Det var match ikväll och den gav väl lite vatten på min kvarn där jag i tidigare inlägg (1, 2, 3) resonerat i att Max-pengarna snarast bör investeras i försvarslinjen.

Detta inlägg kommmer förvisso handla om kontrakt, men ur en annan synvinkel. Isak Dahlin skrev nyligen under ett femårsavtal, och just kontrakt samt kontraktslängd har länge varit en het potatis och de flesta förväntar sig att klubbarna ska binda talangerna med långtidsavtal. Dessa är dock inte riskfria för någon av parterna och verkligheten är därmed mer komplex än vad den från början kan ge sken av.

Lex Bosman 1995 samt lex Monti 2001 har resulterat i att spelarnas förhandlingstyrka gentemot klubbarna ökat markant. Klubbarna är numera den aktören som måste prestera maximalt i förhandlingar och beslut för att kunna skapa försäkringar för framtida ersättningar i form av pay-off för klubbens talangutveckling. Det finns dock flera aktörer som är inblandade och vägen fram till att ett avtal till slut kan signeras är krokig.

Långa kontrakt medför därför alltid en risk, vi kan faktiskt jämföra det med ränterisken en låntagare exponerar sig mot när den väljer löptiden på sitt bostadslån.

För spelaren gäller:

1. Risk för spelaren ifall han utvecklas över förväntan och därmed presterar över sin lönenivå under en längre period.

2. Risk för spelaren att om 1 gäller, kan spelarens arbetsgivare stoppa en transfer där spelaren kan öka sin inkomst om transfersumman inte motsvarar klubbens nytta spelaren genererar.

För klubben ligger risken i att spelaren inte levererar den förvätade nyttan över kontraktets längd, däremot förmodas klubben ha en väldiversifierad spelartrupp där vissa spelare presterar över sin respektive lönenivå och andra under.

Detta innebär att klubbens risk, ur ett helhetsperspektiv, därmed även vid en felbedömning av spelarens framtida prestation och nytta borde vara lägre än spelarens risk som ju bara har sin egen produktivitet och lön som referens. Spelaren kräver således en riskpremie för sin signatur på ett längre kontrakt.

Ur klubbens perspektiv måste besluten däremot baseras på flera parametrar, för och nämna ett par:

1. Klubben har lönebudgeten som en trång sektor och den styr egentligen lönenivån helt och hållet, går man över den måste driftintäkterna öka för att balansera underskottet.

2. De övriga spelarnas kontraktslängd och prestation, har klubben skrivit mindre lyckade kontrakt tidigare där spelarna är bundna med en höge lönenivå och längre kontraktslängt i relation till spelarens prestation borde det i teorin påverka klubbens kontrakstförhandling negativt.

För spelarens del är beslutsfattandet förmodligen betydligt enklare, han behöver endast fokusera på den egna nyttan och agera därefter.

Vi ser med andra ord ett antal faktorer som gör kontraktsförhandlingar till komplicerade processer och svårlösta fall, vi kan även hitta förklaringar till dessa otaliga klausuler som figurerar i branschen.

Båda parterna vill säkerligen försäkra sig för olika scenarios och dess konsekvenser. Jag misstänker att klubbarna blir tvingade till klausuler när förhandlingen börjar spräcka lönebudgeten. Paradoxalt då klubben förmodligen måste nyttomaximera och affären så småningom blir mindre lyckad ur ett profit-/businessperspektiv. När spelaren väl säljs döms klubbens ledning enbart efter de senare preferenserna.

Lite scenarios. (i en klausulfri värld)

Klubben vill signa en talangfull spelare på ett långtidskontrakt. Spelaren, som har bra självförtroende vill givetvis ha kortare kontrakt så att han kan få möjlighet att omförhandla avtalet om hans prestation ökar alt. enklare kunna flytta utomlands.

Detta borde innebära att om man ska klara av och signa en talangfull spelare på långtidskontrakt blir klubben med största säkerhet tvungen att betala en lön som i början av avtalet kraftigt överstiger spelarens prestation. Klubben tar med andra ord en lite större risk och hoppas på pay off längre fram.

En äldre spelare som levererar kvalitet och nytta till klubben vill teckna ett nytt längre kontrakt där lönen, lägst speglar hans nuvarande prestation. Anledningen är att spelaren förmodligen vill försäkra sig om en bra inkomst även om hans karriär skulle börja dala om 1-2 år.

Klubben vill förmodligen teckna ett kortare kontrakt av ovanstående anledning, man vill inte betala mer än den erhållna prestationen eftersom sannolikheten till en framtida payoff i form av transfer är lägre.

Sedan har vi helhetsperspektivet där klubben vid enstaka tillfällen blir tvungen att överbetala en spelare för att få ihop den sista pusselbiten i lagbygget och det inte finns någon tillgänglig ersättare på transfermarknaden. Detta förekommer säkert i de fall klubbarna agerar efter reaktiva värvningsstrategier.

