Kategori: Allsvenskan

Competitive Balance – Allsvenskan 2009

(klicka på bilden för högre upplösning)
fig1.Tävlingsbalans, C4-index, H-index 1979-2007 samt publiksnitt allsvenskan. Ju lägre nyckeltal desto större konkurrens. Se längs ner i inlägget för definition av nyckeltalen.

Trots att serien inte är färdigspelad väljer jag att addera 2009 till min tävlingsbalansfigur. Eventuella förändringar i sista omgången handlar om hundradelar.

2008 års säsong slutade med att Kalmar och Elfsborg lämnade de övriga lagen på behörigt poängavstånd. Här har den omvända draften gjort sitt jobb mycket väl. Kalmar blev sönderköpta och efter sommarens transferfönster hade man under loppet av endast ett år mist hela 7 startelvespelare. Trots allt har man gjort en säsong högt över mina förväntningar. Elfsborg förlorade defensiv kraft och kontinuitet i form av Augustsson och Wiland. Något som under årets säsong rätt så tydligt märktes i antalet insläppta mål.

Vi kan förvänta oss att årets ”finalister” kommer att dräneras på talang på liknande sätt som tidigare år.

Däremot kan vi skönja en svag uppströms trendkanal där topp4 segmentet ser ut att ha stärkts under 2000 talet. Fortfarande är dock volatiliteten inom topp 4 relativt hög, även om de två senaste säsongerna har inneburit ett minimalt utflöde av klubbar från det segmentet. Det som talar för en segmentering är faktumet att produkten stockholmsfotbollen har förlorat stora marknadsandelar vilket minskar konkurrensen i det övre skiktet.

Det lär därför finnas klubbar där ute som i onsdags applåderade och idag håller tummarna för en degradering av Djurgården. Även om bortfallet av två storstadsklubbar förväntas minska den aggregerade efterfrågan på produkten allsvenskan, så finns vinnarna bland de större klubbarna utanför huvudstaden.

I form av nykomling-index*** så kan vi konstatera att årets nykomlingar gjort en stark säsong utan att det för den delen har varit exceptionellt. Häcken är den klubb som dragit upp nyckeltalet. Här har vi sett en trend som post 2001 skulle kunna peka på att gapet mellan allsvenskan och superettan har ökat. Det som säger emot den tesen är att de senaste tre allsvenska kvalen har slutat med att det är den allvsvenska klubban som dragit det kortaste strået.

(klicka på bilden för högre upplösning)
fig2. bilden visar ett index där man mäter Allsvenska nykomligars poängandel av i ligan totala antal utdelade poäng.

———————————————-
* C4 = [summan av de fyra högst placerade klubbars inspelade poäng]/[summan av ligans totala utdelade poäng] Detta nyckeltal blir känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator för att göra det oberoende av antalet deltagande klubbar.

C4-index = ([C4]/(4/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan

** Herfindahl Index är ett nyckeltal som mäter marknadskoncentration.


Där S = klubb i:s marknadsandel [poäng/ligans totala utdelade poäng] och N = antal klubbar i ligan.

Även detta nyckeltal korrigeras för att förändringar av antalet deltagande klubbar inte ska slå.

H-index = ([H]/(1/N)) * 100

Ett H-index som hamnar på 100 innebär perfekt konkurrens, vid H-indexet = 100 skulle det innebära samtliga lag i ligan skulle ha spelat ihop lika många poäng.

***Nykomling-index
Att ta fram indexet går till som så att man tar det antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.

För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.

FAPM – empiri från svensk elitfotboll

Sambandet mellan intäkter och sportslig framgång i allsvenskan samt superettan under perioden 2000-2008. Intäkterna avser driften, exklusive spelarförsäljningar. Datakälla: svenskfotboll.se
(klicka på bilden för högre upplösning)

Sambandet mellan intäkter och sportslig framgång i allsvenskan under perioden 2000-2008. Intäkterna avser driften, exklusive spelarförsäljningar. Datakälla: svenskfotboll.se
(klicka på bilden för högre upplösning)

Eftersom SvFF vägrar att specificera klubbarnas respektive lönekostnader kan vi inte ta fram något samband mellan lönekostnader och sportslig framgång i allsvenskan.

