 miljoner.

Omräknat till ManU:s omsättning 2008, skulle det innebära spelarinvesteringar motsvarande £200m (2.3 miljarder kr). Pratar vi i Real Madrid termer skulle det motsvara investeringar på €254m (2.6 miljarder kr).

Men varför fick den dåvarande klubbägaren helt plötsligt för sig att lätta på lädret? Det finns de som hävdar att det enbart berodde på att Martin Edwards redan hade förhandlat fram en försäljning av klubben och inte längre hade några som helst incitament att strama åt budgeten.

Under augusti samma år offentliggjordes nämligen att Edwards hade kommit överens med Michael Knighton om en försäljning av ManU för £20 miljoner. I oktober sprack dock den affären efter att Knighton misslyckades med att resa kapital för att finansiera uppköpet.

Manchester United lyckades efter ett par år ta steget och etablera sig som den starkaste klubben i Premier League. Och så småningom även den mest lönsamma fotbollsverksamheten på jorden.

Varför är detta intressant?
Hade det funnits regleringar som begränsade investeringar i talang på den tiden det begav sig, hade Liverpool ges betydligt bättre möjligheter att kunna fortsätta sin dominans. Hur kul hade det varit?

Och säga vad man vill om Real Madrids och Barcelonas miljardsatsningar men dessa har de facto bidragit till en potentiell förbättring av tävlingsbalansen i den absoluta toppen av fotbollens värdekedja. Real har från Manchester United förvärvat många talangenheter och gett klubbens konkurrenter i Premier League en hjälpande hand.

Och kanske får vi 2010 se så lite som två engelska lag i semifinalerna av Champions League. Vilket bara det blir fan så mycket roligare.

Vilka är de klubbar och klubbägare som gynnas av regleringar? Ja just det, de som redan har nått toppen, just genom stora investeringar, men som mer än gärna ser till att ingen annan ska få samma möjlighet att göra om den resan. Och så naturligtvis de som äger fotbollsklubbar i profitsyfte.

Naturligtvis kommer inte alla klubbar som köper spelare dyrt att lyckas. Taskigt management har straffat och kommer fortsätta att straffa fotbollsklubbar, precis som det straffar alla andra företag.

Steinbrenner vs revenue sharing

New York Yankees ägs av George Steinbrenner. Klubben som tävlar i Major League Baseball, är enligt Forbes den femte högst värderade sportklubben på jorden ($1.3 miljard).

Utöver en generell revenue-sharing-modell har MLB, i sin jakt på jämn tävlingsbalans, även en modell med competitive balance tax. Rent konkret innebär det att NY Yankees under 2008 betalade 40% i competitive balance tax på intäkter överstigande $155 miljoner.

Steinbrenner äger även YES Network, en regional TV kanal som sänder NY Yankees matcher. 2001 tecknade YES ett avtal med NY Yankees som gav kanalen sändningsrättigheter till klubbens matcher under de kommande 30 åren. Avtalet var värt $55 miljoner per år.

Det nya TV-avtalet godkändes av ligaorganisationen eftersom det låg i nivå med Yankees tidigare avtal med MSG Networks. Det talades dock om att MSG, som fram till dess i stort sätt hade monopol på sport i regionen, var beredda att bjuda upp mot $100 miljoner per år för att inte förlora produkten. Sanning eller rykten?

Faktum är i alla fall att Steinbrenner finansierade YES Networks tillväxt genom att sälja 40% av bolaget till externa investerare. Värderingen av bolaget uppgick då till $850 miljoner vilket egentligen säger det mesta om marknadsvärdet på Yankees sändningsrättigheter och att det var betydligt högre än $55m per år.

Modellen är lika enkel som den är smart. Att minimera NY Yankees intäkter och därmed bidrag till konkurrenterna i MLB och istället maximera aktieägarvärdet i YES Network.

Och fler klubbar har anammat, bland annat Red Sox, Los Angeles Dodgers, Chicago Cubs.

Så, vad vill jag ha sagt med det?
UEFA med Michel Platini i spetsen håller på och skissar på olika modeller med regleringar i syfte att bl.a. begränsa överinvesteringar i talang.

Steinbrenners drivkraft är profitmaximering. Men hade han istället velat maximera klubbens sportsliga prestation skulle vi kanske se den största talangen i ligan lockas till Yankees med hjälp av ett ”extra-knäck” på YES Networks.

Eventuella regleringar från UEFA kommer att inspirera till nya kreativa lösningar i fotbollseuropa. Fotbollens centralorganisationer är nämligen mästare på att bygga modeller vars konsekvenser så småningom dyker upp till ytan och blir svårhanterliga.

