Kategori: Elfsborg

Vad händer i Elfsborg?

Elfsborg sladdar i den allsvenska tabellen och det är mycket troligt att man för andra året i följd kommer att missa möjligheten att kvalificiera sig till internationella cuper. Det skulle i så fall inte längre vara en tillfällighet, utan ett tydligt trendbrott för en klubb som varit deltagande i tio raka säsonger.
Egentligen är det en ganska väntad utveckling. Bosse Johansson har vid flera tillfällen sagt att Elfsborgs mål är att utmana storstadslagen men att det för varje år blir svårare. Klubben satsade också väldigt hart och riskerade bort 40 procent av sitt egna kapital när chansen att kvalificiera sig till Champions League fanns 2013. Man vet nämligen inte när eller ens om chansen dyker upp igen.
Genom att vara den första klubben med en modern arena skaffade sig Elfsborg en konkurrensfördel som man på ett mycket skickligt sätt har exploaterat. Men vi har också sett att denna konkurrensfördel sakta har försvunnit i takt med att konkurrenterna också har uppgraderat sina arenor.
Ni som har följt denna blogg känner till att det finns ett samband mellan den relativa storleken på klubbarnas personalskostnader och placeringen i tabellen. Duktigare spelare vinner fler matcher. För att rekrytera och behålla duktigare spelare behöver man kunna erbjuda tillräckligt bra ekonomiska villkor. Enskilda säsonger är sambandet inte tillräckligt starkt. Vi kan fortfarande se mindre klubbar placera sig högt upp i tabellen enskilda säsonger. Men över tid är det tydligt: de som har störst resurser vinner mest.
datakälla: Fogis.se samt Elfsborgs årsredovisningar
Figuren ovanför visar hur Elfsborgs personalkostnader i relation till de resterande lagen i allsvenskan har utvecklats över tid. Även om vi inte kan se ett stort ras så syns en tydlig negativ trend. Det betyder att Elfsborg behöver förbättra sin effektivitet relativt konkurrenterna för att bibehålla sportsliga resultat.
Figuren nedanför visar ett annan tydlig bild. Investeringar i externt köpta spelarkontrakt har jämfört med åren 2006 till 2011 minskat drastiskt. Det kan ses från flera perspektiv. Ett är att klubbens talangutveckling har utvecklats så pass mycket att det har minskat behovet av externa spelarrekryteringar. Å andra sidan är det egna kapitalet – trots lägre kapitalkostnader (avskrivningar spelarkontrakt) – idag lägre än vad det var mellan åren 2007 och 2010. Utvecklingen i den allsvenska tabellen visar att Elfsborg inte riktigt räcker till för toppen med enbart egensnickrade spelare.
datakälla: Elfsborgs årsredovisningar
Figuren visar också att klubbens nettoinkoster (intäkter minus kostnader) från de internationella cuperna i genomsnitt legat på drygt 7 miljoner kronor per år. Genom att inte kvalificiera sig till spel i europacuperna lika kontinuerligt kommer Elfsborg inte kunna göra lika många saker som man vill.
Men Elfsborg har ändå gjort läxan mycket väl de här åren. Klubben har lyckats sälja spelarkontrakt med vinst, mycket tack vare att man har lyckats förlänga kontrakten med de egna spelarna. Också i situationer där man från sidlinjen kan tycka att spelaren istället borde ha spelat ut det föregående. Till stor del beror det på kontinuitet i den exekutiva ledningen. Muntliga löften m.m. blir uppfyllda tack vare att de personer som avlade dessa är kvar i ledande position när det väl blir skarpt läge. Rimligen skapar det ett gemensamt förtroende mellan spelare och klubben.
Elfsborg har investerat i sin akademi och fortsätter man att producera talanger i samma takt och på samma sportsliga nivå så kommer man kanske kunna öka intäkterna från försäljning av spelarkontrakt vilket skulle kunna skapa utrymme för fler investeringar i externa förvärv.
Elfsborg har också en god kontroll över sina finansiella risker. Varningsklockorna ringde flera gånger när bokslutet för 2013 presenterades. Men även om kostnaderna i samband med Champions League satsningen skenade och klubbens interna nyckeltal blinkade rött så visade det sig att det fanns en tanke och tidsbegränsning på kostnaderna. Två år senare är samtliga nyckeltal utom ett i klubbens interna balanserade styrkort återställda.

Så även om vi inte ska räkna med att Elfsborg blir lika frekfenta i tabelltoppen i framtiden, så lär de ställa till det för de förväntade topplagen med jämna mellanrum.

