Kategori: Okategoriserade

The magic of the price system

Under fredagen kunde vi läsa om om att ersättningen fördubblas till de klubbar som lånar ut spelare till nationsförbunden, och i förlängningen till Uefa och deras världsklassprodukt EM. Anledningen till det är naturligtvis att de största klubbarna i Europa växer sig finansiellt starkare för varje år och har tillräckligt med resurser att bryta sig loss och skapa en egen liga som är fristående från förbundshierarkin. Det har varit en av de större frågan som den gamla organisationen G14 drev och som för fyra år sedan upplöste sig själva som en kompromiss i samband med att de nådde sitt mål. Istället ersattes G14 av European Club Association (ECA) som består av 100 klubbar men där representanter från de ursprungliga G14 klubbarna dominerar styrelsen, naturligtvis. Fifa och Uefa å sin sida vill naturligtvis inte förlora makten och kontrollen över en stor del av pengarna inom fotbollen och bli betydelselösa som det internationella hockeyförbundet. Det är därför bättre att dela ut en påse här, och en påse där än att förlora så gott som allt. 
I Sverige har klubbarna redan börjat räkna pengarna. Enligt Sportbladet så går Helsingborgs Paul Myllenberg och Jesper Jansson till och med så långt att de pratar om byte av strategi där man räknar med att rekrytera fler landslagsmän framgent. Men riktigt så enkelt fungerar det ju inte. Myllenberg och Jansson lär ju knappast vara ensamma om att resonera så. För även Håkan Mild, Stefan Andreasson med flera vill troligtvis kunna värva potentiella landslagsspelare. Och samma sak gäller naturligtvis deras kollegor i våra grannländer samt i övriga Europa. Det betyder med andra ord en ökad efterfrågan på spelare, det trots att antalet platser i landslagstrupperna fortfarande är densamma. I enighet med de ekonomiska grundlagarna borde därför priserna på denna kategori av spelare att öka till den nivå att det till slut inte blir någon fördel att värva just dessa.
Samtidigt blir de potentiella mästerskapsspelarna mer värda för för de klubbar som från början sitter på talangen. Förutom de intäkter som dessa spelare bidrar till att generera från matchdag, sponsorer och media så blir det ytterligare en inkomstsälla som ökar deras marknadsvärde. Klubbarna ges därför bättre incitament att inte tacka ja till första bästa externa bud. Och på så sätt blir även Stefan Andreassons vädjan i Fotbollskanalen om solidaritetsersättning tillgodosedd. Att det inte blir någon formell solidaritetsersättning beror i första hand på att styrelsen i ECA inte driver frågor som i första hand inte gynnar dem själva i den absoluta toppen av näringskedjan. Men just i det här fallet spelar det mindre roll, faktiskt. För Elfsborg har rimligtvis redan fått en del av de här pengarna utbetalda till sig i samband med att klubben sålde Emir Bayrami till FC Twente. Redan för fyra år sedan införde Uefa en större ersättning för spelare och med tanke på ECA:s kontinuerliga lobbyarbete kan det inte komma som någon större överraskning att ersättningen ökar även till detta mästerskap och kan förväntas att också göra det i framtiden. Så denna tillväxt är troligtvis redan inprisad i transfersystemet sedan en tid tillbaka och de klubbar som inte har sålt spelarna får ersättningen i samband med mästerskapen.
Så istället för att sätta upp en stor administrativ apparat som räknar ut hur mycket solidaritetsersättning som ska betalas ut till vem och som dessutom kostar pengar, så löser marknaden det åt klubbarna med hjälp av prismekanismen. Och att denna distribution dessutom sker på förskottsbasis gör det inte sämre för den efter pengar ständigt törstande industrin.

Elitlicensen – here we go again

Igår bekräftades att GAIS redovisar en förlust på åtta miljoner för 2011. Eftersom klubbens egna kapital vid början av året uppgick till 2 miljoner så betyder det att man per den 31/12-2011 har ett negativt eget kapital på sex miljoner kronor. Därmed hamnar man på licensnämndens radarskärm och måste arbeta sig genom en byråkratisk djungel. Flödesschemat ser ut enligt följande.

Utöver eget kapital kriteriet finns ett likviditetskriterie: ”Elitlicens skall av Licensnämnden ej beviljas, såvida inte särskilda skäl föreligger, när förening per den 31 augusti har förfallna skulder avseende skatter och allmänna avgifter, skulder till SvFF, SDF eller annan medlemsförening som inte kan kvittas mot fordringar. Detta leder såvida inte synnerliga skäl föreligger till påföljden degradering.” Men i relation till dagens stora kostnadskostymer är dessa poster alldeles för små för att försummas. Klarar man inte att fullfölja dessa utbetalningar, så klarar man inte heller andra åtaganden och går därmed i graven illa kvickt.

Jag har tidigare uppmärksammat GAIS svällande balansräkning (om ni ännu inte läst, så finns det under länken) och klubben har under de senaste åren ökat risken riktigt rejält. Det går naturligtvis inte att pumpa upp ballongen hur mycket som helst utan förr eller senare så måste positionerna stängas. Det förefaller ganska klart att GAIS spelar ett mycket högt spel med en svag balansräkning på en marknad med mycket hög konkurrens och små marginaler. Symboliskt nog är GAIS strategi den raka motsatsen till den strategi som Örebro SK har haft under de senaste fem åren.

GAIS är också den första allsvenska klubben sedan Örebro SK att redovisa ett negativt eget kapital. Betyder det att man precis som Örebro SK kommer att drabbas av tvångsdegradering? Det är långt ifrån säkert, GAIS är långt ifrån ensam i svensk fotboll att under senare tid ha hamnat i denna situation. Mellan åren 2007 och 2010 har åtta klubbar i Superettan redovisat ett negativt eget kapital och fått arbeta med handlingsplaner och Jönköping Södra har till exempel klarat sig med tre raka bokslut där man har redovisat ett negativt eget kapital.

En befogad fråga är naturligtvis vilket syfte elitlicensen egentligen fyller? För ca 15 månader sedan beviljades Örgryte elitlicensen för att bara två veckor senare gå i konkurs. Jag kan förstå att det finns krav från FIFA och UEFA på att de nationella förbunden ska ha någon form av licensieringssystem, men den svenska konstruktionen som den är idag är inte seriös.

I en kandidatuppsats vid Lunds Universitet* försöker författarna beskriva de bakomliggande syftena med elitlicensen. Vid en mailkonversation med Kjell Sahlström som är ekonomichef på SvFF så framkom följande syften: Krav från UEFA att klubbarna ska ha ordning på sina ekonomier, önskemål från klubbarna att en klubb som inte gör rätt för sig ska gynnas sportsligt före en klubb som gör rätt för sig ekonomiskt, säkerställa att klubbarna har förutsättningar att fullfölja en serie, säkerställa och försäkra fotbollens renommé genom att inte skapa negativ publicitet kring fotbollen.

Vi kan ganska direkt konstatera att elitlicensen inte har eller har haft någon som helst effekt för att säkerställa dessa syften, varken proaktivt eller reaktivt. Precis som innan licensen infördes så hamnar de svenska klubbarna på obestånd även idag. Inte heller har de svarta rubrikerna i media blivit färre. Och frågan om ”ekonomisk doping” är svårdefinierbar. Framför allt i ett läge när det finns klubbar som t.ex. Ljungskile, Ängelholm, Ldb Malmö som kör gasen i botten för att sedan räddas genom olika typer av kapitalinjektioner av sina respektive kommuner. Och hur ska man förhålla sig till arenasubventionerna som är varierar från stad till stad? Dessutom bevisar Örgrytes konkurs med allra största tydlighet att en erhållen elitlicens inte kan säkerställa en klubbs fortlevnad med mer än ett fåtal dagar från den dagen som licensen ställs ut!

