The magic of the price system

Under fredagen kunde vi läsa om om att ersättningen fördubblas till de klubbar som lånar ut spelare till nationsförbunden, och i förlängningen till Uefa och deras världsklassprodukt EM. Anledningen till det är naturligtvis att de största klubbarna i Europa växer sig finansiellt starkare för varje år och har tillräckligt med resurser att bryta sig loss och skapa en egen liga som är fristående från förbundshierarkin. Det har varit en av de större frågan som den gamla organisationen G14 drev och som för fyra år sedan upplöste sig själva som en kompromiss i samband med att de nådde sitt mål. Istället ersattes G14 av European Club Association (ECA) som består av 100 klubbar men där representanter från de ursprungliga G14 klubbarna dominerar styrelsen, naturligtvis. Fifa och Uefa å sin sida vill naturligtvis inte förlora makten och kontrollen över en stor del av pengarna inom fotbollen och bli betydelselösa som det internationella hockeyförbundet. Det är därför bättre att dela ut en påse här, och en påse där än att förlora så gott som allt. 
I Sverige har klubbarna redan börjat räkna pengarna. Enligt Sportbladet så går Helsingborgs Paul Myllenberg och Jesper Jansson till och med så långt att de pratar om byte av strategi där man räknar med att rekrytera fler landslagsmän framgent. Men riktigt så enkelt fungerar det ju inte. Myllenberg och Jansson lär ju knappast vara ensamma om att resonera så. För även Håkan Mild, Stefan Andreasson med flera vill troligtvis kunna värva potentiella landslagsspelare. Och samma sak gäller naturligtvis deras kollegor i våra grannländer samt i övriga Europa. Det betyder med andra ord en ökad efterfrågan på spelare, det trots att antalet platser i landslagstrupperna fortfarande är densamma. I enighet med de ekonomiska grundlagarna borde därför priserna på denna kategori av spelare att öka till den nivå att det till slut inte blir någon fördel att värva just dessa.
Samtidigt blir de potentiella mästerskapsspelarna mer värda för för de klubbar som från början sitter på talangen. Förutom de intäkter som dessa spelare bidrar till att generera från matchdag, sponsorer och media så blir det ytterligare en inkomstsälla som ökar deras marknadsvärde. Klubbarna ges därför bättre incitament att inte tacka ja till första bästa externa bud. Och på så sätt blir även Stefan Andreassons vädjan i Fotbollskanalen om solidaritetsersättning tillgodosedd. Att det inte blir någon formell solidaritetsersättning beror i första hand på att styrelsen i ECA inte driver frågor som i första hand inte gynnar dem själva i den absoluta toppen av näringskedjan. Men just i det här fallet spelar det mindre roll, faktiskt. För Elfsborg har rimligtvis redan fått en del av de här pengarna utbetalda till sig i samband med att klubben sålde Emir Bayrami till FC Twente. Redan för fyra år sedan införde Uefa en större ersättning för spelare och med tanke på ECA:s kontinuerliga lobbyarbete kan det inte komma som någon större överraskning att ersättningen ökar även till detta mästerskap och kan förväntas att också göra det i framtiden. Så denna tillväxt är troligtvis redan inprisad i transfersystemet sedan en tid tillbaka och de klubbar som inte har sålt spelarna får ersättningen i samband med mästerskapen.
Så istället för att sätta upp en stor administrativ apparat som räknar ut hur mycket solidaritetsersättning som ska betalas ut till vem och som dessutom kostar pengar, så löser marknaden det åt klubbarna med hjälp av prismekanismen. Och att denna distribution dessutom sker på förskottsbasis gör det inte sämre för den efter pengar ständigt törstande industrin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s