GAIS är den första allsvenska klubben sedan Örebro SK som har redovisat ett negativt eget kapital och därmed hamnat på licensnämndens radarskärm och granskning. Tyvärr finns det ingen årsredovisning tillgänglig offentligt vilket innebär att detta inlägg utgår från de siffror som SvFF har presenterat i sin årliga genomgång av de allsvenska klubbarnas ekonomier. Det innebär att en hel del data som hade varit relevant inte syns vilket påverkar analysen som får utgå från något fler antaganden. Framför allt balansräkningen skulle jag önska få en inblick i för att få en bättre bild av verkligheten. Men trots allt så går det att grafiskt visa en del trender i utvecklingen över tid.

Att GAIS vid årsskiftet redovisade ett negativt eget kapital på 6.7 miljoner kronor beror på att kostnaderna har vuxit betydligt mer än intäkterna har gjort. De två figurerna nedan visar klubbens utveckling vad gäller rörelsekostnader och intäkter. Sedan 2006 har kostnadsmassan ökat med så mycket som 18 miljoner och 2011 var klubbens personalkostnader nästan 4 miljoner högre vad de totala kostnaderna var 2006. Intäkterna har däremot inte alls ökat i samma takt. 2011 var intäkterna från matchdag, marknad & sponsring samt centrala avtal 5 miljoner högre än motsvarande säsongen 2006. Trendlinjen för personalkostnaderna är betydligt brantare än den för rörelseintäkterna vilka trots allt är den intäktskälla som i första hand bör förväntas finansiera dessa kostnader.

Det vi också kan se att klubben har fått ökade finansiella kostnader vilket beror på att klubbens balansräkning har blivit större och den är finansierad genom skulder vilket naturligtvis kostar pengar. Under 2011 var finansnettot minus 1.5 miljoner vilket kan jämföras med minus 300 tusen för säsongen 2006. I figuren saknas kostnader för avskrivningar på spelarkontrakt vilket istället återspeglas i nettoresultatet från spelartransfers lite längre ned.

Denna utveckling har lett till att balansräkningen är oerhört svag. Figuren nedan visar de stora dragen i den. Noterbart är att det bokförda värdet på klubbens spelarkontrakt är 8.4 miljoner kronor vilket är 3 miljoner högre än för ett år sedan. Det borde förklaras genom att GAIS köpte tillbaka Wanderson och aktiverade kostnaden för transfern som en immateriell tillgång på balansräkningen. Kostnaden för Wanderson skrivs därmed av linjärt över de tre år som kontraktet löper. Vi ser även att klubben endast hade 0.5 miljoner i sin kassa per den 31:a december 2011 och balanslikviditeten (omsättningstillgångar dividerat med kortfristiga skulder) var enligt SvFF:s rapport mycket svaga 0.3 vilket indikerar på att klubben upplever likviditetsproblem vilka man behöver finansiera. Vi ser också att klubbens skulder är högre än dess bokförda tillgångar. GAIS står med andra ord inför en mycket stor utmaning där man måste skapa värden ur en obefintlig kassa och de andra bokförda tillgångarna. 

Frågan som alla ställer sig är naturligtvis hur GAIS ska lyckas att göra det och förbättra sin finansiella hälsa. Vi har läst om att klubben tänker sälja Gaisgården och på så sätt få in likviditet och en positiv resultateffekt som skulle förbättra det egna kapitalet. Ett annat sätt är att sälja spelare. Här måste vi komma ihåg att nettoeffekten från spelarförsäljningar kommer att begränsas genom avskrivningar samt nedskrivningar av de på balansräkningen bokförda spelarkontrakten. Om vi till exempel antar att Wanderson står för 7 miljoner av de 8.4 miljonerna hos de immateriella tillgångarna så skulle en försäljning av brassens kontrakt för en summa av 10 miljoner ge en positiv resultateffekt på 3 miljoner kronor. Tittar vi på klubbens spelaraffärer under de senaste sex åren så ser vi att dess nettovinster från denna aktivitet inte har varit särskilt stora. Resultatet är beräknat genom att man från klubbens intäkter från spelarförsäljningar subtraherar avskrivningar samt nedskrivningar på spelarkontrakt samt eventuella kostnader för hyra av spelare.