Mardrömsscenariot för GAIS är ändå att klubben ändrar sin strategi, får balans i böckerna, men precis som i fallet Örebro SK blir tvångsdegraderade genom en godtycklig bedömning gällande värderingen av tillgångarna. Två studenter vid Södertörns Högskola gjorde en studie i fallet Örebro SK**. Deras slutsats var att licensnämnden lika gärna kunde ha dömt åt andra hållet och friat klubben.

Så istället för att ha ett allsvenskt lag med balanserad ekonomi i allsvenskan, så straffades svensk elitfotboll med att man fick ha ett superettanlag i allsvenskan under säsongen 2005.

Med bakgrund av ovanstående kan det tyckas något märkligt att ingen av de svenska klubbledarna ännu har begärt någon översyn av modellen. Det är uppenbart att frågan är död och ganska oviktig, i alla fall fram till den dagen när den egna klubben drabbas och hamnar i klorna på licensnämndens godtycklighet.

All denna byråkrati tar dessutom tid och energi som istället hade kunnat ängnas åt mer värdeskapande aktiviteter. Både hos klubbarna omen även i de korridorer där klubbarnas ekonomier idag granskas. Till vilken nytta bör vi fråga oss.

——————————————–
* Elitlicensens ekonomikriterier – en utvärdering av mätningen av eget kapital på koncernnivå – Simon Jörning, Magnus Johansson, Joakim Eckerström
** Elitlicensen: En studie i fallet med Örebro SK och problematiken kring kontrollbalansräkningen – Daniel Jerresand, Mats Johansson

Vem betalar festen? – Lessons learned from Malmö

Det är inte helt lätt att balansera ekonomin och få ett utfall enligt budget i en fotbollsklubb. Intäkterna är till en stor del rörliga och varierar beroende på t.ex. sportsliga resultat, vilka i sig även beror hur väl konkurrenterna presterar. Sponsorernas styrelser kan snabbt besluta att dra ner på sina engagemang och inte heller behöver vädergudarna vara på ens sida under de trots allt väldigt få dagarna på året som man råkar spela hemmamatch.
Det händer även att budgeten spricker redan under årets första träning i samband med att viktig spelare skadar sig och lämnar ett talangvakuum i truppen. Och senare under säsongen kan den där spelaren som är attraktiv visa sig bli tillgänglig och som klubben känner att man bara måste skriva kontrakt med talangen så att inte någon annan konkurrent gör det och skjuter ut en skälv till divisionen under, i värsta fall. Under vintern har vi läst hur de svenska mästarna i damfotboll LdB Malmö i stort sett har krävt att Malmös skattebetalare ska rycka ut och rädda klubbem. Det är inte så att man har haft extremt liten budget i förhållande till sina motståndare, tvärtom. Man har fläskat på riktigt ordentligt med kostnader som är nästan dubbelt så stora som medelkostnaden för damallsvenskans tolv lag.

Det LdB Malmö gjorde var helt enkelt att ta ett bett på att sportslig framgång skulle generera tillräckligt med intäkter för att finansiera den. Utfallet blev inte som man väntat sig och klubben hamnade på obestånd. När de rörliga och osäkra intäkterna uteblev så ifrågasatte klubben ironiskt nog de troligtvis enda intäkterna som på förhand var kända och glasklara, det vill säga kommunens bidrag. Men visst, varför ska man behöva rannsaka sig själva, konstatera att man tagit för stora risker och bekräfta att man inte längre är kreditvärdig och ta konsekvenserna av det? Det hela resulterade i att Malmös skattebetalare ställde upp och skickade 1.3 miljoner av sina skattade pengar för att rädda klubben. Ett beundransvärt exempel på hur politiker ibland belönar mediokerhet. 

Jag lägger inga värderingar ifall det är rätt eller fel, i grund och botten är det trots allt en demokratisk fråga och är det så att malmöborna anser att nyttan är tillräckligt dålig i förhållande till kostnaden så får de väl agera i nästa val. Intressant är dock att fundera över om skattebetalarna fått value for money. Kommunen har gett klubben 1.3 miljoner kronor. 650 av dessa kräver en motprestation där LdB släpper in ungdomar gratis. Det kan på rak arm låta värdeskapande för skattebetalarna, faktiskt. Men låt oss ponera att ett sådant erbjudande genererar hundra ungdomar på varje hemmamatch, kostnaden per biljett blir då ca 600 kronor vilket är dyrare än vad man kan gå och se fotboll i Premier League för,exklusive resekostnad bör kanske tilläggas.

Och hade det inte varit bättre att för 600 tusen kronor köpa 500 familjesäsongskort och kasta ut dessa från en helikopter över staden? Skulle alla dessa säsongsbiljetter utnyttjas så skulle tusen vuxna och femtonhundra barn och ungdomar kunnat gå se varje match, free of charge! Det hade nästan nästan varit det dubbla publiksnittet som LdB lockade under den förra säsongen. För de resterande 50 tusen kronorna hade man kunnat dela ut 20 korvkuponger per säsongskort på Ikea som dessutom kanske hade kunnat stimulerat vidare konsumtion på plats, något som hade haft en positiv effekt på multiplikatoreffekten i regionen. Men nej, istället köpte skattebetalarna korvkiosker som klubben själva rest på arenan, eller snarare sagt en vägg som Sydsvenskan kallade det, för 750 tusen kronor. Vem vet, kanske är det den mest övervärderade anläggningstillgången på svenska kommuners balansräkningar? Och utöver det får man ju betala för korven, naturligtvis.

Men det är klart, då hade kanske pengarna inte räckt hela vägen till att finansiera klubbens lyxkonsumtion på talang. Det hela grundar sig i att Ldb anser sig vara orättvist behandlade av kommunen. Och det är klart, när Malmö stad ger 150 miljoner till MFF i ett ränte- och amorteringsfritt lån för finansieringen av Sparis Stadion så kan jag känna viss sympati för LdB:s argument. Men när nu LdB fått sina 1.3 miljoner, vad säger den lokala innebandyklubben om det? Och bowlinglaget som kanske vill göra en omfattande elitsatsning? Och hur långt kan man dra det hela? Den trevliga kvarterskrogen runt hörnet, som har svårt att gå runt, ska ägarna också få kommunala bidrag? För även den fyller ju en viss samhällsnytta. 

Idag blev Marta klar för Tyresö. Klubben har naturligtvis all rätt att göra satsningar och investera de pengar man anser sig kunna få ihop. Men erfarenheten säger att invånarna i Tyresö kommun bör kanske förvänta sig att rycka ut med en liten slant.