UEFA:s produkt Champions League är en modell som ökat klyftorna mellan de rika och fattiga klubbarna i fotbollseuropa, kanske det enskilt största bidraget till dagens obalanser.

”Home grown player” är en annan modell där konsekvenserna nu börjat komma upp till ytan och där vi den senaste veckan sett flertalet exempel på anklagelser och pajkastning avseende tveksamma metoder i samband med spelartransfers i ung ålder.

osynliga handen noterar #5 – HAPM

Hockey Asset Pricing Model, precis som europafotbollens motsvarighet FAPM, ser modellen ut att kunna antas även inom elitseriehockeyn. Det intressanta är annars enkäten angående ett lönetak. De klubbar som är för ett lönetak är rimligtvis de som har en lägre marknadsandel och som drabbas extra hårt av ”the arms race”. Ett lönetak skulle, precis som de större klubbarna menar, innebära ett större talangutflöde från toppklubbarna till utlandet. För dessa klubbar pratar vi om en minskad marknadsandel genom en jämnare tävlingsbalans samt en försämrad produkt mätt på kvalitat. Vi skulla få en än tydligare omvänd draft”.

Att vi får se ett lönetak i dagens elitserieformat är lika troligt som att vi skulle få se elitprojektets mål uppnås. Det vill säga att åtminstonde ett allsvenskt lag skulle spela kvartsfinal i någon av europacuperna våren 2010.

Elitserien har under en mycket lång tid upplevt en relativt (jmfr fotboll) svag konkurrens om den talang som finns att tillgå inom hockeyn. Det har fram till nyligen enbart varit NHL som befunnit sig högre upp i värdekedjan. Ett faktum som innebär att man, till skillnad från fotbollsallsvenskan har kunnat leverera en produkt av relativt hög internationell kvalitet.

KHL:s entré på hockeykartan är därför mycket intressant. Framför allt är det intressant att se hur elitseriens ledande klubbar nu aktivt ser över ligamodellen i syfte att försöka skydda sina intressen mot den ökade konkurrensen. Säga vad man vill om elitseriehockeyn och om förslagen där bland annat en utbrytarliga nämns som ett alternativ, men det vi ser är i alla fall en stark drivkraft från de större klubbarna. Något som vi inte sett skymten av i fotbollsverige och där idéerna och diskussionerna ligger på nivån där omläggning till höst/vår målas upp som den stora knäckefrågan.

Naturligtvis så är det så att talangen lämnar fotbollsallsvenskan för att få möjlighet att vända på fotbollsåret och få ett längre sommarlov.

Därför pratar man om samma saker IGEN i allsvenskan 2010!
Det vill säga hur allsvenskan bättre ska hävda sig i Europa.
Men det finns hopp, kanske blir det VM slutspel trots allt. Och då kan man finansiera ett nytt elitprojekt.

Fasta matchtider vs TV avtal

Det Canal+ direktsända derbyt Hammarby vs AIK den 25:e oktober blev en i raden av, under de senaste åren, många flyttade allsvenska matcher. Denna gång påverkas förvisso endast klockslaget som alltså har reviderats från 16.00 till 12.30. Det för att bättre passa ihop med Liverpool vs Manchester United som startar kl 15.

Jag köper Canal+ resonemang alla dagar i veckan. Bolaget har köpt rättigheterna av Kentaro och vill naturligtvis optimera sina tablåer i syfte att sälja så många abonnemang som möjligt.

Men hur påverkar detta ständiga roddande av speldagar samt avsparkstider klubbarnas match-day-revenues? Att spelschemat för den allsvenska hösten inte har kunnat läggas förrän alldeles nyligen kan inte heller vara optimalt, eller kan det? Frågan är naturligtvis hypotetisk men låt oss utveckla det hela lite.

Allsvenskan erhåller för femårsperioden 2006-2010 totalt 800 miljoner från det TV avtal Svensk Fotboll tecknade med Kentaro.

Ponera att priset för fasta speldagar skulle reducera ersättningen från sändningsrättigheterna med 200 miljoner över en femårsperiod. Vi pratar 40 miljoner per år och med tanke på den supersolidariska distributionsnyckeln blir det därför 2.5 miljoner per klubb plus/minus någon enhunka.

Frågan som direkt dyker upp är ifall inte fasta speldagar samt spikade starttider relativt enkelt, över en hel säsong, istället skulle kunna räknas hem i form av ökade match-day-revenues av klubbar vars intäkter från denna källa ligger kring nivåer på 15-30 miljoner. Framförhållning, planering, inlärning mm.

