Istället för att ägna sig år värdeskapande processer som att till exempel investera i talang med syfte att prestera bättre och mer underhållande på planen, förbättra sin publikservice samt konkurrera med pris och därmed skapa välfärd åt konsumenterna, så kan klubbarna försöka att skapa vinster genom att påverka de ekonomiska och juridiska förutsättningarna på marknaden och därmed minska konkurrensen. I den amerikanska Major League världen är det klubbägarna i respektive liga som själva reglerar konkurrensen eftersom klubbarna inte kan degraderas på grund av dåliga prestationer samt att de själva godkänner alla eventuella nyetableringar alternativt flytt av lag mellan städerna. Man ser naturligtvis till att klubbarna har ett regionalt monopol inom sin liga. Utöver det brukar klubbägarna utöva utpressning mot myndigheterna och genom att hota om flytt från stan till en annan lyckas de ofta förhandla till sig offentliga överinvesteringar i nya arenor som skattebetalarna och inte marknaden får betala. Genomsnittsåldern på arenorna i NFL och MLB är 23 år vilket kan jämföras med 78 år för en genomsnittsarena i Premier League**. 

Sedan delar ägarna de monetära vinsterna som blir över mellan varandra med hjälp av den inbyggda revenue sharing mekanismen.

Att försöka få exklusivitet som den enda Major League verksamheten i sin region vore att ta ytterligare ett steg. När väl myndigheterna börjar lyssna på de etablerade aktörerna och gå dem till viljes minskar välfärden åt den enskilda människan då utbudet av aktörer begränsas till ett färre antal. Det i en direkt motsats från en fri marknad där nya klubbar försöker att etablera sig så länge det går att identifiera potentiella vinster. Är det så att marknaden skulle komma att bli överetablerad på sportverksamheter så skulle de sämst presterande slås ut. Kvar skulle de effektiva verksamheterna finnas.

Nu är det kanske ingen större fara då marknaden för sport är relativt liten och obetydlig i det stora hela. Men vad händer om ett sådant beteende börjar sprida sig i ekonomin där företag istället för att tjäna pengar genom att leverera bra produkter och ägna sig åt innovationer och värdeskapande börjar manipulera marknadens spelregler? Idag finns uppemot 20 000 registrerade lobbyister som springer runt i korridorerna i Washington och driver olika frågor på uppdrag av stora företag och andra organisationer. Mellan 1998 och 2010 har dryga $30 miljarder lagts ner på lobbyarbete. I flera fall är syftet att påverka olika juridiska och ekonomiska förutsättningar, allt från handelshinder, inträdesbarriärer och skattesubventionerade produkter och tjänster till statlig hjälp och räddningsaktioner åt dåligt presterande och misskötta företag.

*Where did National Hockey League Fans go During the 2004-2005 Lockout?: An Analysis of Economic Competition Between Leagues – Daniel Rascher, Matt Brown, Mark Nagel & Chad McEvoy

** O Wad Some Power the Giftie Gie Us, League Structure & Stadium Rent Seeking: the Antitrust Role Reconsidered – David Haddock, Tonja Jacobi & Matthew Sag

I Fenway Sports Group där Red Sox och Liverpool ingår finns ytterligare ett antal bolag. Ett av dessa är en lokal tv kanal, New England Sports Network (NESN), som fyller en funktion inte helt olik YES, vilket är kassakon som är kopplad till New York Yankees. John Henry har tidigare sagt att Red Sox inte tjänar några pengar men NESN gör det däremot. Det Yenkees ägare George Steinbrenne gjorde var att han sålde sändningsrättigheterna till klubbens matcher för ett pris under det verkliga värdet. På så sätt kunde han överföra intäkter och värden från NY Yankees och därmed minska bidraget till konkurrenterna i MLB som distribueras genom revenue sharing mekanismen och istället maximera aktieägarvärdet i YES Network. På ett liknande sätt skulle Fenway Sports Group kunna paketera Liverpool men då krävs det naturligtvis att klubben får kontrollen över sina egna sändningsrättigheter.

Szymanski & Garcia del Barros* kommer fram till att engelska och spanska klubbägare nyttomaximerar och en empirisk studie som mätte förändringen i tävlingsbalansen i samband med en övergiven revenue sharing mekanism 1982 kommer fram till samma slutsats**. Sedan dess har dock ägarförhållandena i Premier League förändrats. Toppklubbarna Manchester United och Liverpool drivs av amerikanska kapitalister där profit kan förväntas vara den mer avgörande drivkraften i verksamheten. Även hos Arsenal kan vi observera sådana tendenser där klubbens beteende under de senaste åren i första hand har varit att öka aktieägarvärdet.

Genom att ta bort revenue sharing mekanismen kan vi anta att dessa tre klubbar i först hand kommer att försöka öka sina Ebitda marginaler istället för att förvärva så pass mycket talang att resterande klubbar hamnar långt efter. Det som skulle kunna tala emot den hypotesen är att Manchester City och Chelsea skulle driva på kapprustningen och dra med sig de andra toppklubbarna men någon gång vill även dessa ägare sluta behöva skjuta till egna pengar.

Figuren visar de fyra klubbarna i Premier League där intäkterna från sändningsrättigheterna har störst andel av de totala intäkterna. 90% av Wigans intäkter kommer från TV intäkter

Det som däremot är mer intressant är vad som skulle kunna förväntas att hända i botten av tabellen. Om Premier League hade varit en stängd liga så skulle gapet mellan topp och botten öka radikalt, även om toppklubbarna delade ut pengar till sina ägare alternativt kreditgivare. Men i och med att ligan är öppen för ned och uppflyttning underifrån är det inte helt omöjligt att gapet i själva verket skulle kunna minska. Tittar vi på de till intäkter minsta klubbarna i Premier League så ser vi att dessa till en mycket stor del finansierar sin verksamhet genom TV pengar. Om vi räknar bort tv pengarna så omsätter Wigan endast £5 miljoner vilket kan jämföras med Leeds som i tredje divisionen omsatte £25 miljoner exklusive tv pengar och i Championship finns flera klubbar med högre ”basintäkter” än klubbarna i figuren ovanför.

Ett troligt scenario är att de klubbar som har förhållandevis små intäkter från matchdag och sponsorer ganska snabbt slås ut från den högsta ligan och ersätts av klubbar med starkare varumärken. Det är därför inte omöjligt att en sådan omallokering av klubbar stärker bottenskiktet i ligan. Framför allt bör vi även fråga oss om det är sunt att som i Wigans fall, klubbarnas personalkostnader till ungefär 100% finansieras av centrala pengar.