Inför rapportperioden – prestation och resursutnyttjande

I väntan på att de svenska klubbarna ska börja presentera sina bokslut för 2011 roade jag mig med att titta på klubbarnas prestationer under säsongen och hur väl de utnyttjade sina resurser. De vunna poängen är kända och personalkostnaderna i denna analys är till största del baserade på 2010 år siffror. Vad gäller AIK så har jag korrigerat 2010 års kostnad med hjälp av 2011Q3. För de allsvenska nykomlingarna Syrianska och IFK Norrköping har jag gjort en uppskattning baserat på förra årets belopp vilket är korrigerat med de extra intäkter som den allsvenska marknaden ger. Figuren är med andra ord inte helt exakt men ett rimligt antagande är att de flesta klubbar trots allt inte har särskilt stora kostnadsavvikelser från 2010.
Förklaringsgraden i den logaritmiska modellen är så pass bra som 41%, det vill säga att 41% av de vunna poängen kan förklaras genom klubbarnas respektive personalkostnader. Och även om pengar inte betyder allt så ser vi att bland de fyra klubbar som placerade sig högst i tabellen så finns tre av dem representerade om vi skulle göra en tabell baserat på storleken för personalkostnader. Magkänslan säger också att vi börjar se en viss skiktning i ligan och att i samband med att Kalmar FF vann SM Guld hösten 2008 med personalkostnader i storleksordningen 28 miljoner kronor så är det troligtvis den sista gången vi såg en ”lågbudgetklubb” vinna ett svenskt mästerskap i fotboll. Intäkter från matchdag samt marknad&sponsring kommer med andra ord spela allt större roll i framtiden.

klicka på bilden för högre upplösning. Datakälla: svenskfotboll.se
Tittar vi på figuren och försöker återberätta händelseförloppen så är de klubbar som befinner sig ovanpå trendlinjen de som presterar bättre än marknadsnormen och de som befinner sig under presterar sämre. Betyder dessa placeringar att lönsamheten hos respektive klubb kommer att vara god eller dålig för bokslutsåret 2011? I vissa fall ja och i andra inte, och framför allt beror det på hur man räknar och periodiserar intäkter samt kostnader. Om vi tittar på Elfsborg så avslöjade Borås Tidning att klubben gick 6.5 miljoner i förlust under 2011, detta trots att klubben i själva verket har presterat ungefär vad man kan förvänta sig. Att tabellplaceringen inte blev bättre än en tredjeplats beror på att det fanns två klubbar vars prestationer var extraordinära och det negativa resultatet beror till stor del på att klubben försäkrar sig mot att förlora värde hos sina spelares kontrakt. Så länge man kan kapitalisera en och annan större spelarexport med jämna mellanrum spelar enstaka negativa resultat mindre roll även om strategin med långa kontrakt riskerar att skapa incitamentsproblem i truppen. Elfsborgs problem är däremot inte minusresultatet i sig, utan det faktum att andra konkurrenter börjar få mer och mer resurser vilket tvingar boråsarna att förbättra sig själva. Utrymmet till misstag som klubben trots allt med jämna mellanrum gör håller sakta men säkert på att ätas upp. Jag återkommer till det när klubbens resultat blir offentligt.
Ett annat intressant lag är IFK Göteborg som för ett år sedan redovisade ett mycket starkt rörelseresultat för 2010 med en Ebitda marginal på 7.5%. Trots ökade intäkter har klubben inte lyckats omsätta dessa i sportslig framgång och även om 2011 års resultat förmodligen också blir riktigt bra så är situationen inte hållbar på längre sikt eftersom klubbens historia trots allt kräver en viss nivå av sportsliga framgångar för att intäkterna och den vunna marknadsandelen inte ska börja minska.
Den utmärkta ÖSK bloggen eyravallen.se rapporterar om att klubbens resultat förväntas landa på 7.3 miljoner kronor. Det är en mycket bra landning efter att Örebro SK:s konjunkturella cykel toppade 2010. Även om den sportsliga prestationen kanske blev något sämre än förväntat så har klubben skapat sig en bra plattform för ett nytt lagbygge och man är betydlig bättre rustad idag än i sin allsvenska comeback 2007. Frågan är om man kan vara lika framgångsrik igen och om man lyckas fortsätta utveckla sin marknadssida och ta det till en ny dimension. Det senare är en förutsättning för att visionen om SM Guld 2015 ska vara realistiskt.

Att Djurgården underpresterade så kraftigt i förhållande till sin kostnadskostym beror till största del på att klubben hade väldigt mycket ”döda pengar” i sin spelarportfölj. Med döda pengar menar jag spelare som är bundna i förhållandevis dyra kontrakt som inte producerar nytta på planen. I grund och botten är problemet inte att nivån på spelarnas kontrakt är hög utan att klubben under de senaste åren gett dessa kontrakt till fel spelare. När utrensningen väl är klar så bör prestationen och resursutnyttjandet förbättras. Det förutsätter dock att Djurgården gjort läxan och avsevärt har förbättrat sina processer vad gäller identifiering av talang.

Halmstad BK:s prestationer under 2011 är extraordinärt dåliga. Det är dock inget som förklaras av ett års mediokerhet utan är ett resultat av en negativ trend som fått fortgå under flera års tid. Jag har sett och hört de som klassar Halmstad som en av favoriterna i årets superetta. Jag kan inte riktigt dela inte den synen. Förra gången ett lag vann så lite poäng i allsvenskan som Halmstad gjorde 2011 var 2003 då Enköping vann 14 poäng under de 26 omgångar som man spelade på den tiden. Året efter åkte Enköping ur den näst högsta divisionen. Även om det inte ska behöva sluta lika illa så är det en verklighet som klubben måste förhålla sig till.

GAIS gjorde en alldeles utomordentlig prestation i förhållande till den förhållandevis låga budgeten man trots allt har. Klubbens strategi kan dock se lite riskabel ut för utomstående ögon. Jag tycker mig se en modell till stor del baserad på högfrekvent handel med spelarkontrakt. Klubben tar ett stort bett på att Wandersons marknadsvärde kommer att vara högt i sommar och finansierar det genom skulder. Men vad händer om de andra konkurrenterna börjar prestera bättre, transfermarknaden drabbas av likviditetsbrist (vi såg en lägre aktivitet i januari internationellt) och spelarkontrakten blir svårare att realisera? Kanske agerar klubben utifrån en implicit garanti eftersom GAIS Intressenter knappast lär försätta klubben i konkurs. Samtidigt vet vi av erfarenhet att det väldigt snabbt kan svänga åt andra hållet.
När årets sportchef ska utses varje år så uppmärksammas ofta de som har haft förhållandevis stora resurser till sitt förfogande. Vi glömmer inte Olof Lundhs snyggt paketerade fotbollsekonomi som lyfte fram Stefan Andreasson i Elfsborg. En som däremot under längre tid jobbat i skymundan är Gefles Pelle Olsson. Med en allsvensk kostnadsbudget som befinner sig i den absolut nedersta regionen har han lyckats försvara klubbens allsvenska status hela sju(!) år i rad. Med lägst rörelseintäkter i ligan som är mer än hälften så stora som medelintäkten för de 16 lagen gör klubben i det närmaste alltid bra spelaraffärer. Olsson har nyligen förlängt sitt kontrakt med Gefle till 2017 och det blir intressant att se om han kan vinna mot marknaden även de kommande åren. Skulle Gefle komma att degraderas så beror det i första hand på att klubben inte har lyckats utveckla sig själva kommersiellt.

