Idag meddelade Uefa att de fryser inne med sina premier från deltagande i Champions League samt Europa League till 23 klubbar som går att finna under denna länk. Dessa klubbar har per avstämningsdagen (som är 30:e juni varjer år) förfallna skulder till skattemyndigheter, spelare samt andra klubbar. Det är allstså skulder som enligt plan skulle ha betalats förde det datumet men på grund av klubbarnas dåliga likviditet inte har blivit gjort.

Det är första gången vi ser så pass kraftfulla sanktioner och Uefas motiv med dessa är naturligtvis att statuera exempel inför det kommande regelverket som man kallar för Financial Fair Play. Man vill på så sätt skrämma klubbarna från att bryta mot regelverket genom att visa att man är handlingskraftig.

Jag ser två problem med dagens övning:

Förfallna ej reglerade skulder är mycket objektivt och väldigt lätt att mäta. Antingen har man betalt skulderna, eller så har man inte gjort det, punkt. 

De kriterier som kommer att bedömas baserat på Uefas ”break-even-constraint” är däremot mer subjektiva. För det första så finns det oerhört mycket utrymme i den kreativa delen av bokföringen. Både hur man redovisar kostnader men också hur man konverterar så kallade ”ej fotbollsrelaterade pengar” till ”fotbollsrelaterade intäkter”. För det andra så står det i regelverket att klubbarna kan komma att klara sig utan sanktioner om man visar en positiv trend (trots att man de facto inte upfyller kraven).

Det dagens aktiviteter har visat är att Uefa kan dela ut sanktioner. Men det är nog ingen som har ifrågasatt det eftersom Uefa har det mandatet. Däremot säger det oss ingenting om graden av organisationens bedömningsförmåga.

Men det mest tråkiga med dagens manöver är att Uefa utsätter mindre klubbar för en högre risk att gå under. Uefas främsta mål (eller kanske rättare sagt: de etablerade klubbarnas mål) är i första hand att få bort Sugar Daddies från fotbollen.

De klubbar som har straffats idag saknar Sugar Daddies. Annars hade de ju inte haft problem och reglera skulderna i tid. Nej, majoriteten av dessa klubbar har råkat i finansiella trångmål i första hand på grund av dåligt management, i form av för optimistiska kalkyler.

Till skillnad från regeln om ”break-even” så anser jag att regeln om ej tillåtna förfallna skulder ett visst datum är en väl motiverad regel. Den avser i första hand att skapa ett förebyggande skydd åt de få som trots allt får lida av klubbarnas dåliga beslut, det vill säga klubbarnas fordringsägare.

Det straff som Uefa idag har delat ut är däremot långt ifrån logiskt. För istället så ger Uefa klubbarna incitament att göra det som man i själva verket avser att få bort.

De 23 klubbarna har fått till den 30:e september att reglera sina skulder. Problemet är att de inte har de pengarna. Och eftersom de premier från Uefa som hade kunnat betala av skulderna nu fryser inne så återstår bara en sak för dessa klubbar att lösa problemet på – försöka skaffa sig en Sugar Daddy.

Enligt David Conn på The Guardian så är alltså Fulham, Everton, West Bromwich, Newcastle och Tottenham emot Manchester Uniteds förslag om regleringar och restriktioner på hur klubbarna själva ska bestämma över sina egna investeringar. Hedervärt.

Hade jag varit en klubb så skulle jag naturligtvis rösta för regleringar. Sedan skulle jag fuska och bryta mot överenskommelsen eftersom det skulle löna sig, givet att alla andra följer regelverket.

Eventuella sanktioner är ett potentiellt problem, förstås.

Men som den gode Paul Beeston – president i baseballaget Toronto Blue Jays – sade en gång för länge sedan:

”I can take a $4-million profit and turn it into a $2-million loss and get every accountant in the country to agree with me.”

Bara byråkrater kan tycka att det här är en bra idé, och så ManUtd:s aktieägare, förstås.

Uefa tar varje tillfälle i akt att lyfta fram Uefa Financial Fair Play. Idag menar man att den lägre aktiviteten på Europas transfermarknad är en förändring i beteende på grund av det kommande regelverket. Enligt Uefa har € 1.753 miljarder spenderats, vilket kan jämföras med de senaste fyra årens genomsnitt som ligger på €2.249 miljarder. Det finns naturligtvis ett syfte med Uefa:s kommunikation och det är att försöka få kollektivet där ute att tro på att konkurrenterna har ändrat beteende så att de själva ska känna sig komfortabla med att kunna göra det. Men vem försöker de lura egentligen? Knappt ett dygn efter Uefa:s utspel gick ryska FC Zenit och rekryterade Hulk och Witsel för €80 miljoner, hej.

