Förra veckan läckte det ut information (länk till artikel här) om att Premier League klubbarna ska diskutera en egen version av ett finansiellt regelverk i ligan på det kommande ägarmötet i september. Den största anledningen till initiativet torde rimligtvis vara de kraftigt ökade intäkterna från sålda sändningsrättigheter som träder i kraft från och med nästa sommar. Intäkterna från media förväntas att öka med mellan £30 miljoner och £60 miljoner per klubb, beroende på tabellplacering samt hur stor ökningen blir för sändningsrättigheter som säljs till de dryga 200 TV bolag utanför de brittiska öarna som äger rätterna.

Det finns en risk att den mycket kraftfulla intäktsökningen till stor del äts upp av en löneinflation där de spelare som redan idag spelar i ligan får uppleva kraftigt förbättrade kontraktsvillkor. Det skulle innebära högre kostnader utan att kvaliteten höjs nämnvärt.

Men saken är den att man inte löser klubbarnas problem genom finansiell reglering. En betydande anledning till överinvesteringarna är bland annat den ständigt ökade kostnaden för degradering. Denna kostnad blir högre för varje gång det sker en ökning i intäkterna från centrala avtal vilket klubbarna nu står inför.

En alternativ lösning skulle vara att kraftigt öka fallskärmsbetalningarna till degraderade klubbar samt ett borttagande av de home grown regler som sattes på plats för två år sedan. Den första mekanismen skulle minska incitamentet till överinvesteringar eftersom intäktsbortfallet inte blir lika kännbart. Den andra mekanismen ökar utbudet av talang vilken skulle dämpa löneinflationen genom att skapa förutsättningar till en kvalitetsökning (mätt i talangenheter). 

Men så har vi de klubbindividuella motiven och drivkrafterna också. Genom att påverka de ekonomiska samt juridiska förutsättningarna kan klubbar förbättra sin konkurrenskraft samt möjligheter att tjäna pengar. 

När ManUtd för lite drygt en vecka sedan skickade in det slutgiltiga prospektet till SEC (den amerikanska finansinspektionen) så skilde det sig från det ursprungliga dokumentet som presenterades i början av sommaren. Den stora skillnaden var att hälften av de aktier som säljs till allmänheten säljs direkt av familjen Glazer och de kommer därmed att behålla likviden för sig själva. Detta har skapat en storm av protester och många hävdar att dessa pengar borde ha stannat i klubben och användas till att köpa tillbaka ännu mer obligationer. Istället så kommer klubbens transferbudget att begränsas med motsvarande räntekostnader som skulle elimineras men nu alltså kommer att vara kvar. Det är naturligtvis helt fel. Låt mig förklara varför.

När ManUtd börsnoteras så kommer 10 procent av klubbens aktier att bli tillgängliga för allmänheten. Det betyder att allmänheten kommer att kunna köpa totalt 10 procent av ManUtd framtida vinster. Det betyder också att familjen Glazers andel av klubbens framtida vinster minskar från 100 procent till 90 procent. De har med andra ord att de har sålt 10 procent av den tillgång som de äger och väljer att låta hälften av pengarna stanna kvar i bolaget för att minska skulderna och den andra hälften till att använda som de bäst behagar.

Men vad betyder det rent konkret? Låt oss titta på ett exempel på hur klubbens vinster kommande säsong kan tänkas att distribueras. Den vänstra kolumnen visar den återstående skuld som klubben kommer att ha efter börsintroduktionen (om den blir fulltecknad) och den högra kolumnen visar hur det hade sett ut om hela likviden från börsintroduktionen hade stannat i klubben och amorterat på skulderna.

Ebitda (Earnings before interest, taxes, depreciation and amortization) är ett mått på ett företags rörelseresultat före räntor, skatter, nedskrivningar och avskrivningar.  Detta resultat är helt oberoende från hur mycket skulder eller eget kapital som finns på balansräkningen och är i mitt exempel £120 miljoner (ebitda var £111 miljoner säsongen 2010-11).

Klubben måste sedan göra vissa investeringar för att kunna fortsätta underhålla sitt starka varumärke och behålla sina globala followers. Här har jag för satt £30 miljoner i investeringar som i första hand är nettot från sålda spelarkontrakt minus köpta spelarkontrakt. Investeringsbehovet är också precis lika stort, oavsett hur klubbens balansräkning ser ut.

Klubben betalar också skatt på vinsten. Den är dock olika stor eftersom skatten baseras på resultatet efter avskrivningar och finansiella kostnader (bl.a. räntor). Skatten blir med andra ord något lägre när skulderna är högre.