Football Money League 2012 och framtiden

Varje år presenteras Football Money League av Deloitte. Där rankar konsultfirman de till intäkter tjugo största klubbarna i Europa. Varför är detta intressant? Av den enkla anledningen att det är klubbarnas intäkter som till största del finansierar deras spelartrupper. Majoriteten av klubbarna i Football Money League är framgångsrika i sina respektive ligor samt Champions League och man är det till största del tack vare storleken på sina intäkter. För oavsett vilken klubb en duktig fotbollspelare ursprungligen tillhör så kommer dennes talang att i enighet med invariance principle transfereras dit den förväntas göra mest nytta, det vill säga producera mest intäkter.

Figuren nedan visar hur intäkterna för dessa 20 klubbar har utvecklats under de senaste åren. Trots en finanskris har alltså gräddan av eliten upplevt en fortsatt mycket stabil tillväxt. Väldigt tydligt är att de fyra största klubbarna i Europa, Real Madrid, Barcelona, Manchester United samt Bayern München har ökat sina intäkter mest i kollektivet. Deras marknadsandel har under de senaste åren ökat från 31% till 37%.

Den pågående marknadskoncentrationen kommer att innebära utmaningar för fotbollen att finna ett bra sätt att strukturera sig vilket jag skrivit om i detta inlägg. Uefa Financial Fair Play kommer också mycket lägligt för de fyra största klubbarna. Det blir mycket svårt för gänget bakom att kunna mäta sig i budgivningen om de bästa spelarna i framtiden. Framför allt eftersom de fyra stora elefanterna är mer eller mindre lönsamma och har böckerna i balans samtidigt som det finns klubbar i klungan bakom som inte har det. Troligtvis kommer dock klubbarna att finna kryphål i ett regelverk som idag består av 80 sidor men om ett antal år förmodligen minst det dubbla.

Under de allra senaste åren har pengaligan sett ungefär likadan ut i toppen och under byter klubbar plats beroende på vilka år man deltar i Champions League. I årets liga kan vi till exempel se att Tottenham och Schalke 04 har avancerat i tabellen. Båda dessa klubbar kommer att falla tillbaka ett par steg i nästa års ranking eftersom de inte deltar i årets upplaga av Champions.

Det vi också har sett under den senaste tiden är en mindre mångfald av nationella ligor som är representerade i Football Moeney League. 2006 var sju länder med men de senaste två åren är vi nere på fem olika nationaliteter. Det beror på länders storlek på den totala ekonomin och därmed förmåga att generera TV intäkter. Om vi skulle räkna på de olika nationers marknadsandelar så är Spanien och Tyskland de ligor som har vuxit mest. I Spanien är det enbart tack vare Real Madrid och Barcelona som inom kort passerar €500 miljoners vallen i intäkter och Tyskland är Europas största ekonomi vilket i första hand har gett avtryck i klubbarnas sponsorintäkter.

Så vad kan vi förvänta oss i framtiden? I december släppte PwC en global outlook över sportindustrin där man förväntar sig en tillväxt på 3.7% årligen fram till 2015. Fotbollen kommer naturligtvis att vara en viktig motor i den tillväxten. De fyra största klubbarna kommer mest sannolikt att fortsätta växa snabbare än resten av fotbollseuropa. De har under flera decennier byggt upp och aggregerat stora värden till sina varumärken och det är inget som andra klubbar kan kopiera särskillt fort. Både Adidas och Nike slåss om marknadsandelar i det sakta men säkert allt rikare Asien och kommer därför att slåss med varandra om att få sponsra de lag som exponeras på dessa marknader. Det är troligt och anta att europeiska storklubbar på ett eller annat sätt kommer att försöka öka sin närvaro i Asien. Det återstår att se i vilket format det blir.

2008 lyckades den dåvarande G14 kartellen bestående av 18 europeiska storklubbar driva igenom ersättning från förbunden i samband med att spelare släpps iväg till landslagsspel. Kompromissen var att G14 upplöstes och återuppstod i den 201 klubbar stora European Club Association. Förändringen spelade egentligen ingen större makrförändring eftersom styrelsen i ECA till stor del består av representanter från sama klubbar som utgjorde G14. I december 2014 löper European Club Associations avtal med Uefa ut. Ju närmare detta datum vi kommer desto oftare bör vi få se rubriker om bildanden av europeiska, eller kanske rentav globala superligor och andra pan-europeiska ligamodeller. Samtidigt kommer Uefa att med till buds alla möjliga medel försöka behålla kontrollen över en inte helt obetydligt del av produkten.

Vem tjänar egentligen på Super Bowl?

Super Bowl har blivit en enorm institution. Förra året följde 111 miljoner spektaklet i amerikansk television och hälften av de 40 mest sedda programmen i USA:s TV historia är Super Bowl. Men vem är det som egentligen tjänar på denna enormt haussade företeelse?

Arrangörerna menar att Super Bowl genererar enorma inkomster till de städer som står som värdar för evenemanget. En undersökning gjord av W.P. Carey MBA Sports Business Program som var beställd av NFL inför 2008 års Super Bowl, estimerade ett förväntat ekonomiskt bidrag på $501 miljoner till Pheonix. Ungefär liknande siffror räknas fram av olika konsultfirmor som räknar på ekonomisk nytta ex ante

I Economics of the Super Bowl* sammanfattar ekonomen Victor Matheson den mer oberoende floran av studier. Slutsatserna är att den faktiska nyttan i bästa fall uppgår till en bråkdel av den förväntade. Ansatsen som ex ante modellerna använder sig av är att man tar antalet åskådare och multiplicerar det med de pengar som de förväntas spendera under dagen för eventet. Men det är naturligtvis inte så enkelt. För det första finns det en substitutionseffekt, de pengar som konsumenterna spenderar på Super Bowl hade istället spenderats på andra aktiviteter i ekonomin. Förvisso är substitutionseffekten för finalen lägre än i samband med en vanlig ligamatch då fler åskådare från andra städer kommer för att se matchen. Å andra sidan skapar det en undanträngningseffekt då det finns turister som i vanliga fall hade kommit till stan men som nu inte gör det på grund av de stora folkmassorna. 

Baade, Baumann och Matheson** undersökte de månatliga skattepliktiga intäkterna i Florida mellan 1980 och 2005 där Super Bowl ägde rum hela sju gånger (Miami, Tampa Bay och Jacksonville). Författarna kom fram till att i sex av sju år så fanns det ingen signifikant ökning under tiden för eventet. 

Om nu den ekonomiska effekten till värdstäderna nu är överskattad, kan det finnas stora vinster för de företag som köper annonser i samband med matchen? Det har gjorts ett antal fallstudier som försöker mäta om det finns någon Super Bowl effekt på aktiemarknaden, det vill säga om de företag som annonserar upplever överavkastning. Frank Fehle, Sergey Tsyplakov, and Vladimir Zdorovtsov*** undersökte prisförändringar och handelsvolymenrna i samband med 19 Super Bowl mellan 1969 och 2001 och kom fram till att volymerna ökade signifikant för de företag som annonserar och att ökningen i första hand genererades av mindre investerare. Däremot hittade de ingen generell överavkastning för dessa företag. I en betdyligt färskare studie med en mätperiod åren 1996-2010 kommer Hofer, Rozumalski & Cory**** fram till att det fanns en signifikant överavkastning på 1.05% den första handelsveckan efter Super Bowl för de företag som annsonserar i TV. 

