Författare: den osynliga handen

"Måndag hela veckan"

Då står vi här igen, med samma debatt som året innan, och året innan dess. Det är med ett litet leende som jag de senaste morgnarna tittat i sportexpressen och reportageserien om svensk fotbolls resultat i kvalen till Champions League. Tyvärr misslyckades man med att identifiera problemet redan i löpet den dagen som det första reportaget trycktes. Och misslyckas man med problemformuleringen så kommer lösningarna inte att leda till en hållbar förbättring.
För själva problemet är inte ”uteblivna framgångar i europaspelet”. Problemet är att allsvenskan är en illa fungerande marknadsekonomi. Skulle marknaden fungera väl så skulle europaspelet så småningom komma som en belöning, så som den gör för flera andra ligor.
Jag kan hålla med Roger Gustafsson och Nils Arne Eggen när de säger att det nödvändigtvis inte är stora pengar som bygger bra lag. Nanne Bergstrand lyckades med relativt små resurser att bygga ett fantastiskt lag. Men sen då? Marknaden klarar inte av att kommersiellt kapitalisera kvaliteten och ska man kapitalisera så får man göra det genom att illa kvickt sälja spelarna. Senast igår beklagade Henrik Rydström sig att klubben dränerats på väldigt många klasspelare. Maximering av intäkterna från match-dag, marknad och sändningsrättigheter betyder allt. ”The rest is conversation”.
Inte heller är det så kallade elitprojektets vara eller icke vara någon knäckfråga. Det är inget fel på de talanger som den svenska fotbollen får fram vilket inte minst u21 EM visade. De 60 miljoner som förbundet investerade i projektet hade dock ingen som helst hållbar positiv effekt på svenska klubbars kvalitet. Istället bidrog pengarna i högsta grad till att den danska ligan under perioden 2006 till 2010 kunde avancera från en 23:e plats till en 15:e på UEFA rankingen. Dagens regim innebär att ju fler talanger och ju fortare och bättre man utbildar spelarna, desto snabbare exporteras de utomlands och för klubbarna blir det således mer eller mindre status-quo.
Och när Hasse Backe säger att man måste sälja klubbar till privata ägare så har han uppenbarligen helt missat att den franska ligan där i stort sätt alla klubbar är privatägda. Trots det har Bundesliga som lever med en 51% reglering outperformat fransmännen vad gäller kommersiell utveckling under hela 2000 talet. För precis som i allsvenskan så finns det olika mekanismer även i andra ligor som bromsar marknadsutvecklingen. Och åtgärdar man inte dessa mekanismer så spelar en avreglerad kapitalmarknad mindre roll.
Men att just IFK Göteborg och Malmö FF motsätter sig en avreglering i Sverige är föga oväntat. Ingen kommer att köpa dessa klubbar precis av samma anledning som ingen har köpt den norska medlemsklubben Rosenborg. Det är alldeles för dyrt. Dessa klubbar är idag överkapitaliserade och köparen skulle få betala ett pris som är högre än den framtida nyttan för investeraren. Och Malmö FF behöver i första hand inte kapital. Det man behöver är en haussad allsvenska och utvecklade konkurrenter som besöker klubbens dyra stadion. Och för att få en haussad allsvenska krävs det investeringar och nya idéer och tankesätt i andra, idag ännu ej utvecklade klubbar. Ta en stad som Västerås, dubbelt så stor som Borås, men saknar den där språngbrädan för att kunna lyfta fotbollen på sin lokala marknad. Och här finns nyttan i en avreglering.
Problemet för Malmö och Göteborg är att en högre konkurrens från fler klubbar pressar de redan etablerade klubbars vinstmarginaler. Vinsterna som den allsvenska industrin skapar späds ut när inträdesbarriärerna till marknaden är låga. Men genom konkurrens pressade vinstmarginaler är de facto något som vi konsumenter ska vara tacksamma för eftersom det överförs värde till oss.
I det här inlägget förklarade jag om hur de svenska klubbarna genom sina individuella bidrag i form av nya idéer och innovationer skapar den allsvenska produkt som fotbollskonsumenterna i slutändan upplever. Precis som min fantastiska iPhone, som i första hand inte är en Apple produkt, utan ett resultat av det kaos av experiment, idéer och tekniska innovationer som konkurrensen mellan företagen har drivit fram genom årens lopp.
En Bosch Com 908. Hade mobilmarknaden blivit reglerad hade vi idag suttit med den typ av lurar att välja mellan.
I söndagens TV4 sport såg vi ett inslag om hur Norrby IF har valt att paketera sitt erbjudande. Märkligt nog förkastades idéerna av svensk elitfotbolls ordförande. Det må så vara att modellen inte fungerar optimalt i Elfsborg samt hos somliga andra klubbar men tyvärr visar inte Bosse Johansson den helhetssyn som man borde kunna förvänta sig.
För precis som lågprisflygbolagen vars affärsmodeller fick fler människor att flyga så kan nya affärsmodeller inom fotbollen fånga upp fram till idag ignorerade kundgrupper. Marknaden får därmed en möjlighet att uppleva ett positivt-summe-spel i form av en ökad tillväxt och en högre profil samt exponering av sporten. Och en högre profil borde rimligtvis kunna öka priset även hos andra klubbars marknadsprodukter vilket ger förutsättningar till en förbättrad output och så vidare.
Men istället för att uppmuntra en sådan entreprenörsanda genom att hålla nere inträdesbarriärerna så söker man istället att höja dessa genom att bygga ett naturligt monopol genom att försöka minska antalet lag i allsvenskan till 12. En skam! Åtgärda marknadsmisslyckandet istället och njut av utvecklingens vindar.
Klas Ekdahl i Norrby – årets entreprenör i svensk fotboll?

Inför League 1 – tar de franska fotbollspamparna rygg på bönderna?

Ta ett free-rider problem som får det allsvenska ditot att blekna i jämförelse och kombinera med strikta regleringar i form av ett licensieringssystem som begränsar dynamiken i konkurrensen i ligan.

Resultatet blir en mycket liten tillväxt under flera år och där skattebetalarna till slut fick rycka ut med subventioner så att den franska ligan inte helt skulle dräneras på talang.

tillväxten iden franska ligan var i det närmaste obefintlig mellan 1999-2004 och konsekvensen blev en talangöverföring till de andra toppligorna.