En djungel? Javisst… Lägg därtill globala aktörer och agenter som hugger likt kobror och det blir än mer snårigt.

Samtidigt är detta kanske den mest vitala delen i klubbarnas drift och management, det spelar inger roll hur mycket pengar marknad drar in, falierar man här blir de sportsliga resultaten därefter. Ska man bli en ledande klubb i Skandinavien måste man ha en organisation i skandinavisk toppklass som säkerställer scouting, spelarflöden, avtal och förhandling.

Mer läsning:

Transfer Fee Regulations in European Football, Gerd Mühlheusser and Eberhard Feess, Feb 8, 2002

Why Football Players May Benefit from the Shadow of the Transfer System, Helmut M.Dietl, Egon P.Franck and Markus Lang, Oct 2006

Macro-Analysis of Transfer Fees and Investments in Sports, Alexander Dilger, Dec 2005

Trött seg och lite oinspirerad, mycket Hammarby i media denna vecka igen men dagens nyhet om Nike som ny technical sponsor slog ner som en blixt från klar himmel. Varför bryter man ett femårigt, på förhand hyllat avtal efter redan två säsonger? Det är svårt för oss utomstående och gissa och det ryktas om både skor och sena leveranser, inte kan det dock varit hela sanningen? Uppenbarligen har inte samarbetet motsvarat förväntningarna för någon av parterna. Kappa hade storstilade planer för etablering i Sverige med concept-store mm, nu slutade allt med ett ”show-room” på Hammarbys kansli och några obefintliga kollektioner hos de fd InterSportbutikerna. Hade Kappa verkligen velat behålla Hammarby som partner, skulle företaget förmodligen klarat av att lösa sina eventuella logistiska problem, och skofrågan? Jag har svårt och tro att FCK har lägre krav än Hammarby och dem klär sig än i dag i Kappakläder.

För Hammarbys del blev nog inte de ekonomiska effekterna lika stora som man hoppades på när avtalet skrevs inför säsongen 2005, framför allt kom aldrig det förmodade lyftet för souvenirförsäljningen. 2005 sålde Hammarby Fotboll souvenirer för 10 982k en marginell ökning från 2004 års 10 860k men klart lägre än rekordnoteringen 2003, 12 027k. Patric Ljungström pratade om att volymökningen kanske inte skulle bli överdrivet stor men marginalerna desto bättre. Tittar vi dock på bruttomarginalerna kan vi direkt konstatera att verkligheten inte blev som man hoppades på, 2003 – 43%, 2004 – 46%, 2005 – 44%. Nu är det kanske lite vanskligt att dra slutsatser efter endast ett års Kappa-siffror, men Henrik Appelqvist påtalade under senaste infomötet att souvenirförsäljningen 2006 gick sämre än väntat, illa eftersom Hammarby Fotboll inte har inte råd att tappa marknadsandelar.

Räcker dock verkligen detta för att förklara skilsmässan? Jag har ingen aning, kanske drar sig Kappa ur Sverigesatsningen, kanske ligger det en hund begraven och kanske ökar nu både intäkterna för marknadsaktiviteter och souvenirer tack vare Nike. Det som oroar lite är sättet Nike-avtalet lanserades på. Jag har tidigare skrivit om att förändringar i beteende ofta ger svar på många frågor. Kappa-samarbetet var kvantifierat i en uppskattad värdering och när sponsoravtalet med Siemens presenterades, lanserades det som ”absolut allsvensk toppklass”. Idag kommuniceras Nike som ”ett miljonavtal” och sedan mest mjuka värden, min spontana känsla är ”nja”. Uppsidan med Nike som partner är förmodligen mycket större på sikt, men vi får för guds skull inte glömma bort åren fram till den nya arenan står färdigbyggd, varken marknadsmässigt eller sportsligt. Därför hoppas jag att min oro är obefogad.

Idag presenterade AIK ett mycket starkt bokslut. 94 miljoner i omsättning och 13,5 miljoner i vinst före skatt är mycket bra siffror av en klubb som så sent som för 1.5 år sedan stod på ruinens brant. Solnaklubben kommer förmodligen hyllas i tabloiderna imorgon där man säkerligen spår en lysande ekonomisk framtid. Sträcka på sig ska AIK göra, man har gjort en mycket bra prestation både sportsligt och organisatoriskt men de som läst mina tidigare inlägg vet att vägen fram förmodligen blir mer krokig än så. Årets siffror kan till stora delar förklaras med att klubbens trupp, både ur ett investerings- och löneperspektiv var undervärderad i relation till de sportsliga resultaten som i sin tur drev publikintäkterna (38 milj). Redan detta år lär klubbens marginaler pressas mot ligans norm i samband med de sportsliga framgångarna och de lönekrav dessa bär med sig då spelarna och ledarna numera vet (eller genom sina agenter försöker hävda) sitt värde.