När detta är gjort så återstår så kallade fria kassaflöden som alltså är det som ska distribueras till klubbens finansiärer. Avkastningen till obligationsägarna är alltså den ränta som klubben betalar till dem. Och i raden längs ner ser vi hur mycket pengar som kommer att bli disponibelt för aktieägarna. Det är alltså den avkastning av vilken familjen Glazer tidigare ägde 100 procent av men nu kommer att äga 90 procent av.

Hade alla pengar från börsintroduktionen stannat kvar i klubben så hade Glazers ägt 90 procent av högre belopp. Saken är också den att de som köper aktierna idag kommer äga en andel av det lägre beloppet vilket i teorin naturligtvis ska speglas i ett lägre pris per aktie i samband med börsintroduktionen än vad det teoretiska aktiepriset skulle vara med en lägre skuldsättning.

Man kan naturligtvis fråga sig varför denna kovändning. Kanske hade det nytecknade stora avtalet med GM en påverkan för den förändrade strukturen. Det nya avtalet är värt i snitt £50 miljoner per år jämfört med £20 miljoner som ManUtd har med Aon fram till 2014 vilket definitivt kommer att förbättra klubbens Ebitda och därmed minska den finansiella risken. Och det är naturligtvis också så det belopp som Glazers får i samband med börsintroduktionen är extremt bra betalt för de framtida vinsterna som trots allt är osäkra.

I prospektet står det också att klubben initialt inte avser att betala utdelningar. Och det står också att innehavarna av B aktierna (Glazers) inte kommer att få utdelning utan att även A aktieägarna (allmänheten) får det, och vice versa. I mitt exempel ser vi att det blir £41.5 miljoner över som på något sätt ska disponeras av aktieägarna.

Under det senaste året har ManUtd köpt tillbaka nästan £100 miljoner pund av sina egna obligationer. Man har gjort det med de pengar som klubbens vinster har genererat. Det är inte helt omöjligt att man kommer att fortsätta köpa tillbaka obligationerna på andrahandsmarknaden. Det om något borde vara goda nyheter för de som oroar sig för klubbens finansiella hälsa.

Sommaren 2009 gick kanalbolaget Setanta i konkurs. Ett år tidigare hade bolaget förvärvat sändningsrättigheterna till Scottish Premier League (SPL) för £125 miljoner för en period av fem år och med start 2010. Det skulle ge de skotska klubbarna £25 miljoner per år. En ökning från det föregående avtalet. De skotska klubbarna hade börjat prisa in dessa nya nivåer i sina spelarkontrakt när Setanta gick i konkurs och det inte längre fanns något TV avtal. Efter konkursen var SPL tvungna att sälja sina rättigheter till en annan aktör. Sky var det enda TV bolaget som var intresserat och betalade därför enbart £13 miljoner per år i tre år. Ett intäktsbortfall på £12 miljoner från de belopp som klubbarna förväntade sig att de skulle få. Sedan dess har klubbarna fått arbeta mycket hårt med att balansera upp sina böcker.

I början av denna sommar gick Glasgow Rangers i konkurs och driften av klubben har tagits över av ett nystartad bolag. Rangers sökte därefter dispens att få spela i SPL men de skotska klubbarna röstade emot. Rangers får börja om i den lägsta divisionen. Sedan dess har det spekulerats i hur mycket pengar som de andra klubbarna i SPL kommer att förlora på grund av att Rangers inte återfinns i ligan. Det är ingen som idag vet det. Det största orosmolnet har återigen varit sändningsrättigheter som ligan för ett år sedan återigen sålde till Sky men som ännu inte var underskrivet. För ett par dagar sedan har Sky och ligan kommit överens om en nytt avtal. Till det tillkommer intäktsbortfall från de många Rangers supportrar som åker på bortamatcher. Och ett förmodat mindre intresse från sponsorer. Kanske når intäktsbortfallet de nivåer som konkursen av Setanta orsakade. Kanske blir det lägre summor, eller högre. Många ställer sig därför frågan om inte det kan få hela ligan att kollapsa.

Det vore ytterst olyckligt eftersom det till skillnad från Setanta incidenten skulle orsakas av en enda klubbs misskötsel. Då, 2009 hade ligan mandat av klubbarna i SPL att sälja rättigheterna till kanalbolaget. Klubbarna fick på så sätt till viss del skylla sig själva när man sålde rättigheterna för så stora pengar till en så liten aktör. Nog borde man ha varit mer noggrann med att analysera motpartsrisken.

Rangers incidenten ställer naturligtvis frågan på om inte ännu striktare finansiella regleringar inom fotbollen behövs nu när utslagning av en klubb kan bli kritisk för hela ligan. På 1700 talet ägnade skotten Adam Smith närmare 100 sidor av sitt stora verk – i folkmun kallat Wealth of Nations – åt argumentation kring regleringar av banker. Bland annat ansåg Smith att staten hade mandat att reglera hur mycket sedlar och skuldbrev som bankerna fick ställa ut. Dåliga affärer mellan två parter kunde och kan komma att skapa negativa effekter åt oskyldig tredje part som därmed kan berövas sin valfrihet.

