Nytt transferparadigm i Premier League?

Så öppnas återigen transferfönstret. Efter att likviditeten mer eller mindre försvann från marknaden under 2010 kom den tillbaka med pompa och ståt under 2011 där vi observerade flera stora transfers både här hemma och i utlandet. Den stora marknaden som driver hela karusellen är den engelska som är en stor nettoimportör av talang och från den marknad från vilken likviditeten till stor del distribueras till övriga Europa. Under 2011 ökade likviditeten på den engelska transfermarknaden. Siffrorna var dock till viss del dopade tack vare att samma pengar bytte ägare flera gånger under året.

Till exempel blev de £50 miljoner i nya pengar från Roman Abramovich som Chelsea spenderade på Fernando Torres mer än det dubbla i transfereringar under 2011. Utöver de ca £20 miljonerna som gick till utlandet för Luis Soarez, förvärvade Liverpool kontraktet med Andy Carrol från Newcastle för £30 miljoner som sedan spenderade hälften av dessa under sommarens transferfönster. Om vi enbart ser till nettoutgifterna, så minskade dessa för de engelska klubbarna jämfört med motsvarande transferperiod år 2010.

Det blev med andra ord högre nominella belopp för spelartransfers men mindre pengar som kom in i transfersystemet. Om vi tittar på figuren nedan så syns den logiska förklaringen. Det var betydligt fler inhemska spelare som bytte klubb under 2011. Något som förklaras genom det nya home grown regelverket som trädde i kraft inför starten av säsongen 2010-11 och vilket jag har skrivit om i detta inlägg. Bland annat har Arsene Wenger varit mycket kritisk till restriktionerna vilket inte är särskilt ologiskt. Protektionistiska regleringar är mycket sällan en vinnande strategi på längre sikt.

Grant Thornton som gjorde sin Transfer Monitor i höstas är av annan åsikt. Men låt mig utveckla varför revisionsbyrån åter igen är ute och cyklar med felaktiga slutsatser (förra gången i samband med cost-benefit analysen post Fifa2010). Man menar att Premier League har ett handelsunderskott på transfermarknaden vilket försämrar klubbarnas finansiella hälsa. Tittar man isolerat på talangexport vs talangimport så stämmer ju det alldeles utmärkt. Men det är samtidigt ett väldigt endimensionellt sätt att se på saken. Enligt standard trade theory förväntas länder exportera de varor man är bäst på att producera och importerar resten. I Premier Leagues fall så importerar man talang, paketerar den och exporterar sändningsrätter till den produkt som man producerar. På samma sätt som tv bolagen i till exempel Sverige importerar den färdiga fotbollsprodukten från England istället för att investera pengarna genom att betala mer för allsvenska sändningsrättigheter.  
Saxat från UEFA Club licensing benchmarking report. Figuren visar värdet på sändningsrättigheter i fotbollseuropa. Blå färg visar sändningsrättigheter sålda på sina ligors respektive nationella marknad och röd färg visar sändningsrättigheter sålda utomlands
Problemet som uppstår i och med de nya restriktionerna kan förklaras genom kvantitetsteorin. Genom försäljningen av sändningsrättigheterna till den internationella marknaden kommer det in nya pengar till ligan. När man sätter in restriktioner som begränsar utbudet av talang så kommer priset per talangenhet att öka för de klubbar som omfattas av restriktionerna. För klubbar utanför de brittiska öarna som inte lever under en regim med restriktioner betyder det samtidigt att det blir en något mindre efterfrågan på den pool talang som de rekryterar ifrån vilket rimligtvis minskar priset för dessa klubbars talangrekrytering vilket stärker deras konkurrenskraft gentemot gruppen som lever under restriktionsregimen.
Det finns framför allt två frågor som är värda att adressera. Den första är hur restriktionerna påverkar tävlingsbalansen i ligan.
Ett enkelt antagande är att storklubbarna i toppen kommer att rekrytera mer talang från de klubbar i ligan som har lägst intäkter vilket i förlängningen är försämrar tävlingsbalansen i en liga. I sin paper menar James Whitney* dock att tävlingsbalansen i en liga kan förbättras ifall restriktioner på talangimport införs. Detta sker tack vare att den klubb som är näst bäst i ligan gynnas mer än den som är bäst tack vare den relativa styrkeökningen i förhållande till de sämsta lagen. En liga kan på så sätt bli lite jämnare i toppen på bekostnad av att avståndet till de mindre lagen blir större. Whitney menar också att när klubbarna rekryterar talang externt från andra marknader så maximeras inte intäkterna i ligan. Analogin bakom denna logik är inte helt olik den som Stefan Szymanski och Stephanie Leach** presenterade i sin paper där den tävlingsbalans som den engelska ligan nådde genom individuella och från varandra oberoende klubbstrategier (Nash jämvikt) var jämnare än en optimal tävlingsbalans som skulle maximera ligans intäkter. Det är ett tankesätt jag använde mig av mitt första april inlägg för snart ett år sedan.
Figuren visar genomsnittsintäkten per klubb i olika ligasegment. ”Big6” består av ManUtd, Chelsea, Arsenal, Liverpool, ManCity samt Tottenham
En inte helt otrolig konsekvens är med andra ord att de största klubbarna i Premier League distanserar sig ytterligare i förhållande till ligans minsta lag samtidigt som topplagen under den absoluta toppen kan komma gynnas mer tack vare fler vunna poäng mot bottenlagen, poäng som de absolut största klubbarna vann redan innan restriktionerna.
Den andra frågan är hur det påverkar de engelska lagens konkurrenskraft på den internationella marknaden. Denna konkurrenskraft beror dels på hur hög intäktstillväxt Premier League har i relation till omvärlden, och dels på ligans effektivitet att omvandla dessa intäkter till talang. En viktig förutsättning i Whitneys hypotes är att ligan är ett monopol, det vill säga att det inte finns någon konkurrerande marknad som tävlar om potentiella intäkter. Premier League äger inte riktigt en sådan förmån och man konkurrerar om intäkter från bl.a. sändningsrättigheter utanför Storbritannien med flera andra lag och ligor, bl.a. La Liga, Bundesliga och Champions League. Om intäkterna från internationella sändningsrättigheter används mindre effektivt på grund av inflaterade priser på inhemsk talang så kan det finnas en risk att ligans konkurrenskraft gentemot andra ligor försämras vilket i förlängningen dessutom kan förstärkas genom att Premier League tappar marknadsandelar på den internationella marknaden för sändningsrättigheter.

Det återstår att se om restriktionerna är tillräckligt kraftfulla för att trenden på transfermarknaden ska hålla i sig samt om ovannämnda konsekvenser kan bli mätbara.

————————————-

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s