Jag har fram till nu funderat kring frågor som tävlingsbalans vilket till en viss del är en viktig faktor för konsumenten av produkten fotboll. Men givet att man klarar av att hålla uppe tävlingsbalansen, antingen självreglerande eller genom revenue sharing, så kan den enskilde fotbollssupporterns välfärd kan komma att öka i och med ett regimskifte. Det betyder i så fall att det bör ske en överföring av värde från en annan inblandad part alternativt att den samlade förmögenheten växer tillräckligt mycket. Den samlade förmögenheten i detta fall kan mätas av nyttan av en central regim för respektive part. För konsumenten skulle nyttan, förutom priset på tv produkten, även kunna definieras i form av tävlingsbalans samt kvalitet på talangen i ligan.

En centralisering av sändningsrättigheter innebär att ligan bildar en kartell där man paketerar mycket attraktiva matcher med mindre attraktiva och säljer dessa till en eller flera tv distributörer. Dessa distributörer kommer att buda om paketet med syfte att vinna exklusiv rätt att visa rörliga bilder från matcherna. När väl distributören äger rättigheterna så paketerar de dessa tillsammans med andra rättigheter och säljer dessa i dyra paket till konsumenten. Premium sporträttigheter har visat sig vara en mycket stark produkt och de redan etablerade tv aktörerna som var på plats under fotbollens tv revolution har tack vare en central försälningsregim mer eller mindre skaffat sig ett naturligt monopol. Det är mycket dyrt för nya aktörer och konkurrenter att komma över de mest attraktiva rättigheterna. Och ju färre stora aktörer på TV marknaden det finns så innebär det oftast att desto mer överföring av värde sker från konsumenten till producenten. Genom att decentralisera försäljningen av rättigheterna skulle det kunna tänkas öppna upp för fler aktörer som har möjlighet att vinna sändningsrättigheter och sändningar inte enbart i betal-tv kanaler. Modellen finns förklarad i detta inlägg.

Den centrala regimen har utmanats av konkurrensmyndigheterna ett antal gånger men fotbollen har alltid lyckats vinna med sitt argument om att en central regim är en förutsättning för jämn tävlingsbalans, lite märkligt kan jag tycka då revenue sharing inte nödvändigtvis förutsätter en sådan försäljningsmodell.

I en monopolmarknad maximeras vinsten samtidigt som produktionen begränsas. På ett liknande sätt borde stora ekonomiska vinster hos ett fåtal klubbar i toppen inte maximera ligans totala tillväxt på den globala fotbollsmarknaden. Skulle det vara ett problem? Inte nödvändigtvis eftersom Premier League redan har nått en högt marknadsvärde men det är däremot troligt att den enorma asiatiska marknaden kan exploateras ännu mer och då krävs det en modell som är anpassad för det.

Men även för en klubb som Manchester United som egentligen skulle tjäna på en individuell regim, finns det en stor nytta att fortsätta med den kollektiva regimen, i alla fall ett antal år till. För med hjälp av den kollektiva, och tack vare Premier Leagues mycket starka och etablerade varumärke, kan klubben bygga stora inträdesbarriärer på den globala marknaden gentemot storklubbar i de andra fyra stora ligorna. Dessa ligors paketerade sändningsrättigheter är inte lika attraktiva och de får svårare att vinna marknadsandelar mot Premier Leagues dito. Så länge distributionsnyckeln inte blir alltför solidarisk är ManUtd trots allt är relativt nöjda. Och tack vare den ökade globala närvaron och Premier Leagues växande marknadsandel i världen så kan de allra starkaste engelska klubbvarumärkena kapitalisera det genom en tillväxt på sponsorsidan med globala samarbetspartners vilket ManUtd varit mycket skickliga på under de senaste åren.

Den centrala modellen har visat sig vara vägvinnande när tv bolag och en högprofil-liga ska öka penetrationen på marknaden respektive sina marknadsandelar. Att bryta upp försäljningen av sändningsrättigheterna på den internationella marknaden skulle därför kunna orsaka en lägre total tillväxt för ligan.

Mest sannolikt får vi dock inte se något av ovan nämnda alternativ nu. Men när väl värdet på de internationella sändningsrättigheterna överstiger värdet för de nationella rätterna så säger erfarenheten från England att den jämlika fördelningsnyckeln för distributionen av pengar från de internationella rätterna troligtvis kommer att förändras efter krav från storklubbarna.

————————————-
* Goal! Profit maximization and win maximization in football leagues, Garcia-del-Barrio, Pedro & Stefan Szymanski, okt 2006

** Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League, Robinson, Terry and Simmons, Robert, (June 17, 2009). Manchester Business School Research Paper No. 570

”If you were smart in 1807 you moved to London, if you were smart in 1907 you moved to New York City, and if you are smart in 2007 you move to Asia.” sade Jim Rogers och flyttade till Singapore.

I det förra numret av the Economist finns ett extra reportage om det ekonomiska maktskiftet från väst till öst. Nog om det här, för den som är intresserad så finns det på internet här.

Det jag skulle vilja adressera här är hur detta skifta kan komma påverka den europeiska fotbollen och dess maktstrukturer. Det förra stora maktskiftet inom fotbollen var i samband med betal-tv revolutionen där klubbar från länder med stora invånarantal och höga bruttonationalprodukter fick enorma finansiella fördelar tack vare en mycket kraftig ökning i intäkterna från sändningsrättigheter. En framgångsrik storklubb som Ajax blev distanserad, inte bara av tidigare stora konkurrenter utan även av mindre klubbar i stora länder och ligor.

När fotbollen idag har blivit än mer global borde vi uppleva en ny förändring i maktbalansen. Kommer vi att få se nya asiatiska superklubbar bildas och växa eller blir det helt enkelt dagens europeiska giganter som kommer att öka sin närvaro i Asien och vinna merparten av fotbollens kommersiella marknadsandelar?

saxat från: economist.com –powershift–

Först och främst bör det kanske tilläggas att detta skifte redan pågår utan att vi tänker allt för mycket på det. Många pratar och oroar sig över rättsprocessen som åter ska prövas den 4:e oktober där en brittisk pub-ägare kan förändra sättet att sälja sändningsrättigheter i Europa. Men faktum är att de europeiska tv intäkterna utgör endast en bråkdel av Premier Leagues totala tv intäkter på totalt £3.1 miljard över tre år. £1.7 miljarder finns på den brittiska marknaden, endast £200 miljoner kommer från EU länder utanför UK och resterande £1.2 miljarder från övriga världen. Under det förra året följde 1.24 miljarder människor Premier League på TV i Asien.