Fotbollsindustrin har vissa likheter med bankindustrin där aktörerna kan påverkas av kraftiga försämringar i sina konkurrenters finansiella hälsa. I fotbollen krävs det dessutom åtminstone två klubbar för att det överhuvudtaget ska kunna bli en produkt tillverkad. Frågan är därför om en klubbs fall kan skapa så pass stora negativa effekter till övriga klubbar så att hela ligors existens riskeras.

Så, är fotbollsklubbar systemkritiska?

Varje år försvinner det ett antal lag genom degradering på sportsliga meriter och dessa ersätts av uppflyttade lag från lägre divisioner. Så är ju naturligtvis också fallet om lag degraderas eller i värsta fall försvinner på grund av ekonomiskt obestånd. De ersätts av andra klubbar. Ett argument är att de klubbar som varje år degraderas är inte tillräckligt stora för att anses som systemviktiga och därmed kritiska. Deras fall får därför inte lika stora konsekvenser som om en klubb med en stor dragningskraft och som genererar intäkter till flera lag i ligan än sig själv skulle gå omkull. Å andra sidan har vi under det senaste tio åren sett profilstarka klubbar försvinna från högsta divisioner utan att hela ligors existens har äventyrats. Napolis konkurs 2004 är ett exempel på det och även Juventus har fått lämna ligan på andra meriter än sportsliga. Men frågan kanske ställs på sin spets nu när Glasgow Rangers har gått omkull. Jag tror inte att vi kan komma närmare ett systemhot i den europeiska fotbollen än så. 

Men det finns en annan sida av myntet. Rangers konkurs hade inte kunnat undvikits ifall Uefa Financial Fair Play (eller andra finansiella restriktioner) hade varit på plats sedan lång tid tillbaka. Konkursen orsakades av ett skattefall där klubben för ungefär 10 år sedan hade köpt ett färdigt skatteplaneringsprogram från en skatterådgivare. Det sätt på vilket Rangers använde sig av modellen tillsammans med den information som finns i spelarkontrakt konstaterades nyligen i en domstol vara olagligt. Rangers dömdes därför att betala totalt £49 miljoner i skatter och straffavgifter vilket klubben naturligtvis inte hade och därför gick omkull. Till skillnad från den spanska staten som under årens lopp har haft en slapp attityd till landets klubbar och låtit deras skatteskulder att växa så krävde de brittiska skattemyndigheterna in pengarna och gick inte med på en ackorduppgörelse.

Men den kanske viktigaste erfarenheten i denna historia är anledningen till varför Rangers gav sig ut på okänt vatten och började med kreativ skatteplanering. I en marknad där den skotska fotbollen tappade konkurrenskraft på grund av andra ligors kraftigt ökade TV intäkter så ville klubben till varje pris maximera de medel som sedan kunde användas för att locka till sig det som man ansåg var bättre spelare.

Eftersom fotbollsklubbars främsta mål inte är att tjäna pengar utan vinna matcher och titlar borde det ganska snabbt skapas en marknad för produkter och tjänster som hjälper dem att komma runt regelverken så att klubbarna kan fortsätta att spendera pengar på vad de anser är bättre spelare. Kanske kommer den typ av produkter så småningom att skörda fler offer än vad finansiell distress hittills har mäktat med. Framför allt kommer den typ av produkter att minska transparensen och göra det svårare för klubbar och spelare att analysera den finansiella hälsan hos de klubbar som de gör affärer med.

En annan fråga är naturligtvis hur det är möjligt att en klubb som Rangers blir så pass vital för en ligas existens. Vem vet, kanske är det något som de skotska klubbarna nu kommer att adressera och nya reformer som utvecklar ligan kan komma på plats. Sannolikheten för ett sådant förändringsarbete hade varit betydligt mindre om Rangers inte hade fallit.

Med lite drygt tre veckor kvar av transferfönstret kan det vara intressant att se vilka trender som finns i distributionen samt investeringarna i talang. Med hjälp av transfermarkt.de har jag sammanställt nedan figur som visar nettoinvesteringarna i de största europeiska ligorna. Storleken på bubblorna är respektive ligas sammanlagda spelarkontraktsvärde (enligt transfermarkt).