En intressant detalj i rapporten var de intäkter de centrala avtalen (TV mm) genererade. 16 miljoner jämfört med klubbens förra sejour i allsvenskan 2004 som gav knappa 6,5. Intressant var dessa miljoner landar när Hammarby inom snar framtid kommer med sitt bokslut, som jag tidigare skrivt budgeterades förmodligen en del av dessa pengar till spelarlöner.

Chelsea levererar galaktisk förlust för 3:e året irad. – 1,1 miljard är siffor som får mig undra vart allt är på väg och totalt har Londonlklubben bränt ca 4,2 miljarder kr på tre säsonger. Chelseas plan är nu att visa ett nollresultat 2010. Olof Lundh är underrättad och det sägs att han just nu packar väskorna för att bege sig till London och försöka sälja in sitt klausulkoncept, frågan är om britterna är lika affärsmässiga som Olof och ser de dolda värdena i sådana avtal. Vad som är värre för klubben är att ägaren Roman allt mer sällan syns på lagets matcher. Affärer uppges vara orsaken men jag har svårt och tro att han inte gjort business på två år när han ständigt syndes på både hemma och bortamatcherna. Börjar han måntro tröttna, isåfall riskerar klubben att falla ihop som ett korthus och kanske är en ny jänkare på väg in med kapital.

På tal om jänkare, hade en intressant diskussion med en britt idag. Hans teori, och han har haft rätt förr, är att det amerikanska ägandet i ManU och Liverpool kan rendera i att båda klubbarna på sikt flyttas till andra sidan Atlanten i jakt på TV pengar. ”Stora, starka globala varumärken kan vara ett sätt att få fart på fotbollen i USA och blir värvningen av Beckham lyckad ur det perspektivet får Glazer & Co vatten på sin kvarn. De har gjort det förr, kolla alla kanadensiska hockeylag som idag spelar i anslutning till beachen i Californien och Florida”. Hmm, jag vet inte jag, en just nu avlägsen men skrämmande tanke, men kanske är det lika bra att allt brakar åt helvete så man kan starta om på en ny kula här hemma…

Alltid roligt och läsa Olof Lundhs alster. Att Olof tidigare gett sig in i fotbollens affärer är känt, både som redaktör och räknenisse. Att sedan räknestickan inte riktigt höll måttet är en annan femma. Nu ska Olof lära klubbarna göra business, big business och kommer med den revolutionerade affärsidén som kommer lösa de allsvenska klubbarnas underskott. Vi pratar givetvis om vidareförsäljningsklausulen, en klausul Olof anser vara bra business, en klausul som för Dif:s räkning skulle inneburit ett försäljningspris för allsvenskans bästa anfallare 2005 till en bråkdel av det MFF fick för deras anfallare som inte färgade lika mycket i den ljusblå tröjan (det är bra business). Att sedan Sören Larsens prislapp landade högre kan Djurgården tacka motpartens klantighet och den egna ledningens förhandlingsstyrka. Men klausulen som fenomen….? Olof får gärna räkna, hmm be någon räkna åt honom på hur ett pris á 10 miljoner för Sören skulle påverka eller vara bra business för klubbens böcker enligt mitt förra inlägg. Det finns idag ett fåtal klubbar jag önskar Olof som klubbdirektör, Hammarby är inte en av dem.

Som vi tidigare konstaterat har Djurgården, trots stora sportsliga framgångar misslyckats med att öka sina marknadsandelar och 2005 kom käftsmällen där rörelsen visade ett underskott på 16 miljoner. Jag har alltid förundrats över klubbens omskrivna och av många hyllade men snåriga skog av bolag och när jag såg underskottet kände jag att det var dags och bekanta mig med fenomenet. Ett fenomen är det, i alla fall så som jag har tolkat siffrorna.

Grundbulten i Djurgårdens organisation har varit att Dif FF, tar hand om matchintäkter, tv-pengar, medlemsavgifter, föreningsbidrag och annat smått och gått som föreningar livnär sig på. I organisationen finns dessutom andra bolag, DFM AB som lägger vantarna på reklamintäkter, DFM AB var t.o.m. 2005 ett dotterbolag till DF AB, ett bolag mest känt för finansieringen av Djurgårdens spelartrupp. Konceptet är att Dif FF köper spelare och säljer sedan vinstandelsbevis till DF AB. Detta ger DF AB en realisationsintäkt den dagen spelarna säljs av Dif FF. Bolaget har även möjlighet att teckna vinstandelsbevis för föreningens juniorer.