Det skulle i så fall kunna vara en potentiell trade. Problemet blir det förväntade motståndet från de subventionerade klubbarna. Låt oss återigen ta Trelleborg som ett exempel. Klubbens publikintäkter under 2008 landade som bekant på 3,8 miljoner. Trelleborg kan med andra ord offra 60% av sina publikintäkter men ändå gå vinnande under rådande regim. Nu slipper man göra det eftersom de klubbar som får flytta sina hemmamatcher är… just det, främst de vars match-day-revenues ligger kring nivåer på 15-30 miljoner.

Peer Group III – klapp klapp klapp.

Se upp för polska scouter

Har du någonsin sett en polsk talangscout? Om inte, så lär du snart få göra det på en arena nära dig. För snart är de allsvenska lönecheckarna lika slagkraftiga som de svenska kanonerna var vid Częstochowa. Året var 1655.

I slutet av juli 2012 springer Daniel Nordmark in på Baltic Arena iklädd Lechia Gdansks matchtröja i premiären av Ekstraklasa. På bänken i motståndarlaget Korona Kielce återfinns Anders Svensson som i bästa Piotr Skrobowski anda, halvskadad, mjölkar ur pengapåsen från sitt sista proffskontrakt.

Ernst & Young har nyligen sammanställt de polska ligaklubbarnas finanser. Under säsongen 2008/09 ökade Ekstraklasas totala intäkter med fantastiska 30% och ligan omsätter nu nästan lika mycket som den svenska. Eftersom intäkterna inte är lika jämnt fördelade som i Sverige omsätter de fyra största klubbarna i Polen helt plötsligt nästan 20% mer än dito i allsvenskan.

Det är främst det nya TV-avtalet som ligger bakom tillväxten. Ca 340 miljoner kronor per säsong under tre år betalar polska Canal+ tillsammans med TVP för sändningsrättigheterna till den polska högstaligan. Samtidigt finns det en jättepotential vad gäller ”match-day-revenues” som idag är klart underdimensionerade.

Men allsvenskan har redan under sommarens transferfönster fått känna på de nya polska finansiella musklerna. Fulham var länge intresserade av Wisla Krakows och Ekstraklasas tvåfaldiga skyttekung Paweł Brożek.

Premier League klubben sades vara beredda att slanta upp €2.5 miljoner. Wisla värderade dock sin striker och hans bidrag till klubbens fotbollsprodukt till ett värde av €3.5 miljoner. Det blev därför ingen affär och bara två dygn senare hade Fulham istället plockat sina blåbär i Kalmar. Brożek fortsätter att spela vidare i Polen åtminstone ett halvår till och Wisla Krakow har öppnat ligan starkt med fem raka segrar.

Ekstraklasa är på väg upp i värdekedjan. Allsvenskan sakta men säkert på väg ner mot Peer Group III.

De polska ligaklubbarnas omsättning i miljoner PLN enligt Ernst&Young. (PLN 1 ~ SEK 2.5). Notera att Legia Warszawas intäkter kraftigt minskat beroende av att man spelat på en byggarbetsplats mitt under pågående ombyggnad av arenan. Avser intäkter från matchdag, marknad samt TV rättigheter.

Transferfönstret är stängt

Guldåret 2008 gjorde Kalmar FF 70 mål. Sedan förra sommaren har klubben blivit av med talang som gjorde 55 av dessa mål samt levererade 28 assist. Totalt rör det sig om sju startelvespelare. Egentligen inga konstigheter men ändock beundransvärt att man fram till idag har lyckats med att nå en så pass hög tabellposition. Naturligtvis har resan underlättats av att det finns klubbar som kraftigt underpresterar och inte alls har lyckats med att hantera sin respektive spelaromsättning.

******************
Enligt Deloitte minskade Premier League klubbarnas transferomsättning med 10% jämfört med förra sommaren. Framför allt minskade importen av spelare till ligan. Personligen vill jag vänta ytterligare ett till två transferfönster innan vi ska se några större mönster. £95 miljoner behöver egentligen bara handla om två transfers. Och dessa kanske kommer nästa fönster istället. Men visst har den nya högre skatten för höginkomsttagare en inverkan.

Rimligtvis bör dock likviditeten i transfermarknaden minska nu. Klubbägarna känner naturligtvis av lågkonjunkturen och är inte beredda att skjuta till kapital i samma utsträckning som tidigare. Manchester City har denna sommar hållit likviditetsnivåerna uppe.

http://plus.cnbc.com/rssvideosearch/action/player/id/1236539248/code/cnbcplayershare

the new football economy


Fotbollens etablerade sockerpappor Roman Abramovich, Silvio Berlusconi och Massimo Moratti har det senaste året upplevt en betydligt hårdare konkurrens från nya storfräsare med än större plånböcker.

