Ekonomen Thomas Peeters vid universitetet i Antwerpen gjorde för några år sedan en studie* där han i första hand ville mäta om de två olika metoderna att sälja sändningsrättigheter på gjorde någon skillnad på tävlingsbalansen i en liga. Resultaten i denna studie gav flera intressanta svar.

Peeters identifierade ett antal olika faktorer som kan tänkas ha inverkan på tävlingsbalansen vilket han alltså har som output i sin modell. Tävlingsbalansen kan mätas på många olika sätt. En förutsättning för denna studie var att hitta nyckeltal som fungerar en jämförelse mellan ligor där antalet lag varierar. Peeters har valt Ginikoefficenten samt NAMSI.

Ginikoefficienten är ett ekonomiskt mått på ojämlikhet och pekar på hur inkomsterna är fördelade i en viss population. Ginikoefficienten har ett värde mellan 0 (alla har exakt lika stora tillgångar – total jämlikhet) och 1 (total ojämlikhet). Peeters använder Ginikoefficienten för att mäta distributionen av topplaceringar i ligan. Ligasegraren får 3 poäng, tvåan 2 poäng och laget på tredjeplats får 1 poäng.

NAMSI jämför den faktiska standardavvikelsen av segerprocent (oavgjort är värt 0.5 av en seger) i en liga i relation till standardavvikelsen med den sämsta möjliga tävlingsbalansen.

NAMSI mäter med andra ord tävlingsbalansen på säsongsnivå. Ginikoefficienten mäter tävlingsbalansen på lite längre sikt.

Som input i modellen har Peeters identifierat flera olika faktorer. För det första, om ligan är uppbyggd i olika format som skulle kunna tänkas påverka tävlingsbalansen: slutspel (po– playoff) eller inte i ligan.

För det andra: Hur olika sätt på distribution av inkomster påverkar tävlingsbalansen. Här tittar Peeters på dessa faktorer: Kapaciteten att attrahera åskådare (dp– drawing power distribution). Detta mäts som standardavvikelsen av varje klubbs publiksnitt i förhållande till ligans publiksnitt. Ju lägre standardavvikelse desto jämnare kapacitet att attrahera åskådare mellan lagen.

En annan faktor är vilken TV rättighetsregim ligan (br) använder sig av, individuell (t.ex Spanien, Portugal mfl) eller central (t.ex England, Scottland, Tyskland, Sverige mfl). Peeters har också med prispengar från Champions League som input (clpr). Turneringen genererar stora intäkter till deltagande klubbar vilka klubbarna använder till att förstärka sina trupper. Något som kan påverka tävlingsbalansen i den inhemska ligan. Till slut tar Peeters den inhemska marknadens storlek med i beräkningen. Detta mäts i form av logaritmen av BNP för respektive land som är med i denna studie (lgdp).

Mätperioden är 2001 till och med 2008. Peeters gör både en tvärsnittsstudie samt panel-dataanalys.

Resultaten ger oss inte bara bättre kunskap om vilka faktorer som påverkar tävlingsbalansen. De pekar också på de stora utmaningar som den europeiska fotbollen står inför. Men också för allsvenskan. Peeters är långt ifrån den enda ekonomen som slår fast att Champions League har en negativ påverkan på tävlingsbalansen i de nationella ligorna**.

Det hör till sakernas natur att den allsvensk klubb kommer att förr eller senare nå Champions League och få del av de oproportionerligt stora pengarna (motsvarande nästan 20% av allsvenskans totala omsättning). Detta kommer troligen leda till en försämrad tävlingsbalans i ligan. Just tävlingsbalansen kan argumenteras vara allsvenskans konkurrensfördel jämte andra internationella ligor med att locka (TV)åskådare. Vad händer när allsvenskan tappar kraften i denna konkurrensfördel?

Peeters mäter kapaciteten att attrahera åskådare enbart på stadionnivå. I dagens globala mediavärld finns det dock fler faktorer som gör att klubbarna kan tjäna mer pengar än de intäkterna som matchdagen genererar på stadion. Det finns ett antal klubbar som bland annat genom kontinuerliga framgångar i Champions League har lyckats attrahera supportrar utanför sitt ursprungslands gränser. I de stora europeiska ligorna finns det numera åtminstone en vad man skulle kunna kalla för global klubb. Bayern München har nyligen meddelat att man öppnar ett kontor i New York för att bättre kunna kapitalisera sina framgångar på den globala marknaden för sponsorer. Real Madrid och Barcelona är två globala klubbar som spelar i en liga med lokala klubbar. Båda dessa klubbars sponsorintäkter (€212m respektive 176m) överstiger med råge den närmaste konkurrents totala intäkter (€120m).

Jämlikhetsproblemet i den spanska ligan är inte TV regimen i sig. Utan det faktum att Spanien inte är en tillräckligt stor ekonomi för att kunna leverera fler än två storklubbar. 

Jag tror att det vi ser framför oss är ett fåtal ”superklubbar” i det europeiska tävlingslandskapet. Utmaningen kommer att bli och matcha dessa klubbar i ett intressant tävlingsformat.