Kategori: Liverpool

Boston Red Sox business model

Regimen Glazer har skapat en enorm spricka mellan fansen och klubben. Jänkarna anses vara extremt giriga som enbart tänker på sin egen vinning. Lägg till faktumet att man har försatt klubben i skuld. Något som har sina orsaker och vilket jag till viss del har diskuterat i detta inlägg
Liverpools nye ägare John Henry och hans parhäst Tom Werner gör ett något mer genuint intryck och pratar om en klubb fri från skuld. John Henry menar att man som ägare av en sportverksamhet i första hand inte tjänar pengar på klubben men tillägger att om de nya ägarna gör sin läxa väl så kommer värdet på klubben att öka. Sant, £300 miljoner för en klubb med Liverpools varumärke och potential måste anses som ett förhållandevis lågt pris, även om risken i affäresverksamheten har ökat under de senaste två åren. Och även om det krävs ytterligare investeringar så borde det finnas en  uppsida vad gäller värdeskapande.
Boston Herald hade häromdagen en artikel som väckte mitt intresse. I New England Sport Ventures där Red Sox och numera även Liverpool ingår finns ytterligare ett antal bolag. Ett av dessa är en lokal tv kanal, New England Sports Network (NESN), som fyller en funktion inte helt olik YES, vilket är kassakon som är kopplad till New York Yankees. Mer om det i detta inlägg.
”The Red Sox have lost money and NESN has made money”
Fenway Sports Group är ett annat bolag vars främsta syfte är att managera varumärken samt bedriva kommersiell verksamhet. Och det ser ut som att man har gjort ett fantastiskt jobb, samtidigt som dessa intäkter inte späds ut i ligans revenue-sharing mekanism. En mekanism som Henry har varit stark kritisk mot, inte på grund av själva syftet bakom competitive balance, utan av den enkla anledningen att flera mindre klubbar, istället för att utveckla produkten, låter pengarna rinna igenom till den nedersta raden.
”Change is needed and that is reflected by the fact that over a billion dollars have been paid to seven chronically uncompetitive teams, five of whom have had baseball’s highest operating profits, who, except these teams, can think this is a good idea? Baseball has to address the disincentives created by large-scale transfers of revenue from successful clubs to less successful clubs, at high enough tax levels, the incentive is to invest somewhere other than in baseball.”
Och att investera utanför baseball är precis vad Henry&Co ägnar sig åt. Man har förvärvat ett Nascar franchise samt inlett flera andra projekt (the Red Sox secret lineup). 2009 tecknade Fenway Sports Group ett kontrakt gällande exploateringen av Fulhams varumärke och nu utökas portföljen i och med förvärvet av Liverpool. Tom Werner menar att man nu kommer att kunna paketera Liverpools varumärke tillsammans med de andra innehaven.
“We can go to any advertiser in the world and present them this opportunity”
 
Genom att investera i samt utveckla match-day-produkten kan klubben blir mer konkurrenskraftigt gentemot de andra huvudkonkurrenterna, ManU, ManCity, Arsenal samt Chelsea. Utöver det får man det förhållandevis stora försprånget gentemot Arsenal, Chelsea samt ManCity som Liverpools varumärke genererar inom segmentet commercial&retail. Något som kan ge utrymme till att omallokera de intäkter som varumärket Liverpool genererar från själva klubben till den som får i uppgift att exploatera det, Fenway Sports Group.
Rimligtvis borde Liverpools starka varumärke ge goda möjligheter till att använda sig av en brand leveraging strategi lik den Manchester United anammar och därmed nå en större kapitalisering av varumärket. Den stora skillnaden är att Fenway Sports Group tillgodogör sig intäkterna istället för att dessa bokförs på klubbens resultaträkning med syfte att finansiera räntorna. 
Men först och främst, hur man än vrider och vänder på det så kvarstår faktum, Liverpool måste bli betydligt mer effektiv på att förvalta sitt kapital på transfermarknaden och på planen.
Låt oss för en stund låtsas och applicera denna affärsmodell på Manchester United och se hur ett skuldfritt Manchester United skulle kunna komma att se ut. Notera hur jag omallokerar en del av klubbens intäkter inom segmentet commercial&retail bort från resultaträkningen. I detta exempel har således det bolag som exploaterar klubbens varumärke under de senaste fyra åren kunnat plocka ut £115 miljoner. Trots det är Manchester United fortfarande lika konkurrenskraftiga och har kunnat göra lika stora investeringar i spelartruppen. Och 2010 års intäkter från commercial&retail är trots att den externa parten kapitaliserar en del av varumärket så gott som i nivå med Arsenals dito.
Effekten är en lägre EBITDA marginal än tidigare vilket är en reaktion på de lägre intäkterna.
 