 

För en vecka sedan presenterade Nike ett mycket starkt resultat och bolagets aktie rusade 5.2% på nyheten. Endast 1/6 av Nikes marknad finns i Europa och den växer i Asien för varje dag som går. Kampen med Adidas om marknadsandelar i Asien kommer rimligtvis att innebära att de europeiska klubbar som exponeras i Asien kommer att uppleva sina tech-sponsoravtal öka i värde under de kommande åren.

Det är också troligt att närvaron av europeiska klubbar i Asien kommer att öka under de kommande åren. Så frågan är inte om, utan om i vilket format detta kommer ett ske? I somras pratade till exempel Premier Leagues VD Richard Scudamore om en mer organiserad turné i Asien. Sedan tidigare har vi även sett idéer om den kontroversiella 39:e omgången. Samtidigt sker den teknologiska utvecklingen i ett rasande tempo och Japan pratade om att kunna projektera hologram på 400 fotbollsarenor under sin VM kandidatur.

En förskjutning av den europeiska toppfotbollen österut kommer samtidigt att skapa en mängd strukturella utmaningar. När UEFA startade Champions League så skapade man förvisso en fantastisk turnering men de pengar som turneringen distribuerar till deltagande klubbar har i allra högsta grad försämrat tävlingsbalansen i de inhemska ligorna. Eftersom den asiatiska marknadens intäkter endast blir tillgängliga för ett fåtal av klubbarna i Europa är det troligt att gapen mellan de stora klubbarna och resten ökar ännu mer.

En bild som ganska snabbt dyker upp på näthinnan är idén om en superliga. Att lyfta bort överlägsna klubbar från de nationella ligorna vore en lösning som förvisso skulle ta bort en del pengar från dessa men samtidigt skulle den återställa tävlingsbalansen i de nationella ligorna. Det finns dock vissa hinder för en sådan omstrukturering vilket jag och Peter Hyllman har utvecklat i detta inlägg. Ett annat alternativ är att det skulle kunna tänka bildas flera pan-europeiska ligor men även här finns problematiken att klubbarna måste komma överens om delning av resurser.

Det som också talar för att Premier League ska nå en marknadsdominsans är att den spanska revolutionen, om den lyckas, kan orsaka ett visst talangutflöde från toppen av La Liga vilket gör det svårare för Real Madrid och Barcelona att profilera sig globalt. Bundesliga är på god väg att under en överskådlig framtid bli en ”enlags-liga” och Serie A lider redan till viss del av ett talangutflöde i och med utspädningen av resurser i och med regimskiftet till en kollektiv försäljning och delning av intäkter från sändningsrättigheter. 

Kanske skulle en sådan omallokering av resurser i fotbolls-europa där talang distribueras från toppen av de andra ligorna till Premier League trots allt bli den som är minst dramatisk.

På måndag spelas det viktiga derbyt mellan AIK och Djurgården som i höst kämpar för varje poäng som krävs för att säkerställa sin allsvenska existens 2012. Det är 11 år sedan klubben spelade i den då nya Superettan och som man till slut vann. Som nykomlingar i 2001 års allsvenska var Djurgården fotboll med i rejset om det allsvenska guldet och slutade till sist på en andraplats. Det var något av startskottet på en mycket framgångsrik sportslig period som toppade klubben toppade redan under 2003. Åtta år senare sommaren 2009, var Djurgården Elitfotboll AB:s egna kapital förbrukat. En extra bolagsstämma i bolaget som driver A-lagets verksamhet bestämde att verksamheten inte skulle likvideras utan skulle fortsätta.

I detta inlägg hade jag tänkt försöka ett göra överblick över klubbens konjunkturcykel och fundera kring orsakerna bakom samt förutsättningarna att återigen kunna vända uppåt. Låt oss först skapa en överblick över hur klubbens marknadsandel har utvecklat sig under de tio senaste åren. Den kommersiella marknadsandelen mäts genom att klubbens löpande intäkter från matchdag, marknad och media divideras med hela allsvenskans motsvarande intäkter. Den sportsliga marknadsandelen mäts genom att klubbens inspelade poäng varje säsong divideras med det totala antalet poäng som de allsvenska lagen har vunnit. I enighet med fotbollsekonomin ska den kommersiella marknadsandelen gå hand i hand med den sportsliga och större avvikelser korrigeras över tid till marknadens jämvikt.

DIF Fotboll konkurrenskraft 2001-2010 och de gula staplarna visar nominellt antal miljoner som klubben har sålt vinstandelsbevis i spelare för. Marknadsandelarna (M) är omvandlade till ett index med syfte att neutralisera förändringen i antal ligalag 2008 ([M]/(1/N)) * 100 där ”N” är antal ligalag. Ett index=100 är ligans medel. datakälla: svenskfotboll.se samt årsredovisningar DEF AB, Djurgården Fotboll Försäljning AB, DIF Invest AB.

Mycket riktigt kan vi se att de båda linjerna har följts åt i en negativ spiral. Här skiljer sig dock Djurgården från många andra klubbar vars krympande rörelseintäkter leder till panikförsäljningar av spelare och därmed en omvänd hävstång som förstärker den negativa trenden. De gula staplarna visar de nominella belopp som klubben sålt spelarandelsbevis till investmentbolaget Djurgården Fotboll AB (numera DIF Invest AB). Klubben har på så sätt försökt att stoppa den vikande marknadsandelen genom att tillföra mer externa resurser.

Under de första åren var klubbens investeringsstrategi mycket framgångsrik. Man utvecklade ett helt nytt finansieringssätt i svensk fotboll och gjorde kreativa affärer. Bland annat rekryterades Kim Källström där BK Häcken först fick 5 miljoner up-front för att sedan ha en ungefär tre gånger så hög garanterad summa vid en vidareförsäljning som Quesada hade ställt en bankgaranti på. Denna strategi förlorade dock sitt momentum och trots att klubben investerade mer och mer pengar i sin spelartrupp så blev klubbens framgångar stegvis sämre för varje år. Något som fick de löpande intäkterna att minska parallellt med att flera andra konkurrenter upplevde tillväxt.

datakälla: årsredovisningar DEF AB, Djurgården Fotboll Försäljning AB.

Tittar vi på figuren isolerat utan att ha en aning om Djurgårdens sportsliga resultat så hade man kunnat tro att klubben degraderades 2009. Så stort var intäktsbortfallet och det är mer än tydligt att klubbens organisation inte mådde särskilt väl.