Istället har jag roat mig med att göra en regressionsanalys över sambandet mellan intäkter och sportslig framgång. Ett sådant samband har tidigare konstaterats i England. Metoden är lik den som Szymanski använder vid estimering av sambandet löner vs sportslig framgång. Jag har med andra ord använt sportslig framgång som den beroende variabeln och intäkter som den oberoende (y=a+bx).

Sportslig framgång (y) definieras genom: [-ln(pi,t/(n+1-pi,t))] där n är antalet lag i ligan och p är klubben i:s placering säsong t.

Intäkter (x) definieras genom: [ln(Ri,t/Rmedel,t)] där Ri,t är intäkter för klubb i säsong t, och Rmedel,t är ligornas snittintäkt säsong t.

Det finns ett positivt samband mellan intäkter och tabellposition men förklaringsgraden är inte mer än 34% i allsvenskan. Inkluderar vi Superettan i modellen ökar förklaringsraden naturligt till 64%. Trots allt är t.ex. klart mindre än motsvarande siffra från engelsk ligafotboll.

Låt oss försöka spekulera i varför.

  • Det finns färre klubbar i allsvenskan vilket innebär färre antal matcher. Fler matcher ger mindre påverkan från slumpfaktorer såsom felaktiga domslut, skador etc.
  • Allsvenskan är Europas, sett till intäkter, mest jämna liga. Den besitter dessutom en mycket jämn tävlingsbalans vilket rimligtvis stimulerar omkastningar i tabellen från säsong till säsong.
  • Ett antagande skulle kunna vara att klubbar med större resurser rekryterar talang vilken inom relativt kort framtid förväntas flytta utomlands. En högre spelaromsättning som följd, vilken rimligtvis borde inverka negativt på prestationen. Extra kännbart blir det i en en mycket jämn liga.
  • Klubbarna finansierar sig genom andra intäktskällor. Under 2000-talet har spelarförsäljningar stått för hela 15-20% av klubbarnas totala intäkter. Något som täcker de stora driftunderskott allsvenska klubbar varje år redovisar.
  • Under 2000 talet har vi dessutom sett olika riskkapitalmodeller som på kort sikt gett en hävstång utöver klubbarnas ordinarie intäktskällor.

Men vi kan även tolka resultaten efter resonemanget där sportslig framgång ger en pay-off i form av högre intäkter. Här ser vi tydligt att de allsvenska klubbarna inte klarat av att kapitalisera sin sportsliga prestation. Kanske är klubbarnas logistik en trång sektor.

Den låga förklaringsgraden i allsvenskan indikerar även att det rimligtvis bör finnas en hel del outnyttjad potential. Hade allsvenskan drivits av ett fristående bolag med intäktsmaximering för ligan som helhet som mål, skulle vi rimligtvis se en hel del strukturella förändringar gentemot dagens regim.

Sammanfattningsvis kan vi säga att intäkter från matchdag, marknad & sponsring samt TV & centrala avtal hittills inte varit en lika stor konkurrensfördel som på andra fotbollsmarknader.

Fasta matchtider vs TV avtal

Det Canal+ direktsända derbyt Hammarby vs AIK den 25:e oktober blev en i raden av, under de senaste åren, många flyttade allsvenska matcher. Denna gång påverkas förvisso endast klockslaget som alltså har reviderats från 16.00 till 12.30. Det för att bättre passa ihop med Liverpool vs Manchester United som startar kl 15.

Jag köper Canal+ resonemang alla dagar i veckan. Bolaget har köpt rättigheterna av Kentaro och vill naturligtvis optimera sina tablåer i syfte att sälja så många abonnemang som möjligt.

Men hur påverkar detta ständiga roddande av speldagar samt avsparkstider klubbarnas match-day-revenues? Att spelschemat för den allsvenska hösten inte har kunnat läggas förrän alldeles nyligen kan inte heller vara optimalt, eller kan det? Frågan är naturligtvis hypotetisk men låt oss utveckla det hela lite.