Det finns de som menar att mer pengar skulle allokeras till spelartruppen. Jag håller inte med, sedan Glazer regimen tog vid, har klubben i genomsnitt återinvesterat lika stor del av sina intäkter på transfermarknaden som den förra regimen gjorde. Något som syns i detta inlägg
Den stora skillnaden är att man sedan 2005 kraftigt har ökat sina intäkter och vinstmarginaler. Och den stora anledningen till att klubben köptes upp det året var den då stora outnyttjade potentialen. Den förra regimen gjorde ett bra jobb, men inte tillräckligt bra för att undgå att bli uppköpta och de dåvarande ägarna erbjöds en tillräckligt hög premie för att acceptera en affär.
Men oj vad fantastiskt populistiskt den nedersta raden ser ut och som synes skapas även fria kassaflöden tillgängliga för utdelning till aktieägarna.
Men mest sannolikt skulle vi få se någon form av skatteteknisk åtgärd för att minska bidraget till den brittiska staten. Ett enkelt sätt skulle vara att belåna balansräkningen och på så sätt öka värdet på investeringen. Och likviden skulle kunna investeras i ytterligare en prisvärd franchise som man förädlar och vars varumärke ägarna kan koppla till Fenway Sports Group. 

Men en sådan kassako är Liverpool ännu inte idag. Men om 5-10 år kanske…



En ny Sheriff i stan

Liverpool har efter många om och men fått en ny ägare. Det är bolaget New England Sports Ventures där den största enskilda ägaren heter John Henry som uppges ha köpt klubben för £300 miljoner vilket motsvarar ungefär 10 gånger EBITDA. Det kan jämföras med Malcolm Glazer som fick betala så mycket som 19 ggr EBITDA. Till skillnad från Manchester United så är inte Liverpool marknadsledare utan kräver både hårt jobb i den sportsliga organisationen samt investeringar i infrastrukturen. Ett faktum som återspeglas i priset.
Återigen hamnade alltså klubben under amerikanskt ägarskap och den första frågan vi vill ställa är vilken typ av ägare vi har att göra med. Med tanke på de risker och karaktäristika som sportbusiness för med sig så brukar sportklubbar inte vara det första objektet som ägarna tjänar sina pengar på under sin affärslivstid. Ofta har man redan en säck med pengar som man tjänat på andra verksamheter och där sportklubbarna i första hand fungerar som en hävstång eller komplement till de andra affärsområderna eller en döröppnare till den politiska arenan. På så sätt kan antagandet om att det finansiella avkastningskravet blir lägre. Ett mycket kortfattat resonemang finns här. Ett inte helt vild gissning säger att vi har att göra med en investerare som befinner sig i landet mellan kategori 1 och 2.
Fig1 – förhållandet sportslig framgång vs profit, samt indifferenskurvorna för investerarkategorierna (1), (2) samt (3). En indifferenskurva anger de varukombinationer som alla ger samma nytta. I detta fall definieras varorna som profit respektive sportslig framgång.
Nästa fråga blir hur Liverpools investment case kan tänkas se ut. Klubben har en stark kommersiell position men kräver en hel del investeringar. Ska vi se investerinhen från ett finensiellt perspektiv handlar det i slutändan om hur mycket ”free cash flow” klubben klarar av att generera. Free cash flow är de kassaflöden som blir kvar efter att rörelsens kostnader är betalda, efter att investeringarna är debiterade samt förändringen i rörelsekapitalet har slagit på kassan. Free cash flow är således de medel som blir över till bolagets finansiärer. I första hand långivare och i andra hand ägare.
Nedbrytning av cash flow (£m). Data hämtad från resultat&balansräkning för The Liverpool Football Club and Athletic Grounds Ltd. Notera de stora investeringarna i spelarkontrakt och de nästan £40 miljoner (tangible assets 2008&2009) som klubben har investerat i projekteringen av Stanley Park. Blir det senare en sunk cost? 2008 belastades resultatet med ”extraordinära” på £4 miljoner i kostnader för avskedad VD. Eftersom omsättning av management snarare är regel än undantag i engelsk fotboll har jag belastat klubbens EBITDA med denna post. Drygt ett år senare fick Rafa Benitez gå.
EBITDA är företagets rörelseresultat före räntor, skatt, amorteringar, avskrivningar och goodwillavskrivningar. Vi bryr oss alltså inte om avskrivningar eftersom det inte är pengar som lämnar kassan. Istället tittar vi på CAPEX, det vill säga, utgifter för nya investeringar som företaget anser sig behöva göra.