Finansieringen av bolagens balansräkning fram till 2005 och och därmed kapacitet för att kunna genomföra spektakulära spelarförvärv har skett genom nyemissioner i olika etapper.
1998: 21 miljoner
2001: 7 miljoner (MTG)
2002: 5,4 miljoner (spritt över 400 aktieägare)

Om vi kikar lite och ser hur det funkat i praktiken, så ser vi att fram till 2005 har det redovisade nettot för spelartransfers i Dif FF varit ca +-1 miljon, vilket borde innebära att DF AB finansierat spelarförvärv någorlunda nära förhållandet 1:1. So far so good, klubben har hyllats för sin välbalanserade ekonomi i föreningen, det med all rätta eftersom siffrorna sett riktigt bra ut under framgångssåren 2001-2004. Det borde å andra sidan inte vara särskilt revolutionerande då klubben haft 0 kr i kostnader för spelarförvärv och den finansiella risken för dessa har legat hos bolaget.

Under 2005 ser vi dock en avvikelse från det tidigare beteendet, Dif FF visade som bekant ett stort underskott i driften, -16 miljoner var siffror som skulle sätta klubben på SvFF´s bevakningslista och det krävdes kreativa åtgärer för att lösa problemet. Efter en titt i rapporterna tolkar jag siffrorna enligt följande.

Kostnaden för spelarförvärv 2005* för Dif FF landade på 14,6 miljoner. I normala fall (sett till historien) skulle detta balanseras med en försäljning av vinstandelsbevis upp till 15 miljoner. Tittar vi i DF AB redovisning har dock bolaget investerat 27,3 miljoner i Dif´s spelartrupp genom förvärv av vinstandelsbevis och man skulle kunna tolka detta som att DF AB köpt andelar i andra prospects i truppen än de som värvats under året alternativt att man värderade 2005 års nyförvärv högre än transaktionskostnaden. Hur som helst, Dif FF får genom detta en intäkt på 33 miljoner (27,3 + 6 Dif FF:s andel av sålde spelare -05) och driftunderskottet kan därmed balanseras och utmynna i ett redovisat resultat sista raden om +2,4 miljoner (-16,2 + 33,2 – 14,6). Sim sala bim, underskottet borta, finansierat genom 6 miljoner i spelarförsäljngar och 13 miljoner i eventuella framtida spelarförsäljningar som man sålt rättigheterna till.

Det mest intressanta med denna manöver är enligt mig när vi slår ihop både organisationerna och räknar på den redovisade realiseringen av spelarförsäljningar 2005**. Summan landar på 33 + 24 (DF AB´s andel av sålda spelare 2005) = 57 – 11 (nedskrivningen för de vinstandelsbevis som är aktiverade på DF AB:s balansräkning) = 46 miljoner. I själva verket förefaller försäljningarna genererat totalt ca 30 miljoner men man realisrade (redovisningsmässigt) framtida försäljningsintäkter i resultaträkningarna, en vågad strategi må jag säga där den finansiella risken steg avsevärt. För att klara av och finansiera detta samt dessutom genomföra den satsning klubben gjorde 2006 genomfördes ytterligare en nyemission som inbringade lite drygt 21 miljoner i slutet av 2005.

Intressant är även att jämföra de i DF AB balansräkning aktiverade värden för vinstandelsbevis över tiden. Under glansåren där talanger, tillika U21 landslagsmän med dokumenterad potential till framtida försäljningar var värderade till max 10 miljoner vid respektive bokslut. I 2005 års bokslut låg värderingen på 23 miljoner och inga, (ok, någon enstaka) U21 spelare så långt ögat kan nå. Klubben spelade således ett mycket högt spel med en väldigt offensiv värdering av sina finansiella tillgångar. Organisationens struktur är dock flexibel och stark så länge det finns villiga investorer. Djurgården har spenderat mycket under 2000 talet. Nedskrivningarna av de högt värderade finansiella tillgångarna kostar bolaget mycket pengar och måste balanseras med spelarförsäljningar.

Tittar vi på bortom horisonten 2005, inträffade följande kassaflödesdrivande (värda namnet) händelser under föregåene år, Tobias Hysén såldes vilket förmodligen genererade i en fin intäkt. Brassen Quirino värvades (dyrt?) och för att stärka balansräkningen genomförde man återigen en nyemission under hösten som kunde rendera i max 9 nya friska miljoner (status oklar). 2006 års siffror kommer med andra ord ge en intressant fingervisning om organisationens status och framtida slagstyrka, ett eventuellt nytt större underskott i rörelsen kommer att belasta organisationen som helhet. Blir det bättre balans, så kan klubben andas ut, i alla fall för en stund.

Jag kan slutligen inte låta bli att le lite åt följande rad i Dif FF´s årsredovisning 2005. ”föreningen gjorde en vinst på 2,4 miljoner kronor vilket var ett styrkebesked”. Det positiva resultatet för 2005 var snarare en produkt av kapitalstarka investorer än ett resultat av top noch effektivitet.