Allsvenskan erhåller för femårsperioden 2006-2010 totalt 800 miljoner från det TV avtal Svensk Fotboll tecknade med Kentaro.

Ponera att priset för fasta speldagar skulle reducera ersättningen från sändningsrättigheterna med 200 miljoner över en femårsperiod. Vi pratar 40 miljoner per år och med tanke på den supersolidariska distributionsnyckeln blir det därför 2.5 miljoner per klubb plus/minus någon enhunka.

Frågan som direkt dyker upp är ifall inte fasta speldagar samt spikade starttider relativt enkelt, över en hel säsong, istället skulle kunna räknas hem i form av ökade match-day-revenues av klubbar vars intäkter från denna källa ligger kring nivåer på 15-30 miljoner. Framförhållning, planering, inlärning mm.

Det skulle i så fall kunna vara en potentiell trade. Problemet blir det förväntade motståndet från de subventionerade klubbarna. Låt oss återigen ta Trelleborg som ett exempel. Klubbens publikintäkter under 2008 landade som bekant på 3,8 miljoner. Trelleborg kan med andra ord offra 60% av sina publikintäkter men ändå gå vinnande under rådande regim. Nu slipper man göra det eftersom de klubbar som får flytta sina hemmamatcher är… just det, främst de vars match-day-revenues ligger kring nivåer på 15-30 miljoner.

Peer Group III – klapp klapp klapp.

Se upp för polska scouter

Har du någonsin sett en polsk talangscout? Om inte, så lär du snart få göra det på en arena nära dig. För snart är de allsvenska lönecheckarna lika slagkraftiga som de svenska kanonerna var vid Częstochowa. Året var 1655.

I slutet av juli 2012 springer Daniel Nordmark in på Baltic Arena iklädd Lechia Gdansks matchtröja i premiären av Ekstraklasa. På bänken i motståndarlaget Korona Kielce återfinns Anders Svensson som i bästa Piotr Skrobowski anda, halvskadad, mjölkar ur pengapåsen från sitt sista proffskontrakt.

Ernst & Young har nyligen sammanställt de polska ligaklubbarnas finanser. Under säsongen 2008/09 ökade Ekstraklasas totala intäkter med fantastiska 30% och ligan omsätter nu nästan lika mycket som den svenska. Eftersom intäkterna inte är lika jämnt fördelade som i Sverige omsätter de fyra största klubbarna i Polen helt plötsligt nästan 20% mer än dito i allsvenskan.

Det är främst det nya TV-avtalet som ligger bakom tillväxten. Ca 340 miljoner kronor per säsong under tre år betalar polska Canal+ tillsammans med TVP för sändningsrättigheterna till den polska högstaligan. Samtidigt finns det en jättepotential vad gäller ”match-day-revenues” som idag är klart underdimensionerade.

Men allsvenskan har redan under sommarens transferfönster fått känna på de nya polska finansiella musklerna. Fulham var länge intresserade av Wisla Krakows och Ekstraklasas tvåfaldiga skyttekung Paweł Brożek.

Premier League klubben sades vara beredda att slanta upp €2.5 miljoner. Wisla värderade dock sin striker och hans bidrag till klubbens fotbollsprodukt till ett värde av €3.5 miljoner. Det blev därför ingen affär och bara två dygn senare hade Fulham istället plockat sina blåbär i Kalmar. Brożek fortsätter att spela vidare i Polen åtminstone ett halvår till och Wisla Krakow har öppnat ligan starkt med fem raka segrar.

Ekstraklasa är på väg upp i värdekedjan. Allsvenskan sakta men säkert på väg ner mot Peer Group III.

De polska ligaklubbarnas omsättning i miljoner PLN enligt Ernst&Young. (PLN 1 ~ SEK 2.5). Notera att Legia Warszawas intäkter kraftigt minskat beroende av att man spelat på en byggarbetsplats mitt under pågående ombyggnad av arenan. Avser intäkter från matchdag, marknad samt TV rättigheter.