Men Djurgårdens  konkurrenskraft är även korrelerad med produkten Stockholm och dess uppgång och fall. Under den första delen av 00-talet växte sig produkten Stockholmsfotbollen stark och 2003 hade de tre Stockholmsklubbarna en marknadsandel på så mycket som 37% av rörelseintäkterna på hela den allsvenska marknaden. Klubbarna misslyckades dock med att försvara sin ställning och 2010 stod de två stockholmsklubbarna AIK och Djurgården för så lite som 16% av marknaden.

datakälla: svenskfotboll.se

Produkten Stockholms fall beror på flera saker. Kapprustningen mellan de tre klubbarna pressade rörelsemarginalerna vilket innebar att klubbarna exponerade sig kraftigt mot sina konkurrenters framgångar. Med anledning av den trånga sektorn som Stockholmsklubbarnas arenor trots allt var, genererade derbymatcherna viktiga och extraordinära intäkter. Så länge samtliga tre lag var heta så kunde klubbarna finansiera sina satsningar med stöd av varandra. Däremot, när en lokalkonkurrent började vackla, så skapade det även externa effekter till de övriga två klubbarna. Och när två lag underpresterade drogs mattan undan benen på samtliga tre klubbar. Man kan naturligtvis diskutera huruvida det var klokt att ha en sådan hög risk, men å andra sidan var det just detta risktagande som gav oss produkten och upplevelsen.

datakälla: årsredovisningar DEF AB

Det finns många som menar att Djurgårdens ekonomiska problem uppdagades under 2008, men faktum är att klubben hade en dålig ekonomi tidigare än så. Verksamheten och rekryteringen av nya spelare finansierades hela tiden genom förväntade framtida intäkter från spelarförsäljningar. Utan att överanalysera resultaträkningen syns ett tydligt underskott i Ebitda under hela perioden mellan 2006-2010. Och att det har blivit än sämre beror på att klubben har utnyttjat sina förhållandevis stora resurser mycket ineffektivt. Under 2009 förändrade klubben sin finansieringsstruktur (på grund av en skattedom hos en annan klubb) där man istället för försäljning av vinstandelsbevis, får in nya pengar till klubben genom försäljning av preferensaktier vilket inte syns på resultaträkningen.

Efter att på ett ganska enkelt sätt ha kunnat illustrera den tio år långa cykeln ska jag försöka fundera kring orsakerna bakom fallet.

Förändrat konkurrenslandskap

De andra lagens ökade konkurrenskraft syns ganska tydligt på bilden nedan där vi ser hur antalet transfers inom ligan kraftigt har minskat. Ett mycket tydligt exempel på det är Stefan Andreasson som innan Elfsborg blev nyrikt (tack vare billigt byggda moderna matchdags-faciliteter och extern finansiering) var nöjd när klubben år 2003 sålde U21 landslagsmannen Fredrik Stenman för 2 miljoner kronor till Djurgården. En sådan affär gör Elfsborg inte idag, inte heller många andra klubbar.

Ökad konkurrens innebär alltid en chock och kräver att en organisation lyckas att uppgradera sin verksamhet till en högre nivå. I annat fall stagnerar företaget och sakta men säkert förlorar sin marknadsandel för att till slut slås ut från marknaden eller köpas upp. I Djurgårdens fall är det uppenbart att organisationen inte effektiviserade sina processer, tvärt om. 

Inkonsekvent ledarskap
Under fem år managerade Sören Åkeby och Zoran Lukic Djurgårdens spelartrupp och de gjorde det mycket effektivt. Det talades mycket om den omtalade manualen och den revolutionerade spelartruppen. Men när dagen väl var slut så var det trots allt den höga kvaliteten på spelarna tillsammans med tränarnas förmåga att managera dem som utgjorde framgången. Efter att Åkeby lämnade Djurgården följde en lång period av avsaknad kontinuitet. 

datakälla: wikipedia

Figuren visar med en stor tydlighet hur klubbens förutsättningar att bygga ett nytt starkt lag påverkades negativt. Parallellt har vi även sett en förhållandevis hög omsättning på tjänstemän högre upp i organisationen. En så pass hög omsättning på nyckelpositioner kan omöjligtvis vara effektivt.

Billiga pengar och misslyckad kommersialisering
Billiga pengar uppmuntrar ofta till överinvesteringar och dåliga beslut. Ett tråkigt exempel på det är Grekland som tack vare den monetära unionen under många år kunnat finansiera sin konsumtion på ett billigt sätt och där makthavarna tack vare det har saknat incitament att försöka få till en fungerande ekonomi i landet.

Djurgården har under sin högkonjunkturcykel haft tillgång till förhållandevis billig finansiering. Mellan 1998 och 2006 hade investmentbolaget Djurgården Fotboll AB rest närmare 65 miljoner i riskkapital som transfererades till klubben. Alla dessa pengar blev förbrukade och under 2010 genomfördes ytterligare en nyemission på 30 miljoner kronor för att mer eller mindre kunna rädda Djurgården Elitfotboll AB från likvidering. Djurgårdens finansiärer har således fått betala ett högt pris för klubbens uppgång och fall och frågan är om det kan påverka klubbens förmåga att resa kapital framgent?

Samtidigt som tillgången på billiga pengar fanns där så misslyckades klubben med att öka de kommersiella intäkterna. Klubben hade storslagna planer på att fördubbla sina marknadsintäkter. Ett i media haussat avtal med Adidas tecknades och man räknade med att kunna teckna ytterligare fler stora avtal. Dessa planer gick i sank, till viss del beroende på att klubben saknade moderna och exklusiva matchdag-faciliteter vilka hade varit mycket nyttiga att paketera under den period under vilken klubbens sportsliga momentum var mycket starkt. 

Ineffektiv allokering av resurser
Under pompa och ståt annonserade Djurgården sin stora talangsatsning där 15 miljoner varje år skulle skjutas till talangverksamheten. Det är naturligtvis ett välkommet bidrag som rimligtvis borde generera i en någorlunda förbättrad produktion av egenproducerad talang, i framtiden. Men eftersom spelarmarknaden i Europa är i det närmaste effektiv skiljer det sig rimligtvis inte något mellan att producera egna spelare eller att köpa dessa på marknaden. Jag har uppmärksammat denna frågeställning i detta inlägg och för ett par månader senare kunde vi läsa professor Stefan Szymanski uttala sig i samma ämne under denna länk. Två aktuella exempel hittar vi hos AZ Alkmaar som är ett framgångsrikt lag till hälften av truppen byggd på internationella spelare och med ett mycket litet inslag av egenproducerade spelare. Och Hammarby Fotboll lägger ner ungefär 8 miljoner kronor per år på talangutveckling inkl talanglaget HTFF. Som en jämförelse kan vi ta Värnamo som 2010 omsatte 4.9 miljoner. Ett Värnamo som både producerar och exporterar bättre talang och ligger före i tabellen. Rent krasst så skulle det vara billigare för Hammarby att lägga ner sin talangverksamhet och importera externt från klubbar som är mycket mer effektiva på det. 