datakälla: Fogis.se samt Elfsborgs årsredovisningar

Option – rättighet men ingen skyldighet

Anders Svenssons kontrakt har visst varit ett hett ämne de senaste veckorna. Svensson hade tydigen ett kontrakt över två år (2014 och 2015) men han hade sålt en option till Elfsborg som gav klubben rättighet men inte skyldighet att avbryta kontraktet efter ett år. Jag repeterar, rättighet men inte skyldighet.
Efter 2014 har Elfsborg uppenbarligen gjort bedömningen att Svenssons förväntade prestationer på planen under 2015 inte kommer att motsvara den storlek på lönen som klubben betalar för hans tjänster. Motsvarande talang går att förvärva på marknaden, till ett lägre pris. 
Nu går det ju inte att förvärva ett kontrakt med en ny Anders Svensson och exakt de egenskaper han besitter. Och Elfsborg verkar ha gjort bedömningen att man vill ha kvar Svensson under 2015.
Klubben verkar därmed ha gjort ett bet på att Svensson, från hans perspektiv, inte kommer att få ett bättre erbjudande än det nya kontraktsförslag som Elfsborg har lämnat till honom.
Genom media har Svensson gjort det klart att han är besviken. Det bör han vara, som den tävlingsmänniska han är. Däremot bör han inte vara besviken på Elfsborg. Han har trots allt sålt optionen till klubben och rimligen fått en premie för den, i någon form.
Frågan är naturligtvis hur mycket klubben sparar om Svensson nu bestämmer sig för att teckna ett nytt kontrakt med Elfsborg? Uppemot en miljon kronor, kanske?
I samband med denna affär har Bosse Johansson uttalat sig i GT om Elfsborgs finanser. Ganska intressant information: Johansson räknar med att 2014 års resultat landar på +-0 kronor, som det ser ut just nu. Under 2013 skrev Elsfborg av ett större värde på sin spelartrupp som per den sista December 2013 värderades till 8 miljoner kronor på balansräkningen. Det betyder att Elfsborg borde visa ett positivt rörelseresultat (före avskrivningar) på runt 3 miljoner kronor. Detta efter att man har sålt kontraktet med Nicklas Hult för ca 8 miljoner kronor under 2014. Under året har man inte heller gjort några investeringar i spelartruppen (bortsett lånet av Viktor Prodell) vilket innebär att det från Nicklas Hult pengarna inte finns särskilt mycket kvar att rekrytera nya spelarkontrakt för. Resten har finansierat klubbens löpande verksamhet.
Under 2015 förväntas väl kontraktet med Johan Larsson att säljas. För att Elfsborg ska skaffa sig ett bättre utrymme för köp av spelarkontrakt eller andra aktiviteter man vill genomföra än vad man har haft under 2014 så behöver intäkterna öka (jmf 2014), kostnaderna minska eller både och, förstås.

Det är lite av en ny situation för Elfsborg som under flera år kunde göra de saker man ville göra. Det känns som man befinner sig i en – jag ska inte säga allvarlig, för det är den definitivt inte – men åtminstone kritisk period där de beslut som fattas verkligen behöver bli rätt.

Har Bosse sprängt banken?

Den förra säsongen slutade med ett katastrofalt resultat för Elfsborg. Både i tabellen och i bokslutet. Klubbens ordförande Bosse Johansson försvarar resultatet med att satsningen var avsiktlig. Men det är alltid mer intressant att titta på vad som har kommunicerats tidigare eftersom kommunikationen sällan är konsekvent.

Inför säsongen sade Bosse Johansson i en intervju att klubbens egna kapital gjorde att man kunde klara ett ”ekonomiskt skitår”, 10-15 miljoner kronor i underskott. Och så länge man inte var där så kunde man fortsätta bygga Elfsborg. Nu är man där. Betyder det nu att man inte längre kan bygga klubben?

Jag har delat upp analysen i två delar. I denna första del kommer jag att fokusera på bakgrunden till beteendet som ledde till det negativa resultatet. I del två en kortare analys av resultatet samt hur stor skada det har gjort, egentligen. Efter att Elfsborg redovisade en förlust på 12.7 miljoner kronor finns det ett antal intressanta faktorer att bena ut. 

Starkare konkurrenter 
Som jag tidigare har varit inne på så har Elfsborgs konkurrensfördelsperiod nått sitt slut. Flera konkurrenter har flyttat in på moderna arenor vilket har gett dem större resurser. Empirin från svensk elitfotboll är att större resurser i relation till konkurrenterna ger betydligt bättre möjligheter till sportslig framgång. Bättre sportslig framgång för konkurrenterna genererar samtidigt negativa effekter den egna klubben vilket rimligen pressar de finansiella nyckeltalen.

 

Figuren visar Elfsborgs personalkostnader samt spelarlöner i relation till allsvenskans dito. Prognosen för 2013 är baserad på de hittills publicerade årsrapporterna och prognosen för 2014 är i första hand baserad på det personalkostnadsutrymme som Elfsborg kan antas ha inför säsongen (se längre ned i texten). 2013 års toppade personalkostnader orsakade röda siffror i resultaträkningen samtidigt som de inte nådde upp i 2007 och 2010 års (se längre ner i resultattabellen) komparativa fördel i allsvenskan. Vi kan se en negativ trend i Elfsborgs finansiella konkurrenskraft. 

Dålig utdelning på kontrakt-strategin 
Elfsborgs strategi har varit längre kontrakt med sina spelare med syfte att försäkra sig på marknaden för handel med spelarkontrakt. Längre spelarkontrakt kostar en premie och ökar klubbens totala personalkostnader. Under flera år har det varit en framgångsrik strategi men under den senaste perioden har likviditeten på transfermarknaden varit ojämn vilket kan ha bidragit till att Elfsborg upplever det som svårare att tjäna pengar på strategin.
Högre risktagande? 
En intressant fråga är om Elfsborg tog högre risker än vad klubben tidigare ha gjort? En anledning till det skulle just vara klubbens försämrade konkurrenskraft samt en dålig utväxling på spelarkontrakt -strategin under den senare perioden. Klubbledningen kan ha sett de stora pengarna som ett Champions League kval kan ge som en möjlighet att kompensera för det och kan därmed ökat risken i verksamheten av den enkla anledningen att det kan ha varit sista tillfället på länge att nå denna monetära belöning.  Och ära förstås.
Balanserat styrkort 
Elfsborg har sedan många år tillbaka använt sig av balanserade styrkort, eller balanced scorecard som det så fint heter i Fek A kurslitteraturen. Där arbetar man med fyra nyckeltal. Sportslig framgång (sämst 4:e plats), marknadsintäkter (mål inför varje säsong), resultat på nedersta raden (positivt) samt konsolideringsgrad (det egna kapitalet i relation till personalkostnaderna) som ska vara 50%.
Jag har gjort i ordning en matris om hur Elfsborg uppnår sina målvärden. Under 2013 har man misslyckats med att nå tre av fyra nyckeltal.
 