* förvärv 2005: Mathias Jonsson, Felix Magro, Jones Kusi-Asare, Christoffer Karlsson, Ibrahim Ba

** försäljningar 2005: Sören Larsen, Fredrik Stenman

I varje årsredovisning samma mantra, ”För räkenskapsåret xxxx visar såväl moderbolagets som koncernens budget ett positivt resultat ” När bokslutet sedan presenteras 12 månader senare står många som fågelholkar och förbannar sig över det totala misslyckandet. Att det är svårt at budgetera i en fotbollsklubb har fler än Hammarby fått erfara, men hur svårt kan det vara att leverera ett positivt resultat egentligen? Ganska så svårt när jag tänker efter. Jag har tidigare skrivit rätt så mycket om fenomenet nyttomaximering hos fotbollsklubbar och svenska klubbar verkar följa samma mönster om man tittar på den ekonomiska avkastning klubbarna historiskt sett levererat.

Hammarby Fotboll AB är ett aktiebolag där målsättningen förväntas vara att leverera lönsamhet till sina ägare och många lyfter på ögonbrynen när klubben inte klarar av detta. Precis som rörelsemarginaler och lönsamhetsnivåer är branschspecifika, måste vi bedöma klubben efter de marginaler och den avkastning branschen klubben verkar i presterar, dvs allsvenskan. Och visst kan klubbar enstaka år visa fina siffror, jag misstänker t.ex att AIK kommer presentera ett riktigt starkt resultat för 2006, mycket tack vare deras lågt värderade trupp som överpresterade i relation till dess lönekostnader. Detta korrigeras dock snabbt i samband med att spelarna omförhandlar sina kontrakt, alternativ mer etablerade namn värvas till truppen i samband med framgångarna.

Existensen av nyttomaximerande klubbar på samma nivå i en liga, dvs lag där den ekonomiska avkastningen inte är den avgörande drivkraften tvingar aktörerna att agera likadant och ska en allsvensk klubb klara av att vara lönsam över en längre period samtidigt som den behåller sina sportsliga ambitioner krävs förmodligen följande.

Det känns inte som att Hammarby Fotboll AB uppfyller någon av kriterierna under 2006 och jag har svårt och se att man kommer göra det under 2007. Den största boven i dramat är den jag skrivit i mina tidigare inlägg, oförmågan att öka marknadsandelen. Det spelar ingen roll att intäkterna ökar, ökar de minst lika mycket hos konkurrenterna blir allt i slutändan ett nollsummespel. Förvisso bör effekterna av sparpaketet börja synas, men jag tror att dessa äts upp av den minskade marknadsandelen i relation till de övriga toppkonkurrenterna som MFF och Elfsborg som kommit starkt de senaste två åren.

Möjligtvis kan försäljningen av Runström leverera ett överskott men vi vet idag inte riktigt hur mycket höstens värvningar och spelarlån kostade. Jag förväntar mig dock att Hammarby Fotboll visar balans i driften, det måste vi begära om klubben ska kunna fullfölja sin långsiktiga plan och klubben får inte hamna i en ond spiral där selarförsäljningar balanserar driftunderskott. Sådant får andra klubbar ägna sig åt, men de signaler som sänts under senhösten och vintern är lite oroväckande.

Vad gäller utvall vs budget är min åsikt att klubben inte får budgetera med en för god marginal då detta automatiskt innebär ett icke optimerat resursutnyttjande. Jag kan dessutom köpa en missad prognos bara ledningen kan stå rakryggad och motivera den och där jag slipper höra mindre trovärdiga och pinsamma förklaringar som den vi fick för ett år sedan ”det var tyvärr ett missförstånd då vi menade resultatet före avskrivningar”. Hammarby Fotboll hade innan den dagen aldrig kommunicerat ”resultat före avskrivningar”. Stå upp för den egna prestationen och motivera den. Kanske bör man även börja ifrågasätta varför marknadsandelen inte höjts, kan allt skyllas på en omodern arena?

Intressant läsning: How inefficient are football clubs? An evaluation of the Spanish arms race, Guido Ascari, Philippe Gagnepain, Feb 2003