Nu har naturligtvis ungdomsverksamheten även andra sociala värden som ger ett stort bidrag till samhället och genom ungdomslagen så rekryterar klubbarna samtidigt en framtida publik och medlemmar. Och att lägga ner ungdomsverksamheten i Stockholm innebär att man ger bort ett betydande talangunderlag till de tre andra stora klubbarna på ungdomssidan. Men trots allt, när vi sitter här med facit i hand är det rimligt och anta att Djurgården överviktade resurser i talangutveckling och underviktade i den externa rekryteringsorganisationen där scouting måste få kosta pengar för att den ska fungera väl. Även om en stor del av talangverksamhetsfinansieringen var extern så hade resurserna kunnat distribueras på ett mycket mer effektivt sätt och denna obalans kan på så sätt ha varit en belastning för klubbens marknadsandel. En ineffektiv allokering av resurser hänger förmodligen mycket väl ihop med det inkonsekventa ledarskapet. 

Framtiden
Idag krigar Djurgården för sin allsvenska existens och en degradering skulle vara mycket kostsam i den uppbyggnadsfas som klubben försöker etablera sig i. Klubben presterar idag sämre i förhållande till vad man ska förvänta sig givet klubbens resurser vilket kan ses i detta inlägg.

Det finns två frågor man måste ställa sig. Är de nuvarande spelarna tillräckligt bra för att kunna ta laget till nästa steg. Om svaret på den frågan är nej så måste klubben investera i nya spelare utan att ta allt för mycket hänsyn till den sunk-cost (dead money) som de dåligt presterande spelarna trots allt utgör. För om man inte rekryterar bättre producerande spelare så kommer resurserna stegvis att minska. 

Den andra frågan är hur klubben ska finansiera sig? Djurgården Elitfotboll AB, det vill säga det bolag som driver elitverksamheten är idag i det närmaste ett på tillgångar tomt bolag. Ekonomin är i obalans och 80% av kassaflödena från spelarnas marknadsvärden ägs av externa finansiärer. Man behöver således sälja in en ny finansieringsmodell till externa investerare. I förra helgens avsnitt av Ekwall vs Lundh avslöjade Magnus Persson den nya finansieringsstrukturen. Gissningsvis kommer klubben att paketera och erbjuda framtida intäkter från spelarförsäljningar under en bestämd framtida tidsperiod. Om så är fallet förändras modellen i praktiken från att investerarna tidigare finansierade och var exponerade mot specifika prospects, till att vara mer exponerade mot klubbens sportsliga kompetens och förmåga att förvalta kapitalet.

Hur väl man lyckas beror på kompetensen hos klubbens sportsliga organisation men kanske även på omgivningens tålamod.

För även om Champions League ger höga intäkter från sändningsrättigheter så är turneringen inte i särklass på marknaden, man är de facto inte ens störst i Europa. Den brittiska tv-marknaden med bSkyB som huvuddistributör sänder varje säsong 138 matcher från Premier League för vilka man betalar £1.2b (£8.7m per match). Det kan jämföras med £6.8m per match som hela den globala tv-marknaden betalar för att sända de 125 matcherna i Champions League.

Men det finns en paradox i motivet om pengar. För är verkligen pengar verkligen den ultimata drivkraften för klubbarna i Europa? Hade pengar och profit varit viktigt så hade europeiska klubbar inte visat röda siffror i sina resultaträkningar. Men faktum är att ju högre intäkterna har blivit under årens lopp, desto större ekonomiska förluster har klubbarna redovisat.

Erfarenheten säger att de flesta klubbar i Europa och dess ägare vill hellre vinna titlar, och man är beredd att vinna till vilket pris som helst. Man Utd, Chelsea, Barcelona, Real Madrid, Milan, Inter och Bayern München har tillsammans under de senaste 10 åren vunnit 31 ligamästerskap.

Helt plötsligt ska dessa åtta klubbar tillsammans med de övriga europeiska topplagen som får deltaga i en superliga dela på så lite som 10 mästerskap under en tioårsperiod. Och även i en superliga måste någon komma sist vilket ingen klubb direkt är van vid. Hur skulle alla dessa klubbar som under decennier har etablerat en vinnarkultur förhålla sig till det faktumet?

Vi kan konstatera att det finns klubbar med två olika typer av ägare. Det finns ägare som till exempel den ökände Malcolm Glazer som i första hand önskar maximera sin profit och kan troligtvis nöja sig med en sämre tabellposition och färre titlar för att uppnå sin vinst. I den andra ändan har vi klubbägare som till exempel Inters Massimo Moratti som till varje pris vill maximera antalet vunna titlar, även om det kostar dem en förmögenhet att komma dit.

I den andra ändan har vi de två stora organisationerna, FIFA och UEFA. För dem handlar även det om kontrollen av pengar och framför allt makt. För fyraårscykeln som avslutades 2010 i och med VM i Sydafrika redovisade FIFA en vinst på $631m på den nedersta raden. Det är ett fantastiskt resultat givet den ringa ekonomiska risk som organisationen tar.

En annan sida att se på saken skulle vara att de mindre klubbar som lämnas utanför en superliga befrias från alldeles för starka motståndare i jakten på höga tabellplaceringar. Klubbarna i La Liga skulle till exempel helt plötsligt få en mycket välbalanserad liga att tävla i och istället för att Real Madrid och Barcelona lägger beslag på så gott som alla mästerskap så kommer titlarna istället att fördelas bland betydligt fler.

Så när det väl kommer till kritan är det mest troliga att effekterna på nationell nivå för förbund och ligaorganisationer upplevs som entydigt negativa. De kan med andra ord förväntas vara ytterst fientligt inställda till alla planer på en europeisk superliga.

Revisionsbyrån Grandt Thornton har släppt en rapport (kan laddas ner här) på de ekonomiska effekterna i Sydafrika efter landets värdskap för världsmästerskapen i fotboll 2010.