De franska klubbarnas arenor är gamla, orenoverade och saknar intjäningsmöjligheter. Nästan hälften av Manchester Uniteds match-day revenues genereras från så få som 10% av arenabesökarna. Det är vip-boxar samt premium-stolar som utgör den stora kassakon på arenan. Det är sådana exklusiva och dyra produkter som klubbarna i den franska ligan inte riktigt kan erbjuda. Och vad värre är, man har länge saknat incitament att utveckla den typ av produkt. För varför skulle klubbarna eller deras kommuner investera? Belöningen är marginell och de etablerade klubbarna på marknaden skyddas dessutom av licensieringssystemet som innebär att konkurrenternas möjlighet att investera i talang och utmana begränsas. Status-Quo är ett bekvämt alternativ.

Klubbarna i den franska högstadivisionen är istället väldigt beroende av intäkter från sändningsrättigheter. År 2000 kom 50% av ligans intäkter från sändningsrättigheter och 2009 hade denna siffra stigit till 60%. Fram till 2005 distribuerades de centralt sålda sändningsrättigheterna till ligans klubbar extremt jämlikt. 83% delades lika bland alla klubbar och resterande 17% baserat på sportsliga meriter (10%) samt exponering i TV (7%).

Problematiken med den i Europa extrema graden av revenue sharing har jag beskrivit i detta inlägg. Väldigt få incitament ges till klubbar att utveckla andra och nya intäktskällor och ett fåtal klubbar i ligan blir tvungna att dra ett tungt lass med att hålla uppe nivån på produkten. Men det får även konsekvenser i form av att ligan sakta men säkert dräneras på talang eftersom andra ligor upplever en högre tillväxt. Det spelar därför ingen roll hur mycket nya talanger som produceras i landet. Ju snabbare talangerna kommer fram desto snabbare exporteras de till andra och kommersiellt mer utvecklade ligor.

2004 genomförde så den franska staten en lagändring. Sportklubbar fick betala ut en del av ersättningen till sina spelare i form av ”image rights”. På denna definition av spelarersättning behövde inte de franska klubbarna betala några sociala avgifter på. Om vi benchmarkar fördelningarna i OL Groupes årsredovisning och approximerar på hela ligan innebar det en subvention på ungefär €80 miljoner som skattebetalarna fick betala under 2009 i form av uteblivna intäkter från sociala avgifter. Ligan fick en kortsiktig effekt med möjlighet till högre nettoersättning till spelarna men de ursprungliga problemen var inte åtgärdade och fanns kvar.

2005 ändrades till slut distributonsnyckeln för sändningsrättigheter till 50-30-20. Friåkandet kunde minskas och idag har de flesta franska klubbarna inlett projekt med moderniseringar alternativt nybyggande av arenor. När Grenoble flyttade in på sin nya arena 2008 så ökade publiksnittet från 5 tusen till 15. Den stora ökningen berodde inte enbart på att klubben tog steget upp till League 1 utan även tack vare den högre kvaliteten på anläggningen.

MMArena som invigs under hösten 2010. Arenan ägs till 50% av Le Mans kommun och till 50% av byggbolaget Vinci. Här ska Le Mans FC spela sina matcher i framtiden. Nu ges klubben förutsättningar att erbjuda gästerna de exklusiva produkterna.

Så vad kan vi förvänta oss av årets säsong? För snart ett år sedan drog den franska staten tillbaka den ovan nämnda skattelättnaden. För O.Lyon betyder det en direkt kostnadsökning på €7 miljoner i form av sociala avgifter och truppen har bantats från 28 till 25 spelare.

”The State has proposed nothing to replace this provision and now we are on the rocks” sade Lyons president Jean-Michel Aulas nyligen

Kanske får vi se de franska klubbägarna ta rygg på bönderna men där de istället för tomater, kastar vattenflaskor och hörnflaggor på politikerna?

De franska bönderna demonstrerar i jakt på högre jordbrukssubventioner från EU.

Inför Bundesliga – en liga på uppstuds men med bromsklossar, bland annat hög lönsamhet

Bundesliga har sakta men säkert seglat upp som den till omsättning näst största ligan i Europa. Publiken vallfärdar till arenorna och sponsorerna betalar bra för att associeras med de tyska klubbarna. Flera ställer sig därför frågan om ligan på allvar är redo att ta upp kampen med Premier League om de bästa spelarna?

Inte än på ett tag… Det finns nämligen tre bromsklossar som jag har identifierat och som saktar ner den processen.

Sändningsrättigheter har blivit en av de viktigaste finansieringskällorna för klubbarna förmåga att rekrytera talang. Trots att Tyskland är den största marknaden sätt till befolkningsmängd och BNP har det för mig varit lite av en gåta om varför man inte har lyckats kapitalisera mer i det segmentet.

Våren 2009 lanserade Bayern Münchens general manager Uli Hoeness det något banbrytande och kontroversiella förslaget om att den tyska avgiften för TV licensen skulle höjas med €2 i månaden och att Bundesliga därmed skulle kunna ses ”free-to-air”. Tack vare 37 miljoner hushåll pratar vi om €888 miljoner i årliga TV intäkter vilket ska jämföras med de €412m som det nuvarande betal-tv-avtalet ger. Förslaget var naturligtvis dömt att misslyckas.

Idag betalar tyskarna €18 i månaden i TV licens. Och problemet är att de sedan inte betalar så mycket mer för att se på TV. I veckans nummer av the economist får vi delvis en bra förklaring till de förhållandevis låga intäkterna från sändningsrättigheter och det är att pay-tv inte har fått något riktigt genomslag i landet. Så lite som 15% av hushållen konsumerar pay-tv i dess rätta bemärkelse. Ligans fortsatta tillväxt hänger därför till viss del på om tyskarna i framtiden vill allokera om en större del av sin disponibla inkomst till tv tittande. Eller att den teknologiska utvecklingen kan leda till att klubbarna kan distribuera rörliga bilder via andra kanaler, till ett högre pris.