Det som sticker ut mest är konsolideringsgraden. Här syns det mycket tydligt att klubben har tagit mycket höga risker inför 2013 i förhållande till hur man tidigare har agerat. För att uppnå sitt interna målvärde för konsolideringsgraden hade Elfsborg behövt ha redovisat en vinst på åtminstone 7 miljoner kronor under 2013. 

Klubben gjorde en satsning för att nå sportslig framgång för kapital som man förvisso hade, men inte enligt sina normala internkontroller. Och hade inte Elfsborg vunnit den där bortamatchen mot Nordsjaelland med uddamålet så hade situationen sett ännu mer ansträngd ut. 

Nedskärning 
Om nu Elfsborg ska vara konsekventa i sin ekonomistyrning så bör alltså konsolideringsgraden återställas till sitt målvärde. Vill man göra det redan under 2014 så ska personalkostnaderna sänkas ner mot 45 miljoner kronor. Dessa nivåer har klubben inte legat sedan 2006 och då var allsvenskans totala personalkostnadsmassa 50 procent lägre.

Det betyder att klubben måste prestera bättre sportsliga resultat men med betydligt mindre resurser exponerat mot en högre risk än tidigare (konsolideringsgrad). Lyckas man inte med det så finns det en risk att man positionerar sig som ett mittenlag i allsvenskan. Med de finanser som hör mittenlag till. 

Sammanfattning 
Inför 2013 tog Elfsborg betydligt större risker än man gjort tidigare säsonger. En relevant fråga är om klubbledningen har varit ärlig med hur pass stora risker man egentligen tog? Till exempel uttalade sig klubbledningen självsäkert att ekonomin skulle vara hemma redan efter den andra kvalomgången i kvalspelet i Uefas turneringar. Hade man stanna t där så hade resultatet varit ytterligare ett antal miljoner sämre vilket på kortare sikt hade lett till ett finansieringsbehov

Men fallet Elfsborg 2013 är också intressant i en större kontext. Det är lockande och analysera Elfsborgs agerande från ett ESS perspektiv (Evolutionärt Stabila Strategier). Martin Grossmann skrev för ett par år sedan en paper* där han menar att ESS på ett bättre sätt förklarar rationella beteenden i tävlingar än vad övriga spelteorin gör. Detta eftersom det snarare rör sig om en kamp och inte om byte av varor eller tjänster på en marknad. Detta leder till ännu större finansiella underskott i sportligor än vad övriga spelteoretiska modeller implicerar.

De oproportionerligt stora (i förhållande till allsvenskans) intäkterna som ett gruppspel i Champions League genererar (ca €20 miljoner) kan göra stor skada om en konkurrent hinner få dessa pengar före en själv. Av denna anledning kan det anses vara fullt rationellt att utsätta sig för mycket stora risker och förlora pengar.

———————–

*EvolutionarilyStable Strategies in Sports Contests – Martin Grossmann – October 24, 2011


Elfsborg – en kortare genomgång av finanserna

På intäktssidan kan vi se att klubbens svaga resultat i allsvenskan har pressat Elfsborgs förmåga att tjäna pengar. Det är framför allt intäkterna från centrala avtal vilka till viss del är prestationsbaserade.


På kostnadssidan kan vi se att personalkostnaderna var mycket kraftigt upp jämfört med 2012. Här döljer det sig troligen ”engångskostnader” för Mohamed Bangura samt sign-on kostnader för Hauger och Tom Söderberg. Elfsborg gjorde en offensiv satsning inför 2013. Bland annat lånades Mohamed Bangura under uppmärksammade former. Alla dessa får nog betraktas som profilvärvningar vilket hade en stor inverkan på kostnaderna. Ingen av dessa spelare gjorde dock något större avtryck vilket belastade finanserna i form av uteblivna förväntade intäkter.
 


Resultatet på minus 12.6 miljoner blev bättre tack vare det sena segermålet nere i Danmark som kvalificerade Elfsborg till gruppspelet i Europa League. Jag har gjort i ordning en kassaflödesanalys som visar hur Elfsborgs likviditet hade sett ut om man hade misslyckats med den bedriften. Klubben hade upplevt ett finansieringsbehov. Storleken på det hade dock varit någorlunda hanterbart. Antingen genom banklån eller genom försäljning av vinstandelar i den befintliga truppen.


En lustig parantes är att Bosse Johansson förklarade den stora förlusten med rekordhöga avskrivningar. Men faktum är att avskrivningarna har varit högre under flera tidigare år. Dessutom kan jag tycka att det argumentet är lite märkligt med tanke på att Johansson för två år sedan menade att truppen var lågt värderad då flera spelare i truppen hade ett lågt eller inget bokfört värde på balansräkningen.


