För ungefär en månad sedan informerades vi om att Elfsborg skulle göra en förlust för bokslutsåret 2011 som uppgår till 6.5 miljoner. Efter att till slut ha fått ta del av årsredovisningen tänkte jag i detta inlägg skriva om vad det är som kostar Elfsborg så mycket pengar och analysera den trend som klubben befinner sig i.

2011 blev återigen ett år som Elfsborg, trots favoritskap, inte nådde hela vägen sportsligt. En tredje plats i den allsvenska tabellen och utslagna ganska tidigt i kvalet till Europa League, lite förnedrande av norska Aalesund. Klubbens rörelseintäkter utvecklas dock fortfarande positivt vilken är en förutsättning för att kunna ha en möjlighet att fortsätta i den absoluta toppen.

Vi ser att publikintäkterna ökade kraftigt vilket dock var väntat efter att man under den allsvenska säsongen attraherade nästan 25 tusen fler åskådare än det förlorade publikåret 2010 där flera ogenomtänkta och icke kundvänliga beslut fattades av det svenska fotbollskollektivet. Men faktum är att publikintäkterna under 2011 inte var bättre än näst lägst under de senaste sex åren.

Även utvecklingen i marknadsintäkterna har bromsats in under det senaste året och för klubbens bästa så får Elfsborg hoppas att det var ett tillfälligt trendbrott. Vi ser också att intäkterna från internationella cuper minskade med fyra miljoner och försäljningar av spelarkontrakt gav en vinst som var nästan 20 miljoner lägre än året innan. Det realiserade kontraktet med Denni Avdic var inte lika exklusivt som i fallet Emir Bajrami som såldes 2010.

I resultaträkningen kan vi se att klubbens personalkostnader har minskat 8.5 miljoner vilket med största sannolikhet beror på att man hade mindre utgifter från sign-on bonusar. Storleken på dessa drivs ju till stor del av hur mycket pengar klubben får in från extraordinära intäkter som spelarförsäljningar samt internationella cuper. Men vi ser att trots det så är klubbens personalkostnader förhållandevis höga i förhållande till rörelseintäkterna och uppgår till 70%.

Vi ser också att klubben levererar en negativ Ebitda från den allsvenska rörelsen. Avskrivningar av spelarkontrakt är en hög kostnad för klubben som har haft en strategi att i första hand rekrytera nordiska spelare vilket naturligtvis kostar pengar. Denna kostnad är inget kassaflöde utan speglar de historiska värvningarna. Vi ser dock att den har legat på en hög nivå under de senaste tre åren vilket med tydlighet visar att klubben har varit tvungna att investera mycket pengar i spelartruppen för att behålla sin allsvenska toppstatus. Under 2011 köpte Elfsborg spelarkontrakt för 12.7 miljoner.

Kassaflödesanalysen berättar för oss hur klubben har finansierat sin verksamhet. Negativ Ebitda har burits upp av en positiv förändring i rörelsekapitalet där samt en liten vinst från spel i internationella cuper. Sålda spelarkontrakt har finansierat köpta dito samt 4 miljoner i investeringar i materiella anläggningstillgångar. Det ser ut att ha varit ett ganska odramatiskt år men hur stark rustad står klubben inför framtiden?

För en fotbollsklubb är det relativt svårt att diversifiera sig och på så sätt skapa sig konkurrensfördelar. Även om man har lojala supportrar så har många konkurrenter det också. Det är också svårt att positionera sig med hjälp av banbrytande spelsystem och taktiker då de lätt kan anammas samt hitta motmedel mot. Inte heller är en egen talangutveckling någon större konkurrensfördel eftersom spelarmarknaden är förhållandevis effektiv där klubbar kan köpa och sälja talang beroende på underskott respektive överskott på olika positioner i truppen. Sportekonomen Stefan Szymanski brukar säga att den enda stora konkurrensfördelen är förmågan att generera intäkter och med hjälp av dessa finansiera spelartruppen.

Sedan 2005 har Elfsborg haft sin nya arena som en konkurrensfördel, en ganska stor sådan skulle jag vilja säga. Tack vare en mycket billig byggkostnad (118 mkr) har klubben kunnat fördubbla sina intäkter från matchdagen och sponsorer, och allt det till en mycket låg årlig kostnad. Det har bidragit till att Elfsborg har kunnat ha högst personalkostnader av alla klubbar i allsvenskan och därmed på ett förhållandevis framgångsrikt sätt har kunnat göra saker som man helt enkelt har önskat att göra. Elfsborg har haft en stor framförhållning i sina spelarkontrakt och man har försäkrat dessa med långa löptider vilket man betalat en premie för, naturligtvis. Allt detta är något som har bidragit till att Elfsborg under 2012 ska försöka att kvalificera sig till gruppspel i europacuperna för sjunde året i rad och från vilka man under de senaste sex åren har gjort en nettovinst på 32 miljoner kronor. Man har befunnit sig i en circle of success.