Men dessa kurssvängningar beror ju inte på ny information från företagen utan enbart på investerarnas känslor vilka skapar olika typer av bias och anomalier. Och på effektiva marknader korrigeras dessa förr eller senare tillbaka. Är det så det finns en Super Bowl effekt så kommer fler och fler arbitragörer att försöka tjäna pengar på det. Och ju snabbare informationen mellan börsen och investerarna kan förmedlas desto fortare kommer felprissättningarna att korrigeras. I och med den ständiga teknologiska utvecklingen så bör vi förvänta oss att denna effekt försvinner i takt med att fler algoritmer programmeras för att reagera på dessa rörelser.

Den mer relevenata frågan är däremot om en annonsplats i Super Bowl är värdeskapande för företag på lång sikt? Kanske det är, kanske inte. I slutändan handlar det om företagens totala strategi, effektivitet och val av marknadsföringskanaler. Apple har t.ex. köpt reklamtid i Super Bowl två gånger, 1984 och 1999. Jag vågar påstå att i inget av fallen har det varit direkt avgörande för företagets resultat.

Figuren visar utvecklingen i priset ($) för 30 sekunders reklamtid under Super Bowl. I bästa fall är priset korrekt prissatt där nyttan motsvarar kostnaden. I värsta fall gör det begränsade totala reklamutrymmet under matchen att priset inflateras så att kostnaden överstiger nyttan.

Så vilka är egentligen vinnarna av Super Bowl? Utan någon som helst tvekan är det klubbägarna som kan skratta hela vägen till banken. Det ständigt ökade intresset ökar värdet på sändningsrättigheterna, och det gäller inte bara för denna enskillda match utan även för hela den förhållandevis korta NFL säsongen. I höstas sålde NFL sändningsrättigheterna för Monday Football till ESPN som får betala $15 miljarder för de kommande åtta åren att sända 17 matcher inklusive 500 timmars studioprogram per säsong. I fotbollseuropa hade dessa intäkter i första hand gått vidare till spelarna men i NFL har klubbägarna kommit överens om att samarbeta för att själva kunna profitera på produkten. Förutom ett lönetak som begränsar spelarnas ersättning till mindre än 50% av intäkterna har man implementerat mekanismer som draft där man helt och hållet tar bort budgivningen på talang vilket i vanliga fall skulle höja spelarens sign on fee. Intäkterna delar klubbarna solidariskt med varandra där ungefär 80% av ligans inkomster delas lika mellan lagen.

Men Super Bowl är också ett evenemang som kan användas som ett verktyg med syfte att få skattebetalarna att finansiera klubbarnas nya arenor med ett löfte om ett framtida värdskap för matchen. Sedan 1995 har totalt 25 nya arenor slagit upp portarna och den samlade investeringskostnaden för dessa är $10.8 miljarder. Så mycket som $6.3 miljarder kommer direkt från de amerikanska skattebetalarna och Lucas Oil Stadium i Indianapolis där årets final spelas och som kostade närmare $800 miljoner att resa är till 7/8 finansierad med offentliga medel. Det är pengar skattebetalarna inte får se röken av, förutom nöjet att ha ett lokalt Major League lag att titta på och glädjas med.  

Dennis Coates***** har räknat ut att den ekonomiska aktiviteten i klubbarnas hemstäder i många fall går ner under den ordinarie säsongen vilket förklaras av att professionell sport mer eller mindre fungerar som ett substitut till andra produkter.

Så medan intresset för amerikansk fotboll i allmänhet och Super Bowl i synnerhet är större än någonsin så överförs det mesta av värdet till klubbägarna.

———————
* Economics of the Super BowlVictor Matheson, 2009
** Selling the game: estimating the economic impact of professional sports through taxable salesRobert Baade, Robert Baumann & Victor Matheson, 2008
*** Can Companies Influence Investor Behavior through Advertising? Super Bowl Commercials and Stock ReturnsFrank Fehle, Sergey Tsyplakov & Vladimir Zdorovtsov, 2003
**** Super Bowl Ads & Firm Value Enhancement – Hofer, Rozumalski, & Cory, 2011
***** Mega-Events: Is the Texas-Baylor game to Waco what the Super Bowl is to Houston?  – Dennis Coates, 2006

En kort repetition angående Malmö FF

Helsingborg vann kontraktet med Emil Kraft i konkurrens med Malmö FF och det tog inte lång tid innan vi kunde läsa om MFF:s oförmåga att investera i spelatruppen. Men betyder ett uteblivett kontrakt att klubben har slut på pengar eller betyder det helt enkelt att man inte värderade kontraktet med den 17 årige Kraft lika högt som Helsingborg gjorde. Något som för gemene man kan tyckas lite märkligt eftersom Malmö FF:s löpande intäkter är ungefär dubbelt så stora som den konkurrerande klubbens. Låt oss titta närmare på situationen genom figuren nedan. Den visar MFF:s kostnader kontra löpande intäkter under 2010. Det som väldigt tydligt syns är att klubben har, med allsvenska ögon mätt, mycket höga intäkter som uppgick till 150 miljoner kronor. Vi ser dock också att dessa intäkter har varit mycket dyra att förvärva. Bara själva kostnaderna för arenan, arenadrift och produkten vilket illustreras genom personalkostnaderna äter upp nästan hela intäktsmassan. Lägg därtill matchkostnader kostnader för marknadsaktivieter. Utöver det tillkommer kostnader för spelarkontrakt i form av avskrivningar. Dessa speglar historiska förvärv av kontrakt och för att denna kostnadspost ska minska så får klubben köpa spelarkontrakt för mindre pengar framgent. Ett alternativ till det är att använda sig av externt kapital för spelarköp vilket utöver att minska risken för klubben även minskar framtida intäkter från spelarförsälningar, förståss.

Kostnader och intäkter exklusive försäljning av spelare

Så vad kan göras för att förbättra situationen? Det finns sannolikt en del engångskostnader som dök upp under 2010 och som är borta 2011 men det räcker troligtvis föga till att balansera de båda staplarna.

Klubben kommunicerar att man försöker lägga om sina lån för att minska kostnaderna. Det är naturligtvis lättare sagt än gjort, för hade det varit enkelt så hade det redan varit klart vid det här laget. För även om vi idag fortfarande befinner oss i en regim med krisräntor på historiskt sätt mycket låga nivåer så ser landskapet på lånemarknaden annorlunda ut än åren strax innan 2008 då det small till. Det var en period med en mycket kraftig kreditexpansion där svenska och utländska banker och kreditinstitutioner tävlade med varandra om marknadsandelar vilket naturligtvis pressade riskpremierna. Finanskrisen har dock förändrat kartan radikalt. Idag krymper bankerna sina balansräkningar och är inte längre lika frikostiga med att låna ut pengar, till en viss del beroende på högre kapitaltäckningskrav vilka i Sverige blir ännu högre än enligt de internationella Basel III reglerna. Parallellt med det har flera internationella konkurrenter dragit sig tillbaka vilket naturligtvis minskar utbudet av pengar. Det är svårt att uppskatta klubbens möjligheter till en omförhandling men förustättningarna på kapitalmarknaden har förändrats ganska så mycket sedan den dagen då arenan projekterades.