Vi ser att själva rörelsen historiskt sett har genererat respektabla kassaflöden. För att ett företag ska kunna växa krävs dock investeringar. Tillväxt kräver generellt mer av allt. Mer tillgångar och mer rörelsekapital. För en fotbollsklubb högt upp i näringskedjan handlar tillväxt inte enbart om ökade intäkter, utan även om att inte degraderas från intäktsdrivande tabellpositioner. Vi ser tydligt att nettokassaflödet (sålda spelarkontrakt minus förvärvade spelarkontrakt) med syfte att bibehålla och förbättra Liverpools sportsliga position (capex-player-registration) har visat ett kraftigt underskott. 

Trots dessa investeringar har klubben inte lyckats att bibebehålla sin position och som en konsekvens av detta upplever man nu en minskning av sina rörelseintäkter under pågående säsong (uteblivet deltagande i Champions League). Med negativa free cash flow måste finansiärerna, istället för att erhålla, tillföra mer kapital.

Investerarprofilen jag funderade över tidigare är relevant eftersom den skulle säga mycket de nya ägarnas agenda för ”free cash flow”. Rimligtvis vill en ägare ha avkastning på sitt investerade kapital. Är balansräkningen fri från skulder, så går dessa pengar generellt tillbaka till ägarna i form av utdelning. Sedan finns det företag som återinvesterar kapital i diversifiering men där erfarenheten säger att mer än hälften av fallen förstör aktieägarvärdet.

Den tredje frågan handlar om vilka investeringar som krävs och kommer att göras för att Liverpool ska motsvara ägarnas förväntningar. Med tanke på att konkurrenslandskapet, i och med Sheik Mansours inträde, har förändrats under de senaste två åren är affärsrisken numera betydligt högre. Det finns en mer kraftfull utmanare om den åtråvärda fjärdeplatsen. Hur mycket behöver investeras i spelartruppen? Hur mycket talang kan, utan att det kostar tillförsel av likvida medel, bytas ut mot talang med andra och rätt egenskaper?
Som jag skrev tidigare så behöver frågan om match-day-revenues lösas. Dessa är kraftigt underdimensionerade i förhållande till klubbens toppkonkurrenter. Förutom en relativt liten arenakapacitet begränsas intäkterna av den låga intäkten per åskådare. Det är naturligtvis inte självklart att de nya ägarna hittar ekonomi i ett arenabygge.
Arsenal framstår som ett framgångsrikt exempel. Å andra sidan lyckades man hitta billig finansiering under kreditbubblans glada dagar där obligationsgaranten Ambac gjorde business av att paketera en mängd low grade bonds till ett paket som blev AAA rejtade bonds. En manöver som markant sänkte Arsenals finansieringskostnader för projektet.

Intressant är att ta en titt på hur Liverpools nya ägare har löst arenafrågan för sin amerikanska rörelse, Red Sox. Till skillnad från de flesta andra major-franchiseverksamheterna så valde ägarna inte den klassiska amerikanska vägen som går ut på att under hot för byte av stad, utpressa myndigheterna på arenafinansiering.

 Fenway Park – Boston Red Sox playground
The Sporteconomist är mycket kritiska i de luftslott som de amerikanska skattebetalarna jämt får finansiera. Red Sox byggde alrig en ny arena. Istället ändrade man framgångskrikt sin affärsmodell och ökade på så sätt intäkterna från matchdag från $180 miljober till $266m. Bland annat minskade man kraftigt antalet säsongskort och investerade i utveckling av intäktsgenererande faciliteter. Mark Yost på Wall Street Journal menar 

What the Red Sox have done with Fenway Park should be a lesson for every sports franchise and municipality in the country.