Saken är den att sommarens transferfönster bevisar precis motsatsen. Det är tillgången på pengar som styr transfermarknaden, ingenting annat. Där pengarna finns värvas det nya spelare precis lika friskt som tidigare, förstås. Klubbarna vill fortfarande – med till buds alla stående medel – vinna matcher, titlar och undvika nedflyttning.

Den lägre aktiviteten kan till största delen förklaras att inkomsttillväxten för klubbarna nedanför den absoluta toppen av näringskedjan är över. Det finns inte så mycker mer intäkter som de kan generera. Och bankerna samt andra privatpersoner är i skuggan av finanskrisen inte längre intresserade att låna ut pengar till fotbollsklubbar. Behoven och efterfrågan på pengar är större på annat håll i ekonomin. Så det vi ser är en ganska ett ganska tydligt växande gap mellan toppen på näringskedjan och resten.

Som jag skrev tidigare (blogginlägg här) är det Premier League och Champions League som börjar bli de mest eftertraktade sändningsrättigheterna även i länder som har egna fotbollsligor med traditioner. Vi är således sakta men säkert på väg mot en marknad där Premier League går mot att bli fotbollens motsvarighet till NHL, det vill säga den globala fotbollsligan där de bästa spelarna återfinns.

När Premier Leagues nya TV avtal träder i kraft från och med säsongen 2013-14 så kommer ligan att ha 10 klubbar på Deloittes ranking av de 20 till intäkter största klubbarna i Europa. Ungefär 8 lag i Premier League kommer att ha intäkter som överstiger de regerande tyska mästarna Borussia Dortmunds inkomster.

Frågan är hur de andra storklubbarna i Europa ställer sig till det. Många av dem håller på att växa ur sina egna ligor. Jag tänker främst på Real Madrid, Barcelona och Bayern München.

Intressanta tider väntar.

Som bekant var det en hög aktivitet vi såg i det engelska sommarfönstret. Som jag skrev i det förra inlägget så ges klubbarna – tack vare det kommande TV avtalet – stora incitament att investera i spelarkontrakt. 

* Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model – Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang – 2007

Det blev en mycket aktiv sista handelsdag i England innan sommarens transferfönster stängde för året. Det gjordes affärer för över £100 miljoner under dagen vilket pressade upp klubbarnas samlade nota till närmare £500 miljoner vilket är en nivå som nåddes sommaren 2008. Figuren nedan visar sammanställning över de senaste tio sommarfönstren. Tyvärr haltar jämförelsen en aning eftersom siffrorna 2003 till 2011 är Deloittes och 2012 års data kommer från transfermarkt.co.uk. Efter torsdagen lämnade Deloitte en uppdatering på hur mycket klubbarna dittills hade spenderat och deras siffra var £40 miljoner lägre. Det skulle med andra ord betyda att året 2012 i min figur kommer att få revideras ned med ca £40 miljoner för att den ska vara helt jämförbar. Det skulle också betyda att klubbarna bruttoköp i Premier League landar på knappa £500 miljoner.

Hur som helst ger figuren en mycket tydlig bild av att det har varit mindre affärer mellan klubbarna i Premier League och mer pengar har lämnat ligan. Över £300 miljoner har gått utomlands för import av talang till ligan. Det är den absolut högsta siffran någonsin i historien. Helt klart har klubbarna dragit nytta av att euron har försvagats mot det engelska pundet. £10 miljoner har denna sommar varit €1.5 miljoner mer värt.

Datakälla: 2003-2011 Deloitte, 2012: transfermarkt.co.uk.

Att mindre pengar har bytt ägare mellan klubbarna i Premier League betyder också att det är inte är lika mycket pengar som har återanvänts inom samma transferfönster och på så sätt räknats flera gånger vilket ger en bild av stora investeringar men som egentligen är mindre.

Om jämför Premier Leagues nettoinvesteringar mellan förra sommarens transferfönster och det nyss stängda så är det mycket tydligt att dessa har ökat kraftigt. Förra sommaren nettoinvesterade klubbarna som kollektiv £177 miljoner och sommaren 2012 uppgick nettoinvesteringarna till £284 miljoner vilket är en ökning med mer än £100 miljoner eller 60 procent.