Men, det är väldigt få privata monopol som förblir långvarliga. Och ibland gäller det även inom fotbollen, framför allt på mindre utvecklade marknader som den svenska trots allt är. Under de senaste åren har några av de allsvenska konkurrenterna också flyttat in i nya faciliteter vilket har inneburit att de har ökat sina kostnader för spelartrupperna. Även om Malmö FF:s ekonomi inte är i balans så har klubben allokerat mer pengar till spelartruppen av den enkla anledningen att man måste vara ett topplag för att Swedbank Stadion ska ha en chans att bära sig. IFK Göteborg upplever mycket starka tillväxtsiffror vilket man håller på att omsätta i handling vad gäller investeringar i spelartruppen. Och fler klubbar är på väg att få sina faciliteter uppgraderade. 2013 flyttar tre stockholmsklubbar in i toppmoderna faciliteter av absolut största klass vilket kommer att ge bättre möjligheter för klubbarna att kunna öka sina resurser. 

Denna pågående process är något som sakta men säkert pressar Elfsborgs marginaler genom att göra det svårare och dyrare för klubben att hålla sig kvar i den allsvenska toppen. Och tittar vi i klubbens resultaträkning så syns denna trend ganska tydligt. För ett år sedan skrev jag i detta inlägg om att Elfsborg behöver fortsatta miljoner från europaspelet och att man skulle klara av ett års misslyckande. Därför blir årets säsong extra viktig för Boråsarna.

Man kan naturligtvis argumentera att Elfsborg har så mycket som 28 miljoner i eget kapital. Å andra sidan är i stort sett allt bundet i immateriella tillgångar i form av spelarkontrakt*. Klubbens rörelsekapital** är däremot negativt och i kassan fanns det inte så mycket mer än fem miljoner kronor per den sista december. Den nye tränaren Jörgen Lennartsson kommer förvisso till en på papperet meriterad spelartrupp men hans möjligheter att korrigera den efter eget behov är kraftigt begränsade.

Den finansiella risken i Elfsborg. Vi ser att klubbens balansräkning har försvagats något under de två senaste åren. Rörelsekapitalet är negativt med 24 miljoner i omsättningstillgångar och 30 miljoner i kortfristiga skulder.

Intressant är också att läsa hur klubbens ordförande Bosse Johansson försvarar förra årets negativa resultat. Han har naturligtvis rätt i Elfsborg sannolikt hade kunnat undvika ett minusresultat för 2011 om man bara sålt en spelare extra. Det är naturligtvis inget självändamål att redovisa svarta siffror varje säsong utan ett bokslut är just vad det är, en ögonblicksbild per den sista bokföringsdagen respektive rapportperiod. Strategin måste komma i första hand och att göra saker bara för att frisera siffrorna är inget annat än värdeförstörande aktiviteter. Företag hamnar inte på obestånd och går i konkurs på grund av dåliga periodiserade resultat utan man gör det för att pengarna tar slut och ingen är beredd att skjuta till mer. Det som däremot är intressant i ordförandes kommunikation med marknaden är att han för första gången pratar i termer av värdering av spelartruppen. Och visst har han en poäng. Det finns spelare som är lågt värderade i balansräkningen. Men det finns naturligtvis även spelare som är högt värderade, för högt till och med som i t.ex fallet Amadou Jawo vars bokförda värde lär uppgå till ca 6mkr.

Med tanke på den höga åldern kan vi också anta att klubbens investeringsbehov kommer att vara större framgent. Och man möter detta behov med krympande marginaler vilket ger betydligt mindre utrymme till rekryteringsmisstag än vad man har visat de senaste åren. För faktum är trots allt att 2009 år trupp är kapitaliserad utan att Elfsborg har stärkt sin ställning på den allsvenska marknaden och man står här med svagare finansiella nyckeltal än vad man hade efter bokslutet 2008

Jim Collins har gjort sig ett namn genom att forska om framgångsrika företag och har skrivit flera böcker däribland From Good to Great. För ett par år sedan publicerade han How the Mighty Fall där han skriver om hur till synes duktiga företag till slut hamnar på obestånd. Ett av de mer tänkvärda styckena var följande:

Jag skulle vilja påstå att Elfsborg idag befinner sig i en nedåtgående spiral. Klubben har kommit till en fas med en sämre likviditet och är idag mer känslig för kassaflödesbortfall som kan uppstå i samband med uteblivna intäkter i europacuperna samt spelarförsäljningar.

Men det finns fortfarande tid att korrigera färdriktningen, det förutsätter att klubbledningen är medvetna om situationen och att man kan fatta rätt beslut den närmaste tiden. Elfsborg behöver uppgradera effektiviteten i sin organisation. Kanske blir man tvingad till att korrigera sin spelarkontraktsstrategi. Eller så lyckas man att kvala in till Europa League redan i höst och köper sig därmed ytterligare lite tid.

———————————

* Redovisningsrekommendationerna är att de kontrakt som klubbarna förvärvar från andra klubbar ska aktiveras på balansräkningen som en immateriell tillgång och vars värde man skriver ner linjärt över det nya kontraktets löptid. Till exempel om Elfsborg värvade Jawo för 10 miljoner från Gefle, så ökar klubbens immateriella tillgångar med 10 miljoner och den årliga avskrivningskostnaden under fem år blir 2 miljoner.