Man bör också fundera på hur mycket pengar som spelartruppen egentligen är värd. Alla pratar om Wanderson, men han är trots allt 26 år gammal och hade han varit så pass efterfrågad på marknaden som många påstår att han är så hade han naturligtvis inte spelat i GAIS idag. Rent bokföringsmässigt kan det också vara mer lönsamt att sälja en annan spelare som saknar bokfört värde på balansräkningen. Men frågan är hur stor den årliga driftkostnaden är för Wanderson och om det finns andra spelare i truppen som har ett värde ute på spelarmarknaden.

Men vi måste också ha i åtanke att när klubben säljer spelare så det det produktivitet som försvinner från truppen vilket ju skapar kostnader, antingen i form av ett rekryteringsbehov och/eller negativa effekter från sämre sportsliga prestationer. Och historiskt sett så visar bilden också att klubbens kostnader för spelarrekrytering har varit förhållandevis höga.

Genom att sälja Gaisgården och att göra en eller annan spelaraffär kan man förvisso förbättra klubbens mycket ansträngda likviditet och minska det negativa egna kapitalet. Men det är inget som löser klubbens verkliga problem. Det första är dessutom en operation som kommer att öka de löpande kostnaderna eftersom klubben blir tvungen att hyra anläggningen från den motpart som man säljer den till. Vi måste också ha på minnet att GAIS inte har hamnat i den här situationen på grund av uteblivna fastighetsaffärer utan enbart eftersom kostnaderna har vuxit snabbare än intäkterna. Något som är en funktion av de historiska beslut som klubbledningen har fattat med syfte att säkerställa en viss nivå av sportslig framgång. Så sanningen är den att man måste börja göra saker lite annorlunda och lite bättre. Och man måste börja göra det ganska så fort för att undvika att situationen till slut blir ohanterbar.

Jag har tidigare testat sambandet mellan intäkter och tabellplacering i svensk elitfotboll (det går att läsa om här). I brist på data har jag inte kunnat testa personalkostnaderna. Men idag och för tredje året i rad levererar SvFF i sin årliga presentation av de allsvenska klubbarnas ekonomier uppgifter på respektive klubbs personalkostnader.

I de stora ligorna i Europa finns det ett tydligt samband mellan personalkostnader och sportsliga resultat. Anledningen till det är att duktiga spelare vinner poäng åt klubbarna. Och för att kunna ha duktiga spelare i truppen så måste klubbarna få dem att skriva på kontrakt vilket kräver att de erbjuder spelarna det som motiverar dem till det, oftast pengar i lönekuvertet. De klubbar som har högst löneutrymme har därför bättre möjligheter att vinna fler poäng än andra. I Premier League och Championship är det senast uppmätta sambandet 74% mellan åren 1998-2007. Det betyder att sportslig framgång till 74% kan förklaras genom hur mycket pengar som klubbarna lägger på spelarlöner. Hur ser det ut i allsvenskan? Eftersom sambandet mellan intäkter och tabellposition under åren 2000-2008 hade en förklaringsgrad på 36% så borde det finnas ett liknande samband även mellan personalkostnader och tabellplacering.

I mitt enkla test har jag använt sportslig framgång som den beroende variabeln och personalkostnader som den oberoende (y=a+bx). Sportslig framgång (y) definieras genom: [-ln(pi,t/(n+1-pi,t))] där n är antalet lag i ligan och p är klubben i:s tabellplacering säsong t. Personalkostnader (x) definieras genom: [ln(Ri,t/Rmedel,t)] där Ri,t är personalkostnader för klubb i säsong t, och Rmedel,t är allsvenskans medel-personalkostnad säsong t.

Mellan 2009 och 2011 ser vi ett samband som har en förklaringsgrad på 26% vilket är lägre än vad jag hade förväntat mig. Tittar vi på säsongerna var för sig ser vi dock att under 2009 så var förklaringsgraden så pass liten som 7%. Och under 2011 förklarades den allsvenska tabellen till 47% genom personalkostnader. Har den allsvenska marknaden börjat genomgå en transformation där pengar gör en allt större skillnad?