Om tyskarnas konsumtionsvanor är en bromskloss så är ligans lönsamhet en annan. Ni undrar säkert hur jag tänker här? Lönsamma klubbar är väl bra? Men bra för vem? Faktum är att de tyska klubbarna sedan flera år tillbaka lever under ekonomiska restriktioner där budgeteringen hålls i strama tyglar genom ett licensieringssystem.

Figur 1 visar rörelseresultaten i de fem största ligorna i Europa. I Premier League delas vinsterna som ligan skapar av ett fåtal klubbar. Manchester United som under en lång tid har byggt ett varumärke som ger dem en stor konkurrensfördel och Arsenal som skapar aktieägarvärde genom en effektiv produktion av talang.
saxat från: BBC.co.uk
Figur 2 visar att vinsten i Tyskland distribueras ut till fler klubbar. Det görs främst genom regleringar det vill säga rent-seeking.
saxat från: Bundesliga report

Resonemanget med licensiering är paradoxalt. Det är som om konkurrensmyndigheterna, istället för att till nytta för konsumenterna arbeta för en effektiv konkurrens, skulle skapa konkurrenshinder så att de på marknaden redan etablerade företagen kunde tjäna mer pengar!

Företag som över en längre tid lyckas profitera gör det tack vare att man har lyckats att strategiskt positionera sig väl och hittat sin edge. Det kan röra sig allt från varumärkesskapande till suveränitet vad gäller produktion. Det betyder också att konsumenten får tillbaka värde i form av en högre upplevd nytta. Företagen tjänar pengar tack vare att de, i en konkurrensmarknad, tillfredsställer sina kunders behov.

I Bundesliga är klubbarna lönsamma i första hand tack vare regleringar och inte genom värdeskapande aktiviteter.

Vinster som skapas genom juridiska avtal och regleringar kallas för rent-seeking. Vi kan därmed anta att det finns en välfärdsförlust för Bundesligas konsumenter. Nu är det så att tyska supportrar naturligtvis inte upplever denna välfärdsförlust. Priserna på arenorna är förhållandevis låga och det är trots allt klubbarna i deras hjärtan de konsumerar sina pengar på. Men då har Bundesliga samtidigt begränsat den målgrupp som man skapar nytta åt och därmed begränsat sin potentiella tillväxt.

För frågan är hur stor inverkan välfärdsförlusten får när Bundesliga ska sälja sin produkt till en kundgrupp som saknar känslomässiga band till lagen i ligan? Här har Premier League lyckats med sin tillväxt genom att sälja produkten utomlands till ett förhållandevis högt pris, mycket tack vare ”the arms race”. Inte heller är det ekonomiska vinster som ligger bakom kapplöpningen mellan Barcelona och Real Madrid och dessa två klubbars kraftigt ökade intäkter. Konkurrensen klubbarna emellan pressar vinstmarginalerna nedåt men efterfrågan på produkten ökar.

Med tanke på tyskarnas motvilja att betala för tv skulle Bundesliga behöva öka sina intäkter från internationella sändningsrättigheter, givet att man vill öka antalet världsklasspelare i ligan.

Den tredje stora bromsklossen är restriktioner i rörlighet av kapital. Bayern München har vunnit sju mästerskap de senaste tio åren och klubben saknar en riktig utmanare. En utmanare som jagar dem med blåslampa. 51% regeln och de restriktioner den för med sig begränsar möjligheterna till att vi får se klubbar som på allvar klarar av etablera sig som en mycket stark konkurrent. Nu är det så att klubbarna i Tyskland, istället för att tänka offensivt och utmana, snarare försvarar sina nuvarande positioner. Vi ser ett tydligt exempel på det när Schalke 04 lämnade in ett förslag på ytterligare regleringar.

Inför Premier League – striktare home grown regler – protektionism som bromsar utvecklingen

EU:s protektionistiska politik är inte sällan ett omtalat ämne. Bland annat har jordbrukspolitiken fått klä skott för kritik och där vi vi idag ser handelshinder så som marknadsstöd, exportsubventioner, direkthjälp, tullar, produktionskvoter mm. Uppemot €60 miljarder, vilket motsvarar så mycket som nästan hälften av EU:s budget, är vad som årligen allokeras till jordbrukssubventioner inom unionen.

Exportsubventionerna ”dumpar” samtidigt livsmedel utanför unionens gränser och när industriländerna, tack vare relativt låga tullar, kan handla med varandra, möts utvecklingsländerna av höga tullar på livsmedel. Ju mer förädlad en vara är, desto högre tull tas det ut. På grund av det ges inga incitament för utvecklingsländer att investera i industrier och det man istället gör är att exportera ren råvara. Belgien, ett land med endast 1o miljoner invånare exporterar till exempel mer än dubbelt så mycket som Afrika söder om Sahara där det lever uppskattningsvis 700 miljoner människor varav ungefär 70% livnär sig på jordbruk.

Export är, bland annat, en viktig finansieringskälla för import av nya teknologier vilket är ett direkt krav för en långsiktig tillväxt. Ett rimligt antagande är därför att utvecklingsländer är och förblir utvecklingsländer betydligt längre tid än vad de i själva verket hade behövt vara.

I de nyss avslutade världsmästerskapen och i en av kvartsfinalerna möttes Uruguay och Ghana. Av båda truppernas 50 spelare spelade endast 5 i de inhemska ligorna. Resten fick sin utbildning och tränades i andra länder, tillsammans med mot- och medspelare på en betydligt högre nivå än vad de hade haft möjlighet till i hemlandet. Ghana och Uruguay är bara några av länderna som belönas av den frihandel som är möjlig tack vare en relativt avreglerad transfermarknad.

grafen visar förhållandet export/import för de 32 deltagarländerna i VM 2006. Endast import samt export mellan de deltagande ländernas förstaligor räknas. England och Premier League hade totalt 90 spelare från de andra 31 länderna hos sina ligaklubbar. Endast 2 spelare i det engelska landslaget spelade till vardags i någon av de övriga 31 länders förstaligor. Författarna menar att det finns ett signifikant samband mellan mobilitet och framgång i mästerskapet där landslagen drar nytta av både imort samt export till och från sina respektive ligor. Regressionsanalysen ger ett teoretiskt optimum på 51 importer och 23 exporter.

den osynliga handen stöder resonemanget men vill se större empiriskt stöd från fler mästerskap än ett. Vi pratar om en utslagsturnering där alla landslagen inte möter varandra i en rak serie vilket kan ge vissa avvikelser och till en viss del beroende på random effekter.