Anledningen till att avskrivningarna upplevdes höga under 2013 var helt enkelt att truppen inte levererade tillräckligt stora intäkter, antingen genom de löpande intäkterna eller genom försäljning av spelarkontrakt. Rent krasst och med facit i hand borde med andra ord Elfsborg ha gjort en extra nedskrivning redan 2011. Det hade dock gjort förlusten för 2011 på 6.9 miljoner ännu högre.


Men Bosse Johanssons uttalande om att avskrivningarna kommer att minska kraftigt under kommande år bekräftar att Elfsborg inte räknar med att rekrytera några spelare under det kommande året. Och anledningen till det är mycket enkel. Det finns för tillfället inga medel att rekrytera för.


Under många år har Elfsborg presterat goda resultat. Man har kunnat bedriva en långsiktig kontraktsstrategi och gjort andra aktiviteter och investeringar som utvecklat klubben. Dessa möjligheter är idag mer begränsade. Elfsborg kommer att behöva utveckla nya spelare och sälja dessa med vinst för att på så sätt kunna bygga mer kapital.


Tack vare avancemanget till gruppspelet i Europa League är dock Elfsborgs finansiella hälsa inte skadad. Givet att man lyckas banta personalkostnaderna tillräckligt mycket och nå ett neutralt kassaflöde från rörelseresultatet under 2014. På kort sikt har man trots allt ett större rörelsekapital än vad man hade periodvis under föregående år.
 


Detta lite mer kortsiktiga nyckeltal måste sättas i relation till klubbens övriga tillgångar. I första hand klubbens faktiska sportsliga konkurrenskraft samt truppens värde på transfermarknaden. Båda dessa två saker är idag mer osäkra än tidigare år.

Elfsborg – end of competitive advantage period

För ungefär en månad sedan informerades vi om att Elfsborg skulle göra en förlust för bokslutsåret 2011 som uppgår till 6.5 miljoner. Efter att till slut ha fått ta del av årsredovisningen tänkte jag i detta inlägg skriva om vad det är som kostar Elfsborg så mycket pengar och analysera den trend som klubben befinner sig i.

2011 blev återigen ett år som Elfsborg, trots favoritskap, inte nådde hela vägen sportsligt. En tredje plats i den allsvenska tabellen och utslagna ganska tidigt i kvalet till Europa League, lite förnedrande av norska Aalesund. Klubbens rörelseintäkter utvecklas dock fortfarande positivt vilken är en förutsättning för att kunna ha en möjlighet att fortsätta i den absoluta toppen.

Vi ser att publikintäkterna ökade kraftigt vilket dock var väntat efter att man under den allsvenska säsongen attraherade nästan 25 tusen fler åskådare än det förlorade publikåret 2010 där flera ogenomtänkta och icke kundvänliga beslut fattades av det svenska fotbollskollektivet. Men faktum är att publikintäkterna under 2011 inte var bättre än näst lägst under de senaste sex åren.

Även utvecklingen i marknadsintäkterna har bromsats in under det senaste året och för klubbens bästa så får Elfsborg hoppas att det var ett tillfälligt trendbrott. Vi ser också att intäkterna från internationella cuper minskade med fyra miljoner och försäljningar av spelarkontrakt gav en vinst som var nästan 20 miljoner lägre än året innan. Det realiserade kontraktet med Denni Avdic var inte lika exklusivt som i fallet Emir Bajrami som såldes 2010.

I resultaträkningen kan vi se att klubbens personalkostnader har minskat 8.5 miljoner vilket med största sannolikhet beror på att man hade mindre utgifter från sign-on bonusar. Storleken på dessa drivs ju till stor del av hur mycket pengar klubben får in från extraordinära intäkter som spelarförsäljningar samt internationella cuper. Men vi ser att trots det så är klubbens personalkostnader förhållandevis höga i förhållande till rörelseintäkterna och uppgår till 70%.

Vi ser också att klubben levererar en negativ Ebitda från den allsvenska rörelsen. Avskrivningar av spelarkontrakt är en hög kostnad för klubben som har haft en strategi att i första hand rekrytera nordiska spelare vilket naturligtvis kostar pengar. Denna kostnad är inget kassaflöde utan speglar de historiska värvningarna. Vi ser dock att den har legat på en hög nivå under de senaste tre åren vilket med tydlighet visar att klubben har varit tvungna att investera mycket pengar i spelartruppen för att behålla sin allsvenska toppstatus. Under 2011 köpte Elfsborg spelarkontrakt för 12.7 miljoner.

Kassaflödesanalysen berättar för oss hur klubben har finansierat sin verksamhet. Negativ Ebitda har burits upp av en positiv förändring i rörelsekapitalet där samt en liten vinst från spel i internationella cuper. Sålda spelarkontrakt har finansierat köpta dito samt 4 miljoner i investeringar i materiella anläggningstillgångar. Det ser ut att ha varit ett ganska odramatiskt år men hur stark rustad står klubben inför framtiden?