Det är märkligt hur samma issue ändrar skepnad dag efter dag, först läste vi om ett arbetsrättsligt problem, sedan förvandlades allt till ett sportsligt problem och idag efter en tabloids kvantifiering av affären, står vi med ett ekonomiskt problem. Alla har rätt att ha åsikter och det är framför allt väldigt lätt att ha åsikter, än lättare blir det när man i slutändan slipper ta konsekvenserna av dessa eller helt enkelt inte har all fakta på bordet och kan göra samtliga antaganden så som de passar ens egna agenda. Jag pratar givetvis om en viss spelarlön, en spelarlön som om uppgifterna stämmer, kunde bli drygt 30% högre än vad den är idag. Utan och ha alla fakta på bordet om hur förhandlingarna fortlöpt verkar det vara ett erbjudande Hammarby Fotboll maximalt vill erbjuda, jag skriver vill, för det är inte samma sak som kan. Det tragikomiska vid sådana här situationer är alla röster om hur mycket klubben ska salta erbjudandet för att få till ett avslut. Tragikomiskt eftersom de flesta varje år slås med häpnad att det återigen, i bästa fall blivit ett nollresultat. Återigen, begränsad fakta (kan vi dessutom kalla det vi vet för fakta?) gör alla antaganden väldigt subjektiva men det vi däremot med säkerhet vet är att allsvenska klubbar generellt sett, inte går med vinst idag. Hammarby Fotboll går inte med vinst och varje år sågas man längs fotknölarna för dess oförmåga att pricka budgeten. Det är egentligen nu allt sätts på sin spets, det borde rimligtvis finnas en budget för spelarlöner, en budget som ger vissa riktlinjer för nivåer på de kontrakt klubben tecknar med sina spelare. En höjning av budet borde med andra ord innebära att sedelbuntarna måste sparas någon annan stans och då pratar vi givetvis en annan spelares kommande kontrakt. Det finns sedan alltid röster som bygger sina resonemang efter tesen att de extra sedlar som man vill krydda budet med, får klubben tillbaks i form av extra intäkter. Det kanske så blir, det vet vi dock inte idag och det är det som är problemet. Spelarlönen är en riskfri utgift, med riskfri menar jag att det är 100% säkert att klubben kommer bli av med sedelbuntarna. Intäkten som det högre erbjudandet kanske genererar är inte riskfritt, det finns andra faktorer som kan spela in på intäkternas utveckling än den enskilde spelarens prestationer. Frågan är med andra ord komplex och svår, kanske inte för oss betraktare men svår för dem som ska fatta besluten, svår för dem som ett år senare ska stå och förklara varför budgeten återigen sprack. Nu handlar inte detta inlägg om ett ställningstagande i en specifik fråga, det handlar om perspektiv, hmm tror jag, det har varit en lång dag. De flesta är idag överens om att backlinjen sportsligt inte är lika balanserad som övriga lagdelar. Jag kan tro att liknande obalans även kan speglas om vi slår ut lönekostnaderna över lagdelarna. Det finns därför många frågor och perspektiv att angripa detta problem på. Är mittfältet den lagdel som ytterligare ska ta en sedlbunt från säcken, eller ska resurserna omallokeras? Vilka andra spelare, både internt och externt är Hammarby Fotboll intresserade av att signa och vilka namn prioriteras? Hur är lönesäcken fördelad efter spelarnas ålder? Även det en relevant fråga eftersom spelarförsäljnngar är idagsläget det enda sättet Hammarby Fotboll kan profitera på. Vi kan sitta och älta kring detta case hur länge som helst, beslutsfattarna har över 20 sådana case i truppen och en pengasäck med en fastställd budget. Jag är faktiskt glad att jag slipper lägga det pusslet…

En fråga som cirkulerat i Bajenland jag vet inte hur länge och den eminenta bloggen …grönvita sidan upp! landar nog ganska nära sanningen i sin analys av läget. Vankas det silly season, kontraktsförlängningar och bokslut kan du dock räkna med att debatten aktualiseras igen men jag tänkte denna gång inte på in på Hammarbys ekonomi. Istället undrar jag vad det är som äter upp den allsvenska kakan år efter år och om Olof Lundh inte fick ihop sin ekvation då, lyfte han nog inte blicken speciellt högt. Det fanns nämligen fler svarta hål, dessutom betydligt större än på Söder. För att få lite perspektiv, allsvenskan som helhet har ökat sina intäkter (drift) från msek 308 år 1998 till msek 611 år 2005, en ökning heter duga och i Olofs värld och med Olofs räknesticka borde det med andra ord finnas gott om vinnare, speciellt med tanke på att intäkterna i allsvenskan ökat i snabbare takt än Hammarbys. Faktum är dock att Hammarby Fotboll AB framstår som ett föredöme när vi märker att de allsvenska klubbarnas ackumulerade underskott landar (räknat från 2002) på msek-142 (-10/klubb i driften) eller msek-67 (-5/klubb inkl spelarförsäljningar). Ser man dessa siffror blir man direkt mörkrädd och när detta dessutom sker under en period där allsvenskan som liga sakta men säkert sjunkit ner till det bottenskikt i Europa där ligors totala omsättning förmodligen är lika stor som MFF´s, är frågan därför befogad, vem fan är det egentligen som skor sig på det ökade fotbollsintresset i Sverige? Inte är det klubbarna, marginalerna idag är lika dåliga som de var igår, inte heller är det supportrarna som istället fått betala mer och mer för att leva med sina respektive lag utan att få se klubbarna närma sig Europacuperna. Istället förefaller det som att spelarna som i takt med de högre intäkterna fått se sina löner hejdlöst höjas utan att vi i gengäld sett någon signifikant kvalitetshöjning. Vi ska inte heller glömma agenterna förstås, med Rune Hauge i spetsen har de profiterat på det ökade fotbollsintresset runt om i världen och aldrig har vi sett en yrkesgrupp som åstadkommigt så lite värdeskapande till omvärlden (förutom sina klienter förstås) som dessa herrar gjort. Klubbledarna ropar högt efter nya pengar, mer pengar, men frågan är, vad säger att dessa resurser inte försvinner ut i samma svarta hål där allt dumpats de senaste 10 åren? Jag vet inte längre….