En ökning av snittintäkten per åskådare från £1100 till £2000 i Liverpools fall skulle öka match-day-revenues från £40 miljoner till knappa £80 miljoner, mest sannolikt till en betydligt lägre investeringskostnad än vad ett nybygge kräver. Manchester United har sedan 1994 investerat £xxx miljoner i Old Trafford och har på så sätt radikalt ökat sina intäkter. Därmed inte sagt att Anfield Road har kapaciteten och utrymmet att bygga de faciliteter som krävs för att kunna öka snittintäkten per åskådare.

Den sista frågan vi måste ställa oss handlar om den naiva tron på att allt kommer att lösa sig bara nya ägare kommer på plats. Även om de räntebetalningar som klubben har fått göra till sina finansiärer har belastat balansräkningen så är det omöjligtvis den enskilt största orsaken till klubbens nuvarande sportsliga kräftgång. Även om det för många, naturligtvis är en mycket bekväm ursäkt.

Klubben har förfogat och förfogar än idag över betydligt större resurser än i stort sett alla de konkurrenter som under de senaste 1.5 åren passerat klubben i tabellen. Så vad är det som säger att resultaten hade blivit så mycket bättre med ytterligare £20-30 miljoner om året allokerat till den sportsliga verksamheten? Erfarenheten säger att vi bara hade sett fler ”Alberto Aquilani rekryteringar”.

Den stora utmaningen ligger således i att sätta en sportslig organisation som klarar av att förvalta de pengar som allokeras till den sportsliga verksamheten. När detta väl är gjort så kan klubbens mycket starka varumärke fungera som en fin hävstång till framtida avkastning. 

Där är man långt ifrån idag, vare sig om ägaren heter Gillet&Hicks, John Henry eller Supporters Trust.

Liverpool – ny stadion en must have

Många skyller Liverpools kräftgång denna säsong på dess amerikanska ägare som tog över klubben 2007. Pool får jobba mycket hårt för att försvara sin topp fyra status. Det många (mer än)gärna glömmer bort är att årets säsong på inget sätt är unik för klubben. Laget har inte vunnit någon ligatitel sedan Premier League startade 1992 och under 2000 talet har Liverpool redan hunnit med att missa fjärdeplatsen två gånger. Senast säsongen 2004/05 där man slutade på en femte plats, hela 37 poäng efter titelvinnaren Chelsea.

Tittar vi på klubben under Hicks och Gillets regim är det relativt enkelt och gissa att saker och ting inte riktigt har utvecklats så som jänkarna från början hade planerat. Men det också en del av livet i en konkurrensmarknad samt i ”football capitalism”.

Under bokslutsåret 2007/08 investerade klubben £18.7 miljoner i planeringen av en ny stadion, 60 000 platser med utrymme för en framtida utökning till 75 000. Här misstänker jag att man sneglade åt, och hoppades kunna strukturera en arenafinansiering inte helt olik den som Arsenal lyckades med under 2006. Till en förhålandevis låg finansieringskostnad har Arsenal ökat sina match-day-revenues från £44 miljoner, sista året på Highbury, till £100 miljoner.

Finansieringen av arenan var dock något som the-credit-crunch brutalt satte stopp för. Inte heller blev livet enklare av en ny ”abramovich karaktär” på marknaden. Jag tänker naturligtvis på sheik Mansour och hans investeringar i Manchester City som höjer priset på sportslig framgång. Det senare är kanske den enskilt största anledningen till att bankerna ser ut att kräva en nedskrivning av skuldsidan med £100 miljoner. Konkurrensen och därmed affärsrisken har ökat. Så är läget hopplöst? Jag tror inte det… snarare ett tecken på sundhet.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
Nedbrytning av intäkter från de tre källorna bland the Big4, match-day, commercial samt broadcast, avser säsongen 2008/09.
saxat från Deloitte Football Money League 2010.