En möjlig förklaring hade varit att gapet mellan de som har mest pengar till löner och de som har minst har ökat och på så sätt skapat en större skiktning i ligan. Figuren nedan visar lönestrukturen i allsvenskan säsongen 2011 respektive 2009, från den klubb som spenderar mest på löner till den som betalar minst. Förändringen är dock alldeles för att det ska kunna motivera förändringen i förklaringsgraderna. Det som i första hand sticker ut under 2009 är lagen med sjätte respektive sjunde högst personalkostnader. Det var de för året mycket mediokra upplagorna av Djurgården och Hammarby. Den första har konsoliderat sina kostnader sedan dess och den andra har omstrukturerat sig i divisionen under.

Men kanske har klubbarna generellt blivit duktigare på att utnyttja sina resurser under det senaste året. Om det nu är så och om utvecklingen fortsätter i den riktningen så kommer de klubbar som inte genererar tillräckligt mycket egna intäkter från matchdag och marknadsaktiviteter att få det svårare att försvara sina allsvenska positioner.

Mest sannolikt var 2009 ett extremt år. Frågan är om 2011 med sina 47% i förklaringsgrad var extrem år andra hållet, eller är på väg mot en större skiktning som även allsvenskan förr eller senare borde förväntas uppleva.

Arbetsmarknadskonflikter är inte alls ovanliga hos de nordamerikanska professionella sportligorna. Så sent som i vintras pågick en längre lockout i NFL där spelarfacket och representanter för klubbägarna till slut enades om ett nytt kollektivavtal, Collective Bargaining Agreement. Den stora anledningen till konflikterna är att klubbägarna sedan lång tid tillbaka har lärt sig hur man genom samarbete med varandra kan exploatera spelarnas talang och därmed kunna tjäna pengar på sin verksamhet. Det stora syftet med spelarfackens agenda och förhandlingar är därför att se till att de får en lite större del av de vinster som den amerikanska sportindustrin genererar.

I Europa däremot är konflikterna inte särskilt vanliga vilket naturligtvis beror på att klubbarna generellt inte genererar några ekonomiska vinster till sig själva. Det finns därför inga pengar för spelarna att förhandla sig till utan de lägger redan vantarna på all avkastning, och lite mer därtill.

I krönikan skrev jag att de allsvenska klubbarna skulle kunna tänkas att svara på spelarorganisationens offensiv genom samarbete och en intern överenskommelse om att sätta ett lönetak och därmed minska avkastningen från produkten fotboll till spelarna och öka den till sig själva. Men även om de allsvenska klubbarna nu inte skulle välja att samarbeta så är det ändå värt att fråga sig hur ett nytt kollektivavtal skulle komma att påverka klubbarna samt spelarna. Och om nu det svenska spelarfacket får igenom sina krav om sjukersättning och tjänstepension blir man nyfiken på varifrån pengarna ska transfereras? För det finns som sagt inga vinster som klubbarna skapar från vilka dessa försäkringar skulle finansieras. Det enda logiska svaret på denna fråga måste därför vara: Pengarna till spelarnas försäkringar tas från deras egna löner. Men är resonemanget verkligen så enkelt? 

Låt oss göra en snabb och enkel överslagsräkning. Mellan 2001 och 2010 har de allsvenska klubbarna tillsammans sålt spelare för lite drygt en miljard kronor vilket man kan tycka borde innebära att klubbarna blev ofantligt mycket rikare. Det har de inte riktigt blivit utan klubbarnas samlade egna kapital har ökat med blygsamma 130 miljoner kronor, från 137mkr till 268mkr. Resterande pengar har nästan oavkortat gått till spelarnas personliga kontrakt.

Och även om klubbarna trots allt har ökat sitt egna kapital så betyder det inte att vinsterna har betalats tillbaka till deras ägare. För utav dessa 130 miljoner kan vi identifiera en motsvarande överföring till klubbarnas balansräkningar enligt följande: De immateriella tillgångarna (på balansräkningen aktiverade spelarkontrakt) har ökat med 40 mkr sedan 2001 och hos ökningen av de övriga tillgångarna sticker framför allt 85 miljoner ut vilket i första hand kan härledas till Malmö FF (35mkr investerat eget kapital [aktier] i sitt arenabolag och 20mkr i lån till arenabolaget) samt Kalmar FF (investerat 30mkr eget kapital i aktier i sitt arenabolag). Investeringarna i arenorna har dessutom inneburit ökade intäkter för klubbarna och att båda har ökat storleken på sina personalkostnader med syfte att förbättra produkten vilket på sätt kommer spelarna till godo.