De har fått smaka på sin egen medicin och då är Championship Manager IRL inte lika roligt att spela längre. Så nu springer man naturligtvis till Michel Platini och på bara knän ber om hjälp.

De stora vinnarna om nu verktygslådan blir verklighet och kommer på plats?
De profitmaximerande klubbarna som kommer att se priset på talang sjunka och sina vinstmarginaler att öka.

Corporate governance kartan målas om, fler klubbar börsnoteras men FAPM kommer fortsätta att gälla. Det vill säga, klubbar med störst resurser kommer att få uppleva störst framgång.

Total makeover

Hade någon i oktober 2005 (öppna länk) sagt att Djurgården inom loppet av fyra år skulle vara i det ekonomiska läget man befinner sig i idag hade majoriteten garvat läppen av sig.

Det har gått fort, men så skör är den allsvenska framgångssagan. Ni har kunnat följa resan på den osynliga handen.

Kommer man att klara av situationen? Chanserna är extremt goda till att lyckas. Även om vi säkerligen kommer att få se tabloiderna och få möjligheten att kapitalisera både en och fler gånger.

Nästa kandidat till en total makeover?
Jodå, det finns en, mer än så säger jag inte.

Rasmus Elm och marknadsvärden

Rasmus Elms flytt från Kalmar FF till holländska AZ Alkmaar är och förblir veckans stora samtalsämne. Mycket subjektivt uppskattas marknadsvärdet runtom till 60-80 miljoner.

Innan vi fortsätter resonemanget rekommenderar jag mitt tidigare inlägg som behandlar Mattias Bjärsmyrs marknadsvärde på uppskattningsvis 27 miljoner och hur parterna delade på det beloppet. I denna specifika affär ser IFK Göteborg ut att ha erhållit strax under 20% av spelarens marknadsvärde.

Läs gärna även om hur Ragnar Sigurdsson filosoferar kring sin egna kontraktsituation.

Bakgrunden till affären Rasmus Elm är hans före detta kontrakt som löpte ut i slutet av 2009. Efter många om och men lyckades parterna komma överens om att signera ett nytt avtal som sträckte sig över säsongen 2010. Frågar ni mig så var det en ganska generös gest av Rasmus, trots att han på kort sikt sannolikt belönades med, i allsvenska ögon sätt, mycket goda villkor.

Det vore dock naivt och tro att Rasmus Elm, genom att skriva under det värdepapperet (kontraktet), skulle initiera en värdeöverföring på låt oss säga 30-40 miljoner från sig själv till Kalmar FF. Oavsett hur långt avtal Elm än har med Kalmar så förväntas han att generera exakt lika mycket nytta för den klubb som till slut rekryterar honom.

Som jag var inne på tidigare fanns det, tack vare Kalmars mycket starka balansräkning, ändå rätt så hyfsade möjligheter att investera i ett nytt kontrakt med Rasmus. Klubbens ordförande kommenterade också avtalet som den enskilt största spelarinvesteringen i klubbens historia.

Rent konkret innebär det att parterna justerade riskerna med varandra och med det även distributionen av det framtida marknadsvärdet.

Från Rasmus perspektiv kan vi se det som en försäkring mot risken att hans karriär hade valt en annan väg. Om uppgifterna om 40% av transfersumman till Rasmus nu stämmer är det bara en variabel som reducerar de för spelaren negativa effekterna av en hög transfersumma.

För Elm är en låg transfersumma nämligen fortfarande det bästa utfallet eftersom det ger honom ett bättre förhandlingsutrymme i syfte att maximera sitt personliga kontrakt med AZ Alkmaar.

Trots den ”låga” förväntade transfersumman kan man inte säga annat än att Kalmar efter omständigheterna gjort en mycket bra affär. Alternativen när man gick in i 2009 var att Rasmus i samband med sommarens flytt hade erhållit än mer utav sitt marknadsvärde. Denna sommarens allsvenska ”semi-bosmans” ser ut att ha genererat ca 5 miljoner. Och skulle Elms flyttlass gå först efter säsongen, hade han ju själv lagt vantarna på hela sitt marknadsvärde.