Om vi tittar på Liverpools intäktstruktur så kan vi genast konstatera att klubben förväntas ha en stor, outnyttjad potential under matchdagen. Klubbens kommersiella värde går inte att ifrågasätta och man outperformar både Chelsea och Arsenal ganska rejält. Liverpools varumärke är således mycket starkt vilket vi fick ytterligare ett bevis på i samband med det ganska nyligen tecknade sponsoravtalet med Standard Chartered. Värdet på kontraktet uppges ligga i nivå med ligans kommersiella flaggskepp, Manchester United.

En ny stadion, givet att man lyckas finna rimlig finansiering, ger bättre förutsättningar att leverera en fotbollsprodukt i världsklass och samtidigt öka rörelsemarginalerna. För det är inte genom spelarköp och spelarförsäljningar som klubbens mycket starka varumärke bäst kan kapitaliseras. Och här kommer vi naturligtvis in på spekulationerna kring Steven Gerrards samt Fernando Torres vara eller icke vara.

Båda spelarna värderades av klubben så sent som i somras och det är naturligtvis så att om ett bud överstigande spelarnas förväntade nytta till klubben dyker upp, så kommer man att överväga en försäljning. Precis så som Manchester United gjorde i fallet Christiano Ronaldo. Det som talar emot en försäljning är att Liverpool förväntas vilja utveckla sin produkt och inte ligga kvar på dagens nivå eller lägre än så. Men allt har som sagt ett pris.

Hicks & Gillet själva sitter dock i en småknepig sits, främst därför att de har tiden som talar emot dem och alla vet om det. Deras kreditfaciliteter går till förfall denna sommar och måste omfinansieras. En omfinansiering som ser ut att kräva en högre del eget kapital. Förvisso bör det finnas investerare som ser en potentiell uppsida om nu alla pusselbitar skulle falla på plats och ryktena är naturligtvis redan i full gång.

Manchester Uniteds framgångsrika emission av obligationslånet samt prisspekulationerna på klubben kring £1.2-1.6 miljarder indikerar om att den kollektiva analysen hos investerarna där ute tror på produkten engelsk fotboll. Vi får inte heller glömma bort att ”Industrin Premier League” genererar profit. Det är dock få klubbar som idag delar på den.

Ett frågetecken skulle kunna vara ägarsituationen. Två starka ägare blir inte sällan oense. Det lär inte underlättas ifall man släpper ytterligare en kock in i köket. En exit bör kanske därför inte uteslutas.

Eftersom finansieringsstrukturen i samband med förvärvet av klubben inte är olik den som finns hos Red Football Ltd (ManU) så vill många gärna jämföra klubbarna med varandra. Det kan man naturligtvis göra men den stora skillnaden är att Manchester United är en för tillfället färdiginvesterad kassako mycket högt upp i näringskedjan medan caset Liverpool kräver ytterligare investeringar för att kanske komma dit. Något som naturligtvis återspeglas i respektive klubbs förväntade marknadsvärde. Nu väntar vi bara på att marknaden ska göra sina bets.

Football vs Implicit Guarantee

Till slut har så även Lyn säkrat finansiering för fortsatt elitverksamhet. Inte helt oväntat och som en uppmärksam bloggläsare påpekade, är det svårt att förkasta hypotesen som säger att fotbollsklubbar kan ta högre risker. I slutändan räddas de ”alltid”.

Det intressanta är att vi kan utveckla det hela och konstatera att det ser ut att så även vara fallet för de intressenter och motparter med vilka klubbarna gör affärer.

Låt oss ta Liverpool som ett lysande exempel. När amerikanerna Hicks och Gillet köpte klubben 2007 så finansierades affären, precis som Glazer vs ManU, genom en Leveraged-Buy-Out. Liverpool har dock betydligt lägre rörelsemarginaler än ManU. Till stor del beroende på att Anfield Road är underdimensionerad och långt ifrån klarar av att utnyttja hela potentialen inom segmentet match-day-revenues.

I det senast publicerade bokslutet för det holdingbolag (Kop Football Holdings Ltd) som äger klubben, skrev dess revisorer följande i revisionsberättelsen postad i februari 2009.

Emphasis of matter – going concern; In forming our opinion on the financial statements, which is not qualified, we have a considered the adequancy of the disclosures made in note 1 of the financial statements concerning the Group´s and the parents company´s ability to continue as going concern .….. These conditions, along with other matters explained in note 1 to the financial statements, indicate the existance of a material uncertainty which may cast signifiant doubt on the Group´s and parent company´s ability to continue as agoin concern.

