När är egentligen rätt tidpunkt att sälja en spelare?

Fortfarande vinterns komplexitet med finansieringen av Rami på näthinnan och de svårigheter att på beställning sälja spelare för att lösgöra kapital. Jag själv minns mitt sälj-inlägg om Petter som om det vore igår (här).

Jag är idag mycket glad att Petter stannade och tog steget i Bajen. Faktum är dock att jag med samma tillgång på information och med samma förutsättningar, dvs inga kända bud på Eguren, en nödvändig finansiering av Rami, skulle skriva exakt samma rader ifall vi spolade tillbaka klockan till den där gråa vinterdagen i januari. De flesta allsvenska klubbar sitter i den sits att man måste acceptera rimliga bud den dagen de behagar att dyka upp.

Annars har sommarens transferfönster återigen satt fart på debatten om allsvenskans status i förhållande till andra ligor. Men vad finns det egentligen att förvåna sig över?

Vi borde vid det här laget veta allsvenskans plats i fotbollens värdekedja. Att vara den talangfabrik man är med spelarexport som en direkt konsekvens. Klubbarna verkar ju själva ha accepterat det faktumet då i stort sett samtliga lägger sina kostnadskostymer högre än dess löpande intäkter där man låter spelarförsäljningar finansiera verksamheten (mer här). Vad är det som är nytt?

Vi kommer alla ihåg rubrikerna från förra hösten. AIK sålde guldet hette det då. Sanningen är inte alltid svart eller vit när balansräkningen måste finansieras. (här)

Ändå är det upplyftande att se Kalmar för en gångs skull utnyttja sin välbalanserade ekonomi samt den urstarka balansräkningen (här) och ta bosmansmällen senare i vinter genom att tacka nej till ett mångmiljonbud på Viktor Elm från Herenveen. Det mina vänner är sann nyttomaximeringsanda och ger ett högt betyg i min bok.

Därför var det ganska komiskt att i någon av kvällsdrakarna läsa rubriken ”Så blåstes Kalmar på miljonbelopp”.

Vi har även forskarskatten som de danska fotbollsklubbarna drar stor nytta av. Många skriker sig hesa på en skattereform här hemma. Faktum är dock att ett liknande upplägg i Sverige istället gynnar spelarimporter än förmågan att behålla talanger. Är det en hållbar lösning för svensk fotboll på lång sikt?

Men visst, det finns en rejäl marknadsimperfektion som sneddriver konkurrensen på den nordiska fotbollsmarknaden. Det bästa sättet att lösa det på är att fotbollsklubbarna i Danmark exkluderas rätten tilll ”skattesubventionen”. Det är sådant Platini borde lobba för istället för att slänga ur sig förvirrade kommentarer om Premier League klubbarnas skuldsättning (mer här). Framför allt då detta skattesystem motverkar FIFA:s och UEFA:s mantra om ”home-grown players”. För en gångs skull, gör lite nytta please.

Åter till Hammarby. Paulinho till Sydkorea. Borde egentligen vara en ganska väntad affär. Två forwardförvärv under sommaren var ett för mycket för att man lugnt skulle sitta ner i båten med en något naiv tro på en intakt trupp för resten av säsongen. Brassen är en del av den trestegsraket (här) som Hammarby måste realisera. Han är ännu inte såld men borde rimligtvis kunna skapa sig ett någorlunda namn i Asien under det kommande året för att generera en försäljning.

Timingen: Att vänta en månad, att vänta till i vinter kunde varit ett alternativ. Ett alternativ som dock för med sig ett antal risker.
1.Inga bud när man verkligen måste sälja.
2.Ett oändligt ältande om policies till höger och vänster kommande vinter.

Det senare är inget någon av parterna mår bra utav.

Rimlig ersättning för uthyrningen? Well, att bokföringsmässigt täcka avskrivningarna för 2008 borde nog vara skäligt.

Det som däremot är ett trendbrott är de proaktiva värvningarna under sommaren. Det hade inte varit möjligt utan ”transferkorgen” och alla Söderkisar.

Det går tungt och segt för Djurgården i årets allsvenska. Frågan är ifall det är en tillfällig svacka eller om vi nu ser ett mer långsiktigt resultat av klubbens strategier samt genomförandet av dessa.