Nu finns det en agenda där ute för att införa mer protektionistiska regleringar i fotbollsvärlden. Vi har sett FIFA:s förslag av 6+5 regeln som nyligen har övergivits och med jämna mellanrum dyker det upp den typen av idéer.

För snart ett år sedan godkände klubbarna i England nya och mer strikta home grown regler. De finns de som menar att det kommer att gynna det engelska landslaget som engelsmännen alltid upplever underpresterar. Jag har svårt att se att regleringen kommer att leda till sådana effekter. Det är ju inte så att avregleringen av transfermarknaden i samband med Bosman-domen har haft några signifikant negativa effekter på det engelska landslagets prestationer. Så varför ska det då få positiva effekter när man istället reglerar marknaden?

Ben Chu på The Independent menar att Englands ”fiasko” i Sydafrika beror på Premier League och ligans import av världsklasspelare som bl.a. tränger ut de engelska spelarna från marknaden. Jag vet inte, den gode Ben tyckte kanske att det var roligare 1992? Då den engelska ligan var rankat på en trettonde plats i Europa och landslaget kom sist i europamästerskapets gruppspel efter att bland annat ha fått på nöten av Sverige…

Faktum är att lite mer än en tredjedel av spelarna i Premier League kommer från England. De borde rimligtvis utvecklas mer av att träna och spela med och mot spelare som håller en betydligt högre kvalitet än att spela i en mer medioker omgivning.

Ett av argumenten är att klubbarna i Premier League fattar kortsiktiga beslut och därmed i första hand rekryterar utländska spelare. Detta resonemang håller dock inte riktigt. Arsenal som kanske är den sista klubben som kan anklagas för kortsiktighet, en klubb som satsar stora pengar på sin akademi, har övergående utländska spelare i sin trupp. Anledningen är rimligtvis lika enkel som den är bitter, de engelska talangerna anses inte vara tillräckligt konkurrenskraftiga. Faktum är också att väldigt få engelska spelare spelar i ligor utanför de brittiska öarna. Och det är kanske där som skon klämmer, de engelska fotbollsspelarna får betydligt färre möjligheter att lära sig anda kulturer, hämta nya idéer samt ta del av flera olika typer av träningsmetoder.

Anledningarna till det kan vara flera. Erfarenheten säger oss att engelska spelare generellt inte presterat väl i utländska klubbar. De kan även, på grund av lokal förankring, antas värderas högre av vissa engelska klubbar och göra dem dyrare för utländska klubbar att rekrytera. Vi måste komma ihåg att mitten- samt bottenlag i Premier League omsätter lika mycket som lag på den övre halvan i de övriga Big5 ligorna. Tillsammans utgör dessa faktorer ett troligt exporthinder.

Hur FA ska kunna stimulera en större talangexport är svårt att säga. Kanske kan man arbeta för att försöka nå ett större utbyte vad gäller ledare och instruktörer på ungdomsakademi nivån. Att ta emot utländska instruktörer till engelska akademier och att själva investera i utländska akademier samt skicka dit engelska instruktörer. På så sätt skulle unga engelska fotbollspelare ges bättre möjligheter att hamna i utbildningar utanför de egna gränserna.

Dessvärre kan Engelsmännen inte förvänta sig att FA ska finansiera sådana projekt. Tjänstemännen på förbundet har andra prioriteringar. Istället för att investera i framtiden så har man valt att bygga ett monument över sig själva och därmed berika sina egon. Vi pratar om nya Wembley som kostade £800 miljoner att bygga och vars underskott FA numera måste finansiera.

Därför ser vi istället den typ av protektionistiska regleringar som på sikt riskerar att bromsa utvecklingen inom fotbollen. Och det inte bara i England där ligan löper en risk att urholkas på talang. En minskad handel riskerar att få negativa effekter i form av en trögare mobilitet på hela den globala marknaden.

Figuren visar målskillnaden mellan vinnarna och förlorarna i VM matcherna. ”Elite” avser kvartsfinal och uppåt. Författarna försöker visa att resultaten i världsmästerskapen har blivit jämnare över åren. De pekar även på faktum där vi, sedan 1980-talet, har sett en ökad mångfald av länder i topp 8 i VM. Det förutsätter att den kompetens som exporteras och utvecklas får komma tillbaka till hemlandet under mästerskapen. Författarna påpekar även det faktum att den vinst i form av högre producerad kvalitet i spelet koncentreras till ett fåtal lokala ligamarknader och därmed skapar välfärdsförluster till några av de exporterande länderna.

den osynliga handen menar att sådana välfärdsförluster i första hand inte beror på en avreglerad transfermarknad i sig utan snarare på klubbars oförmåga att teckna effektiva kontrakt samt de lokala marknaders oförmåga att kommersiellt utveckla sin respektive ligaprodukt. I Sverige har den ökade exporten bidragit
bl.a. till att Malmö FF och Kalmar FF kunnat fullfölja sina arenaplaner och därmed skapat förutsättningar för en utveckling av produkten och kvaliteten på den.

—————————————
Does the Mobility of Football Players Influence the Success of the National Team? – Dirk G. Baur, Sibylle Lehmann – April 2007

GLOBALIZATION AND GOALS: Does soccer show the way?Branko Milnaovic – Dec 2003

The Effects of the Bosman Ruling on National and Club Teams in EuropeJohn Binder, Murray Findlay – May 29, 2009

Regional Competition and Knowledge Spillovers – Spatial Dependence in International Football Success
Fabian Barthel, Christian M. Wellbrock – June 2010

Big Bath

Paul Beeston, president i baseballaget Toronto Blue Jays, sade en gång för länge sedan…

”I can take a $4-million profit and turn it into a $2-million loss and get every accountant in the country to agree with me.”

Igår reviderade FC Barcelonas revisorer på firman Deloitte det från klubben i juni månad aviserade resultatet för säsongen 2009/10, från en vinst på €11 miljoner till en förlust på €77 miljoner.