Naturligtvis högvilt för pressen som fick öppet mål. Marknaden å sin sida har värderat klubbens förmåga att överleva åtminstone två gånger sedan dess.

Första gången var i somras när Hicks och Gillet lyckades med att återfinansiera holdingbolagets balansräkning genom att rulla den förfallna skulden vidare i nya banklån.

I ungefär samma veva värderades Pool även av AC Roma som indirekt lånade ut pengar till Liverpool i samband med klubbens försäljning av Alberto Aquilani. Av de i transfersumman fasta £18 miljonerna betalades endast 5 upfront. Resten delades upp i ytterligare tre mindre betalningar under 2 års tid. Lägg därtill ytterligare £4 miljoner i rörlig ersättning som hänger på framtida sportsliga framgångar. Counterparty Risk ser inte ut att vara någon större issue här heller.

Och för bara ett par månader sedan värderades klubbens varumärke upp i form av det nya rekordstora sponsoravtalet med Standard Chartered.

Med den aktuella incidenten i Dubai som exempel, beskriver Aswath Damodaran mycket pedagogiskt på sin blogg ”fenomenet” implicit guaranties. Är den implicita garantin inom fotbollen något som underförstått förväntas i och med 100 års historia och erfarenhet?

Ytterst få fotbollsklubbar går i konkurs och försvinner. Vilken magnat skulle inte med den äran vilja att för all framtid bli ihågkommen som den som räddade Liverpool? Och då har vi kanske ett läge där kreditgivare kan prissätta en högre riskpremie där den underliggande risken i själva verket kan antas vara betydligt lägre.

Man brukar säga att vissa institutioner är ”too big to fail”. Kanske kan vi säga att klubbarna är ”too valuable to fail”.

Frågan som dyker upp är naturligtvis var taket för räddningspaketen befinner sig? De nominella beloppen blir ständigt högre och högre. Faktum kvarstår dock… än så länge är fotbollsindustrin en droppe i havet.

När ryktet om ett ”monsterbud” på £1 miljard på flaggskeppet, den av Forbes högst värderade klubben i världen – Manchester United, så ska vi komma ihåg att det är en struntsumma i det stora hela. Det är ganska exakt lika mycket som ett bolag noterat på stockholmsbörsen spottade ur sig i utdelning till sina aktieägare 2008. £1 miljard är också drygt 100 gånger mindre än Wal-Marts marknadsvärde. Och då är inte ens Wal-Mart störst i USA.

Hemma i Sverige ska vi kanske inte ens prata om det. Men den klubb som har högst intäkter i allsvenskan omsätter årligen ungefär 5 gånger mindre än vad min lokala dagligvaruaffär gör.

Men nog kommer vi förr eller senare att få se fler offer som går omkull. Fram till idag har det däremot visat sig att värdet på fotbollsklubbar är högre än det pris som betalas för att rädda dem. Och så länge denna diskrepans mellan värde och pris existerar så kan vi förvänta oss att klubbarna och andra intressenter kommer att fortsätta med vad det från sidlinjen ser ut att vara, ett högre risktagande.

Inför helgens Premier League…

I februari 2007 köpte Tom Hicks & George Gillett Liverpool FC för ca £220 miljoner. En affär som strukturerades under skuldfinansieringens gyllende dagar där kostnaden på lånade pengar var mycket billig och betydligt billigare än kostnaden för eget kapital.

Ytteligare pengar lånades för förstärka truppen, däribland det spektakulära köpet av Fernando Torres. Det fanns även planer på att sluldfinansiera en ny arena åt klubben. De planerna är definitivt lagda på is.

I veckan har det uppmärksammats om att redan i januari 2008, ska den totala skulden på £350 miljoner återfinansieras. Det betyder att Hicks och Gillet antingen cashar £350m miljoner up-front, eller rullar skulden i ett nytt lån.

Båda alternativen kommer bli mycket svåra att genomföra. Förutom att tillgången på pengar för närvarande är begränsad, har riskpremierna skjutit i höjden.

Kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s har tidigare i år kommunicerat att något annat än ”junk status” kan fotbollsskulder inte klassas till. Det blir tufft för jänkarna att lösa situationen.

Problem?