Nettoinvesteringar definieras som kollektivets nettoutgifter för förvärv. När till exempel Queens Park Rangers köper Ji-Sung Park från Man United så blir det ingen nettoinvestering för ligan som helhet. QPR får en transferutgift men Man Utd får samtidigt motsvarande summa som transferintäkt vilket ger +-0 i nettoinvestering för Premier League. Däremot när Man Utd köper Shinji Kagawa från Borussia Dortmund så blir det en nettoinvestering i Premier League och en nettointäkt (negativ investering/talangutflöde) i Bundesliga.

Figuren nedan bryter ner nettoinvesteringarna i  en jämförelse på klubbnivå, från den största nettoinvesteraren till den lägsta (som alltså har ett transferöverskott).

Datakälla: transfermarkt.co.uk

Som vanligt är det ett fåtal klubbar som står för den stora delen av investeringar men det är mycket tydligt att ökningen jämfört med förra sommaren i första hand kommer från en generellt större investeringsvilja över hela linjen. Vi ser också att det har varit mindre nettotransferöverskott vilket skulle kunna förklaras av att klubbarna inte har finansierat sig genom spelarkontraktsförsäljningar i samma uträckning.

Mycket sannolikt beror det på att det från och med nästa säsong kommer att aktiveras ett nytt och mycket större TV avtal (Läs mer om det i detta blogginlägg). Efter att de internationella sändningsrättigheterna är sålda är det inte omöjligt att klubbarna får åtminstone £40 miljoner mer vardera att röra sig med per säsong. Det förefaller vara logiskt att redan idag spendera åtminstone en del av pengarna eftersom spelarkontrakt förvärvas med en investeringshorisont som sträcker sig över kommande TV avtal. Det betyder också att boksluten för säsongen 2012/13 rimligtvis bör komma att visa ett större underskott, förstås.

Det blir intressant att se hur beteendet under januarifönstret kommer att arta sig. Är det någon säsong man bör undvika nedflyttning så är det denna. Kraftigt ökade TV intäkter från och med säsongen 2013/14 och troligtvis ökade fallskärmsbetalningar som följer med det nya avtalet kan skapa ett stort Rat Race under denna säsong för att undvika degradering. Något som borde märkas på transfermarknaden.

I den regionala tidiningen Glos Wielkopolski har det publicerats en debattartikel där den polska klubben Lech Poznan får kritik för att man inte arrangerar andra event än fotboll på den till Euro 2012 nyrenoverade arenan och som klubben nu driver. Man menar att arenan inte kommer kommer till nytta genom att man bara spelar fotboll där ett fåtal gånger per år.

Lech Poznan försvarar sig och menar att det utan statligt stöd för ändamålet inte finns någon ekonomi i att bygga en organisation för att sälja och arrangera andra evenemang än sina egna matcher.

Problemet är att stadens skattebetalare som alltså har finansierat denna moderna stadion, inte får något större utbud av evenemang. Det samtidigt som staden hyr ut arenafastigheten till Lech Poznan till ett subventionerat pris. Arenan blir med andra ord bara en tillgång som skapar nytta åt den minoritet i staden som aktivt följer Lech Poznan.

Det finns ett antal sätt som kan förbättra utbudet. Ett, staden subventionerar en verksamhet som drivs av Lech Poznan. Två, det dyker upp en privat arenaoperatör som finner det lönsamt och som köper loss rättigheterna till att kunna arrangera evenemang. Tre, staden köper loss dessa rättigheter från Lech Poznan och sköter arrangemangen, ironiskt nog på en arenafastighet som man själv äger.

Det är långt ifrån säkert att det finns ekonomi för en privat lösning. Efter sommarens europamästerskap i fotboll och den allmäna arenaboomen som har skett i Polen finns det ett stort kapacitetsöverskott. Nationalstadion i Warzawa har till exempel endast fyra evenemang bokade för resten av året. I Gdansk har staden redan tagit över driften av PGE Arena eftersom Lechia Gdansk – trots en mycket kraftig subvention – misslyckades med driften av den. 

Som vanligt är det skattebetalarna som sitter på svarte petter när politiker ska ge sig ut på äventyr och göra affärer.