Rättigheter till liganamnet

För 9 månader sedan dök den fantastiska och verklighetsförankrade värderingen av de allsvenska namnrättigheterna upp.

För att förstå att den inte var särskilt realistisk behövde man bara titta på det avtal Barclays som tecknade med det dyraste liga-varumärket i Europa. Att allsvenskan skulle kunna få ut så mycket som 50% av det Premier League krämar ur, det är science-fiction.

Kanske finns det ett bättre riktmärke. Polska Ekstraklasa har i snart ett års tid försökt att förlänga sitt avtal med telekombolaget Orange. Ekstraklasa S.A anser att rätten till liganamnet bör ligga kring PLN 40-45 miljoner över tre år vilket motsvarar ca 35-40 miljoner kronor om året.

Om jag förstått allt rätt var man också väldigt nära ett nytt avtal förra hösten. I skuggan av lågkonjunkturen har dock Orange sänkt budet till PLN 20 miljoner. Ekstraklasa S.A vill dock inte signa på dessa nivåer och står när säsongen nu börjar utan namnsponsor.

Hur ska man då värdera Ekstraklasa i relation till allsvenskan? Till omsättning är ligorna idag ungefär lika stora. Priset för TV rättigheter är betydligt högre i Polen. För ett år sedan tecknade Ekstraklasa ett nytt TV avtal för säsongerna 2008/09–2010/11 värt ca 340 miljoner kronor per år. Ungefär dubbelt så mycket som allsvenskan totalt erhöll från TV- samt centrala avtal under 2008.

Vad gäller marknadsintäkter så drog de Polska klubbarna under 2007 lika mycket i intäkter som de allsvenska gjorde samma år. Inom två månader kommer siffrorna för 2008.

Så låt oss då leka med tanken att allsvenskan skulle få 35 miljoner per år för att sälja namnet. Den allsvenska erfarenheten säger att dessa pengar skulle fördelas lika bland samtliga klubbar, ca 2.2 miljoner vardera. Det blir nog ganska enkelt att räkna ut vilka klubbar som främst är intresserade av en försäljning.

Följande graf visar förändringen i konkurrensbalansen där den svarta linjen simulerar hur ett påslag á 2.2 miljoner per klubb på förra årets omsättning slår.

Vi ser att de fyra klubbar som förra säsongen hade störst rörelseomsättning, Malmö, AIK, Helsingborg och Elfsborg, förlorar i konkurrenskraft. Vinnarna finns på den nedre halvan i intäktsligan.

fig1. Allsvensk konkurrensbalans vad gäller driftintäkter, C4-index samt H-index
Modellen är konstruerad för att klara av förändringar i antalet klubbar. Den svarta linjen visar förskjutningen i konkurrensbalansen ifall samtliga klubbar under 2008 hade erhållit 2.2 miljoner kronor vardera. C4-index mäter de fyra till omsättning största klubbarna och deras marknadsstyrka i förhållande till resten av allsvenskan. H-Index mäter marknadskoncentrationen. För metodik läs längst ner i denna länk.
datakälla: svenskfotboll.se
(klicka på bilden för bättre upplösning)

Competitive balance IV – allsvenskan och nykomlingars konkurrenskraft

Ni har väl inte missat mina tidigare inlägg om ”competitive balance”.
Competitive Balance I – Premier League
Competitive Balance II – Tippeligan
Competitive Balance III – Allsvenskan

I dessa inlägg tittade vi på hur det har sett ut i toppen av ligorna (C4/C5-index) men även marknadskoncentrationen, det vill säga hur poängen har distribuerats klubbarna emellan (H-index).

Av ren nyfikenhet ville jag se huruvida de allsvenska nykomlingars konkurrenskraft förändrats de senaste åren. I Premier League har nykomlingarna de senaste 15 åren upplevt ett betydligt tuffare klimat (även om trenden var något vikande innan dess) och det har blivit betydligt svårare att ta steget upp och etablera sig i den högsta ligan.