För en fotbollsklubb är det relativt svårt att diversifiera sig och på så sätt skapa sig konkurrensfördelar. Även om man har lojala supportrar så har många konkurrenter det också. Det är också svårt att positionera sig med hjälp av banbrytande spelsystem och taktiker då de lätt kan anammas samt hitta motmedel mot. Inte heller är en egen talangutveckling någon större konkurrensfördel eftersom spelarmarknaden är förhållandevis effektiv där klubbar kan köpa och sälja talang beroende på underskott respektive överskott på olika positioner i truppen. Sportekonomen Stefan Szymanski brukar säga att den enda stora konkurrensfördelen är förmågan att generera intäkter och med hjälp av dessa finansiera spelartruppen.

Sedan 2005 har Elfsborg haft sin nya arena som en konkurrensfördel, en ganska stor sådan skulle jag vilja säga. Tack vare en mycket billig byggkostnad (118 mkr) har klubben kunnat fördubbla sina intäkter från matchdagen och sponsorer, och allt det till en mycket låg årlig kostnad. Det har bidragit till att Elfsborg har kunnat ha högst personalkostnader av alla klubbar i allsvenskan och därmed på ett förhållandevis framgångsrikt sätt har kunnat göra saker som man helt enkelt har önskat att göra. Elfsborg har haft en stor framförhållning i sina spelarkontrakt och man har försäkrat dessa med långa löptider vilket man betalat en premie för, naturligtvis. Allt detta är något som har bidragit till att Elfsborg under 2012 ska försöka att kvalificera sig till gruppspel i europacuperna för sjunde året i rad och från vilka man under de senaste sex åren har gjort en nettovinst på 32 miljoner kronor. Man har befunnit sig i en circle of success.

Men, det är väldigt få privata monopol som förblir långvarliga. Och ibland gäller det även inom fotbollen, framför allt på mindre utvecklade marknader som den svenska trots allt är. Under de senaste åren har några av de allsvenska konkurrenterna också flyttat in i nya faciliteter vilket har inneburit att de har ökat sina kostnader för spelartrupperna. Även om Malmö FF:s ekonomi inte är i balans så har klubben allokerat mer pengar till spelartruppen av den enkla anledningen att man måste vara ett topplag för att Swedbank Stadion ska ha en chans att bära sig. IFK Göteborg upplever mycket starka tillväxtsiffror vilket man håller på att omsätta i handling vad gäller investeringar i spelartruppen. Och fler klubbar är på väg att få sina faciliteter uppgraderade. 2013 flyttar tre stockholmsklubbar in i toppmoderna faciliteter av absolut största klass vilket kommer att ge bättre möjligheter för klubbarna att kunna öka sina resurser. 

Denna pågående process är något som sakta men säkert pressar Elfsborgs marginaler genom att göra det svårare och dyrare för klubben att hålla sig kvar i den allsvenska toppen. Och tittar vi i klubbens resultaträkning så syns denna trend ganska tydligt. För ett år sedan skrev jag i detta inlägg om att Elfsborg behöver fortsatta miljoner från europaspelet och att man skulle klara av ett års misslyckande. Därför blir årets säsong extra viktig för Boråsarna.

Man kan naturligtvis argumentera att Elfsborg har så mycket som 28 miljoner i eget kapital. Å andra sidan är i stort sett allt bundet i immateriella tillgångar i form av spelarkontrakt*. Klubbens rörelsekapital** är däremot negativt och i kassan fanns det inte så mycket mer än fem miljoner kronor per den sista december. Den nye tränaren Jörgen Lennartsson kommer förvisso till en på papperet meriterad spelartrupp men hans möjligheter att korrigera den efter eget behov är kraftigt begränsade.

Den finansiella risken i Elfsborg. Vi ser att klubbens balansräkning har försvagats något under de två senaste åren. Rörelsekapitalet är negativt med 24 miljoner i omsättningstillgångar och 30 miljoner i kortfristiga skulder.

Intressant är också att läsa hur klubbens ordförande Bosse Johansson försvarar förra årets negativa resultat. Han har naturligtvis rätt i Elfsborg sannolikt hade kunnat undvika ett minusresultat för 2011 om man bara sålt en spelare extra. Det är naturligtvis inget självändamål att redovisa svarta siffror varje säsong utan ett bokslut är just vad det är, en ögonblicksbild per den sista bokföringsdagen respektive rapportperiod. Strategin måste komma i första hand och att göra saker bara för att frisera siffrorna är inget annat än värdeförstörande aktiviteter. Företag hamnar inte på obestånd och går i konkurs på grund av dåliga periodiserade resultat utan man gör det för att pengarna tar slut och ingen är beredd att skjuta till mer. Det som däremot är intressant i ordförandes kommunikation med marknaden är att han för första gången pratar i termer av värdering av spelartruppen. Och visst har han en poäng. Det finns spelare som är lågt värderade i balansräkningen. Men det finns naturligtvis även spelare som är högt värderade, för högt till och med som i t.ex fallet Amadou Jawo vars bokförda värde lär uppgå till ca 6mkr.

hur bör vi förhålla oss till värderingen av Elfsborgs spelarportfölj? Lår oss titta på det från ett historiskt perspektiv. För tre år sedan, inför säsongen 2009 värderades klubbens immateriella tillgångar till 26 miljoner. Inför 2012 värderas den till 25 miljoner. Båda upplagorna har ett par prospects som man kan förvänta sig slår igenom och när tiden är mogen säljs vidare. Tittar vi på hur truppen är strukturerad efter ålder ser vi däremot en stor skillnad mellan de två upplagorna. Rent statistiskt borde årets trupp vara högt värderad jämfört med 2009 års dito.
Figuren visar antal spelare per ålderskategori i Elfsborgs trupp säsongen 2012 respektive 2009. Datakälla: svenskfotboll.se
Med tanke på den höga åldern kan vi också anta att klubbens investeringsbehov kommer att vara större framgent. Och man möter detta behov med krympande marginaler vilket ger betydligt mindre utrymme till rekryteringsmisstag än vad man har visat de senaste åren. För faktum är trots allt att 2009 år trupp är kapitaliserad utan att Elfsborg har stärkt sin ställning på den allsvenska marknaden och man står här med svagare finansiella nyckeltal än vad man hade efter bokslutet 2008