I värsta fall förlorar Hicks & Gillet sitt egna investerade kapital, till synes inte särskilt mycket. Det är enbart det egna kapitalet och eventuellt egna säkerheter de pantsatt som är deras risk.

Jag misstänker att de likt Glazers ManU affär, har ställt klubbens balansräkning som säkerhet för lånet och i så fall övergår Pool till bankens ägo om skulden inte kan återfinansieras. Eftersom banken knappast är intresserat av att driva en fotbollsklubb lär de asap försöka realisera balansräkningen. Det är bankens risk.
Sälja spelare?

Jag tror knappast att man får ihop £350m genom att sälja ut samtliga spelare.

Tillsammans med arenan, varumärket bör klubben, i normala fall kunna prissättas till en köpare på en högre nivå än vad totala priset för klubbens samtliga spelare blir till andra fotbollsklubbar. I april 2008 värderades Liverpool FC till £523m av Forbes.

Nu är det ju inte helt normala omständigheter som dagens kapitalmarknader och investerare lever i och priset på tillgångar runt om i världen blir därefter. Men trots allt, det borde finnas någon aktör på det här jordklotet som finner en välskött och lönsam klubb attraktiv att köpa.

Tidigare har det spekulerats om att Dubai International Capital velat köpa klubben från amerikanerna. Intresset verkar ha svalnat men samtidigt, varför ska de förhandla med amerikanerna idag när de om ett par månader kan förhandla med motparter som bara vill stänga positionen med så små förluster som möjligt.

För snart ett år sedan pratades det om en gigantisk supporteraktion om att samla ihop pengar för att köpa ut amerikanerna. Målet var att få ihop £500m. Hur det gick med dessa planer är oklart, men priset för Liverpool FC kan nu bli mycket billigare än så.
************************
Hur står det till med ManU och Glazer undrar säkert många. Holdingbolagets skulder har löptider på över 5 år fram i tiden och Glazer har med andra ord tid på sig att hitta finansiärer för att återfinansiera skulderna alternativt göra en exit. Å andra sidan vet vi inget om hans övriga exponering mot ”credit-crunch”. Det kan ju vara så att hans risker på annat håll tvingar honom att avyttra tillgångar.
************************
Det fascinerande med fotbollsklubbar är att de sällan gör profit och istället skapar intäkter & profit till sina intressenter såsom spelare, agenter, TV bolag, spelbolag mfl.
Premier League innebär nuförtiden även business för bankerna. En av de produkter brittiska banker ebjuder är att i de spelaraffärer där transfer-fees splittas upp i betalningar över en längre tidsperiod, går bankerna in och levererar hela cash-likviden till den säljande klubben redan dag ett. Givetvis inte helt gratis.

Eftersom priset på pengar kraftigt ökat samt det faktum att det i dag är mycket svårt att få krediter, låter en anställd på investmentbanken Barclays meddela att man kännt av en mycket större efterfrågan på den typen av strukturerad finansiering där transferavtalet ligger som säkerhet bakom.

Klubbarna vill helt enkelt rädda likviditeten genom att effektivisera sin balansräkning. Denna manöver ökar klubbarnas omsättningshastighet på fordringarna som därmed får positiva effekter på förändringar i rörelsekapitalet.

************************

Harry Redknapp hävdar att denna säsong så kan så många som 14 klubbar bli involverade i bottenstriden. Eftersom Premier League hör till de europeiska ligor som lever med en relativt stor risk att bli mer och mer förutsägbar är det här goda nyheter i tider där konjunkturen förväntas minska efterfrågan på fotboll.

För även om han bara nästan får rätt är det mycket bra för ligans tävlingsbalans och därmed efterfrågan på Premier League fotboll. (mer om det här)

Till skillnad från det ”stängda” amerikanska ligasystemet finns det i Europa en ”competition” även i de nedre regionerna av ligan där vinnarna undviker utslagning.

Medan den amerikanska ligamodellen främst gynnar klubbägarna gynnar den europeiska modellen samtliga fotbollens intressenter förutom klubbägarna som ofta tvingas öppna lädret för att minska sannolikheten till nedflyttning. (mer om det här)

kapacitetsutnyttjande, dvs beläggning på arenorna i Premier League. (datakälla: premierleague.com)
2008 års siffra t.o.m. omgång 11