Nettoinvesteringar definieras som klubbarnas nettoutgifter för förvärv av spelarkontrakt från andra klubbar. När till exempel Queens Park Rangers köper Ji-Sung Park från Manchester United så blir det ingen nettoinvestering för ligan som helhet. QPR får en transferutgift men ManUtd får samtidigt motsvarande summa som transferintäkt vilket ger +-0 i nettoinvestering för Premier League. Däremot när ManUtd köper Shinji Kagawa från Borussia Dortmund så blir det en nettoinvestering i Premier League och en nettointäkt (negativ investering/talangutflöde) i Bundesliga.

Figuren visar ett netto-talangutflöde från La Liga, Serie A och olika stort talanginflöde till de övriga ligorna. Vad gäller Serie A så är det i första hand Milans försäljningar som påverkar talangutflödet. I franska League 1 är det naturligtvis PSG som står för nettoinvesteringarna. Exkluderat PSG är det ett talangutflöde på cirka €30 miljoner.

Premier League ser ut att öka sina nettoinvesteringar denna sommar trots att förra årets storinvesterare Sheikh Mansour inte spenderat en penny denna sommar. Mätt i euro hade ligan nettoinvesteringar på €200 miljoner under förra sommarens transferfönster. Just nu är denna summa redan passerad. Troligtvis påverkas de engelska klubbarnas köpkraft av den svagare euron samt det nya monster TV avtalet som börjar gälla om ett år. Mer om det i detta inlägg.

Vi ser också att den turkiska och ryska ligan lockar till sig spelare. Det är i första hand en utspädning av talang på nivån under den absoluta toppen. Man kan naturligtvis fråga sig hur denna utspädning påverkar tävlingsbalansen i fotbollseuropa när fler klubbar får dela på ungefär samma talangnivå. De allra största klubbarna behåller sina talangdepåer ganska intakt samtidigt som klubbarna i skiktet under får konkurrens av nya starkare aktörer i Ryssland och i Turkiet.

Uefa har genom sitt nya regelverk som kallas för Financial Fair Play för avsikt att göra det svårare för de så kallade sugar daddies att investera i sportslig framgång. Duggar daddies är klubbägare som utöver klubbars egengenererade intäkter tillför kapital, i första hand för att kunna rekrytera bättre spelare. Men hur farliga är egentligen den typen av investerare inom fotbollen? Är det deras fel att fotbollsklubbarna i Europa brottas med ekonomiska problem? Och kommer regleringar att skapa balans i fotbollseuropa?

För att försöka svara på dessa frågor så har jag läst ett par vetenskapliga artiklar som nyligen har publicerats och jag har även gått igenom befintligt material på denna blogg.

Egon Franck och Markus Lang har formulerat en matematisk modell* där de visar att sugar daddies skapar incitament till ett högre risktagande i deras egna klubbar. Franck och Lang definierar sockerpapporna i två olika typer. De privata samt som de publika där rollen för de senare tas av staten. Mekanismen bakom Den höga riskvilligheten är den implicita garantin där klubbledningen förväntar sig att i slutändan bli räddade från sina överinvesteringar genom tillförsel av likvida medel. Författarna kommer också fram till att riskvilligheten är högre bland mindre klubbar och när sannolikheten för konkurs är tillräckligt hög. Det betyder alltså att klubbledningens strategi att tamsig ur ekonomiska problem är att investera mer för att nå förväntad framtida sportslig framgång och ekonomisk avkastning. Det istället för en åtstramning av budgeten för att på så sätt komma i balans.

Franck och Lang identifierar ett ”to big to fail” fenomen där det finns incitament för sugar daddies att rädda klubbar som har drabbats av insolvens, framför allt om den marknad på vilken klubben verkar på är tillräckligt stor.

Författarna menar också att i en marknad med större osäkerhet, till exempel ökade men osäkra pengar från Champions League så kommer riskvilliga klubbledare att ta allt högre risker. Det till skillnad från riskaverta ledare som istället minskar risken i sina investeringsbeslut. Franck och Lang argumenterar att i ett fotbollslandskap med ständigt ökade premier från Champions League och där klubbledarna är riskaverta så behövs inte Financial Fair Play. Om klubbledarna däremot har en hög riskaptit så förväntas regelverket att vara välfärdskapande.

Slutsatserna är egentligen ganska väntade men det finns en svaghet i rapporten vilket Franck och Lang också medger. Det är att deras matematiska modell bara utgår från en enda klubb i ligan. Den säger ingenting om huruvida sugar daddies genererar en större riskvillighet hos klubbar som saknar sockerpappor. Det är svårt att svara på, erfarenheten säger att trycket från i första hand fans på att klubbarna ska satsa hårt är stort. Inte minst är det tydligt i samband med ManUtd där det råder en religiös övertygelse och kritik mot att klubben investerar alldeles för lite i spelarkontrakt.