Jim Collins har gjort sig ett namn genom att forska om framgångsrika företag och har skrivit flera böcker däribland From Good to Great. För ett par år sedan publicerade han How the Mighty Fall där han skriver om hur till synes duktiga företag till slut hamnar på obestånd. Ett av de mer tänkvärda styckena var följande:

“This process of looking at historical evidence created at the time, before a company falls, yields one of the most important points to come out of this work: It turns out that a company can indeed look like a picture of health on the outside yet already be in decline, dangerously on the cusp of a huge fall. just like Bank of America 1980. And thats what makes the process of decline so terrifying; it can sneak up on you, and then – seemingly all of the sudden – you are in big trouble”
Jag skulle vilja påstå att Elfsborg idag befinner sig i en nedåtgående spiral. Klubben har kommit till en fas med en sämre likviditet och är idag mer känslig för kassaflödesbortfall som kan uppstå i samband med uteblivna intäkter i europacuperna samt spelarförsäljningar.

Men det finns fortfarande tid att korrigera färdriktningen, det förutsätter att klubbledningen är medvetna om situationen och att man kan fatta rätt beslut den närmaste tiden. Elfsborg behöver uppgradera effektiviteten i sin organisation. Kanske blir man tvingad till att korrigera sin spelarkontraktsstrategi. Eller så lyckas man att kvala in till Europa League redan i höst och köper sig därmed ytterligare lite tid.

———————————
* Redovisningsrekommendationerna är att de kontrakt som klubbarna förvärvar från andra klubbar ska aktiveras på balansräkningen som en immateriell tillgång och vars värde man skriver ner linjärt över det nya kontraktets löptid. Till exempel om Elfsborg värvade Jawo för 10 miljoner från Gefle, så ökar klubbens immateriella tillgångar med 10 miljoner och den årliga avskrivningskostnaden under fem år blir 2 miljoner.
** Rörelsekapital är omsättningstillgångar minus kortfristiga skulder och är det kapital som man behöver för att finansiera den löpande verksamheten. Behovet är industri och ofta säsongsberoende. I allsvenskan har vi sett klubbar överleva med en balanslikviditet på 0.5 även om det har visat sig vara tajt.

Elfsborg – UEFA spel, en viktig nyckel till fortsatt balans

De svenska klubbarna spottar ur sig resultaträkningar och jag hade tänkt att sammanfatta dessa allteftersom. Låt oss börja med Elfsborg där vi nu har fem års historik från tiden på Borås Arena. Tidigare års analyser av Elfsborg finns både för 2007 samt 2009.

Intäkter
Som vi ser har klubben varit mycket duktiga på att utveckla sina marknadsintäkter. Under 2010 ökade dessa med ytterligare 17% och man har sedan 2006 nästan fördubblat denna intäktskälla. Lika framgångsrik som man varit på marknadssidan, nästan lika medioker har Elfsborg vårdat sin matchdags-produkt. Under 2010 minskade intäkterna från matchdagen med mer än 20%.

Profit & Loss
För att lättare kunna finna de risker som klubben exponeras mot har jag brutit ner resultaträkningen i den allsvenska rörelsen, deltagandet i internationella cuper samt affärsområdet spelarkontrakts-försäljning. Tyvärr finns ett visst periodiseringsproblem som försvårar i samband med större spelarförsäljningar. Elfsborg återinvetsterar vinsterna från spelarförsäljningen och rekryterar ersättare där sign-on bonusen kostnadsfrös i sin helhet det första året på kontraktet. Noterbart är klubbens bruttomarginal som är ungefär 10%enheter högre än AIK Fotbolls. Något som skapar ett högre finansieringsutrymme till spelartruppen.

Vi ser att personalkostnaderna har toppat under 2007 och 2010. Båda åren genererade också höga intäkter från spelarförsäljningar. Värt att notera är att wages-to-turnover ratio under 2010 översteg diton från 2008 med 7%enheter. Klubbens lönekostnader i förhållande till intäkter ser därmed ut att ha ökat vilket kan bero på försämrad produktivitet i relation till klubbens konkurrenter. Figuren nedan visar nettoinvesteringarna i spelarkontrakt. Vi ser att Elfsborg generellt är nettoköpare av spelarkontrakt.

Cash flow

Kassaflödesanalysen visar oss hur klubben finansierar sin verksamhet. Under 2010 ser vi att nettoöverskottet från spelarkontrakt var 16 miljoner kronor. En del av dessa pengar har investerats i sign-on bonusar i samband med förvärven av Jesper Christiansen, Jon Jönsson samt Andreas Klarström vilket har försämrat resultatet från rörelsen. Vi ser en positiv effekt från förändring i rörelsekapitalet vilken framför allt har drivits av en större ökning av kortfrisiska skulder.