Så om nu klubbarna ska betala mer i sjukersättning och tjänstepensioner så är det logiska resonemanget att dessa pengar till största del kommer att tas från den pool som redan idag går till spelarnas personliga kontrakt dvs löner. Denna pool måste – hur man än vrider och vänder på det bli mindre, förstås.

Nästa fråga borde rimligtvis bli hur det mindre löneutrymmet påverkar den enskilde spelaren? Eftersom spelarmarknaden är avreglerad med en fri rörlighet, avsaknad av lönetak respektive lönegolv, och en regim där spelarna förhandlar sina kontrakt individuellt så kan de mest eftertraktade spelarna på marknaden förhandla sig till de absolut bästa villkoren. De näst bästa spelarna får de näst bästa villkoren och så vidare. Lönegapet mellan de bästa spelarna och de sämsta blir på så sätt mycket stort.

De duktigaste spelarna är de som är de mest eftertraktade hos de allsvenska klubbarna och de borde rimligtvis uppleva den minst negativa effekten på sin grundlön när löneutrymmet minskar. Kanske skulle denna spelarkategori till och med uppleva en positiv nettoeffekt (grundlön plus försäkringar) jämfört med tidigare. Men denna vunna nytta sker ju på bekostnad av någon annan spelare. Och de spelare i de allsvenska trupperna som är minst efterfrågade av klubbarna drabbas troligtvis hårdare. Förvisso får dessa spelare en viss procent av sin lön i andra ersättningar som ett nytt kollektivavtalet reglerar fram, men denna procent blir baserad på en lägre nominell inkomst vilket riskerar att orsaka att denna spelarkategoris totala kaka blir lite mindre än vad den ursprungligen var under den tidigare regimen.

Frågan är därför om det verkligen är klubbarna som spelarna ska förhandla med? Därifrån finns det verkligen inte särskilt många fler ören att krama ur. Så borde inte spelarna prata med varandra istället? Med tanke på att de redan lägger beslag på alla vinster i industrin borde en mer relevant fråga var hur dessa vinster ska fördelas mellan spelarna. En ädel lösning skulle till exempel kunna vara att de svenska spelarna kommer överens om en intern och progressiv skatt baserad på deras bruttolöner och som de betalar in. Dessa medel skulle gå till tjänstepensionsförsäkringar och privata sjukförsäkringar som spelarna tecknar kollektivt. Progressiviteten i modellen innebär att den skulle ge en bättre försäkring till de spelare som behöver det mest, det vill säga de som i ett tidigt skede får sina karriärer förstörda. Något som finansieras av stjärnorna som har haft förmånen att klättra i spelarnas egna hierarki. 

Till den franska tidningen L´Equipe säger Barcelonas president Sandro Rossel att en privatägd klubb skulle sälja Leo Messi för att tjäna pengar men det gör inte FC Barcelona.

Det är naturligtvis mycket möjligt att så skulle vara fallet. Vi minns mycket väl hur Manchester United sålde Christiano Ronaldo till Real Madrid för £80 miljoner. Man gjorde det för att det var en fantastisk affär som visade sig vara värdeskapande för samtliga inblandade parter. Ronaldo fick en högre lön i Spanien och Real Madrid har sedan affären genomfördes både ökat sina intäkter samt klubbens vinst. Och på andra sidan transfern fick Manchester United extremt bra betalt samtidigt som man inte har förlorat några marknadsandelar. Men en förutsättning för att affären överhuvudtaget skulle bli av var att Real Madrid har en omsättning som är ungefär €100 miljoner högre än ManUtd. Christiano Ronaldos producerade nytta är därmed högre i Real än vad den var i den engelska klubben.

Nu var det här var enbart en beskrivning av de finansiella drivkrafterna bakom affären. Och det var säkert inte det budskap som Rossel försökte föra fram. Så låt oss fundera om huruvida Leo Messi hade varit kvar i Barcelona om nu klubben skulle ha privata ägare. Kan vi vara säkra att Leo Messi skulle få lämna Barcelona? Kanske beror det på vilken ägare som det rör sig om.