Ingen kan anklaga klubben för att inte ha investerat i sin verksamhet.

Mellan åren 2005 till 2007 har spelarinvestbolaget Djurgården Fotboll AB (DF AB) köpt vinstandelsbevis i spelare för nästan 61 miljoner från föreningen, 2005(27.3msek), 2006(24.1msek) och 2007(9.5msek).

Det är mycket pengar, rättare sagt motsvarande cirka 3.5 ”transferkorgar” för att prata Bajentermer. Frågan är givetvis om likviden från de till DF AB sålda vinstandelsbevisen i sin helhet spenderats på nedan förvärv eller om man stärkt föreningens balansräkning där det egna kapitalet ökat från 6 till 26 miljoner motsvarande år.

Klubben har gjort följande förvärv under 2005 & 2006.
Mattias Jonsson, Felix Magro, Lance Davids, Jones Kusi Asare, Christoffer Karlsson, Ibrahim Ba, Robert Stoltz, Thiago Quirino da Silva, Dennis Boskailo, Stefan Batan, Andrej Comac, Enrico.

Under 2007 anslöt nedastående spelare till klubben:
Kebba Ceesay, Mikael Dahlberg, Jan Tauer, Christoffer Karlsson, Kristian Junegard, Aki Riihilahti, Sebastian Rajalakso samt Martin Andersson

Hur som helst, paradoxalt är att klubben sedan glansåren i början av seklet, bortsett från guldet 2005 tappat i sportslig slagstyrka trots stora finansiella tillskott. Visst, priset på sportslig framgång har ökat de senaste åren i takt med att konkurrenterna utvecklat sina organisationer. Men det är inga småsummor som plöjs in här.

Under 2008 har klubben återigen spenderat åtskilliga miljoner på förvärv. Ekong, Haginge samt Oremo köptes samtliga loss från allsvenska konkurrenter vilket innebär ytterligare mångmiljoninvesteringar.

Det är svårt att undvika frågan: Hur står det egentligen till med den sportsliga organisationen?

Subprime, kreditoro och börsfall. Aktiemarknaderna i Europa har tappat 25% av sitt värde sedan årsskiftet och 31% den senaste 12 månadsperioden. Ironiskt nog har Europas börsnoterade fotbollsklubbar i genomsnitt klarat den turbulenta perioden bättre än marknaden som helhet. Fotbollsindexet DJ STOXX Football Index som består av samtliga noterade klubbar i Europa är upp 6.3% iår och ner 4.5% den senaste 12 månadersperioden. (se länk för indexmedlemmar)

Siffrorna visar dock en snällare bild av verkligheten då det är de turkiska klubbarna som drivit uppgången. Fenerbahce upp 125%, Trabzonspor upp 78%, Galatasaray upp 53% samt Besiktas med en uppgång på 29%. Är det en turkisk fotbollsbubbla vi ser växa?

Annars lever fotbollsklubbar sin egen lilla värld på Europas börser. DJ STOXX Football Index korrelation mot den övriga aktiemarknaden är i det närmaste obefintlig. En R^2 på 0,068 mot DJ STOXX 600 sedan starten för 6.5 år sedan säger egentligen det mesta. Låg likvididitet i handeln är en faktor som gör prissättningen ineffektiv. Free-float, det vill säga de för handel tillgängliga aktier skattas i snitt till endast ca 30% av de från indexklubbarnas totalt antal emitterade aktier. Ägare av fotbollsaktier exponeras därmed även mot en större likviditetsrisk och investeraren kan få svårigheter att bli av med sina aktier vid önskad tidpunkt samt prisnivå. En av flera anledningar till att fotbollsaktier generellt endast förefaller intressanta för fansen vars investeringsbeslut dessutom inte alltid är helt rationella.

Samtidigt visar undersökningar att sportsliga resultat tenderar att ha minst lika stor impact på aktiekursen än andra händelser såsom finansiella statements mm*. Kanske har vi en av förklaringarna till den mycket låga korrelationen just här…

Det är ingen underdrift och säga att fotbollsklubbars roll i värdekedjan är att vara en ekonomisk katalysator åt dess intressenter. Fotbollspelare, agenter (lite mer här), medie- samt spelbolag m.fl. har samtliga mer eller mindre gjort stora pengar på fotbolls-boomen. Allt samtidigt som klubbarnas marginaler varit under kontinuerlig press på grund av kapprustningen i syfte att maximera den sportsliga prestationen. Löneinflatonen regerar och så länge de största toppligorna inte konsolideras förblir lönetak endast en utopi. Vi lär därför se fortsatt generellt låga marginaler runt om i fotbollseuropa även den närmaste framtiden.