Det stora jobbet blir rimligtvis att öka intäkterna. Ett alternativ är att påverka de juridiska förutsättningarna på marknaden genom att i det här fallet driva en minskning av allsvenskan där de centrala medlen delas på färre klubbbar, naturligtvis. Samtidigt är det inte allsvenskans problem att behöva minska sin marknad bara för att en klubb har höga kostnader som man frivilligt har dragit på sig. Men Malmö FF kan även öka sina intäkter från andra evenemang. Under 2011 arrangerade man en match mot Milan men även om upplevelsen för publiken säkert var stor så var det inget evenemang som genererade en särskillt stor nettovinst till MFF. Mestadelen av intäkterna gick till det italienska laget vilket ter sig helt naturligt eftersom vi annars inte skulle se annat än att klubbar lägre ned i fotbollens näringskedja spelade matcher mot Europas storklubbar. Malmö FF kan också utveckla sin eventverksamhet och arrangera evenemang som inte är fotbollsrelaterade. Detta affärsområde möter en stark konkurrens i Öresundsregionen vilket jag för ett och ett halvt år sedan beskrev i detta inlägg. 2015 öppnar dessuton den nya multiarenan i Köpenhamn.

Gruppspel i europacuperna är en mycket viktig inkomstkälla och för att kunna nå dit så krävs det starka prestationer på planen vilket förutsätter att klubbledningen maximerar kvaliteten i truppen under knapphet av resurser. Att för flera miljoner skriva ett kontrakt med en 17 årig högerback, en position på vilken man för mindre än ett halvår sedan förlängt ett kontrakt med en befintlig spelare på, är rimligtvis inte optimalt utnyttjande av klubbens resurser. För även om kontraktet om ett antal år kan säljas vidare med förtjänst så är det här och nu som Malmö FF:s kontrakt måste vara produktiva. Detta är ett faktum som rimligtvis borde spegla klubbens rekryteringsstrategi.

Den stora utmaningen för MFF blir naturligtvis att prestera väl på planen. Framför allt eftersom konkurrensen förväntas att öka i och med att fler och fler lag flyttar in på moderna matchdagsfaciliteter och tack vare det ges bättre förutsättningar att kunna öka sina intäkter men troligtvis till ett lägre pris. Samtidigt får vi inte glömma bort att en ökad kvalitet hos flera lag uppgraderar allsvenskan till en nivå högre. Något som kan öka efterfrågan på Malmö FF:s inhemska produkter vilket i så fall skulle kunna minska gapet mellan kostnader och intäkter.

Nytt transferparadigm i Premier League?

Så öppnas återigen transferfönstret. Efter att likviditeten mer eller mindre försvann från marknaden under 2010 kom den tillbaka med pompa och ståt under 2011 där vi observerade flera stora transfers både här hemma och i utlandet. Den stora marknaden som driver hela karusellen är den engelska som är en stor nettoimportör av talang och från den marknad från vilken likviditeten till stor del distribueras till övriga Europa. Under 2011 ökade likviditeten på den engelska transfermarknaden. Siffrorna var dock till viss del dopade tack vare att samma pengar bytte ägare flera gånger under året.

Till exempel blev de £50 miljoner i nya pengar från Roman Abramovich som Chelsea spenderade på Fernando Torres mer än det dubbla i transfereringar under 2011. Utöver de ca £20 miljonerna som gick till utlandet för Luis Soarez, förvärvade Liverpool kontraktet med Andy Carrol från Newcastle för £30 miljoner som sedan spenderade hälften av dessa under sommarens transferfönster. Om vi enbart ser till nettoutgifterna, så minskade dessa för de engelska klubbarna jämfört med motsvarande transferperiod år 2010.

Det blev med andra ord högre nominella belopp för spelartransfers men mindre pengar som kom in i transfersystemet. Om vi tittar på figuren nedan så syns den logiska förklaringen. Det var betydligt fler inhemska spelare som bytte klubb under 2011. Något som förklaras genom det nya home grown regelverket som trädde i kraft inför starten av säsongen 2010-11 och vilket jag har skrivit om i detta inlägg. Bland annat har Arsene Wenger varit mycket kritisk till restriktionerna vilket inte är särskilt ologiskt. Protektionistiska regleringar är mycket sällan en vinnande strategi på längre sikt.

Grant Thornton som gjorde sin Transfer Monitor i höstas är av annan åsikt. Men låt mig utveckla varför revisionsbyrån åter igen är ute och cyklar med felaktiga slutsatser (förra gången i samband med cost-benefit analysen post Fifa2010). Man menar att Premier League har ett handelsunderskott på transfermarknaden vilket försämrar klubbarnas finansiella hälsa. Tittar man isolerat på talangexport vs talangimport så stämmer ju det alldeles utmärkt. Men det är samtidigt ett väldigt endimensionellt sätt att se på saken. Enligt standard trade theory förväntas länder exportera de varor man är bäst på att producera och importerar resten. I Premier Leagues fall så importerar man talang, paketerar den och exporterar sändningsrätter till den produkt som man producerar. På samma sätt som tv bolagen i till exempel Sverige importerar den färdiga fotbollsprodukten från England istället för att investera pengarna genom att betala mer för allsvenska sändningsrättigheter.  
Saxat från UEFA Club licensing benchmarking report. Figuren visar värdet på sändningsrättigheter i fotbollseuropa. Blå färg visar sändningsrättigheter sålda på sina ligors respektive nationella marknad och röd färg visar sändningsrättigheter sålda utomlands
Problemet som uppstår i och med de nya restriktionerna kan förklaras genom kvantitetsteorin. Genom försäljningen av sändningsrättigheterna till den internationella marknaden kommer det in nya pengar till ligan. När man sätter in restriktioner som begränsar utbudet av talang så kommer priset per talangenhet att öka för de klubbar som omfattas av restriktionerna. För klubbar utanför de brittiska öarna som inte lever under en regim med restriktioner betyder det samtidigt att det blir en något mindre efterfrågan på den pool talang som de rekryterar ifrån vilket rimligtvis minskar priset för dessa klubbars talangrekrytering vilket stärker deras konkurrenskraft gentemot gruppen som lever under restriktionsregimen.
Det finns framför allt två frågor som är värda att adressera. Den första är hur restriktionerna påverkar tävlingsbalansen i ligan.
Ett enkelt antagande är att storklubbarna i toppen kommer att rekrytera mer talang från de klubbar i ligan som har lägst intäkter vilket i förlängningen är försämrar tävlingsbalansen i en liga. I sin paper menar James Whitney* dock att tävlingsbalansen i en liga kan förbättras ifall restriktioner på talangimport införs. Detta sker tack vare att den klubb som är näst bäst i ligan gynnas mer än den som är bäst tack vare den relativa styrkeökningen i förhållande till de sämsta lagen. En liga kan på så sätt bli lite jämnare i toppen på bekostnad av att avståndet till de mindre lagen blir större. Whitney menar också att när klubbarna rekryterar talang externt från andra marknader så maximeras inte intäkterna i ligan. Analogin bakom denna logik är inte helt olik den som Stefan Szymanski och Stephanie Leach** presenterade i sin paper där den tävlingsbalans som den engelska ligan nådde genom individuella och från varandra oberoende klubbstrategier (Nash jämvikt) var jämnare än en optimal tävlingsbalans som skulle maximera ligans intäkter. Det är ett tankesätt jag använde mig av mitt första april inlägg för snart ett år sedan.
Figuren visar genomsnittsintäkten per klubb i olika ligasegment. ”Big6” består av ManUtd, Chelsea, Arsenal, Liverpool, ManCity samt Tottenham
En inte helt otrolig konsekvens är med andra ord att de största klubbarna i Premier League distanserar sig ytterligare i förhållande till ligans minsta lag samtidigt som topplagen under den absoluta toppen kan komma gynnas mer tack vare fler vunna poäng mot bottenlagen, poäng som de absolut största klubbarna vann redan innan restriktionerna.
Den andra frågan är hur det påverkar de engelska lagens konkurrenskraft på den internationella marknaden. Denna konkurrenskraft beror dels på hur hög intäktstillväxt Premier League har i relation till omvärlden, och dels på ligans effektivitet att omvandla dessa intäkter till talang. En viktig förutsättning i Whitneys hypotes är att ligan är ett monopol, det vill säga att det inte finns någon konkurrerande marknad som tävlar om potentiella intäkter. Premier League äger inte riktigt en sådan förmån och man konkurrerar om intäkter från bl.a. sändningsrättigheter utanför Storbritannien med flera andra lag och ligor, bl.a. La Liga, Bundesliga och Champions League. Om intäkterna från internationella sändningsrättigheter används mindre effektivt på grund av inflaterade priser på inhemsk talang så kan det finnas en risk att ligans konkurrenskraft gentemot andra ligor försämras vilket i förlängningen dessutom kan förstärkas genom att Premier League tappar marknadsandelar på den internationella marknaden för sändningsrättigheter.