Ett problem med sugar daddies är att när deras egna pengar tar slut och klubbledarnas risktagande till slut saknar täckning. Så länge det inte skapar negativa externa effekter till andra klubbar kan jag tycka att problemet inte är särskilt stort. Finansiell distress leder ofta till att de personer som orsakade den får flytta på sig och och ersättas av andra. Under en regim med regleringar ges mediokert management möjligheter att misshandla klubben lite längre.

I en annan studie tar sig Rasmus K. Storm och Klaus Nielsen an överinvesteringarna från ett ett effektivitetsperspektiv. De utgår från den ungerske ekonomen Janos Kornais teori om ”soft budget constraints”. Kornai analyserade de planekonomiska ekonomerna i Östeuropa och menade att den brist som uppstod där inte berodde på dålig central planering utan på dåliga inneboende mekanismer. En av dessa var de mjuka budgetarna där företag tilläts att vara ineffektiva eftersom staten alltid sköt till de medel som saknades. 

En regim med strikt ”hard budget constraints” bygger på följande antaganden: 1) företagen är pristagare på både in- och output, 2) förtagen kan inte påverka eller bli undantag för att få skattefördelar eller subventioner från staten. 3) Inget fritt eller förmånligt kapital från staten finns tillgängligt. 4) Inga krediter från andra företag eller banker är tillgängliga och inte heller 5) externt kapital, det vill säga, alla investeringar sker med egna vinster från verksamheten. 

En sådan regim finns knappast i praktiken men i teorin så skapar den en stor effektivitet eftersom profit är för företag på liv och död samt en förutsättning för att kunna växa. Så länge punkt (1) till (3) råder så kan marknaden lösa (4) och (5) genom att det finns ett avkastningskrav på kapital från både aktieägare och långivare som kräver effektivitet.

I en regim med “perect softness” – som alltså är raka motsatsen till ovanstående – är vinst eller förlust oväsentlig och effektivitet spelar därför ingen roll.

Storm och Nielsen menar att fotbollsklubbarna agerar i ett landskap med “soft budget constraints” och att det på det bästa sättet förklarar överinvesteringarna inom fotbollen. Klubbarna agerar under samma mekanism som var inbyggd hos de forna östeuropeiska staterna samt det man på senare tid till viss del har kunnat observera i den västerländska världen med en “to big to fail” paradox. Storm och Nielsen menar att fotbollen som marknad därmed inte är ekonomiskt effektiv. 

Baserat på de båda studierna skulle man kunna ställa hypotesen att klubbledare – som har tillgång till sugar daddie plånböcker – är mer riskvilliga än vad de annars hade varit. Detta skapar överinvesteringar och också en ineffektivitet bland denna kategori klubbar. Frågan är hur utbredd denna ineffektivitet är?

Saken är den att denna ineffektivitet inte är den enda. För ett tag sedan skrev jag detta inlägg som handlade om ekonomisk ineffektivitet som finns uppmätt i den portugisiska ligan. Där fanns ett antal klubbar som hade alldeles för höga intäkter i förhållande till övriga lag i serien som gjorde att de stora klubbars resurser arbetar ineffektivt i väldigt många matcher per säsong. Å andra sidan behöver de stora klubbarna så pass stora resurser för att kunna konkurrera i de internationella turneringarna. Och då används också dessa resurser effektivt. Detta fenomen finns mest sannolikt i fler ligor än den portugisiska.

Kan det inte vara så att sugar daddies bara försöker täppa till de intäktsklyftor som finns för att deras lag ska ha bättre möjligheter att konkurrera? Och vad händer om man stänger ute sugar daddie modellen?

I detta blogginlägg redogjorde jag för en teoretisk modell som visar hur tävlingsbalansen kan förväntas att påverkas om klubbar inte tillåts att finansiera sig själva genom annat än sina egna intäkter. Det förväntade scenariot enligt modellen är att tävlingsbalansen försämras. 

Det är mycket troligt att Financial Fair Play – om det fungerar precis som det är tänkt att det ska göra och att fusk därmed straffas mycket hårt – kan få bättre balans i klubbarnas finansiella resultat. Men kommer vi att få ett mer effektivt fotbollslandskap?

Problemet är att Uefa inte kommer åt de strukturella problemen utan man skrapar bara lite på ytan. Den förväntade vunna balansen i böckerna kommer från en försämrad tävlingsbalans på planen. Om man nu väljer att prata i form av effektivitet och nytta så är det i mina ögon tveksamt att det blir ett nettoöverskott om inte även andra strukturella reformer genomförs. I alla fall om tävlingsbalans också kan definieras som effektivitet.