Som tidigare konstaterats har de tyska klubbarna på senare år höjt sin rörelsemarginal (se här) och det finns nog flertalet riskkapitalister som vill hitta intressanta uppköpsprospects i en liga där tävlingsbalansen fortfarande är jämn (se här). Den jämnare tävlingsbalansen borde innebärera att entry barriers är mer överkomliga. Ägarstrukturen i tyska klubbar skyddas dock idag av samma 51% reglering som finns i Sverige.

Hammarbys delägare AEG som är en drivande kraft i debatten för en avreglering (se här), ser uppenbarligen affärspotential i den tyska fotbollsmarknaden. Det borde nämligen finnas en hyfsad uppsida med tanke på att värderingen på tyska fotbollsklubbar lär vara mer moderat i relation till de haussade engelska klubbarna samtidigt som risken för legala och politiska faktorer måste betraktas lägre än i övriga fotbollsmarknader såsom Italien m.fl. Kostnaden att köpa en engelsk klubb och göra den till utmanare av de idag etablerade topp 4 klubbarna måste betraktas som galaktisk och vilken rationell investerare vill ge sig in på de mer kaosartade och till viss del korrupta marknaderna i öst- eller sydeuropa?

Det finns de som hävdar att tyska klubbar sportsligt skulle vinna på en utförsäljning till riskkapitalet där man pekar på de engelska klubbars framfart i Europa. Jag håller inte riktigt med utan vidhåller att det snarare är excellent managment skills med långsiktiga och vinnande strategier hos ett fåtal klubbar som skapat en kontinuitet i toppen samt dragit nytta av Champions League utvigningen. På så sätt har man drivit efterfrågan både på nationell men även på en global nivå som fått stort genomslag på tillväxten.

Försäljningen av ManU samt Liverpool till amerikanska intressen har ju inte genererat kapital till den sportsliga verksamheten (lite om det här). Snarare har den höjt det ekonomiska avkastningkravet med mindre utrymme till nyttomaximering som en konsekvens.

Inte heller i Sverige har kapitalet generat kontinuerlig framgång. Djurgården har sedan 1998, genom sitt spelarinvestbolag Djurgården Fotboll AB, raisat hela 60 miljoner i externt kapital. Förutom kortsiktig sportslig framgång i början av årtiondet, har klubben inte lyckats skaffa sig bestående konkurrensfördelar. Så kapital är inte lösningen, möjligen ett hjälpmedel.

Nyckeln till framgång ligger främst i den mänskliga prestationen och ett vasst management. Där har fotbollsklubbarna fortfarande en hel del att utveckla.

Standard & Poor´s kommenterar fotbollsklubbars kreditvärdighet. (länk här) Kreditvärderingsföretaget menar att skulder kopplade till fotboll bör klassas som ”junk”. Detta främst på grund av fenomenet nyttomaximering och den kapprustning (the arms race) med löneinflation som följd. Man menar även att de brittiska klubbars riskklass ska anses högre än de amerikanska sportklubbarnas dito. Det beror på att det i amerikanska ligor finns restriktioner såsom lönetak. (mer om det här)

Egentligen, varken något nytt eller konstigt. Redan vid Arsenals värdepapperisering 2006 kommunicerades klubbens ”junk” status och anledningen till den ”billigare” skulden stavades Ambac. Även Glazers skuldstruktur vid förvärvet av ManU 2005 visar att bankerna inte vågade ta svängarna fullt ut.

För även om det finns klubbar som levererar profit, är den nyttomaximering som präglar de europeiska ligorna en marginalkiller och osäkerhetsfaktor. Dessutom finns det klubbar med hjärteinvesterare som skapar marknadsimperfektioner genom att inte ha några avkastningskrav. Fotbollsklubbar är även underordnade risken för förändringar i ligastrukturer, regleringar mm som kan förändra tävlings- och konkurrensbalansen och därmed intjäningsförmågan.