Enligt klubbens finansdirektör Javier Faus rör det sig om att identifiera nio bokslutsreservationer och värdera dem mer konservativt (försiktigt). Dessa poster ger ett utslag på totalt €89 miljoner.

Den nya presidenten Sandro Rossel passar med andra ord på att städa rejält i klubbens räkenskaper. Han tar över en klubb som under Joan Laportas vingar vunnit fyra ligamästerskap, två Champions League titlar samt lite annat smått och gott.

För sin fortsatta existens på presidentstolen måste Rossel hitta områden där han kan visa förbättringar från föregående regim. Att göra det på den sportsliga sidan blir en mycket svår uppgift eftersom Real Madrid knappast kommer att acceptera ett fortsatt segertåg. Så varför inte göra skenet av att böckerna är i ännu sämre skick än vad de är.

Ett fint exempel på en Big Bath.

Den nya regimens presentation (på spanska) går att ladda ner här. Observera gärna staplarna på den sista sidan och det galaktiska underskott på €63.8 miljoner för säsongen 2002/2003. Det var det förra presidentskiftet det.

När klubbarna utvecklade allsvenskan‏

I november 2004 tvångsdegraderades Örebro SK till Superettan. Domen var startskottet för marknadskrafter som i förlängningen ledde till den efterfrågeminskning som dagens allsvenska upplever och lex Örebro är ett i raden av flera kollektiva beslut* som har bidragit till fallet.

Örebros ekonomiska problem innebar att klubben i första hand inte kämpade för att behålla sin elitlicens, man kämpade för att undvika en konkurs som hotade klubbens fortsatta existens. Den av licensnämnden exekverade tvångsdegraderingen hade i värsta fall gått att jämföra med en cliffhanger, hängandes utför ett stup som när han väl fått fäste och försöker kravla sig upp blir trampad på fingrarna vilket resulterar i att han faller ner i avgrunden.

Som tur är var Örebros ekonomi vid det laget redan tillräckligt sanerad och klubben klarade av den intäktsminskning som spel i den lägre divisionen ledde till. Så den mest märkbara och negativa effekt som tvångsdegraderingen orsakade drabbade istället den allsvenska marknaden som fick ta emot en ersättande klubb som blev ”tvångsuppflyttad” men, då det begav sig, inte var mogen för den högsta ligan. Man var det varken sportsligt eller kommersiellt och därmed hade man ingenting av värde att tillföra till den allsvenska marknaden.
För att en liga ska kunna utvecklas kommersiellt krävs det hela tiden nya idéer som av ligans medlemmar testas individuellt på marknaden. De dåliga experimenten förkastas och de som får genomslag anammas och utvecklas av andra. Strategisk positionsring finns alltid tillgänglig där ute på marknaden men är ofta inte uppenbar eller observerad av de redan etablerade marknadsaktörerna. Det är därför allt som oftast nyetablerade affärsverksamheter som står för innovationer och bryter mark med nya idéer. När IKEA gav sig in på möbelmarknaden så upptäckte helt plötsligt världen en konsumentgrupp som länge hade varit ignorerad. En konsumentgrupp som gärna trejdade bort service till förmån för ett lägre pris.

Och tittar vi på hur den förra allsvenska publikboomen** växte sig stadig så var det tack vare på klubbnivå individuella experiment samt innovationer. I många år dominerades allsvenskan av IFK Göteborg och Malmö FF som hämtade viktiga erfarenheter från framgångsrikt spel runt om i Europa. Klubbarna saknade dock tillräcklig konkurrens för att den inhemska ligan riktigt skulle lyfta. Flera centralt styrda och misslyckade försök gjordes för att öka det nationella intresset. Bland annat den mer eller mindre mediokra serieomläggningen som praktiserades 1991 och 1992.

Det var först när den kommersiella utvecklingen tog rejäl fart ute i Europa som entreprenörskapet inspirerades även på hemmaplan. När Hammarby gjorde comeback i allsvenskan 1998 började en ny produkt få ett fotfäste. Tack vare det begränsade antal platser som Söderstadion erbjöd blev säsongskortet en efterfrågad vara. Inför säsongen 1998 hade klubben ett mål att sälja 3000 säsongskort. Ett mål som internt skapade en viss skepticism, men det var ett mål som uppfylldes.

1999 råkade jag prata med en glad medarbetare på AIK:s marknadsavdelning som berättade hur Hammarby Fotboll hade fått genomslag med sitt säsongskort. Plötsligt visade det vägen för andra klubbar som kunde paketera sina biljetter och på så sätt mer effektivt finansiera sina respektive balansräkningar. Och en mer effektiv finansiering genererade rekrytering av bättre spelare som i sin del levererade en bättre produkt.

På andra sidan stan såg vi en annan nykomling som under Bosse Lundquists ledning kom in på den allsvenska marknaden. Med en innovativ finansieringsmodell lyckades klubben göra avtryck i ligan. En modell som så småningom flera klubbar kopierade. Den tredje klubben i regionen, AIK Fotboll, testade sig samtidigt fram med differentierade biljettpriser i syfte att nå ut till en bredare målgrupp. Marknaden började så uppleva bandwagon effects.

1999 lanserade Malmö FF ”Nätverket” vilket med eftertryck visade att marknadsintäkter handlar betydligt mer än om att bara sälja reklamplatser. Så i samband med två derbyn under 2003 och 2004 anordnade Hammarby Fotboll två stora B2B-event som lockade ungefär 1200 betalande företagskunder i lokaler på gångavstånd från Råsunda. Med stöd av detta kunde Malmö FF så småningom projektera in dessa utrymmen samt premium-stolar på sin nya arena vilket gav bättre platser och därmed upplevelse än de på Råsundas fondläktare som Hammarby hade möjlighet att erbjuda.

Innovationerna fortsatte. 2005 byggde en klubb som väldigt få brydde sig om en ny arena och kunde på så sätt skapa tillväxt på en marknad med så lite som 60k invånare. Även det bidrog naturligtvis till allsvenskans utveckling.