De sydafrikanska skattebetalarnas kostnad för kalaset blev €3.7 miljarder. Den ekonomiska påverkan av besökarna under VM uppgick enligt revisionsbyrån till €1.7 miljard. Arrangemanget gav med andra ord ett mycket högt underskott för ett utvecklingsland som Sydafrika. Det går inte annat än ifrågasätta motiven att arrangera detta världsmästerskap. Majoriteten av oberoende studier säger att erfarenheten visat att arrangemang av mega-events inte ger något ekonomiskt bidrag till landet. Georgios Kevetsos och Stefan Szymanski menar i sin studie* att mega events i allmänhet och fotbollsmästerskap i synnerhet kan ge en positiv inverkan på invånarnas lycka. Denna effekt är dock kortsiktig och ska den verkligen få ske till vilket pris som helst?

Grant Thornton som har fått uppdraget att mäta mästerskapets effekter effekter både ex ante och ex post försvarar arrangemangets legitimitet med flera märkliga argument. Till exempel menar man att underskottet inte belastar nationens skuldsättning. Men faktum är att det är fel, Sydafrikas balansräkning är finansierad med skulder som uppgår till ca 35% av landets BNP vilket belastar nationens resultaträkning med en ränta på förhållandevis höga 7.7% för landets 10 åriga statsobligation. Genom att inte arrangera världsmästerskapen skulle i så fall statsskulden antingen kunna amorteras eller användas till mer effektiva investeringar.

Grant Thornton menar också att flera företag inom turistbranschen skulle gå under i samband med finanskrisen 2008 om inte landet hade arrangerat mästerskapen. Det må så vara men företag går omkull eller köps upp i första hand av två anledningar. Misskötsel eller överetablering på marknaden. En naturlig del i en marknadsekonomi är att dessa företag försvinner och att resurser istället allokeras till branscher och företag där det finns ett resursunderskott. För det är ju troligt att dessa företag likörbannat går under och att staten bara förskjutit denna process längre fram i tiden genom att ta skattebetalarnas pengar och subventionera en subjektivt vald industri. Det är inget som stärker ett lands konkurrenskraft, tvärtom!

World Economic Forum är en tankesmedja som förutom att arrangera den årliga konferensen i Davos även genomför regelbundna studier av nationernas konkurrenskraft. Man har identifierat och mätt tolv olika kriterier som förväntas att stärka en nations konkurrenskraft och därmed produktivitet. I den senaste upplagan** ser vi direkt att det största behovet för att kunna stärka Sydafrikas konkurrenskraft anses ligga i att allokera mer resurser till utbildning och sjukvård. På sidan 302 i studien rankas ”otillräckligt utbildad arbetskraft” efter ”ineffektiv byråkrati” som det enskilt största hindret för att kunna göra affärer i landet. En brist på utbildad arbetskraft bromsar troligtvis privata och utländska investeringar i Sydafrika vilket hindrar nationen från att kunna uppgradera sin ekonomi och växa snabbare.

Rimligtvis kulle de pengar som de Sydafrikanska skattebetalarna lade ner på VM kunna göra betydligt större nytta inom detta område.

Vidare resonerar Grant Thornton om att det nu finns infrastruktur för att kunna arrangera framtida mästerskap med lägre investeringsbehov och nämner samväldsspelen 2022 och framtida Olympiska Spel som exempel. Om landet nu skulle vinna auktionen och om dessa mästerskap mot all förmodan skulle leverera ett överskott så ligger de ju dryga 10 år fram i tiden. Därmed är det sannolikt så att nuvärdet av dessa överskott är i det närmaste obefintligt. Framför allt eftersom pengarna hade kunnat användas så otroligt mycket mer effektivt för att stärka Sydafrikas konkurrenskraft idag.

Det går inte dra någon annan slutsats än att FIFA2010 har varit ett enormt slöseri med det sydafrikanska folkets pengar. Man kan naturligtvis kritisera FIFA för deras affärsmodell men ansvaret ligger på ingen annan än de sydafrikanska politikerna som tillåtit det här att ske.

————————

*National Wellbeing and International Sports Events –  Georgios Kevetsos & Stefan Szymanski, Aug 2008

** The Global Competitiveness Report 2010-2011 – Word Economic Forum

Den danska expertskatten har gett de danska klubbarna konkurrensfördelar vad gäller rekrytering av talang gentemot andra marknader i Europa. Samtidigt är expertskatten en konkurrensnackdel för danska talanger som diskrimineras på den danska fotbollsmarknaden. Om två spelare, en utländsk och en dansk är lika bra, kontrakterar den danska klubben den utländska spelaren tack vare skattesubventionen. 

Men borde inte denna diskriminering ge möjligheter för utländska klubbar att hitta värden på den danska marknaden? Teoretiskt finns det en arbitrage-möjlighet mellan Danmark och andra marknader. Ponera att en utländsk och en dansk klubb har en spelare vardera som är lika bra. Klubbarna gör en talang-swap där den utländska spelaren går till Danmark och får samma nettolön som förr. Tack vare skattesubventionen blir bruttolönen betydligt lägre. Den danska spelaren går i omvänd riktning till den utländska klubben. Samma nettolön och ungefär samma bruttolön som förr. På den danska sidan uppstår en vinst som danska skattebetalare skapar åt klubben. Denna vinst kan delas mellan klubbarna genom transfer-nettot i transaktionen.

Det var den teoretiska modellen, i praktiken måste vi däremot även ta hänsyn till att spelaromsättning orsakar en risk vilket rimligtvis minskar värdet på vinsten. Men eftersom spelaromsättning ändå uppstår på grund av att allsvenska klubbar exporterar talang så borde det rimligtvis gå att finna värde i Danmark. Däremot kräver det fysisk närvaro i form av scouting, naturligtvis.

Nedanstående figur kommer från en relativt färsk studie* och visar hur den danska expertskatten har påverkat spelarimporten i Danmark kontra Sverige. Vi ser hur de danska klubbarna har utnyttjat skattesubventionen och efter bosman-domen kunnat locka till sig kvalitativ talang. Men de danska klubbarna har även ökat importen av mindre meriterad talang. Utveckling borde rimligtvis skapa ha skapat ett utbudsöverskott på en visst talangnivå samt danska talanger som på väg upp i karriären. Att det finns utländska klubbar som kan importera denna danska talang är samtidigt viktigt för att inte incitamenten för de danska klubbarna att fortsätta utveckla lokal talang ska försvinna.

Även de svenska klubbarna har ökat importen av spelare, även om den kanske inte är lika stor som man skulle kunna tro. Denna ökning har kommit bland spelare som saknar landslagsmeriter vilket i första hand förklaras av att allsvenskans intäktsutveckling generellt varit sämre än på andra marknader.