Det ska nu bli intressant att se ifall Liverpool lyckas anskaffa kapital till sin planerade nya arena. Jag är inte helt övertygad om det och även om man går i land kan man fetglömma de villkor Arsenal fick i samband med sin värdepapperisering 2006. Det faktumet tajtar till kalkylerna och begränsar arenans nytta.

Samtidigt fortsätter Michel Platini sitt korståg mot brittiska klubbar. Efter att britterna sopat hem 24 % av de totalt £462 miljoner i TV premier samt marknadspengar Champions League genererade verkar måttet vara rågat. Nu har UEFA nämligen planer på att lägga fram ett förslag som förändrar fördelningen av premierna till en struktur med mycket jämnare allokering. (info här)

Att det förslaget på sikt skulle gynna tävlingsbalansen, både på nationell men även europeisk nivå, råder det ingen som helst tvekan om. Däremot lär detta inte direkt tas emot med öppna armar av toppklubbarnas ägare samt direktörer. Jag tror även att förslaget skulle kunna eskalera planerna för bildandet av en europeisk utbrytarliga.

Kreditkrisen fortsätter sätta sina spår.

Även Moodys (Fitch och Standard & Poor´s har redan gjort det) har nedgraderat kreditbetyget för obligationsgaranterna Ambac och MBIA

Det betyder att man anser att kredirisken, dvs risken för att aktörerna inte kan garantera återbetalningen av skulderna till långivarma ökar. Ambac som är garant för Arsenals skuld med vilken klubben finansierat Emirates Stadium (snyggt reklamblad här) har fått sitt kreditbetyg sänkt med 4 steg, från AAA till AA3. (skalan här)

Arsenal, vars skuld egentligen är ratad Ba (junk) fick, tack vare Ambac AAA status vilket gav bättre räntevillkor för klubben. Nu degraderas obligationen till AA3 enligt Moodys sätt att se på saken.

Rent konkret borde det innebära att Arsenals kapitalkostnad kan öka eftersom långivarna lär kräva en högre riskpremie. Nu har Arsenal en hyfsad vinstmarginal som ger en buffert för den eventuella kapitalkostnadshöjningen. Vill klubbens aktieägare bibehålla marginalen kan man dock alltid finansiera det genom högre biljettpriser, lägre utgiftsbudget (utan att riskera plats 4 i PL) osv.

Desto mer spännande är det att följa den mest lönsamma klubben av dem alla, MANU i samband med sommarens heta transferissue.

Malcolm Glazer försökte förra sommaren dock utan framgång, omfinansiera holdingbolaget Red Footballs skulder. Det lär inte bli lättare den närmaste tiden och därför kan jag tro att ett bud på Ronaldo i miljardklassen skulle kittla en aning. Likviden bör kunna finansiera spännande spelarköp men även räcka till en minskning av den dyra delen av skulden (mer här) som holdingbolaget bär.

Efter två raka ligaguld samt en Champions League titel finns det utrymme till lite extra profitmaximering utan att tappa alltför mycket trovärdighet eller intäkter.

Det är nästan alltid roligt att titta tillbaka och läsa vad som skrevs en gång i tiden. Denna artikel från aug-01 är inget undantag. (här)

Så vad har hänt sedan dess?

-Allsvenska lönerna har fortsatt stiga, upp 66% sedan 2001 (här).

-Driften hos de allsvenska klubbarna fortsätter visa röda siffror.

-Djurgården har raisat ytterligare 33 miljoner i kapital genom nyemissioner.

-Champions League miljonerna är borta och mer därtill.

-AEG har inte tjänat några pengar på Hammarby Fotboll, men istället genom AEG Live etablerat sig på den svenska eventmarknaden och man håller dessutom på att bygga stora ”entry barriers” gentemot sina konkurrenter i Stockholm (läs Live Nation). Förra måndagen klubbade Stockholms Stad igenom AEGs förvärv av AB Stockholm Globe Arena.

Spelplanen må vara förändrad, utfallet är dock i det närmaste detsamma.

Nästa uppföljning om fem år. Låt mig gissa att vi återigen pratar om högre löner, taskiga marginaler osv.