Följdfrågan blir naturligtvis om huruvida Kalmar skulle ha tecknat ett mycket längre kontrakt långt tidigare. Tittar man på klubbens låga intäkter (i förhållande till andra klubbar högt upp i tabellen) och det fina driftresultat man varje år redovisat, blir mitt antagande att klubbens kontraktspolicy och strategi inneburit kortare kontrakt med sina spelare som rimligtvis är billigare i drift.

För Kalmar FF handlar det om en lägre risk som naturligtvis prisas in i form av en lägre uppsida i samband med framtida spelaraffärer. Alternativet hade varit sämre driftresultat och en högre potentiell vinst i samband med spelartransfers. Frågan man måste ställa sig om det ens fanns utrymme i budgeten att överhuvudtaget kunna bedriva en sådan strategi tidigare.

Fotboll och Allais paradox

Transfersäsongen är snart över och vi har denna sommar sett en härligt blandad kompott av olika beslut. För oss som följer spektaklet vid sidlinjen kan vissa beslut tyckas vara mer logiska samt rationella än andra.

Till exempel kan vi ställa Halmstads aktiva val av bosman i form av Tim Sparv i relation med andra klubbar som denna sommar cashat hem runt 5 miljoner för sina respektive ”semi-bosman”.

Eller Kalmar FF som förra säsongen med 1.5 år kvar på kontraktet sålde Cesar Santin samtidigt som man accepterade bosman på Victor Elm.

Ivan Obolos vara eller icke vara är ett annat case. Säkra pengar in idag, eller exponering mot den sportsliga prestationen (både den egna och konkurrenternas) med chans på mindre säkra pengar genererade genom sportslig framgång.

Jag har tidigare beskrivit en enklare beslutsmodell i samband med spelarförsäljningar. Låt oss utveckla resonemanget ytterligare.

Den franske ekonomen Maurice Allais stora bidrag till spelteorin kom år 1953 där han i en undersökning testade huruvida beslutsfattare var inkonsekventa i sina val. Något som resulterade i Allais paradox.

Alternativ A: 100% säkerhet få $1,000,000.
Alternativ B: 10 % chans att få $5,000,000, 89 % chans att få $1,000,000 och 1 % chans att inte få något alls.

Trots att det förväntade värdet i alternativ B ($1,390,000*) dominerar det förväntade värdet hos alternativ A ($1,000,000) valde de flesta alternativ A.

I ett andra försök hade vi två andra val.
Alternativ A: 11 % chans att få $1,000,000 och 89 % chans att inte få något alls. ($110k)
Alternativ B: 10 % chans att få $5,000,000 och 90 % chans att inte få något alls. ($500k)

I detta exempel valde de flesta alternativ B. Paradoxen ligger i att de som valde A i det första försöket borde rimligtvis och i enighet med grundsatsen även ha valt A i det andra.

Värt att notera är att beslutsfattare väljer olika och därmed värderar situationerna baserat på den individuella riskbenägenheten.

Kanske skulle en del kunna förklaras genom lagen om avtagande marginalnytta. Genom att tillföra ytterligare 1 miljon till en förmögenhet borde miljonen rimligtvis värderas lägre ju större förmögenheten är. Vi förhåller oss därmed med ett mer subjektivt värde på pengar. Nicolas Bernoulli gav oss följande formel:

där Y är det subjektiva värdet på pengar, X är det objektiva värdet samt k och a är konstanter. För att integrera modellen hos fotbollen och nyttomaximerande fotbollsklubbar borde vi kanske kunna prisa in nyttan i form av sportslig framgång men även klubbens finansiella status (soliditet&likviditet) i ekvationen.

Det kanske mest talande exemplet på det subjektiva värdet på pengar i allsvenskan hittar vi annars i Olof Lundhs fint paketerade fotbollsekonomi. Naturligtvis härligt fullspäckad med klyschor.

Stefan Andreasson förklarar:
”Givetvis är det svårare i en klubb som går sämre och där det kan handla om att sälja för att rädda månaden eller året, men vi har också varit i en situation med dålig ekonomi och då gäller det att fast vid värderingar och principer.”

Men vi minns mycket väl hur samme Andreasson sommaren 2003 gladeligen sålde U21 landslagsmannen Fredrik Stenman till Djurgården för 2 miljoner**.

Klubbens på den tiden låga rörelseintäkter gav Elfsborg höga värderingar för sina spelare på transfermarknaden utan att de nominella beloppen var särskilt höga.
——————————–
* $1,000,000*0,89+$5,000,000*0,10+$0*0,01 = $1,390,000
** Enligt SvFF:s sammanställning av allsvenska klubbars ekonomier 2003 var Elfsborgs intäkter från spelartransfers 2 miljoner.