Den teoretiska arbitrage-modellen förutsätter naturligtvis att klubbarna som ingår ett swap-avtal har någorlunda lika spelarbudgetar. Och här finns det avvikelser mellan de två marknaderna. FC Köpenhamn och Bröndby spelar i en egen lönedivision men det finns flera andra danska klubbar där lönekostnaderna inte avviker nämnvärt från deras allsvenska motparter.

Aalborg, FC Midjylland och Aarhus har ungefär lika stora personalkostnader som Elfsborg. I Aalborgs personalkostnader ryms även hockey och basket samt en större administrativ personalstyrka då klubben driver hotell och konferenslåda. Esbjergs personalkostnader är i paritet med IFK Göteborg och en ännu mindre klubbar som t.ex Horsens och Silkeborg befinner sig i nivå med Örebro SK och Kalmar FF.

Så nog skulle det kunna finnas fundamentala förutsättningar för svenska klubbar att kunna utnyttja den danska diskrimineringen av inhemsk talang till sin fördel. Idag spelar enbart fyra danskar i allsvenskan, Ulrich Vinzents, Jesper Christiansen, Sebastian Feddersen och Peter Nymann. Antingen har ingen svensk klubb tänkt tanken på denna möjlighet eller så finns det klubbar från andra ligor som var först på plats varav arbitrage-möjligheten är borta.

————————————–

*TAXATION AND INTERNATIONAL MIGRATION OF SUPERSTARS: EVIDENCE FROM THE EUROPEAN FOOTBALL MARKET – Henrik Kleven, Camille Landais, Emmanuel Saez Nov 2010

Arbetsmarknadskonflikten mellan NFL och spelarfacket är ett avslutat kapitel och ligan återupptar sin verksamhet. Den andra konflikten, den mellan NBA och spelarfacket NBPA befinner sig dock ganska långt ifrån en lösning. Problemet grundar sig i att klubbägarna anser sig inte tjäna några pengar på sin verksamhet. Idag betalar lagen i genomsnitt 57% i lönekostnader till spelarna och det sägs att 70% av franchiseverksamheterna redovisar röda siffror. Ligaorganisationen hävdar att lagens samlade förlust under 2009 uppgick till $370 miljoner. Naturligtvis ska vi inte tycka synd om att sedan tidigare rika klubbägare förlorar pengar. Däremot är ligorna en kartell där lagen har delat upp marknaden med varandra och tillsammans delar på profit&loss. Och så länge konkurrensmyndigheterna inte ingriper så kan ägarna ändra kartellens förutsättningar så att resurserna och vinsterna omallokeras som det bäst behagar. Problemet är att komma överens med spelarfacket så att spelarna kan exploateras. Det är också den stora skillnaden från fotbollseuropa där spelarna får marknadslöner.

Det har länge hävdats att de amerikanska ligorna sätter in mekanismer såsom revenue sharing samt olika regleringar på arbetsmarknaden som salary cap men även restriktioner som minskar spelarnas möjlighet till mobilitet mellan klubbarna, vars syfte är att förbättra tävlingsbalansen. Sanningen är dock att det främsta syftet med dessa mekanismer är att klubbägarna ska ges bättre möjligheter att tjäna pengar och tävlingsbalansen är av sekundärt intresse.

Major League Baseball är ett utmärkt exempel på detta. Fram till 70 talet hade man en reglering som kallades reserve clause. Reserve clause innebar att ingen spelare fick lämna sin klubb för en annan utan att ägaren samtyckte. När denna reglering skulle tas bort hävdade klubbägarna att det skulle försämra tävlingsbalansen och minska intresset för sporten. Det som hände var att tävlingsbalansen förbättrades och publiken ökade med 57%. Samtidigt ökade spelarnas löner 316% vilket det i själva verket det som klubbägarna försökte att undvika. Klubbägarna tog så småningom saken i egna händer och bildade en kartell. Den hemliga överenskommelsen klubbarna emellan ska ha varit att ingen fick erbjuda en ”free-agent” ett kontrakt förrän spelarens dåvarande klubb hade deklarerat att man inte längre var intresserade av dennes tjänster. Säsongen 1985 fick enbart 1 av 29 free-agents ett kontaktförslag innan föregående klubb hade ”gett sitt godkännande”. 1990 dömdes klubbarna att betala $280 miljoner i skadestånd till spelarfacket för att man hade konspirerat mot den fria rörligheten på marknaden.  

NBA har ett så kallat soft salary cap. Till skillnad från hårda tak så finns det ett antal undantag och det finns dessutom en möjlighet för klubbar att överskrida en löneprocent på 61%. Gör man det så får man betala en så kallad luxary tax med en dollar för varje dollar man överskrider taket med. Klubbägarna vill ändra på detta och införa ett hard cap där man säger sig villig att betala så lite som 50% av intäkterna till spelarna. Spelarna är naturligtvis inte nöjda men säger sig ändå vara generösa och menar att man kan gå med på 54.3%. Men kanske finns det en annan väg för klubbarna som överhuvudtaget elimineringar nyttan av ett lönetak.

Enligt den teoretiska två lags modellen där båda lagen är profitmaximerande* och där den ena klubben är från en större regionalmarknad, innebär en ökad revenue sharing ingen förbättring i tävlingsbalansen. Anledningen till det är att den större klubben upplever en högre marginalintäkt för varje vunnen match än vad den mindre klubben har. Det betyder att om den större klubben vinner majoriteten av matcherna så kommer två-lag-ligans totala intäkter att bli högre än om båda lagen vann lika många matcher vardera. Tack vare revenue sharing kommer därför den mindre klubben att öka sina intäkter om den större klubben tillåts vinna fler matcher. Detta incitament innebär därför att den mindre klubben inte kommer att buda på de bästa spelarna vilket även sänker lönekostnaderna för den större klubben som upplever betydligt lägre konkurrens om de bästa spelarnas underskrifter. Men gäller det här verkligen i verkligheten? I teorin är teori och empiri lika, men i praktiken skiljer det sig ofta åt. Ekonomi är en levande organism vars resultat är en produkt av miljoner individuella val som baseras på olika människors individuella nyttofunktioner där respektive individ oftast inte har samma preferenser. Ekonomin är läran om incitament och det är ett av anledningarna till att ekonomer har så svårt att förutse framtiden.

Däremot finns det empiriskt stöd för teorin från MLB. Inför säsongen 2002 ökade MLB drastiskt sin revenue sharing mekanism där större klubbar fick dela med sig mer av sina intäkter. Förutom de nationella avtalen som delas lika ger numera klubbarna upp 31% av sina lokala intäkter till en central pool som sedan distribueras ut till klubbarna. Resultaten av denna förändring blev slående. Joel Maxcy** har i sin artikel kommit fram till slutsatsen att ligan upplevde försämrad tävlingsbalans som i studien mättes genom att man observerade ett signifikant talangflöde från de mindre lagen till de större. Klubbägarna svarade med andra ord på incitament ungefär såsom teorin förväntade sig att de skulle göra. Även om MLB saknar ett lönetak så har löneprocenten i ligan minskat stadigt år för år efter 2002 för att under 2007 nå 51%***. 