De tre Stockholmsklubbarna experimenterade tillsammans fram en paketering av ett erbjudande som de sålde till en mediaaktör. Ett framgångsrikt koncept visade det sig men förbundet ville hellre ha monopol på det. Istället för att fler klubbar skulle få chansen att kopiera idéen, förbjöds konceptet genom att produkten centraliserades.

På så sätt byggde man vidare på det marknadsmisslyckande som man sedan något år tillbaka påbörjade. Ett marknadsmisslyckande som idag olyckligtvis ger en bild av att allsvenskan är för stor till antalet klubbar.

Men utökningen av allsvenskan till 16 lag är på längre sikt kanske det bästa som har hänt svensk klubbfotboll. Vi ser mer än tydligt att det har blivit lättare för nykomlingar att etablera sig än på flera år***. Det är naturligtvis något som rimligtvis borde inspirera entreprenörsandan i, med svenska ögon sett, större orter som idag saknar ett allsvenskt lag.

Och kanske ser vi idag också några av effekterna i den rekordjämna superettan där fler klubbar än någonsin, så långt som efter halva serien är spelad, slåss om de åtråvärda platserna som kan leda till uppflyttning?

Lösningen på allsvenskans bekymmer torde därför vara ganska enkla att identifiera. Det gäller att skapa incitament till utveckling av den kommersiella verksamheten vilket enbart kan åstadkommas genom att eliminera det marknadsmisslyckande som jag tidigare har skrivit om.
Det finns de som argumenterar om att en lägre subvention till de mindre allsvenska klubbarna kommer att försvaga dessa klubbars konkurrenskraft och i och med det försvaga den allsvenska produkten än mer. 

Jag håller inte med. Denna hypotes skulle hålla ifall allsvenskan vore en stängd liga. Det stämmer nämligen att en minskad subvention på kort sikt minskar de mindre klubbars konkurrenskraft. Dessa klubbar tvingas därför till att identifiera och utveckla nya intäktskällor och görs inte det så kommer man att på ett naturligt sett degraderas och ersättas av klubbar som bättre klarar av att utveckla sin lokala produkt. Det är endast så den allsvenska marknaden bäst kan utvecklas på det kommersiella planet.

 Men det finns ytterligare en flaskhals och det är det faktum att det idag finns restriktioner gällande kapitalanskaffning. Många pratar om vikten av att 51% regelns avskaffande är viktigt för de större klubbarnas framgångar i Europa. Jag håller inte riktigt med här heller, effekterna är inte direkta utan kommer på sikt, genom bättre konkurrens underifrån.

Malmö FF, Kalmar samt Elfsborg måste trots allt betraktas som på gränsen till överkapitaliserade klubbar. Det vill säga, de har idag mer kapital än vad de på ett ekonomiskt effektivt sätt kan investera. Eftersom kapitalmarknadernas främsta syfte är att allokera kapital från ställen där det finns ett överskott dit det råder brist skulle en avreglering således stimulera ”new entries” i allsvenskan vilket i sin tur skulle förväntas skapa mer utveckling.
Det är i förlängningen enbart det som på sikt kan generera de av många så efterfrågade framgångarna i Europa. Det är ingen produkt som man centralt kan skapa utan det är helt enkelt resultatet av alla klubbars individuella beslut och strategier.
—————————————–
* Med kollektivt beslut menar jag att elitlicensen en gång i tiden röstades igenom och har aldrig ifrågasatts. Licensnämnden har därmed mandat att tolka processerna bäst de vill.


* figur 1

** figur 2

Figur 1: Allsvensk publiksnitt 1993-2010, datakälla fotbollsdata.se

(klicka på bilden för högre upplösning)
Figur 2: bilden visar ett index där man mäter Allsvenska nykomlingars poängandel av i ligan totala antal utdelade poäng.

Nykomling-index

Att ta fram indexet går till som så att man tar det antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.

För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.

Danska ligan på väg in i en återvändsgränd?

I slutet på förra veckan fanns det två intressanta artiklar i danska Ekstrabladet. Den ena säger oss att den danska forskarskatten är under utredning och där det kan bli så att de danska klubbarna exkluderas från den till förmån till forskare i andra industrier. Det är naturligtvis en talanghävstång som försvinner men i min mening är inte detta det största hotet för dansk ligafotboll som idag har skaffat sig ett stort försprång gentemot den svenska diton. Tar vi bort de tre största danska klubbarna, FCK, Bröndby samt Odense, så omsätter resterande nio klubbarna ungefär lika mycket som de sexton allsvenska klubbarna gör tillsammans.

Det stora hotet som lurar i vassen beskrivs istället i denna artikel där professor Caspar Rose vid Copenhagen Business School, observerar det faktum att konkurrensen om att undvika nedflyttning från den till antal lag lilla ligan, kan tvinga flera av klubbarna till kortsiktiga beslut.

Det skulle i så fall vara process som motverkar hållbar inhemsk tillväxt. Jag har svårt att se en liga utvecklas kommersiellt där innovationer och nya idéer enbart förväntas komma från två-tre sedan tidigare etablerade marknadsaktörer samtidigt som majoriteten av klubbarna, istället för att utmana marknadsledarna, slåss för sin överlevnad.

Caspar Rose pekar ungefär på de effekter som jag beskrivit och vilka lobbyisterna för 12 lag i Sverige försöker få till stånd.

Veckans händelser i korthet‏

Dåliga affärsmän?
Fotbollspelare är affärsmän och deras lojaliteter bör betraktas därefter. På en relativt avreglerad marknad säljer de tjänster till klubbarna vilka sedan paketerar dessa och levererar en produkt till fotbollskonsumenterna.

Nu avslöjar fotbollskanalen.se att flera allsvenska fotbollspelare ser ut att vara ganska mediokra affärsmän. Två av tre spelare i allsvenskan anser sig nämligen inte behöva ha en agent som förmedlar deras tjänster. Jag skulle nog uppskatta att fler än 37 % utav de allsvenska spelarna har gjort ett aktivt val och ingått ett avtal med en agent vilket de facto innebär att de ger upp en viss procent på den tjänst som spelarna säljer till klubbarna.

Till vilken nytta kan man i så fall fråga sig? Eller så får man helt enkelt ta enkäten med en liten näve salt.