Vi ser även att Elfsborg har investerat 13 miljoner i materiella anläggningstillgångar, 2.8 miljoner i byggnader och mark samt 10 miljoner i inventarier. Det framgår inte av verksamhetsberättelsen av vad investeringen exakt avser men en vild gissning är att det är investeringar i ”Camp Elfsborg”. Värt att notera är även återställningen av de 4 miljoner som klubben ”dopade” sina intäkter med 2009 och som jag misstänker var ett externt kapitaltillskott till förmån för den sommarens rekrytering av Amadou Jawo från Gefle. För att kunna finansiera alla aktiviteter som Elfsborg ville göra under 2010 krävdes ett inflöde av kapital genom en ökning av klubbens långfristiga banklån med 7.7 miljoner.

Strategier och risker
En av Elfsborgs competitive edge har varit klubbens kontraktsstrategi där man har försökt att följa skolboken och lyckats med konststycket att hålla sin spelaromsättning på en relativt låg nivå. Något som man istället kapitaliserar genom starkare kassaflöden från sitt rörelseresultat samt av ett fåtal extraordinära försäljningar när talangen scoutas och bedöms vara tillräckligt mogen högre upp i näringskedjan för att motivera den höga premien som den köpande klubben får betala tack vare den konsekventa kontraktstategin.

Den låga finansiella risken som i första hand utgörs av kostnaden för bruket av Borås Arena har gett klubben utrymme att kunna ta en högre risk i sin spelarkontrakts-portfölj. Vi ser även att denna kontraktsstrategi till stor del är möjlig och bärs upp av vinster genererade från spel i europacuperna. Den allsvenska produkten skulle isolerat inte räcka till att skapa utrymme och driva den lika konsekvent.

Den stora risken är således att Elfsborgs konkurrenter presterar bättre och konkurrerar bort klubben från en europacup-plats. 2011 års spel i Europa säkerställdes för första gången på flera år inte på egna meriter utan tack vare att Helsingborg vann Svenska Cupen.

Ett rimligt antagande är att Elfsborg klarar av att missa intjäningen från spel i Europa under en säsong. Två år i rad utan denna inkomstkälla kan däremot räcka för att föra klubben in i en negativ spiral. Det internationella produkten för Elfsborg är inte helt olik den källa till intäkter som ”derby-produkten” var för Stockholmsklubbarna. Den stora skillnaden och de goda nyheterna är att Elfsborg inte är beroende av att derbyantagonisterna presterar väl. Den internationella produkten är i första hand exponerad mot klubbens egna prestationer.

Vi kan konstatera att Elfsborg ställs inför stora utmaningar hos den sportsliga organisationen i samband med att klubbens spelaromsättning ökar. Klubben har trots allt fått betala ett pris i och med att Andreas Augustsson och Johan Wiland lämnade laget. Klubben har sedan dess släppt in betydligt fler mål och målvaktskarusellen har sannolikt kostat betydligt mer än de miljoner som försäljningen av Wiland genererade.

Den finasiella risken mätt per 31/12-2010 har också ökat något. Figuren ovan visar att leverage-ratio är upp vilket visar att andelen eget kapital i relation till balansomslutningen har minskat. Balanslikviditeten är ner vilket visar att klubbens kortsiktiga betalningsförmåga hade minskat.  Vi ska komma ihåg att klubben efter årsskiftet har realiserat kontraktet med Deni Avdic. Å andra sidan har Elfsborg återigen återinvesterat en betydande del av pengarna i David Elm, Lasse Nilsson samt Andreas Augustsson.

Tabellen ovan visar Borås Arenas affärsmodell. Det av Elfsborg helägda dotterbolaget, Borås Arena AB hyr ut arenan till Borås Stad som i sin tur hyr ut den till IF Elfsborg. Klubbens hyreskostnad är förhållandevis låg i relation till de intäkter som den moderna arenan har genererat. 

Rent-seeking
I förra årets analys skrev jag vilka motiv som klubben har när man driver en minskning av antalet lag i allsvenskan. Under 2010 har vi hört klubben ta ställning mot en avreglering av 51% spärren. Mekanismen bakom det senare är att bibehållna högre inträdesbarriärer för inflöde av kapital håller nere riskerna för att nya konkurrenter ska etablera sig på marknaden. Genom att driva dessa två frågor kan klubben skapa sig konkurrensfördelar som inte beror på egna prestationer eller värdeskapande utan på juridiska avtal och kontroll över ekonomiska faktorer.

Elfsborg – stark balansräkning och låg risk skapar möjligheter

I februari 2008 skrev jag följande efter att Elfsborg hade presenterat sina siffror för 2007.
”Någonstans där bör klubben ha sin årsbudget förutsatt att man har en konservativ strategi. Vill man ta risk för att nå sportslig framgång skulle man kunna höja budgeten och ta förluster vissa år för att sedan balansera upp åren då extraordinära intäkterna kommer. Det förutsätter dock sportslig avkastning.

Klubbens stärkta balansräkning tillåter vissa chanstagningar. En sådan strategi har vi ju sett tidigare i allsvenskan med förödande konsekvenser. Fast man behöver ju inte göra som pioniärerna, ta i för kung och fosterland utan öka försiktigt.”

Två år har gått och vi känner igen den föreslagna strategin när vi tittar i Elfsborgs årsredovisning för 2009. Å andra sidan kan man se det som att det är den allsvenska konkurrensbalansen som pressar marginalerna. Vi ser nämligen ytterligare ett exempel på att intäkterna som allsvenskan genererar inte räcker till att täcka kostnaderna. Det krävs intäkter från spelarförsäljningar samt spel i Europa.