Skulle Roman Abramovich äga Barcelona så skulle troligtvis Messi spela där idag och även nästa säsong, tillsammans med alla andra av hans nuvarande lagkompisar. Erfarenheten från England säger att Romans rationella val när det kommer till fotboll utgår från att maximera antalet vunna poäng och titlar och inte finansiell avkastning. Skulle Barcelona däremot ägas av familjen Glazer så hade kanske utfallet blivit annorlunda. Erfarenheten från Tampa Bay och Manchester United säger oss att Glazers rationella val helt och hållet grundar sig på att maximera de finansiella nyckeltalen, i första hand intäkter minus rörelsekostnader.

En sak är helt säker, skulle Barcelona ha haft intäkter i storleksordningen som en medelklubb i den spanska ligan har så hade Leo Messi för länge sedan ha varit såld till en klubb som befinner sig högre upp i fotbollens näringskedja. Liksom många av de andra storspelarna som Barcelona själva har producerat i La Masia. Och det oavsett om klubben hade varit privatägd eller inte. Att Messi spelar kvar i Barcelona beror till största del på att ingen annan klubb i världen har tillräckligt stora intäkter för att med hjälp av dessa både övertala den katalanska klubben samt spelaren. 

Så även om Barcelona skulle ägas av familjen Glazer så är det inte säkert att det hade varit just Leo Messi som skulle ha blivit såld. För kanske hade istället någon eller några andra av de duktiga spelarna i dagens Barcelona ha blivit transfererade till andra klubbar. 

Idag annonserades att Sky Deutchland AG har vunnit auktionen om de nationella sändningsrättigheterna för Bundesliga för fyra säsonger med start 2013-14. Enligt Bloomberg får Sky betala €468 miljoner per år. Totalt sätt inklusive de free-to-air rättigheter som Bundesliga säljer förväntas den högsta ligans intäkter från media att öka till cirka €600 miljoner, en ökning med 52% från det nuvarande avtalet.

Den stora ökningen är kanske något förvånande eftersom Sky Deutchland som har haft rättigheterna sedan 2009 inte tjänar några pengar på sin verksamhet. Anledningen till det är att tyskarna inte vill betala för att se på TV. De ser inget värde i det som sänds på betalkanalerna och The Economist hade för  snart två år sedan en artikel om det (läs den gärna här).

Så man kan naturligtvis fråga sig varför Sky Deutchland betalar ännu mer pengar för den kommande perioden. Det sägs att bl.a. Deutche Telecom och Al Jazeera konkurrerade om rättigheterna vilket naturligtvis drev upp priset. Det senare bolaget knyckte i höstas rättigheterna till den franska ligan framför näsan på de förra innehavarna Canal Plus.

Så alternativet för Sky Deutchland hade varit att inte köpa sändningsrättigheterna till Bundesliga och då hade  man troligtvis ha fått stänga igen butiken inom en snar framtid. Premium Sporträttigheter i allmänhet och toppfotboll i synnerhet är kanalbolagens enskilt största försäljningsdrivande rättighet. För att finansiera förvärvet räknar Sky Deutchland AG (som till 49% ägs av Rupert Murdochs NewsCorp) med att resa €300 miljoner genom en nyemission under 2012. Till aktieägarna säger bolaget att man kommer att gå med vinst 2013. Det har man dock sagt flera gånger tidigare och det här blir den åttonde emissionen sedan bolaget noterades på den tyska börsen 2005.

Så den här affären är troligtvis något av sista chansen för Sky att överleva i Tyskland. Bolaget måste öka antalet abonnenter från de ca 3 miljoner som man idag har. Den tyska marknaden är som bekant mycket större än men Sky måste få tyskarna att ändra sitt konsumentbeteende och få dem att allokera mer av sina disponibla inkomster från andra varor och tjänster till att köpa betal-TV.

Hur stor effekt får då avtalet för de tyska klubbarna? Nedanstående figur simulerar en ungefär ökning från dagens nivåer och hur den kommer att distribueras till ligans samtliga klubbar, från Bayern München som får mest pengar, till den klubb som får minst. Förvisso kommer de tyska klubbarna att uppleva ökade intäkter och man kommer att öka sin konkurrenskraft mot omvärlden och får därmed bättre möjligheter att konkurrera om talang. Steget till den absoluta toppen är dock fortfarande relativt stort och om ett par månader kommer Premier League att lägga ut sina sändningsrättigheter till försäljning. Marknadsbedömare pratar om en ökning på 35-50%, då främst från tillväxtmarknaderna i Asien.

