Allsvenskan, seriemakarens dröm, klubbdirektörens mardröm

Allsvenskan må ur ett internationellt perspektiv hålla en rent ut sagt medioker standard, men ligan har det många andra ligor saknar, en jämnare konkurrenssituation mellan lagen. Den skulle faktiskt kunna, om man bortser från alla regleringar och upp/nedflyttningar liknas vid ett amerikanskt ligasystem där man eftersöker just jämnhet. Det är inför varje säsong lika ovisst om platserna och seriemakarna gnuggar säkert händerna då detta driver intresset. Baksidan av myntet är det faktum att allsvenska lag hopplöst halkat efter i kampen om den åtråvärda Champions League platsen, det finns helt enkelt inget toppskikt på två till tre lag som lyckats rycka loss och kontinuerligt fått deltaga i kvalen till de olika cuperna. Ledare runt om i landet pratar om att det behövs mer pengar och åter mer pengar men hur duktiga är då klubbarna på och utnyttja sina resurser och finns det klubbar som har kapacitet och rycka ekonomiskt från andra lag och skapa förutsättningar för kontinuerliga framgångar?
För att syna styrkeförhållandena i allsvenskan har jag använt mig av samma metod som när jag räknade på Hammarbys marknadsandel. För att få ytterligare en dimension har jag räknat respektive lags effektivitet genom att använda mig av ”spreaden” mellan den sportsliga andelen och marknadsandelen som nyckeltal. Tyvärr finns det brister med denna metod då vissa klubbar finansierar sina trupper med hjälp av externt kapital och på så sätt blir kostnaderna orättvisst jämförbara mellan klubbarna. Vidare har klubbarna olika kostnadskostymer där arenahyror, kostnader för säkerhet är olika för respektive klubb. Normen för jämvikt borde rimligtvis vara 0 i spread, de klubbar som har en negativ spread har dålig effektivitet alternativt profiterar och lag med en positiv spread har en bra effektivitet alternativt lever över sina tillgångar. Nu blir det svårt att dra sådana slutsatser fullt ut men resultaten ger ändå några intressanta indikationer och jag har valt ut ett antal exempel samt kompletterat med ekonomiska resultatutfallet både exkl och inkl spelarförsäljningar.

Hammarby har som jag tidigare skrivit inte lyckats att öka sin omsättning i samma utsträckning som de övriga ligalagen gjort. Bajens skattade effektivitet är dessutom inte direkt top of the line. Det måste dock tilläggas att klubben har fått finansiera samtliga nyförvärv internt samtidigt som man satsat långsiktigt på div 2 laget HTFF som givetvis kostar en slant. Hammarby Fotboll AB har haft en hyfsat jämn resultatutveckling (2005 undantaget) om man jämför med konkurrenterna dock utan att kunna leverera ackumulerad vinst. Det blir svårt att ta sista steget rent sportsligt om man inte lyckas hitta en annorlunda finansieringsmodell för spelarförvärv alternativt markant öka sin marknadsandel.

Djurgården är lite svårbedömda jämfört med sina konkurrenter då klubben har en snårskog med bolag i organisationen där bl.a spelarfinansieringen ligger separat. Intressant dock att jämföra klubben över tiden och man fick onekligen en kanonstart på millenniet med en fin track record. Man hade ett gyllene tillfälle att rycka ifrån men effektiviteten har de senaste åren haft större varians än tidigare och kanske beror det på klubbens inkonsekvens vad gäller strategi för bl.a värvningar samt hets för att nå snabba framgångar. Man har likt Hammarby kört fast lite vad gäller ökning av marknadsandelen (lite märkligt med tanke på framgångarna) och man gjorde ett försök genom en biljettprishöjning för något år sedan. Mycket oroväckande för klubben är 2005 års driftresultat och det är lite spännande att se vad utfallet för 2006 blir, fortsätter kräftgången även det året kan den uteblivna långsiktigheten med obefintlig talangutveckling under guldåren visa sig bli mycket kostsam längre fram.

AIK var en klubb i fritt fall under perioden 2002-2004. Marknads- andelen sjönk drastiskt, effektiviteten likaså och underskotten i driften nådde galaktiska nivåer. Klubbens supportrar har bara att tacka dess finansiellt starka diton då de räddade klubben från undergång. Efter sejouren i superettan har klubben kommit tillbaka starkt och nyckeltalen lär bli mycket bra när 2006 så småningom ska kvantifieras. Spelartruppen lär ha varit billig i drift förhållande till de intäkter som de sportsliga resultaten hjälpte till och generera vilket lär ge signifikanta utslag i resultatet för 2006.