Allsvenskan må ur ett internationellt perspektiv hålla en rent ut sagt medioker standard, men ligan har det många andra ligor saknar, en jämnare konkurrenssituation mellan lagen. Den skulle faktiskt kunna, om man bortser från alla regleringar och upp/nedflyttningar liknas vid ett amerikanskt ligasystem där man eftersöker just jämnhet. Det är inför varje säsong lika ovisst om platserna och seriemakarna gnuggar säkert händerna då detta driver intresset. Baksidan av myntet är det faktum att allsvenska lag hopplöst halkat efter i kampen om den åtråvärda Champions League platsen, det finns helt enkelt inget toppskikt på två till tre lag som lyckats rycka loss och kontinuerligt fått deltaga i kvalen till de olika cuperna. Ledare runt om i landet pratar om att det behövs mer pengar och åter mer pengar men hur duktiga är då klubbarna på och utnyttja sina resurser och finns det klubbar som har kapacitet och rycka ekonomiskt från andra lag och skapa förutsättningar för kontinuerliga framgångar?

För att syna styrkeförhållandena i allsvenskan har jag använt mig av samma metod som när jag räknade på Hammarbys marknadsandel. För att få ytterligare en dimension har jag räknat respektive lags effektivitet genom att använda mig av ”spreaden” mellan den sportsliga andelen och marknadsandelen som nyckeltal. Tyvärr finns det brister med denna metod då vissa klubbar finansierar sina trupper med hjälp av externt kapital och på så sätt blir kostnaderna orättvisst jämförbara mellan klubbarna. Vidare har klubbarna olika kostnadskostymer där arenahyror, kostnader för säkerhet är olika för respektive klubb. Normen för jämvikt borde rimligtvis vara 0 i spread, de klubbar som har en negativ spread har dålig effektivitet alternativt profiterar och lag med en positiv spread har en bra effektivitet alternativt lever över sina tillgångar. Nu blir det svårt att dra sådana slutsatser fullt ut men resultaten ger ändå några intressanta indikationer och jag har valt ut ett antal exempel samt kompletterat med ekonomiska resultatutfallet både exkl och inkl spelarförsäljningar.

Hammarby har som jag tidigare skrivit inte lyckats att öka sin omsättning i samma utsträckning som de övriga ligalagen gjort. Bajens skattade effektivitet är dessutom inte direkt top of the line. Det måste dock tilläggas att klubben har fått finansiera samtliga nyförvärv internt samtidigt som man satsat långsiktigt på div 2 laget HTFF som givetvis kostar en slant. Hammarby Fotboll AB har haft en hyfsat jämn resultatutveckling (2005 undantaget) om man jämför med konkurrenterna dock utan att kunna leverera ackumulerad vinst. Det blir svårt att ta sista steget rent sportsligt om man inte lyckas hitta en annorlunda finansieringsmodell för spelarförvärv alternativt markant öka sin marknadsandel.

Djurgården är lite svårbedömda jämfört med sina konkurrenter då klubben har en snårskog med bolag i organisationen där bl.a spelarfinansieringen ligger separat. Intressant dock att jämföra klubben över tiden och man fick onekligen en kanonstart på millenniet med en fin track record. Man hade ett gyllene tillfälle att rycka ifrån men effektiviteten har de senaste åren haft större varians än tidigare och kanske beror det på klubbens inkonsekvens vad gäller strategi för bl.a värvningar samt hets för att nå snabba framgångar. Man har likt Hammarby kört fast lite vad gäller ökning av marknadsandelen (lite märkligt med tanke på framgångarna) och man gjorde ett försök genom en biljettprishöjning för något år sedan. Mycket oroväckande för klubben är 2005 års driftresultat och det är lite spännande att se vad utfallet för 2006 blir, fortsätter kräftgången även det året kan den uteblivna långsiktigheten med obefintlig talangutveckling under guldåren visa sig bli mycket kostsam längre fram.

AIK var en klubb i fritt fall under perioden 2002-2004. Marknads- andelen sjönk drastiskt, effektiviteten likaså och underskotten i driften nådde galaktiska nivåer. Klubbens supportrar har bara att tacka dess finansiellt starka diton då de räddade klubben från undergång. Efter sejouren i superettan har klubben kommit tillbaka starkt och nyckeltalen lär bli mycket bra när 2006 så småningom ska kvantifieras. Spelartruppen lär ha varit billig i drift förhållande till de intäkter som de sportsliga resultaten hjälpte till och generera vilket lär ge signifikanta utslag i resultatet för 2006.

