Poutsmouth är sedan i fredags förklarat i ”adminstration” och genast höjs röster om att Premier League har misslyckats med att organisera och reglera sig själv.

Om nu syftet var att skydda mediokra och dåligt skötta klubbar från att ta steget nedåt i näringskedjan, så visst, man har misslyckats, radikalt. Men det var trots allt inte det som var syftet när ligan bildades 1992.

Syftet var att skapa en produkt i världsklass och fakta i målet är att ligan fortfarande drar ett stort intresse till sig. Något som bekräftas av den pågående försäljningen av sändningsrättigheter utanför de brittiska öarna. Det nya avtalet sägs vara värderat till dryga £1 miljard för kommande tre säsongerna. En ökning med ca 80% jämfört med det nuvarande som ligger på £625 miljoner. (De inhemska sändningsrättigheterna för de kommande tre säsongerna har ett värde på £1.7miljard)

Mediokerhet är annars något som ligorna runt om i Europa aldrig någonsin har kunnat rädda. Klubbar har degraderats i alla fall så länge jag kan minnas.

Jag kommer ihåg när jag i början av 80 talet fällde en tår då Arka Gdynia åkte ur högsta divisionen trots att man hade VM bornshjälten från 1982 i laget, Janusz Kupcewicz. Degraderingen blev ett faktum endast två år efter att man vunnit polska cupen och fick äran att representera landet i Europa. Åren som följde innebar en mediokert pendlande mellan den andra- och tredjedivisionen. I början av 2000 talet fick Arka, under Polens största mjukvaruföretag Prokom S.A:s beskydd, nytt luft under vingarna och tävlar idag återigen på den högsta nivån. Men sannolikt kommer man att bli degraderad även i framtiden. That´s the name of the game.

Nåja, låt oss släcka pipan och bege oss tilbaka till England. Steve Gibson, ordförande i Middlesbrough FC förklarar: “A lot of financial pressure on clubs is self-inflicted,”

Att göra fallet Pompey som en symbol för hela ligan är inte helt rättvisst. Här glöms det ofta bort att ägardynamiken bidragit till att göra ligan till det den är. Vi har de amerikanska proft-maximerande ägarna hos ManU och Liverpool vars motiv självreglerar tävlingsbalansen i ligan. Inte alltid helt optimalt för fansen, och vem kan klandra dem, de vill ju inget annat än att se samtliga matcher vinnas.

Men hur ska man kunna ge ligan ett enda incitament till att ändra på den dynamiken som finns? Vi har sett Chelseas uppgång som utan Roman Abramovich aldrig hade inträffat. Och nu Manchester Citys fåfänga väg till toppen.

Spanska ligan skulle, ur ett tävlingsbalansperspektiv, kanske må bra av en leveraged-buy-out i fallen FC Barcelona samt Real Madrid. Det skulle vara mindre bra för de miljoner människor som enbart önskar se ett haussat El-Clasico. Men faktum kvarstår, idag är det de två spanska giganterna som aktivt driver spelarlöneinflationen i fotbollseuropa.

Ska det regleras? Gibson hör till dem som inte vill se en reglerande ”watchdog” som kontrollerar räkenskaperna. – “I think we have to be selfregulating. I think every club has to run itself within its means. There is always risk in any business and I’m not saying football is free of that, it can’t and won’t be. But that risk could be less than it currently is.”

Kanske lite naivt, för ska de självreglerande mekanismerna fungera så krävs det ju offer så att riskerna visar sig vara konkreta istället för att enbart vara abstrakta. Jag har tidigare skrivit om den inte omöjligt antagna implicita garantin.

Men det finns faktiskt en intressant sak som har kommit fram i ljuset i och med fallet Pompey. Premier Leagues nuvarande regler säger att andra klubbars samt spelarnas fordringar har högsta betalningsprioritet.

“This is the first time these rules have been applied,” Mr Levy says. “It is questionable whether they are consistent with the laws of the land.”

Förutom det rättsliga perspektivet undergräver även denna regel den självreglerande mekanismen i ligan.

Stefan Szymanski säger.
“It undermines the incentive of the league to put in place some self-regulatory mechanism to control the finances of the club”

En förändring av denna regel skulle innebära att klubbar som säljer spelare till en motpart med reverser inblandade, men även spelare som tecknar långtidskontrakt med en klubb, ges större incitament att ta hänsyn till motpartsrisk. En högre kreditrisk tar definitivt inte bort samtliga, men det blir rimligtvis något färre kraftigt överprissatta transaktioner och avtal på marknaden.

Det är den typen av ”knappar” som måste identifieras, inte pappersprodukter såsom UEFA-financial-fairplay. Jag väntar med spänning på både problemformulering och handlingsplan.

Så vad händer med Poutsmouth vars skulder uppskattas till dryga £70 miljoner? Framtiden får utvisa, kanske blir det den fjärde professionella klubben sedan 1923 att likvideras.

Mest sannolikt är dock att klubben, likt bl.a. Leeds United och Leicester, tar några steg ned i näringskedjan för att åter ta sats mot högre höjder. Ett öde inte olikt det Arka Gdynia drabbades av på den tiden det begav sig.