Klubbarna i Bundesliga får nu hålla tummarna att Sky Deutchland är framgångsrika och lyckas nå lönsamhet. Om tysken till slut lär sig att betala för TV så finns det mer pengar att hämta i framtida avtal. Om Sky däremot misslyckas så är den framtida tillväxten på ligans mediaintäkter begränsad.  

Ikväll spelas matchen mellan Borussia Dortmund och Bayern München. Ett möte som kan komma att avgöra vem som vinner titeln i årets Bundesliga. Även om matchen på planen förväntas att vara jämn och oviss så spelar klubbarna i en helt annan division om vi tittar på hur mycket pengar båda spenderar på sina spelartrupper. Följande figur visar personalkostnaderna för båda klubbarna samt Borussia Dortmunds procentuella andel. Dortmunds resurser är ungefär en tredjedel av det som Bayern kan spendera och naturligtvis spenderar. Den relativa skillnaden mellan Bayerns och Dortmunds personalkostnader är ungefär lika stor som den mellan Real Madrid och Valencia eller Atletico Madrid i den spanska ligan.

Den mycket enkla anledningen är att Bayern München har ett mycket starkare globalt varumärke än alla andra klubbar i Bundesliga vilket man framgångsrikt har kunnat exploatera.

Det som däremot är anmärkningsvärt är att Bayern inte är mer överlägset i Bundesliga än vad man de facto är. Förvisso har klubben vunnit hela sju ligatitlar under de senaste 10 åren men de majestätiskt överlägsna resurserna borde generera än fler mästerskap och med en större marginal.

Under våren har de spanska fotbollsklubbarnas samlade skatteskulder fått en hel del uppmärksamhet. Jag kan tycka att det är lite märkligt att den uppståndelsen kommer i år när notan till skattebetalarna uppgår till €752miljoner. Det är ju inget belopp som har dykt upp från ingenstans utan det är en kredit som har byggts upp under en väldigt lång tid. Var var t.ex alla för fyra år sedan när skatteskulden uppgick till €608 miljoner?

Men bör vi egentligen vara förvånade över att klubbarna är skyldiga staten pengar? Det kanske vi inte ska vara, i alla fall inte i Sverige där hushållen är belånade till den grad att man hör till de fem högst rankade länderna inom EU mätt i hushållsskuldsättning. Den stora skillnaden är att man inte lånar pengar från skatteverket. Det funkar nämligen inte särskilt bra här hemma eftersom det helt enkelt inte accepteras.

Men uppenbarligen är de spanska myndigheterna så pass generösa att klubbarna har funnit skattebetalarna som en väldigt god och billig finansieringskälla som dessutom inte kräver tillbaka sina pengar. För hade beteendet inte accepterats så hade klubbarna fått låna pengarna någon annanstans, förstås.

Den oreglerade skattskulden har naturligtvis även orsakat en hel del diskussioner om hur den spanska ligan drivs och hur resurserna fördelas inom den. T.ex sägs klubbarnas dåliga ekonomi bero på hur TV pengarna distribueras i Spanien där klubbarna säljer sina sändningsrättigheter på egen hand. Det har gjort att mycket starka varumärken som Real Madrid och Barcelona har ungefär hälften av ligans samlade tv intäkter.

Men det kan omöjligtvis vara förklaringen. De svaga finanserna som de spanska klubbarna brottas med beror inte på för låga intäkter utan på att klubbägarna har gjort dåliga affärer under årens lopp. Och de hade naturligtvis gjort dåliga affärer även om de hade haft en större del av TV pengarna. De svaga finanserna i spansk fotboll har ju alltid funnits där, även på den tiden när tv intäkter inte existerade. 1984 hade de spanska klubbarna skulder på motsvarande €125 miljoner, på den tiden galaktiska belopp. 1990 hade skuldberget vuxit till €190 miljoner och det var långt innan pengarna från sändningsrättigheter nådde den spanska fotbollen. 