Det återstår att se om restriktionerna är tillräckligt kraftfulla för att trenden på transfermarknaden ska hålla i sig samt om ovannämnda konsekvenser kan bli mätbara.

————————————-

Fem år med den osynliga handen

Då är det dags att försöka sammanfatta några erfarenheter som jag på rak arm kommer på efter fem års bloggande.
– Att fotbollsindustrin är en konkurrensmarknad som vilken annan industri som helst. Det finns de klubbar som presterar väl och de som presterar riktigt illa. Och det finns fler dåligt presterande klubbar än väl fungerande klubbar. Det gäller både i tabellen och i böckerna, naturligtvis.

– Att ordet ”konkurshot” inom fotbollen är ett extremt missbrukat ord. Det är inte många klubbar som har gjort hela den resan och de som trots allt försatts i konkurs kommer allt som oftast tillbaka.

– Att fotbollsindustrin trots allt är mycket mer stabil än andra industrier. Av 500 företag på Fortune500 år 1955 är hela 87% borta idag. Hur många fotbollsklubbar har lämnat kartan under de senaste 56 åren? 

– Att domedagen har varit mycket nära alldeles för länge nu för att det ska vara tillräckligt trovärdigt.

– Att fotbollen som marknad alltid har upplevts, upplevs, och kommer att upplevas befinna sig i ekonomisk kris.

-Att företag och klubbar inte går i konkurs för att ha redovisat förluster på den nedersta raden. De går i konkurs först när det inte längre finns pengar.

– Att om det nu finns en fotbollsbubbla och om den nu spricker, så försvinner inte talangen från jordens yta, den kommer bara att få mindre pengar i ersättning.

– Att det i stort sett är omöjligt att förutse framtiden.

– Att även en noggrant lagd budget kan spricka redan under årets första träning där förutsättningarna drastiskt kan förändras.

– Att även en noggrant lagd budget kan spricka om konkurrenterna presterar bättre under resans gång.

– Att free agent inte är lika med free of charge, skillnaden är bara om vilka som delar ersättningen.

– Att duktiga spelare kostar pengar.

– Att billiga spelare som visar sig vara duktiga inte är billiga i drift särskilt länge. Och är de billiga i drift länge så utnyttjar de med största sannolikhet sin rätt till free agency.

– Att sparpaket bör genomföras sansat och genomtänkt, för risken är annars stor att man får spara sig hela vägen ner genom näringskedjan.

– Att det finns en nästan religiös övertygelse om att mycket resurser på egen talangutveckling betalar sig mycket bättre än extern rekrytering. Om sanningen ska fram, hur många klubbar i de Nordamerikanska Major League har egna akademier? De om några skulle vilja vara de första att profitera på det.

– Att ju fler klubbar allokerar mer resurser till egen talangutveckling, kan den vinnande strategin visa sig vara att öka resurserna till den egna externa scoutingen. Och vice versa.

– Att insiders inom fotbollen slåss för tesen att fotbollsindustrin är viktig för att den skapar skatteintäkter. Det är förvisso sant, men fotbollen skapar skatteintäkter precis på samma sätt som andra industrier gör och som naturligtvis också själva anser sig vara guds gåva till samhället. Det handlar inte om hur mycket arbetstillfällen man skapar, det handlar inte heller om skattekronor. Det handlar om utbud och efterfrågan där alla industrier konkurrerar med varandra om våra pengar som på så sätt skapar nytta till samhället. De ska rimligtvis få göra det på marknadsmässiga villkor, utan stöd från stat och kommun.

– Att det är önskvärt att äga en egen arena, med villkoret att man inte själv behöver finansiera den.

– Att det är oerhört små marginaler det handlar om. Den ena stunden kan en klubb vara totalt utdömd och klappad & klar till likvidation för att bara lite senare se en av sina spelare blomma ut nästan från ingenstans och säljas för ett betydande belopp.

– Att klubbledare ibland ser ut att skriva sina strategier med facit i hand först efter att ha nått bra resultat. Men hur många resultat har kommit till tack vare en ursprunglig strategisk plan?

– Att det på ett skickligt sätt går att kommunicera storslagna planer via media, men bara till en viss gräns. Efter ett tag blir det inte särskilt trovärdigt längre.

– Att spelarna hängs ut som den giriga boven eftersom de hade förväntats ha betalat tillbaka till sina klubbar den dagen de väl utnyttjar sin rättighet till bosman. Erfarenheten säger dock att klubbarna själva är lika giriga. Och hur många klubbar betalar avskedsvederlag till de spelare som man själv dumpar? Det är spelarna som sitter på den största risken då de bara han sin egna talang att förlita sig till, klubbarna är diversifierade i sin spelarportfölj men kan rimligtvis inte tjäna pengar på alla kontrakt.

– Att fotbollsekonomin får betydligt mer utrymme än vad den egentligen förtjänar. Hur många känner på rak arm till hur stor vinstmarginal din matvarubutik har? Daglivs Klippet vid Fridhemsplan i Stockholm omsätter till exempel lika mycket årligen som en mindre klubb i Premier League gör.

– Att alla regleringar som konstrueras i den europeiska toppfotbollen görs med de största klubbarnas goda minne. För inte skulle de skriva under något som missgynnar dem? Frågan är om de övriga medlemmarna i European Club Association egentligen är insatta i vad som är överenskommet.

– Att den allmänna åsikten är att fotbollsklubbarna tjänar för lite pengar och måste bli mer lönsamma. Men tajta marginaler betyder att konkurrensen fungerar väl och inte tycker vi synd om ägarna till till exempel flygbolagen som i de flesta fall förlorar pengar?

– Att organisationen Svensk Elitfotboll (SEF) tar sin roll som tillväxtmotor på alldeles för stort allvar. Det finns väl ingen centralorganisation som pekar ut färdriktningen för vilka innovationer som elektronikindustrin ska ägna sig åt? På samma sätt är det rimligtvis klubbarna själva som genom sina egna strategier utvecklar en liga.

– Att vi till slut kanske kan byta namnet, från fördelningsnyckel till incitamentsnyckel. Det har varit en av denna bloggens med jämna mellanrum återkommande ämne.

– Att bloggandet periodvis har varit som något av en drog. 