———————–

* What is Wrong with Sugar Daddies in Football? A Theoretical Analysis of the Influence of Money Injections on Risk Taking – Egon Franck & Markus Lang University of Zurich July 12, 2012

** Soft Budget Constraints in Professional Team Sports Clubs – Rasmus K. Storm och Klaus Nielsen, 2010

Vi har kunnat observera en kontinuerlig försämring av tävlingsbalansen i fotbollseuropa. I första hand har vi sett lag i de största ligorna som har blivit flera klasser bättre än de som spelar i de mindre ligorna. Detta fenomen beror till största del på tv revolutionen där ligor som spelas i länder med stor och rik befolkning har genererat enorma intäkter från sålda sändningsrättigheter.

Men vi har även kunnat observera att tävlingsbalansen också har blivit sämre på liganivå. Det vill säga att ligorna har blivit mer förutsebara. Till stor del beror det på att ett fåtal klubbar får delta i Uefa Champions League vilket ger de deltagande klubbarna högre intäkter och mycket goda förutsättningar till att positionera sig i en längre framgångscykel.

För lite drygt två veckor sedan skrev jag denna krönika på offside.org där jag argumenterade om att det relativt nya formatet under vilket Uefa Europa League spelas är på väg att bli för de mindre ligorna det som Champions League en gång var för de stora ligorna.

För ett par dagar sedan läste jag denna mycket färska artikel som matematiskt har formulerat en ligamodell där deltagande klubbar tävlar om både mästerskapet samt en plats till Champions League. Man har även mätt hur stor inverkan de premier som ligorna delar ut till sina lag för sportsliga framgångar. Författarna visar hur incitamenten för klubbarnas investeringsbeslut påverkar tävlingsbalansen. Figuren nedanför visar en simulering av modellen. Det finns två ligor med olika stora respektive kostnadsstrukturer och där klubbarna i respektive liga har olika stora budgetar.

På x – axeln ser vi storleken på de premier som klubben som deltar i Champions League erhåller och y – axeln visar tävlingsbalansen mätt i win-ratio (ju högre desto sämre tävlingsbalans). De streckade linjerna visar olika storlek på liga A:s egna pool för prispengar.

Det vi ser är att ju högre premier från Champions League, desto sämre tävlingsbalans. Vi ser också att tävlingsbalansen blir mindre sämre om ligans interna pool för segerpremier är högre. Det uppstår också en extern effekt: I liga B ser vi att förändrad storlek på premier-poolen i liga A teoretisk påverkar tävlingsbalansen.

Lennart Johansson sade en gång: 

Skulle man vilja få en bättre tävlingsbalans så är ett sätt att dela ut premierna till de deltagande klubbars ligor istället för klubbarna själva. Ligorna skulle sedan addera dessa pengar till sin interna pool för prispengar.

Men det är naturligtvis praktiskt inte genomförbart. De stora klubbarna i Europa skulle istället bilda ett eget Champions League i ett eller annat format. Istället kan ligorna istället laborera med sina egna premie-modeller som belöning till framgång.

Uefa har sagt att premierna till deltagande lag i Champions League förväntas att öka med 22 procent kommande säsong.

Erfarenheten säger att majoriteten av fotbollsklubbarna i Europa upplever en paradox där ständigt ökade intäkter genererar minskade ekonomiska vinster samt ökade förluster. Vissa kallar det för icke rationellt beteende men faktum är att klubbarna som kollektiv agerar precis som man enligt teorin kan förvänta sig att de ska göra.

Saken är den att resultaten i fotboll till största del mäts på säsongsbasis. Och i dagens konkurrenslandskap där sportsliga framgångar belönas med stora finansiella priser och motgångar straffas med stora intäktsbortfall leder till att Nash-jämvikt uppstår när klubbar maximerar säsongsresultat. Nash-jämvikt innebär att ingen klubb har något att vinna på att ensam byta strategi. Man har helt enkelt för mycket att förlora vilket innebär att ett strategibyte måste ske tillsammans med alla andra klubbar för att man ska kunna tjäna på ett sådant. Samarbete skulle förbiss kunna vara en lösning men problemet är att om alla skulle samarbeta och byta strategi då skapas det stora incitament att bryta kartellen och på så sätt få avkastning under pågående period.

För fem år sedan formulerade Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang vid universitetet i Zürich en teoretisk modell som förklarade överinvesteringar i fotboll*. Denna modell utgick från att klubbarna är profit-maximerande, det vill säga att de handlar rationellt utifrån ett lönsamhetsperspektiv.

Författarna identifierade ett antal faktorer som ger stora incitament till att klubbarna ska överinvestera i talang: Ett ligasystem med upp- och nedflyttning. En starkare korrelation mellan investeringar i talang och sportslig prestation i ligan. En mer ojämlik distribution av ligans intäkter. Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Ökade finansiella klyftor mellan den högsta divisionen och den näst-högsta.