Hade de spanska klubbarna haft större intäkter tack vare en mer jämlik inkomstdelning så hade klubbarnas samlade skulder mest sannolikt varit ännu högre än vad de idag är. Den enkla anledningen till det är att en solidarisk distribution av tv pengar ger stora bidrag till mindre klubbar i den högsta serien men inga eller väldigt små bidrag till klubbarna i den näst högsta ligan. Det innebär att priset för att degraderas stiger kraftigt vilket ger incitament att spendera ännu pengar på spelarkontrakt för att försöka undvika degradering och därmed ett kraftigt inkomstbortfall. Samtidigt ges klubbarna i den näst högsta divisionen incitament att investera mer i spelarkontrakt för att nå de mycket högre intäkterna i divisionen ovanför. Problemet är att bara ett fåtal klubbar vinner avancemang och resten blir kvar med högre kostnader men med samma intäkter.

Ett bra exempel på det är Italien och Serie A som till säsongen 2010-11 bytte regim, från en individuell försäljning av sändningsrättigheter till kollektiv. Tack vare att klubbarna bildade en kartell och sålde rättigheterna i ett paket till högstbjudande så ökade TV intäkterna för ligan som helhet med cirka €200 miljoner per år. De klubbar som drabbades hårdast var naturligtvis Milan, Inter och Juventus som hade större tv intäkter när man för ett fåtal år sedan spelade i Serie B än vad klubben nu får efter regimskiftet. Men det betyder naturligtvis också att majoriteten av klubbarna i Serie A fick betydligt mer TV pengar än vad man erhöll tidigare. Alltså borde det innebära att klubbarnas samlade ekonomiska resultat skulle förbättras, åtminstone med de €200 miljoner som TV konsumenterna i förlängningen har fått betala extra för att se matcherna i soffan.

För en vecka sedan släppte revisionsbyrån pwc en rapport* som avhandlade den italienska fotbollen under säsongen 2010-11. I den kunde vi läsa om att förlusterna för de professionella klubbarna i Italien ökade med 23.2% från året innan vilket motsvarar ett underskott på €428 miljoner. Klubbarna har finansierat detta genom att låna upp pengar. De samlade skulderna för klubbarna i Serie A ökade med 14% till €2.6 miljarder.

Men är det verkligen ett problem för fotbollsklubbarna? Rimligtvis borde vi vara mer oroade för kreditgivarnas skull. Erfarenheten säger att klubbarna inte går omkull och försvinner utan det är ägarna till skulderna som inte får tillbaka sina pengar. 

 

———————–

* Report Calcio 2012

Under vintern har flera allsvenska klubbar varit i USA på träningsläger. Vi har också kunnat läsa om att AIK och Malmö FF håller på att etablera ett samarbete med lag från Major League Soccer och sedan tidigare har Hammarby en nära relation med AEG som äger L.A Galaxy och Houston Dynamo. Men nu kommer det fram att samarbetet inte enbart handlar om utbyte av sportsliga erfarenheter utan de svenska klubbarna är i första hand mycket imponerade av sina amerikanska kollegors verktyg för kostnadskontroll. Under de senaste månaderna har därför klubbarna tagit med sig dessa intryck hem och väldigt aktivt drivit frågan inom svensk elitfotbolls nya format med ägarmöten.

Den osynliga handen kan nu avslöja att de svenska klubbarna är överens om att införa en av dessa kostnadskontroll-mekanismer. Från och med säsongen 2013 kommer svensk fotboll att införa ett draft system och i och med det beräknas klubbarna att spara 100 miljoner kronor per år i personalkostnader. Det är pengar som kommer att kunna användas till att importera bättre utländska spelare som höjer kvaliteten på den allsvenska produkten. En representant för ägargruppen berättar:

Det finns ytterligare ett par klubbar och bokslut jag hade tänkt analysera men under tiden kan det vara värt att titta på en översikt över ett urval av klubbar och deras kostnader för personal samt förvärv av spelarkontrakt. Under flera år har man sagt att pengar inte spelar någon större roll i allsvenskan och att alla kan vinna ligan. Men tittar vi på 2011 så ser vi mycket tydligt att det inte riktigt är hela sanningen.