– Att den osynliga handen har en bred läsekrets. Nedan visas träffar en random förmiddag i februari. 

Tack alla trogna läsare och nya som hittar hit för att ni orkar läsa. Gott slut och Gott nytt år!

Ett 5 års jubileum, en 101:a födelsedag och en bortglömd ekonom

I dagarna är det fem år sedan mitt lilla hobbyprojekt den osynliga handen såg gryningens ljus. Det har varit fem lärorika år och vem vet, kanske blir det fem år till. Men den osynliga handen är inte det enda födelsedagsbarnet såhär runt årsskiftet. Idag fyller den store ekonomen Ronald Coase 101 år. Coase har levererat två stora bidrag till ekonomiforskningen. Det första, The Nature of the Firm* från 1937 där han förklarar varför företag finns (läs gärna Why do firms exist i The Economist) och det andra bidraget kom 1960 där han presenterade Coases Teorem i The Problem of Social Cost**. 1991 belönades Coase med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, som det så fint heter.
Coases teorem säger att det på en konkurrensmarknad är irrelevant vem som äger rättigheten till en resurs. Givet att resurserna kan byta ägare genom handel och att transaktionskostnaderna är lika med noll så kommer marknaden att organisera sig så att resurserna utnyttjas effektivt. Det viktiga är inte vem som ursprungligen äger en resurs, utan att det de facto finns en ägare till resursen.
Men faktum är att Coase inte var först med en sådan logik. Redan 1956 publicerade ekonomen Simon Rottenberg som specialiserade sig inom sportekonomi sitt bidrag, The baseball players’ labor market*** i vilken Rottenberg presenterade The Invariance Principle som mer eller mindre bygger på samma tankesätt som Coases teorem. Rottenberg menar att det inte spelar någon roll vem som från början har rättigheten till talang. Marknaden kommer att allokera talangen till den aktör som har störst nytta av den. Samtliga inblandade parter kommer med andra ord vara överens och finner en överenskommelse så att talangen hamnar hos den klubb där dennes marginalintäkt är högst. Rottenberg och Coase använde sina respektive och mer eller mindre lika principer till två olika ändamål. Den stora skillnaden var att Coase belönades med nobelpriset och Rottenberg gick bort 2004, mer eller mindre bortglömd.
I praktiken märker vi av invariance principle i första hand under transferperioderna. Bland annat har vi sett det i Degerfors vars bästa spelare har lämnat klubben efter årets framgångsrika säsong. De inblandade klubbarna och spelarna var alla överens om att den största nyttan producerades på annat håll. Och i enighet med the invariance principle så var det inte själva bosman domen som orsakade en större omallokering av talang i Europa. Det som i praktiken skedde var en förändring i vilken part som fick betalt för rättigheten till talangen. För att klubbarna skulle försäkra sig om en eventuell framtida intäkt i samband med en omallokering av talang så fick man efter domen börja teckna längre kontrakt med sina spelare. Och som i alla försäkringar, så innehåller längre kontrakt en premie till spelarna. Så varför försämrades tävlingsbalansen i fotbollseuropa efter Bosman-domen? Den enskilt största avgörande faktorn som har orsakat en migration av talang till de stora klubbarna i de större ligorna är de stora och marknadsberoende intäkterna från sändningsrättigheter samt de ständigt växande intäkterna från Champions League till ett begränsat urval klubbar.
Rottenberg menade också att sportligor inte bör betraktas annorlunda än vanliga industrier och ta till sig olika typer av mekanismer vilka sett i de amerikanska Major ligorna. Det spelar till exempel ingen roll för tävlingsbalansen i en liga om huruvida det finns en revenue sharing mekanism eller inte. Inte heller ska andra mekanismer som reglerar mobiliteten av talang kunna påverka tävlingsbalansen. Givet att alla klubbar i ligan är profit-maximerande så kommer de stora klubbarna att rekrytera den bästa talangen bara till en viss nivå på vilken man förvisso kommer att vinna, men långt ifrån vara överlägsen. Och skulle ett lag nå en överlägsen ställning så skulle det börja sälja rättigheten till talang med syfte att maximera sin vinst. Det är med andra ord de incitament som finns där ute och givet att alla klubbägare i ligan har samma nyttofunktion och maximerar profit så kommer ligans tävlingsbalans att självregleras och hade samtliga klubbars respektive ägare haft exakt samma funktion som familjen Glazer så hade det troligtvis varit precis så.
Men erfarenheten säger oss något annat. Det finns bevis från Nordamerika att en ökad revenue sharing leder till ingen eller i vissa enskilda fall till en försämrad tävlingsbalans vilket är i enighet med den teoretiska modellen. I fotbollseuropa däremot är effekten precis tvärt om. Det finns empiriskt stöd för att en minskad revenue sharing säsongen 1984 i den engelska fotbollsligan ledde till en försämring av tävlingsbalansen. Hur kommer det sig? Ända sedan begynnelsen av bloggen har jag intresserat mig i skillnaden mellan profit- och nytto-maximerande klubbar. Den teoretiska modellen kan ni läsa om i detta inlägg.
Det förefaller finnas en grundläggande kulturell skillnad mellan Nordamerika och Europa vad gäller drivkraft hos de som driver klubbarna. De nordamerikanska klubbägarnas nyttofunktion är i första hand profit-maximerande och de europeiska klubbägarnas samt klubbdirektörernas dito är snarare nytto-maximerande, det vill säga att man med till buds alla stående medel stävar efter att vinna flest poäng. Men inte heller i Nordamerika är nyttofunktionerna lika mellan samtliga klubbägare. Enligt den teoretiska modellen ska införande eller borttagande av olika mekanismer såsom t.ex. lönetak och draft inte påverka tävlingsbalansen i en liga men faktum är att det ibland gör det, och dessutom olika mycket från liga till liga. Ett fenomen som till en stor del kan förklaras genom att på varje lag i respektive liga har ägare vars respektive nyttofunktion inte är exakt likadan. Den kollektiva nyttofunktionen skiljer sig på så sätt mellan ligorna.
De ekonomiska modellerna förutsätter att alla agerar rationellt, men gör de verkligen det? Alla individer svarar på incitament. Inom sporten är det inte bara klubbägare utan även spelare vilket inte minst har observerats i form av contract year phenomenon. Men vi skiljer oss också från varandra. Vi kan med ganska gott samvete anta att de allra flesta mer eller mindre handlar för sin egen vinning men att vi har olika nyttofunktioner. Ibland drivs vi av att maximera våra inkomster. Ibland kanske våra motiv kan förklaras av välviljan och en önskan att få uppleva andras beröm genom att handla berömvärt. Och att vinna titlar upplevs trots allt som måluppfyllande och bekräftande, även om det kanske kostar en och annan krona.
Ekonomi är en levande organism vars resultat är en produkt av miljoner individuella val som baseras på olika människors individuella nyttofunktioner där respektive individ oftast inte har samma preferenser. Ekonomin är läran om incitament och det är en av anledningarna till att ekonomer har så svårt att förutse framtiden. Något som kanske varit extra tydligt under ett år som 2011 där individer dessutom fått fatta sina beslut i en omvärld med stor osäkerhet vilket har speglats i ständigt reviderade ekonomiska prognoser.
——————————–
* The Nature of the Firm – Ronald Coase, Nov 1937
** The Problem of Social Cost – Ronald Coase, Oct 1960
*** The baseball players’ labor market – Simon Rottenberg, June 1956