Det är därför inte helt omöjligt att en effektiv lösning finns på annat håll än att bråka om lönetaket. Idag delar NBA klubbarna intäkterna enbart från de nationella centrala avtalen och de lokala intäkterna behåller de för sig själva. Ett förslag på ett regimskifte skulle däremot inte vara okontroversiellt, naturligtvis. Systemet beskattar framgång och belönar mediokerhet, de fem mest lönsamma lagen i MLB är kroniskt dåligt presterande på planen. Boston Red Sox:s ägare John Henry har attackerat distributionsnyckeln både frekvent och för öppen ridå. Och det finns även andra potentiella nedsidor. Det vi ser är ett stort potentiellt fri-passagerar-problem där många mindre klubbar inte ges incitament att vinna. Men faktum är att även de större klubbarnas incitament att investera minskar eftersom deras marginalintäkter till stor del försvinner till de mindre lagen. Så istället för att få se det bästa laget vinna, blir det det minst mediokra som tar hem mästerskapet vilket i förlängningen kan urholka intresset för sporten.

——————————————
* man brukar pratat om profit- och nyttomaximerande klubbar. Nyttomaximernande klubbar försöker att vinna sina matcher med till buds alla stående medel. De profitmaximernade klubbarna däremot, kommer den ekonomiska vinsten att vara viktigare än den sportsliga framgången. Mer beskrivning under denna länk.

** Revenue Sharing in MLB: The Effect on Player Transfers, Joel G. Maxcy, Sep 2006

*** Reflections on Salary Shares and Salary Caps, Andrew Zimbalist – Nov 2010

För ungefär ett år sedan uppmärksammade jag GAIS svällande balansräkning vilket var ett resultat av en kraftig ökning av värdet på klubbens immateriella tillgångar. Idag tittade jag igenom SvFF:s genomgång av de allsvenska klubbars ekonomi där ny information gav ett par ledtrådar för att försöka hitta en förklaring.

Om vi ställer upp några av klubbens finansiella nyckeltal över en femårsperiod så ser det ut enligt nedan. Det vi ser är en förhållandevis jämn balansomslutning (tillgångar respektive skulder+eget kapital) fram till 2009 då balansräkningen helt plötsligt svällde med lite mer än 100%. Den enskilt största anledningen var en ökning av värdet på de immateriella tillgångarna med dryga 10 miljoner. Hos en fotbollsklubb består immateriella tillgångar i första hand av förvärvade spelarkontrakt. Ponera att en klubb köper en anfallare för 10 miljoner i transfersumma och spelaren skriver ett fem års kontrakt. Istället för att utgiften ska belasta resultaträkningen så aktiveras 10 miljoner på balansräkningen som en immateriell tillgång. Denna tillgång skrivs sedan av över kontraktets längd vilket i exemplet ovan blir 2 miljoner per år som belastar resultaträkningen.

Tittar vi på GAIS rekryterade spelare under 2009 (specat på sid 5) så ser vi direkt att dessa förvärv knappast kan ha kostat så pass mycket i transfersummor för att nå en sådan ökning i posten immateriella tillgångar. Och tittar vi på 2010 års nyckeltal så ser vi att de immateriella tillgångarna har minskat i värde tillbaka till historiskt jämförbara nivåer. Det betyder att klubben skrev ned sina tillgångar under 2010 med ungefär samma summa som man skrev upp dessa under 2009.

En nedskrivning av tillgångar görs om tillgångens skäliga värde inte anses motsvara det bokförda värdet och i enighet med försiktighetsprincipen korrigeras till en mer lämplig värderingsmetod. Alternativet är att tillgången säljs eller avyttras och inte längre ägs av klubben.

Det som hände i GAIS under 2010 var att klubben sålde Wanderson. Intäkten från GAIS spelarförsäljningar under 2010 var 10.9 miljoner vilket var ungefär med vilket belopp även de immateriella tillgångarna skrevs ned med. Ett inte helt otroligt händelseförlopp är därför att GAIS under 2009 skrev upp värdet på Wanderson som det året gjorde en fantastisk säsong och vars skäliga värde rimligtvis var högre än hans på balansräkningen bokförda värde som inte var högre än den summa som klubben ursprungligen köpte honom för under 2007 minus 3 års avskrivningar.

Men faktum är att även om det inte strider mot några redovisningsprinciper så är ett sådant förfarande inte praxis inom fotbollen. Rekommendationerna från SvFF säger också att klubbarna ska värdera sin spelartrupp baserat på anskaffningskostnad.

Om nu Wanderson tesen stämmer, varför bemödade sig GAIS att skriva upp värdet på honom? Nyttan från ändrade redovisningsprinciper måste rimligtvis överstiga kostnaden för ansträngningen att strukturera om balansräkningen. Om vi i fig2 tittar på hur GAIS nyckeltal hade sett ut utan en omvärdering ser vi direkt att klubben skulle redovisa en större förlust och därmed ett negativt eget kapital i bokslutet för 2009. Det är naturligtvis något som man bör undvika eftersom det skulle skapa en hel del merjobb med licensnämnden i form av utarbetande av handlingsplaner och klubben skulle riskera att exponera sig mot nämndens godtycklighet (lex Örebro).

Företag går inte omkull på grund av negativa resultat utan på grund av att pengarna tar slut. Även om GAIS redovisningsmässigt skulle redovisa ett negativt eget kapital så ser vi att klubben trots allt visade sig ha tillgång till pengar som kunde finansiera klubbens fortlevnad. Per den sista december 2009 hade skuldsidan på balansräkningen ökat från 7 miljoner året innan till 28 miljoner. På tillgångssidan till hälften matchat av det ökade värdet på Wanderson och sannolikt även med en fordran från försäljningen av Pär Eriksson till IFK Götebrog i slutet av 2009.

Vi ser att balansomslutningen i fig1 hos GAIS fortfarande var större än normalt vid 2010 års utgång, detta trots att de immateriella tillgångarna minskade i värde. Sannolikt beror det på att omsättningstillgångarna ökade i värde. Något som skulle kunna förklaras av att GAIS vid årsskiftet ännu inte fått all betalning för Wanderson och det på tillgångssidan fanns en kundfordran.