Samtliga dessa faktorer är ytterst observerbara i det engelska ligasystemet där framför allt klyftan mellan Premier League och övriga divisioner har ökat mycket kraftigt. Figuren nedan visar hur intäktsstrukturen för olika segment i de engelsla divisionerna ser ut.



Figuren visar medelintäkten per klubb i respektive jämförelsekategori säsongen 2010-11 (£miljoner). Champions League clubs bestog av ManUtd, Chelsea, Arsenal & Tottenham. Relegated Clubs var de som degraderades denna säsong: Birmingham, Blackpool & West Ham. Datakälla: Deloitte Annual Review of Football Finance 2012

Vi ser tydliga skillnader i intäkter mellan de olika jämförelsegrupperna. En stor del av dessa skillnader går för majoriteten av klubbarna inte att ta igen på kort sikt. De saknar både arena kapacitet och tillräckligt stora publikunderlag. De saknar också starka varumärken vilka de stora klubbarna kan kapitalisera vilket illustreras som ”other revenue” i grafen.
Därmed finns de främsta incitamenten till överinvesteringar hos intäkterna från Uefa Champions League samt det stora intäktsbortfall som uppstår i samband med degradering från Premier League till Championship.

För ett par veckor sedan kunde vi läsa om att Premier League har sålt sina inhemska sändningsrättigheter till ett pris som är 70 procent högre än det nuvarande kontraktet. Just nu pågår försäljning av de internationella sändningsrättigheterna där ligan idag har drygt 200 kontrakt med olika tv bolag och som tillsammans genererar £480 miljoner per säsong. Sentimentet på marknaden är att kontrakten från de internationella sändningsrättigheterna – precis som för tre år sedan – kommer att fördubbla ligans intäkter från denna inkomstkälla.

Allt som allt kan det innebära att de minsta klubbarna i Premier League kommer att få åtminstonde £30 miljoner mer i ”Premier League broadcast” intäkter. Det gör det finansiella gapet mellan Premier League och Championship ännu större. Det ökar också kostnaden att degraderas något oerhört vilket naturligtvis ger större incitament till överinvesteringar.

Ett sätt att försöka minska dessa incitament är att öka fallskärmsbetalningarna till de degraderade klubbarna. Även om fallskärmsbetalningarna i sig inte är tillräckligt stora för täcka de minskade intäkterna i sin helhet så kan de ge de nedflyttade klubbarna goda förutsättningar att snabbt ta sig tillbaka till Premier League och de mycket stora intäkterna från centrala avtal.

Fallskärmsbetalningarna infördes säsongen 2006-07 och de då nedflyttade klubbarna fick £6.5 miljoner per år under totalt två säsonger i den lägre divisionen, totalt £13 miljoner. Betalningarna ökade sedan från säsongen 2007-8 till £11.2 miljoner per år och till £16 miljoner årligen fram till och med säsongen 2009-10. Från och med 2010-11 får de degraderade klubbarna totalt £48 miljoner över fyra år.

Ännu har dessa fallskärmar inte visat sig vara tillräckligt stora för att säkerställa en snabb återkomst för de degraderade klubbarna utan flera klubbar som har flyttats ner från Premier League har också fastnat i den näst högsta divisionen eller till och med degraderats ännu en gång. Men hur skulle det se ut om fallskärmsbetalningarna skulle fördubblas över en natt?

Med tanke på att TV intäkterna i Premier League förväntas att öka med nästan en miljard pund från och med säsongen 2012-13 förefaller 5-10% av denna ökning som en förhållandevis god försäkring som en betydande del av klubbarna i Premier League borde kunna tänka sig att investera i. Att göra nedflyttningen mindre kostsam tack vare en kraftigt ökad finansiell konkurrenskraft gentemot övriga lag skapar rimligtvis lägre incitament till överinvesteringar.

Ett problem är att fallskärmsbetalningar måste godkännas av Football League eftersom dessa påverkar tävlingsbalansen i de lägre divisionerna, förstås. Och finansiellt starkare klubbar som kommer in i ligan från Premier League skapar negativa effekter till de övriga klubbarna i Football League.

Tillräckligt stora fallskärmsbetalningar leder troligtvis till ett mer eller mindre stängt Premier League med extremt få nya klubbar som lyckas ta sig dit. Frågan är naturligtvis om detta är ett pris som kan vara värt att betala om nu konsekvensen skulle bli minskade incitament till överinvesteringar.

———————————–

* Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model – Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang – 2007

Markus Sass har alldeles nyligen utvecklat en teoretisk modell* om hur tävlingsbalansen i fotbollseuropa kan förväntas att påverkas på längre sikt. Sass menar att i en liga där klubbarna har sportsliga framgångar som den största drivkraften (nyttomaximering) och under break-even restriktioner, så kommer den större klubben att över tid distansera sig från den mindre.