Make or buy?
I onsdags presenterade Djurgården Fotboll sina arenaplaner. Produktionskostnaden uppskattas till 425 miljoner och en kalkyl finns sedan tidigare under länken här. Men hur mycket är arenan värd i verkligheten är svårt att uppskatta. Vi tar hjälp av marknaden och jämför med Bröndby som äger och driver sin arena som 2001 hade en ombyggnad upp och som rymmer 29 tusen åskådare.

Bröndby Stadions på balansräkningen bokförda värde är 400 miljoner danska kronor. Bröndby är noterade på börsen i Köpenhamn där klubbens marknadsvärde är 147 miljoner danska. Lägger vi till marknadsvärdet på bolagets räntebärande skulder* (173 miljoner) får vi ett enterprise value på 320 miljoner danska vilket idag motsvarar ca 400 miljoner svenska kronor. Förutom arenan ingår naturligtvis även spelartruppen samt övriga assets i bolagets marknadsvärde.

Det bokförda värdet på Bröndbys tillgångar är därmed betydligt högre än dess marknadsvärde. Kreditgivarna får ju sin förväntade avkastning i form av ränta men hur mycket aktieägarvärde har det skapats? Kanske anser marknaden att management inte förvaltar tillgångarna effektivt?

Trade theory revisted?
2008 kapitaliserade Elfsborg framtida rörelseresultat genom att sälja målvakten Johan Wiland samt försvarsklippan Andreas Augustsson. Enligt klubbens årsredovisning sålde Elfsborg spelare för totalt SEK 9.6m under 2008. Sedan dess har antalet insläppta mål ökat dramatiskt och trots de högsta kostnaderna för spelartruppen i allsvenskan upplever klubben svårigheter i den nationella konkurrensen. För att åtgärda detta har klubben denna sommar köpt tjänster från en målvakt som Wiland konkurrerade ut I FCK samt en försvarare, Jon Jönsson. Anskaffningskostnaden för dessa spelares tjänster uppges överstiga 10 miljoner. Därmed slår Borås-klubben en knut på Ricardians standard trade theory som menar att länder förväntas exportera de varor man är bäst på att producera och importerar resten.

Kanske finner vi en av förklaringarna till de allsvenska klubbarnas dåliga rörelseresultat. De tjänster som spelarna levererar är inte homogena. Varje spelare är unik och integrerar olika i klubbarnas slutprodukt. Så det vi ser är att klubbarna flyttar vinster från rörelsen till ”player trading”.

To big to fail!
Barcelona tvingas låna €150 miljoner för att kortsiktigt finansiera sin balansräkning. José Maria Gay vid universitetet i Barcelona som har gjort en analys av de spanska klubbarnas ekonomier menar there could be a risk of default during the current close season.

Nu kan nog alla Barca fans sova lugnt ändå, nåde den bank som sätter Barcelona i putten.

Men det är intressant att jämföra spanska ligans flaggskepp med den engelska diton. Säsongen 2008/09 hade man 39% högre lönekostnader (£171m vs £123m) än ManU samt 24% högre kostnader gällande avskrivningar på spelarköp (£46m vs £37m). Enligt det senaste bokslutet hade Barcas personalkostnader stigit ytterligare 55% under den senaste säsongen. Jämför vi rörelseresultatet klubbarna emellan vinner ManU på knock-out. £100m vs £18m.

För två månader sedan publicerades denna krönika. Jag kan tycka att det är svårt att hylla eller dissa någon av de två respektive affärsmodellerna, båda uppfyller trots allt sitt syfte. Barcelona brottas med Real Madrid i toppen, trettio poäng till godo på trean i ligan medan Manchester United istället tjänar mycket pengar.

Men kanske var författaren bara en del av den ”PR apparat” som Red Knights hade i ryggen under våren?

—————————-
* nuvärdet av framtida kassaflöden för lånen, inklusive räntor. Enligt Bröndbys årsredovisning.

FIFA2010 – "a terrible waste of money"

Skattebetalarna i Sydafrika har fått betala motsvarande ca 60 miljarder kronor för att arrangera ett mästerskap som imorgon kväll är över. Till vilken nytta kan man fråga sig? Det har skrivits spaltmeter om flera positiva ekonomiska effekter som ett VM slutspel genererar till värdlandet. Stefan Szymanski håller inte med om det.

“In terms of long-term economic legacy, there’s no real evidence that these major events bring any such effect”

Vi matas även med jämna mellanrum med texter om att ett VM guld förväntas att lyfta mästarnas ekonomi i det egna landet. Det har till och med gått så långt att ett tyskt VM guld skulle vara det bästa utfallet för ekonomin i världen. Vilken otur det måste vara för oss alla att Spanien vann semifinalen? Jag tror att vi nog kan sova lugnt om nätterna ändå.

”There is no evidence that winning teams experience an economic boom in their country. Perhaps beer and wine, but even that is limited.”


Vilka som däremot är de stora ekonomiska vinnarna förklarar Stefan Szymanski i en
krönika publicerad i London Evening Standard. För organisationen i fråga är det naturligtvis av absolut största vikt att VM uppfattas som en kassako för värdlandet. För så länge som det gör det så kan värdeöverföringen från världens skattebetalare till organisationens tjänstemän fortsätta.

http://plus.cnbc.com/rssvideosearch/action/player/id/1540816560/code/cnbcplayershare

Centrera

Stefan Szymanski försöker slå hål på myterna om de ekonomiska effekterna av stora mästerskap.

Pressar kommunala subventioner Malmö FF:s marginaler?‏

I snart tio år har vi matats med budskapet att om bara klubbarna får bygga och äga sina egna arenor så kommer de stora pengarna att rulla in. Men är verkligheten så enkel? Arenor tar väldigt mycket mark i anspråk och den absolut största ytan på drygt 7000 kvadratmeter exploateras kommersiellt i alldeles för liten grad.