Malmös siffror är mycket intressanta då klubben är den som ökat sin marknadsandel överlägset mest åren 2002-2005. Klubbens sportsliga andel har dock efter guldet 2004 gått åt andra hållet och man skulle kunna tro att ledningen istället valt att profitmaximera. Vi ser dock inga större vinster i driften fram till 2005 och det är med andra ord ren kapitalförstöring från Malmös sida då klubben hade en marknadsandel nästan dubbelt så stor som 2002 men sportandelen var lägre både -05 och -06. Klubben har haft bra balans i driftresultetet men den inre effektiviteten på den sportsliga sidan är helt klart under all kritik. Malmö har dock tack vare sin ökade marknadsandel, samt genom sina spektakulära spelarförsäljningar skaffat sig ett ekonomiskt försprång och lyckas man förvalta detta bättre än tidigare kommer klubben bli svårstoppad de närmaste åren. Det rapporteras om att MFF kommer visa ett positivt driftresultat om 14 miljoner för 2006. Det är mycket bra men har man utnyttjat sina resurser maximalt i år? Vad säger medlemmarna?

Elfsborg har på två säsonger gått från en undanskymd tillvaro till och kunna titulera sig som svenska mästare. Dessutom pekar prognoserna att klubben under 2006 plockat marknadsandelar tack vare den nya arenan. Jag tycker detta fenomen speglar allsvenskan som företeelse ganska väl där klubbar som inte varit topplag har alla möjligheter att nå dit. Samtidigt har Elfsborg lyckats med konststycket att direkt få utdelning på sin strategi.

Landskrona, ett lag som hade en bra spread men som finansierade detta genom ett större underskott i driften under en längre period. Spelarförsäljningar räddade ekonomin kortsiktigt men klubben straffades till slut och laget fick lämna allsvenskan efter 2005 års säsong. Klubben klarade inte av sin vision att spela offensivt med den lilla marknadsandelen man hade.

Trots liten marknadsandel lyckades Örgryte placera sig topp 4 två år i rad, 2002 och 2003. Spreaden var fantastisk dessa år men detta finansierades helt och hållet genom ett mycket stort driftunderskott. 2004 nådde man nollresultat vilket direkt speglades i antalet inspelade poäng. Örgryte gick inte helt oväntat samma öde till mötes som Landskrona och åkte ur ett år efter Skåningarna. Intressant är även hur ledningen i Örgryte kunde prata om topplaceringar så sent som för ett år sedan. Hur hade de tänkt finansiera en sådan målsättning?

Tittar vi på Halmstad är likheterna slående med både BOIS och ÖIS och frågan är om inte klubben hamnat i en ond spiral och där utökningen av antalet lag i serien kommer som en räddande ängel.

Kalmar ser ut som ett föredöme för mindre klubbar både vad gäller effektivitet och förmåga att balansera helheten i resultaträkningen, dock saknas förmodligen hävstången i form av intäkter för att ta klivet till den absoluta toppen. Ny arena kommer förmodligen skapa lite bättre förutsättningar och vi får se om KFF lyckas att förvalta de ökade intäkterna lika väl som Elfsborg har gjort.

Mest anmärkningsvärt när vi tittar på siffrorna är att det inte är omöjligt för mindre etablerade lag att nå sportsliga framgångar och till och med komma ut i europakvalen. Höpresterande klubbar med en lägre marknadsandel har med andra ord mycket goda förutsättningar att placera sig före lågpresterande ”storklubbar”. Sedan är min spontana känsla att skillnaden i kostnaderna mellan de högst och lägst avlönade spelarna inte ligger i paritet med skillnaden mellan dessa spelares och lagens prestationer på planen. Det är ganska tydligt att klubbar med en liten marknadsandel har tjänat på en defensiv spelidé och mindre klubbar som försökt satsa på offensiv fotboll har blivit straffade. Betyder det att vi får se mer defensiv inriktning när serien väl utökas till 16 lag? Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att de allsvenska klubbarna nyttomaximerar där samtliga medel används till den sportsliga verksamheten. Finansiering av driften genom spelarförsäljningar är dock med facit i hand ingen strategi som jag skulle rekommendera, många klubbar har historiskt sett gått i den fällan. Hur som helst är det klart att allsvenskan inte är någon bra marknad för ägarintressen som vill tjäna pengar på sin klubb, i alla fall inte med dagens spelregler. Vi kommer förmodligen kunna skönja en hel del förändringar när alla planerade arenor är färdigbyggda och frågan är om ligan blir mer segmenterad än vad den är idag. Om det sedan räcker till och nå C.L återstår och se, FCK försökte många år innan de slutligen halkade in på ett bananskal genom skrällsegern mot Ajax.