Malmös siffror är mycket intressanta då klubben är den som ökat sin marknadsandel överlägset mest åren 2002-2005. Klubbens sportsliga andel har dock efter guldet 2004 gått åt andra hållet och man skulle kunna tro att ledningen istället valt att profitmaximera. Vi ser dock inga större vinster i driften fram till 2005 och det är med andra ord ren kapitalförstöring från Malmös sida då klubben hade en marknadsandel nästan dubbelt så stor som 2002 men sportandelen var lägre både -05 och -06. Klubben har haft bra balans i driftresultetet men den inre effektiviteten på den sportsliga sidan är helt klart under all kritik. Malmö har dock tack vare sin ökade marknadsandel, samt genom sina spektakulära spelarförsäljningar skaffat sig ett ekonomiskt försprång och lyckas man förvalta detta bättre än tidigare kommer klubben bli svårstoppad de närmaste åren. Det rapporteras om att MFF kommer visa ett positivt driftresultat om 14 miljoner för 2006. Det är mycket bra men har man utnyttjat sina resurser maximalt i år? Vad säger medlemmarna?

Elfsborg har på två säsonger gått från en undanskymd tillvaro till och kunna titulera sig som svenska mästare. Dessutom pekar prognoserna att klubben under 2006 plockat marknadsandelar tack vare den nya arenan. Jag tycker detta fenomen speglar allsvenskan som företeelse ganska väl där klubbar som inte varit topplag har alla möjligheter att nå dit. Samtidigt har Elfsborg lyckats med konststycket att direkt få utdelning på sin strategi.

Landskrona, ett lag som hade en bra spread men som finansierade detta genom ett större underskott i driften under en längre period. Spelarförsäljningar räddade ekonomin kortsiktigt men klubben straffades till slut och laget fick lämna allsvenskan efter 2005 års säsong. Klubben klarade inte av sin vision att spela offensivt med den lilla marknadsandelen man hade.

Trots liten marknadsandel lyckades Örgryte placera sig topp 4 två år i rad, 2002 och 2003. Spreaden var fantastisk dessa år men detta finansierades helt och hållet genom ett mycket stort driftunderskott. 2004 nådde man nollresultat vilket direkt speglades i antalet inspelade poäng. Örgryte gick inte helt oväntat samma öde till mötes som Landskrona och åkte ur ett år efter Skåningarna. Intressant är även hur ledningen i Örgryte kunde prata om topplaceringar så sent som för ett år sedan. Hur hade de tänkt finansiera en sådan målsättning?

Tittar vi på Halmstad är likheterna slående med både BOIS och ÖIS och frågan är om inte klubben hamnat i en ond spiral och där utökningen av antalet lag i serien kommer som en räddande ängel.

Kalmar ser ut som ett föredöme för mindre klubbar både vad gäller effektivitet och förmåga att balansera helheten i resultaträkningen, dock saknas förmodligen hävstången i form av intäkter för att ta klivet till den absoluta toppen. Ny arena kommer förmodligen skapa lite bättre förutsättningar och vi får se om KFF lyckas att förvalta de ökade intäkterna lika väl som Elfsborg har gjort.

Mest anmärkningsvärt när vi tittar på siffrorna är att det inte är omöjligt för mindre etablerade lag att nå sportsliga framgångar och till och med komma ut i europakvalen. Höpresterande klubbar med en lägre marknadsandel har med andra ord mycket goda förutsättningar att placera sig före lågpresterande ”storklubbar”. Sedan är min spontana känsla att skillnaden i kostnaderna mellan de högst och lägst avlönade spelarna inte ligger i paritet med skillnaden mellan dessa spelares och lagens prestationer på planen. Det är ganska tydligt att klubbar med en liten marknadsandel har tjänat på en defensiv spelidé och mindre klubbar som försökt satsa på offensiv fotboll har blivit straffade. Betyder det att vi får se mer defensiv inriktning när serien väl utökas till 16 lag? Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att de allsvenska klubbarna nyttomaximerar där samtliga medel används till den sportsliga verksamheten. Finansiering av driften genom spelarförsäljningar är dock med facit i hand ingen strategi som jag skulle rekommendera, många klubbar har historiskt sett gått i den fällan. Hur som helst är det klart att allsvenskan inte är någon bra marknad för ägarintressen som vill tjäna pengar på sin klubb, i alla fall inte med dagens spelregler. Vi kommer förmodligen kunna skönja en hel del förändringar när alla planerade arenor är färdigbyggda och frågan är om ligan blir mer segmenterad än vad den är idag. Om det sedan räcker till och nå C.L återstår och se, FCK försökte många år innan de slutligen halkade in på ett bananskal genom skrällsegern mot Ajax.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s