Hade arenor varit så lönsamma som det sägs så skulle det ju rimligtvis krylla av nya och av klubbarna ägda arenor runt om i Sverige. Men så är ju inte fallet och faktum är att endast 17%* av de europeiska klubbarna äger sina egna arenor. Till exempel spelar den franska ligans framgångsrika gigant Lyon på en arena som ägs av staden. Och när klubben till år 2013 hoppas kunna flytta in i en ny stadion blir i så fall även denna i sin helhet finansierad med kommunala medel.
Många har förmodligen hunnit läsa om att Malmö FF behöver minska sina kostnader med 15 miljoner. Intäktssidan har inte motsvarat förväntningarna och balansen i ekonomin har ännu inte infunnit sig. Varför kan vi fråga oss? I Malmö byggdes Swedbank Stadion med hjälp av en större subvention från Malmö Stad i form av ca 150 miljoner i ett ränte- och amorteringsfritt lån. Här skulle vi kunna anta att staden iklädde sig rollen som ”lender of last resort”
Hade inte subventionen varit på plats så hade marknaden inte finansierat det nuvarande formatet. Kanske skulle vi se en annan arenalösning? Kanske en mer spartansk och bättre anpassad till marknadens verkliga efterfråga? Och det kommunala lånet sände ytterligare en signal. Det är från ett kreditgivarperspektiv, inte helt omöjligt och anta att Malmö Stad, vid en eventuell default på arenabolaget sväljer hela paketet på den egna balansräkningen.

Ett antagande som skulle kunna fungera som en implicit garanti vilken kan ha genererat en större kredit från bankerna än vad som annars hade varit tillgänglig. Därmed finns risken att marknaden fick en arena som är mer mastodont och påkostad än vad den i själva verket efterfrågade.

Subventionen från staden kan därmed ha bidragit till en potentiell överproduktion på den regionala arenamarknaden där konkurrensen är hård. Något som idag till synes pressar Malmö FF:s marginaler. Året innan Swedbank Stadion slog upp portarna invigdes Malmö Arena som även den, till viss del, är subventionerad av Malmö Stad. Parkfast hyr marken som arenan står på för 1000 kr per år vilket gav utrymme för att bygga in ett antal ”överflödiga” lokaler och funktioner. Och på andra sidan bron finns sedan tidigare Parken och Bröndby Stadion, även om den senare ligger en bra bit utanför centrala Köpenhamn.
Men situationen kunde ha varit ännu värre om Capinordic Arena intill Parken hade blivit verklighet. Nu övergavs projektet i sista stund men bakom nästa hörn väntar det som kan bli den stora marginaldödaren i regionen, det vill säga den planerade multiarenan i Köpenhamn dit staden visat sig vara beredda att allokera en rejäl subvention. Att AEG trots det gav upp sin investering i projektet måste betraktas som ett sundhetstecken samt en signal på att arenamarknaden i Öresundsregionen kan vara överhettad. Men trots dessa varningsklockor ser det nu ut som att projektet fortfarande lever och ska genomföras i kommunal regi.
Vi känner igen fenomenet från bland annat den jämt och ständigt problemfyllda bilindustrin där marginalerna för biltillverkana ständigt pressas nedåt genom att dåligt presterande bilföretag gång på gång räddas från undergång genom statliga interventioner. Det skapar en överproduktion som dessvärre även genererar en marginalpress åt de välskötta konkurrenterna. Och för att parera problemet med överproduktionen så eldar man istället ytterligare genom andra subventioner såsom tillfälliga skrotbilspremier som enbart skjuter problemet på framtiden. Det som händer är att man flyttar efterfrågan på nya bilar från framtid och koncentrerar den till nutid.

Konsekvensen av de statliga subventionerna i den delen av bilindustrins värdekedja blir bland annat att vinstmarginalerna överförs från biltillverkare till underleverantörer.

I analogi med det ovanstående skulle vi kunna anta att det är underleverantörerna till arenorna som är de stora vinnarna i de nya projekten och inte arenaägarna själva.
En av leverantörerna till arenaekonomin är MFF Event AB. Problemet är att MFF Event AB:s bargaining power, till skillnad från externa leverantörer, är begränsad. Moderbolaget, det vill säga Malmö FF, har nämligen investerat 35 miljoner i aktier i fastighetsbolaget som utgör Swedbank Stadion och vid en default blir dessa aktier värdelösa. Det är kreditgivarna samt andra fordringsägare som har förtur på ersättning vid en rekonstruktion.
Klubben hoppas trots allt mycket på konferensverksamheten men vi ska ha i åtanke att man här exponerar sig mot the five competitive forces som finns inom konferensindustrin.

Jag ser framför mig en bransch med låga inträdesbarriärer samt för köpsidan låga switching costsvilka innebär svårigheter att skapa kundlojalitet. Något som drar resurser i form av försäljning och marknadsföring samt ställer krav på ständig utveckling av befintliga konferenslokaler samt utrustning. Vi ser även ständig teknologisk utveckling som ger världen produkten videokonferens som är ett möjligt substitut, framför allt i dåliga tider. Så frågan är hur mycket Return on Investment det egentligen finns att hämta här?

Genom att positionera sig i ett segment där ”competitive forces” är som svagast och därmed hitta sin egna edge kan man uppnå en viss grad av lönsamhet och här kan man tycka att konferens, paketerat i en miljö med sportevenemang skulle kunna vara ett sådant segment. Men även här finns det ju åtminstone två andra aktörer i regionen som kan erbjuda en liknande produkt. Därmed koncentreras målgruppen ytterligare till de kunder som önskar att hålla en konferens paketerat specifikt med produkten Malmö FF. Och då är frågan om det inte hade varit mer effektivt att istället paketera denna produkt genom att hyra en redan befintlig konferenslokal på stan alternativ ingå i en allians med en etablerad konferensentreprenör?
Men låt oss inte måla fan på väggen, risken blir att det blir väldigt mycket ”omgångsekonomi”. Det kan ju vara så att evenemangs- samt konferensindustrin i Öresundsregionen är outvecklad och är därmed snarare ett positive sum game än ett nollsummespel.

Och vi ska komma ihåg att man idag pressas av den generella efterfrågenedgången på allsvensk fotboll samtidigt som man i år inte kan tillgodoräkna sig intäkter från internationellt spel. Det senare är något som förmodligen kommer att ha en stor betydelse för att ekvationen ska gå ihop.

—————————————-
*The European Club Footballing Landscape