Erfarenheter från förändrad TV rättighetsregim i Italien

För snart fyra år sedan skrev jag detta blogginlägg som avhandlade det då kommande regimskiftet vad gäller metoden att sälja sändningsrättigheter och distribuera pengar mellan klubbarna. Hypotesen då var att de italienska storklubbarna skulle få svårt att behålla sina största stjärnor. Dessutom trodde jag att Bundesliga som hade upplevt en positiv tillväxt skulle gynnas av regimskiftet i Italien. Det skulle ske en omallokering av talangenheter, från Italien till i första hand Tyskland. Det har nu gått två år sedan regimskiftet och det det kan vara läge att göra en första analys av vad som har skett.

De italienska toppklubbarna har mycket riktigt förlorat profilstarka namn och har inte kunnat rekrytera den typen av spelarkategori. Det beror till stor del på att storklubbarnas intäkter från sändningsrättigheter har minskat. Under den kommande sändningsrättighetscykeln kommer till exempel Juventus att erhålla cirka €100 miljoner per säsong. Det är ungefär lika mycket som klubben sålde sina rättigheter för under den säsong som man spelade i Serie B (2006-07). Sista säsongen innan regimskiftet fick Juventus €130 miljoner för sina sändningsrättigheter.

En annan effekt av regimskiftet har varit att det finansiella gapet mellan Serie A och Serie B har ökat. Revenue sharing har inneburit att de mindre klubbarna har fått ökade intäkter i Serie A. De som degraderas till Serie B förlorar med andra ord mer pengar än vad man skulle ha gjort under den gamla regimen. Rationalen är med andra ord ökade investeringar i spelarkontrakt för att undvika nedflyttning (överspenderarhypotesen). Detta har lett till ökade underskott i klubbarnas finansiella resultat. Säsongen 2010-11 ökade förlusterna för de professionella klubbarna i Italien med 23.2% från året innan vilket motsvarar ett underskott på €428 miljoner. Klubbarna har finansierat detta genom att låna upp pengar. De samlade skulderna för klubbarna i Serie A ökade med 14% till €2.6 miljarder.

Två akademiska studier som behandlar den italienska fotbollsmarknaden har publicerats sedan regimskiftet. Den ena studien* säger oss bland annat att tidigare empiriska studier har kommit fram till slutsatsen att storstjärnor i den italienska fotbollen belönades med en lönepremie som uppgick till 33%. Denna premie finansierades till största del genom av klubbarna individuellt sålda sändningsrättigheter. När en större del av intäkterna från sändningsrättigheterna nu distribuerades till mindre klubbar kan klubbarna inte längre inte finansiera stora namn.

Den andra studien** kommer fram till att medan inkomstskillnaderna i ligan har minskat, så har den statistiskt estimerade tävlingsbalansen inte förbättrats. Distributionen av resurserna gör att de inte arbetar tillräckligt effektivt.

Vi får samtidigt inte glömma bort att det bara har gått två och en halv säsong sedan ligan gick över från individuell försälning av sändningsrättigheter till en central modell. Om tio år kommer vi dels ha ett bredare dataunderlag för att analysera effekterna av förändringen men också större resultat från de förändrade incitamenten hos klubbarna.

————————–
* The Decline of Professional Football in Italy – Tito Boeri & Battista Severgnini, 2012
** The Media as a Policy Instrument in Influencing the Business Model of Professional Soccer: Evidence From Italy – Paolo Di Bettaa & Carlo Amentab

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s