Problemet med ekonomiska modeller är att de utgår från ett antal antaganden som måste uppfyllas, så även denna. Och eftersom samtliga antaganden omöjligtvis gör det så sker det avvikelser i varje period. Och ju fler perioder man försöker prognosera desto större blir avvikelsen bli. Här antar Sass t.ex att klubbarnas marknadsstorlek beror på deras historiska sportsliga framgångar (glory hunter phenomenon) och att klubbarna är nyttomaximerade. Erfarenheten säger att båda dessa två antaganden uppfylls förhållandevis väl.

I denna modell är däremot antagandet om att det bara finns två klubbar i en liga som är det som avviker mest från verkligheten. Det är osäkert hur allokeringen av talang kommer att ske med fler deltagande lag än med två. I en liga där en klubb är mycket dominant kan det i stället vara den näst största klubben som gynnas mest (tack vare att den dominerande klubben inte kan vinna så många fler matcher, vilket den näst största kan) och som därmed ökar osäkerheten om mästerskapet. 

Generellt borde det däremot vara ganska klart att de restriktioner som finns i Uefa FFP inte kommer att motverka den polarisering som vi ser i fotbollseuropa.

För saken är den att det är en utveckling som har pågått under en väldigt lång tid. Toppen av näringskedjan i den europeiska fotbollen distanserar sig mer och mer från den övriga klungan. Det är klubbar som under väldigt många år har varit mycket framgångsrika och tack vare nya teknologier kan man numera även nå ut till den globala publiken och kapitalisera sitt varumärke. Frågan är inte om ett fåtal klubbar kommer att dominera fotbollen utan hur många eller hur få de blir?

Denna polarisering syns mycket tydligt på samtliga nivåer. Nedastående figurer visar utvecklingen i intäkterna i A) Premier League. B) De fem största förstaligorna i Europa i förhållande till resterande förstaligor. C) De fyra till intäkter största klubbarna i Europa och deras marknadsandel av de klubbar som represeneteras i Deloitte Football Money League. Det vill säga de till intäkter 20 största klubbarna.

Fig [A]. En intäktsjämförelse mellan ManUtd, Arsenal och genomsnittet för resten av lagen i Premier League. Det första året som Premier League spelades hade ManUtd lite drygt dubbel så stora intäkter som snittet för de övriga klubbarna (exkl Arsenal). Idag: nästan fyra gånger så stora som samma jämförelsegrupp.

Fig [B] Figuren visar de samlade intäkterna i Europas högstaligor (€miljarder). Big Five Leagues utgörs av Premier League, Bundesliga, La Liga, Serie A samt franska League 1.

Fig [C] Figuren visar de samlade intäkterna för Europas till intäkter 20 största klubbar samt marknadsandelen som de fyra största har i denna grupp. Big4 utgörs av Real Madrid, Barcelona, Manchester United och Bayern München.

Under de 20 säsonger som Premier League har spelats har ligan vunnits 15 gånger av Manchester United och Arsenal. Det är två klubbar som på ett framgångsrikt sätt har lyckats konvertera sina intäkter i sportslig framgång. Och de sportsliga framgångarna har gett klubbarna en hävstång på intäktssidan. Fem gånger har ligan vunnits av klubbar med sugar daddies. 1995 vann Blackburn efter att Jack Walker sköt till stora summor pengar till klubben. 2003 dök Roman Abramovich upp och vann ligan tre gånger åt Chelsea. Och så sheik Mansour som finansierade Manchester Citys ligaseger den senaste säsongen. Förutom att lägga beslag på pallplatser så innebär dessa klubbars stora investeringar en kortsiktig chock i distributionen av talang i toppskiktet vilket tillfälligt kan försvaga de etablerade klubbarna något gentemot övriga lag i ligan.

Frågan är naturligtvis vad som händer med osäkerheten om mästerskapet om nu dörren för Sugar Daddies stängs? Och hur påverkar det tävlingsbalansen i Champions League där de fyra till intäkter största klubbars marknadsandel ständingt växer sig större? I de två senaste årens upplaga av turneringen har tre av fyra till intäkter största klubbarna kvalificerat sig till semifinal. I år stoppade Roman Abramovich dessa jättars framfart. Vem gör det i framtiden?

Frågan är relevant eftersom det trots allt borde finnas en gräns för hur förutsägbar en tävling kan bli utan att den börjar förlora i intresse och därmed intäkter. Utan nya utmanare kommer de största klubbarna för eller senare att behöva organisera om formaten på tävlingarna. Vem vet, Uefa Financial Fair Play kanske skyndar på en sådan utveckling. 


——————————————–
* Long-term Competitive Balance under UEFA Financial Fair Play Regulations – Markus Sass, May 2012