De fyra klubbar som placerade sig högst i tabellen hör till de fem största när vi summerar personalkostnader samt kostnader för förvärv av spelarkontrakt. Och inför 2012 är det också dessa klubbar som figurerar flitigast bland förhandstipsen. Anledningen är egentligen väldigt enkel. Det är lag med duktiga spelare som vinner poängen och duktiga spelare kräver betalt för sina prestationer. Och om de inte får det i klubb A så väljer de att skriva kontrakt med klubb B om erbjudandet värderas tillräckligt väl. De klubbar som har störst budgetutrymme att kunna avlöna spelare har rimligtvis bättre grundförutsättningar till sportslig framgång än de som har mindre utrymme.

I en till intäkter och därmed kostnader jämn liga så är inte differenserna tillräckligt stora, men jag undrar om inte vi nu ser en mer tydlig process till en skiktning. Det är också troligt att processen accelereras i samband med att fler klubbar till slut börjar kvalificera sig till gruppspelet i europacuperna.

I figuren har jag brutit ner personalkostnader för de klubbar som redovisar dessa poster separat. I personalkostnader sport ingår kostnaderna för spelarlöner, idrottspensioner, tränare & fotbollspersonal samt sociala avgifter för dessa. I övriga personalkostnader ryms alla andra anställda som klubbarna har, det vill säga de som utgör den administrativa verksamheten. För de klubbar som inte väljer att separera dessa poster visar figuren de totala personalkostnaderna.

Men klubbarna har även kostnader när de förvärvar spelarkontrakt. i De flesta fall aktiverar klubbarna den summa man köper ett spelarkontrakt för på balansräkningen som en immateriell tillgång som sedan skrivs av linjärt över det antal år som kontraktet löper över. Till exempel, när Elfsborg värvade Amadou Jawo för 10 miljoner från Gefle, så ökade klubbens immateriella tillgångar med 10 miljoner och den årliga avskrivningskostnaden under fem år blev 2 miljoner. Summan av dessa avskrivningar på spelarkontrakt visas i svart. Dessutom finns det ett specialfall för Helsingborg som särredovisar kostnaderna för förvärv av spelarkontrakt (utöver transfer-summan som aktiveras som en tillgång). Troligtvis handlar det om sign-on kostnader, agentkostnader samt kostnader som uppstår i samband med lån av spelare.

Jag har valt att lägga till Hammarby för att se hur klubbens kostym står sig med den allsvenska marknaden. För nog borde man med de resurser som man trots allt har till sitt förfogande kunna placera sig betydligt bättre än en elfte plats i den näst högsta divisionen. Hammarbys dilemma under de senaste åren har varit att man har belastats med ett antal mindre lyckade spelarrekryteringar som kan klassas som ”döda pengar” dvs, presterat dåligt eller inte presterat alls i förhållande till storleken på kontraktet. Den stora frågan är naturligtvis om vinterns stora utrensning i truppen ger en förbättrad effekt. Budgeten är i stort sett densamma och Bajens konkurrenter i Superettan skulle sannolikt gå genom eld för möjligheten att få lika stora resurser. 

Vi noterar också att det från allsvenskan degraderade Halmstad hade en lika stor personalkostnadskostym som Örebro SK alltså vann nästan tre gånger så lite poäng som Närkingarna.

För att återkoppla till den eviga och feldefinierade frågeställningen och diskussionen om vem det är som äger arenorna så finns det åtminstone en relevant observation: Även om Kalmar FF som ju äger sin egen arena skulle öka sitt bruttoresultat (rörelseintäkter minus kostnad sålda varor) med tio miljoner kronor så kommer de fortfarande att ha mindre utrymme till personalkostnader än vad AIK och IFK Göteborg har. Trots att båda klubbarna som bekant hyr in sig på sina respektive arenor. Och det är innan AIK ens har flyttat i en toppmodern facilitet med de nya intjäningsmöjligheter som den för med sig. De strukturella konkurrensfördelarna finns med andra ord någon annanstans.

AIK och IFK Göteborg har för övrigt i det närmaste helt identiska personalkostnads-strukturer.

En annan observation som är viktig att ta med i en jämförelse är att Malmö FF:s personalkostnader rymmer betydligt fler anställda jämfört med andra klubbar. Det krävs en hel stab för att förvalta den stora arenafastigheten. Enligt årsredovisningarna hade MFF 101 heltidsanställda under 2011 samtidigt som IFK Göteborg hade 48 heltidare. Det är med andra ord en extra kostnad utöver de 48 miljoner kronor som MFF betalar i arenahyra samt de 12 miljoner som driften av arenan kostar varje år.