2008 redovisade klubben en förlust på 1.5 miljoner till totala intäkter av 89.9 miljoner Då redovisades resultat från spelarförsäljningar på 8 miljoner samt intäkter från europaspel på 3.5 miljoner (nettovinst europaspel +1.2m).

Under 2009 omsatte Elfsborg totalt 99 miljoner och vinsten på den nedersta raden blev 2 miljoner. Bakom de siffrorna döljer sig 9 miljoner i intäkter från europacupspel där den isolerade nettovinsten från denna ”produkt” redovisades som 6.5 miljoner. Resultatet från spelarförsäljningar under 2009 blev 2.8 miljoner.

Värt att notera är också att omsättningen under 2009 är ”dopad” med 4 miljoner. Klubben redovisar ett lån* som ”övrig rörelseintäkt”. Det framgår inte vad det syftar till, men jag misstänker att det är en ”värdepapperisering” av spelarförvärv under 2009 där klubben betalade 11 miljoner i transfersummor till andra klubbar. 11 miljoner som aktiverades på balansräkningens tillgångssida (immateriella tillgångar) och skrivs av linjärt över spelarens kontraktstid. Denna intäkt ”döljer” således 2009 års ökning av capex och dess påverkan på den nedersta raden. En utgift som dock klubben uppenbarligen såg som nödvändig för att möta konkurrensen i toppen av allsvenskan.

Men låt oss inte trötta ut oss med detaljer. Klubben står sig med en fortsatt stark balansräkning och med en relativt jämn resultatutveckling de senaste åren. Den låga kostnaden för att hyra Borås Arena ger samtidigt en mycket låg risk. En vad jag misstänker är väldiversifierad sponsorportfölj med många mindre sponsorer samt ingen derby-produkt som kan crasha är ytterligare faktorer som gör risken mindre jämfört med några av konkurrenterna.

Vi har observerat att Elfsborg har försökt att följa skolboken och lyckats med konststycket att hålla sin spelaromsättning på en relativt låga nivå. Något som man istället kapitaliserar genom starkare kassaflöden från sitt rörelseresultat.

Affärsmodellen hänger dock på fortsatt regelbundet deltagande i det internationella spelet. Lönsamheten skulle också pressas ytterligare ifall konkurrensen i toppen blev större än vad den idag är. Ett potentiell konkurrenshot skulle kunna vara en återkomst av ”produkten stockholmsfotbollen”. I grafiken nedanför kan vi se hur den har försvagats sedan storhetstiden i början av 2000 talet. Till viss del beroende på exponering mot en högre konkurrens från bl.a. Elfsborg som med hjälp av en hävstång från Borås Arena tog steget upp till toppen.

Ett inte helt omöjligt scenario är naturligtvis att en eller två klubbar från huvudstaden återigen seglar upp och, genom av rivalitet triggad efterfrågan, snor åt sig allsvenska marknadsandelar. Vi kan anta att det idag finns en stor outnyttjad intäktspotential i huvudstaden. Det finns naturligtvis klubbar som tjänar att den förblir så.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
De tre huvudstadsklubbarnas marknadsandel. 2003 genererades 37% av allsvenskans rörelseintäkter (exkl spelatransfers) i Stockholm. Nyckeltalet är korrigerat och tar hänsyn till förändringar av antalet lag (2008) och är därför jämförbart över tiden. 2009 är en prognos. Datakälla: svenskfotboll.se samt årsredovisningar från DFAB, Djurgården Marknad AB samt Djurgården Fotboll Försäljning AB.
Högra axeln visar publiksnittet från samtliga sthlm-derbyn respektive år.

Ett sätt att kunna sakta ner en möjlig återhämtningsprocess skulle kunna vara en minskning av allsvenskan till 12 lag. Eftersom både Djurgården och Hammarby befinner sig i en saneringsperiod skulle en ökad konkurrens för dessa två klubbar kunna förväntas sätta käppar i hjulet och ge det nuvarande toppskiktet en förlängd ”competitive-advantage-period” .

Det som rent konkret händer i och med en minskning till 12 lag i allsvenskan är nämligen att man, genom en större degraderingsrisk, ökar konkurrensen för klubbar som befinner sig under den absoluta toppen av ligan. Det kommer att skapa incitament för klubbar att fatta fler kortsiktiga beslut samt överinvestera i talang på grund av att det ekonomiska gapet till superettan ökar och en degradering förväntas bli än mer kostsam än vad den är idag.

Större klubbar som i samband med en omläggning befinner sig i toppen och upplever ett starkt sportsligt momentum gynnas naturligtvis. Jag vågar dock påstå att Elfsborg, tack vare en för närvarande lägre risk än övriga toppkonkurrenter, är den klubb som gynnas mest. Framför allt med tanke på att den lokala tillväxten i Borås kan antas närma sig taket och klubben på sätt kan öka sina intäkter tack vare att något färre klubbar delar på intäkterna från centrala avtal.

Klubbens ordförande Bosse Johansson började prata om ett sådant regimskifte redan för ett år sedan.
—————————————
* Villkoren för återbetalning uppges upfylla kraven för att kunna redovisas som en ansvarsförbindelse och tas därmed inte upp som en skuld på balansräkningen.