Inte så konstigt förvisso eftersom Premier League vid bildandet tog äganderätten av sina egna TV och reklamrättigheter. Det innebär att av fördelningen av TV och marknadsintäkter mellan de två högsta ligorna i England bestäms av marknaden, inte av FA. Mer konkret betyder det att ca 90% av pengarna som de olika TV bolagen totalt betalar för att sända de två högsta divisionerna i England går till Premier League.

I förra regimen distribuerades pengarna av FA -på den tiden betydligt mindre- med en viss subvention till divisionerna under. Idag motsvarar intäkterna från TV rättigheter så mycket som ca 50% av Premier Leagues totala intäkter.

Vi kan se förändringen i ”competitive bakance” för nykomlingar i Premier League enligt figur 1.

fig1. bilden visar ett index där man mäter Premier Leagues nykomligars poängandel. Som synes säger trenden att nykomlingarna tar färre poäng sedan PL startade 1992. Intressant är ”jacket” 1965-1975.

Att ta fram indexet går till som så att man tar de antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.

För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.

fig2. bilden visar ett index där man mäter Allsvenska nykomligars poängandel. Notera att 2009 är beräknat på de första 16 omgångarna.

I allsvenskan kan vi se att det blev lite mer oroligt och vi kan skönja en, om än svag nedåtgående trend (3 års glidande medeltal) med start ett par år in på 2000 talet. Det skulle kunna förklaras genom att de löpande intäkterna under detta millennium ökat lavinartat, från 365 miljoner till drygt 800 miljoner. Rimligtvis borde en betydande del av ökningen härstamma från klubbarna i storstadsregionerna som tack vare det gett mindre utrymme för nykomlingar från mindre orter att etablera sig i allsvenskan.

Topparna 1995 (Djurgården, Örgryte), 1998 (Hammarby), 2001 (Djurgården och Malmö FF) samt 2006 (AIK) är år där sedan tidigare etablerade klubbar återigen tagit steget upp i allsvenskan och gjort det bra.

En hypotes skulle kunna vara att i samband med det nya TV avtalet som förhandlades fram inför säsongen 2006, så skulle klyftorna till Superettan ha ökat än mer. Förhållandet i distributionen till allsvenskan/superettan är 80/20.

Dessutom, småklubbar som fått ett par års kontinuitet i allsvenskan tack vare bra resursutnyttjande borde rimligtvis belönas av den solidariska distributionsnyckeln (74-13-13) och göra det svårare för klubbar underifrån att komma upp och etablera sig. Dessa måste mycket snabbt klara av att höja sig en nivå. Något som till exempel varken GIF Sundsvall eller Norrköping alls klarade av.

Det är dock ännu alldeles för tidigt att kunna se något som stärker den tesen.

Och… Det finns ett scenario ifall några av de idag i botten krigande klubbarna degraderas efter denna säsong, så kan det mycket väl förändra kurvorna de närmast kommande åren.

Vilken är målsättningen i svensk klubbfotboll?

Syftet med inläggen här på bloggen har varit att skapa lite av en diskussion kring vilken väg allsvenskan ska välja. En större koncentration av talang för att stärka den internationella konkurrenskraften eller en fortsatt utspädning och extremt jämn tävlingsbalans.

Eftersom SEF inte kommit med några nya direktiv, fortsätter därför bloggens perspektiv att utgå från ”elitprojektets” mål. Att öka svensk elitfotbolls konkurrenskraft i Europa.

”Svensk elitfotboll måste vända utvecklingen, få en ökad konkurrenskraft och närma sig toppen inom europeisk klubbfotboll med bl a målet att avancera inom de europeiska klubbturneringarna.”

Elitprojektet 2007-2010
Kostnad: 60 miljoner.
Resultat: So far, förlorad marknadsandel.

Men pengarna har inte helt gått till spillo. Hittills har elitprojektet och den allsvenska talangutvecklingen bidragit till att Danmark gått från en 21:a plats 2007 till en plats bland topp 15.