Dags för allsvenska klubbarna att konspirera?

Inför säsongen 2006 började ett nytt TV avtal att gälla i Svensk fotboll. Det var en stor ökning från de föregående åren och ersättningen till de allsvenska klubbkollektivet ökade med 80 miljoner kronor. Jag kommer ihåg det väl. I väntan på rapportsäsongen i januari 2007 skrev jag, i ett av mina allra första blogginlägg, att man inte skulle vänta sig några stora effekter på den nedersta raden i resultaträkningen.

Anledningen till det är väldigt enkel. Det krävs duktiga spelare för att vinna matcher, att hamna på placeringar som leder till spel i Europacuperna eller att undvika degradering. Klubbarna använder därför sina nya pengar till att erbjuda spelarna bättre kontrakt. Men eftersom alla klubbar har fått ungefär lika mycket nya medel så förblir styrkeförhållandet oförändrat lagen emellan.

Redan under 2005 började de allsvenska klubbarnas kostnader att öka, hela 19% jämfört med 2004. Klubbarna visste redan innan 2006 om att ersättningen från sändningsrättigheter skulle öka kraftigt och började att öka sina kostymer i förtid i tron om att skaffa sig starkare trupper innan konkurrenterna. Mellan 2005 och 2007 ökade kostnaden för de allsvenska spelarlönerna med drygt 90 miljoner kronor, från 154 miljoner till 248 miljoner.

Nu är det dags igen. Enligt Fotbollskanalen kommer de ersättningen från sändningsrättigheter att öka från och med säsongen 2016. Från 135 miljoner till 180 miljoner kronor. En inte helt obetydlig ökning med 33%, i genomsnitt tre miljoner per klubb. Om klubbarnas beteende upprepar sig, så borde vi kunna se spelarna få bättre kontrakt redan under 2015.

För snart tre år sedan organiserade sig de svenska spelarna och krävde bättre villkor för sjukersättning i samband med skador. Man hotade med strejk. I samband med det skrev jag denna krönika @MagasinetOffside om att spelarna har mer att förlora än att vinna. Klubbarna betade redan så mycket i lön till spelarna som de bara kunde. En reglerad sjukersättning skulle i praktiken bara innebära att man flyttar över pengar från spelarnas lön till en försäkring. Däremot kunde det få klubbkollektivet att i framtiden själva försöka organisera sig.

Vanligtvis är det arbetarna som organiserar sig mot kapitalisterna med syfte att förhandla fram centrala avtal. Inom fotbollen är det i själva verket duktiga spelare som är kapitalister. Det besitter unika egenskaper – humankapital, som behövs för att klubbarna ska kunna vinna matcher. Därför kan man tycka att det är lite märkligt att inte klubbarna organiserat sig.

Fram till nu. I en krönika @Idrottensaffärer skriver jag om hur klubbarna i Premier League har samarbetat och lyckats med att exploatera spelarna. Deras finansiella överenskommelsen är inget annat än en succé. Tio klubbar har hittills redovisar sina bokslut för säsongen 2013-14. Nio av dem har redovisat svarta siffror. Det är redan en fler än de åtta av 20 som redovisade en vint före skatt säsongen innan.

Kanske ser de allsvenska klubbarna en chans att göra likadant och komma överens med varandra. Säg att man bara får använda 1/3 av ökningen i ersättningen från sändningsrättigheter till spelarkontrakt. Vill man öka dessa kostnader mer än så, så måste det matchas av en ökning i de andra inkomstkällorna. Matchdag, sponsring samt försäljning av spelarkontrakt.

Jag tror inte att talangnivån i allsvenskan skulle påverkas av det. Istället skulle befintliga spelare som ändå inte är tillräckligt attraktiva på den internationella marknaden inte få bättre ersättning som annars troligen skulle bli fallet.

3 reaktioner till “Dags för allsvenska klubbarna att konspirera?

  1. Jag har ett antal invändningar mot detta inlägg. Dessa kan möjligen uppfattas som perifera i förhållande till textens huvudpoäng. Jag kommer emellertid att framföra dem i alla fall.

    Ja, kostnaderna från försäkringen kommer, i alla fall på lite sikt, tas ifrån löneutrymmet. Av det följer inte att spelarna förlorar på det. Försäkringen har också ett värde (sedan kan jag ju personligen tycka att deras korta-karriär-resonemang inte är riktigt hållbart men det är en annan fråga).

    En tolkning av din text, måhända den du avser, är att detta skulle leda till att arbetsköparna organiserar sig. Orsakssambandet mellan ett avtal om försäkringar i Sverige och kartellbildning i Premier League tycks dock vara en smula vag.

    Din beskrivning av kartellbildning på arbetsmarknaden är dessutom inte riktigt korrekt. Det krävs två parter för centrala avtal. Inte heller vet jag om det stämmer ens för fotbollsspelare i Sverige. Vilka var det som hittade på och drev igenom alla de avtal som finns och funnits för spelare och som inte riktigt har sin motsvarighet på den ordinarie arbetsmarknaden? Jag tänker exempelvis på sådant som ettårsfall.

    Sedan det där med spelare som kapitalister för att de har humankapital. Ja, med en sådan definition är alla löntagare kapitalister. Krig är även fred och begreppen blir helt meningslösa.

    Gilla

  2. Olle

    För kartellbildning behövs ingen motpart i förhandlingen, det är liksom hela grejjen med en kartell – att aktörer tillsammans samarbetar för att försvaga sin gemensamma motparts förhandlingsmöjlighet.

    Gilla

  3. Anonym: Nej, det behövs ingen motpart. Historiskt har emellertid en motpart varit något som kollektiva aktörer försökt skapa och som ofta i praktiken är nödvändigt för att genomdriva centrala avtal. LO hade knappast kunnat genomdriva centrala avtal på arbetsmarknaden åren 1956-82 utan SAF. Det är därmed många gånger inte ”liksom hela grejjen med ett kartell” – i alla fall inte på arbetsmarknaden.

    Det är inte heller nödvändigtvis så att det är löntagarna som organiserar sig först eller som har mest att vinna på kollektivavtal. Fotbollsspelare med en viss talang har ju snarare mycket att vinna på att så inte är fallet. Däremot kan medelmåttiga spelare ha det (stänga ute konkurrens från utlandet, minska lönespridningen till sin egen fördel et cetera).

    Vad texten lite klumpigt försöker beskriva med att kalla spelare för kapitalister är att de talangfulla spelarna har en väldigt bra förhandlingsposition gentemot fotbollsklubbarna i Sverige. Osynliga handens resonemang inte fel i princip. Kollektiva krav från spelarna kan leda till motdrag. Klubbarna i Sverige har en hel del att vinna på att försöka hålla nere löneglidningen. Precis som Verkstadsföreningen och SAF haft mycket att vinna på rikstäckande och centrala kollektivavtal under 1900-talet. Jag har däremot inte sett att så är fallet under senare år. Kanske finns plats för en uppföljning?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s