Elfsborg – UEFA spel, en viktig nyckel till fortsatt balans

De svenska klubbarna spottar ur sig resultaträkningar och jag hade tänkt att sammanfatta dessa allteftersom. Låt oss börja med Elfsborg där vi nu har fem års historik från tiden på Borås Arena. Tidigare års analyser av Elfsborg finns både för 2007 samt 2009.

Intäkter
Som vi ser har klubben varit mycket duktiga på att utveckla sina marknadsintäkter. Under 2010 ökade dessa med ytterligare 17% och man har sedan 2006 nästan fördubblat denna intäktskälla. Lika framgångsrik som man varit på marknadssidan, nästan lika medioker har Elfsborg vårdat sin matchdags-produkt. Under 2010 minskade intäkterna från matchdagen med mer än 20%.

Profit & Loss
För att lättare kunna finna de risker som klubben exponeras mot har jag brutit ner resultaträkningen i den allsvenska rörelsen, deltagandet i internationella cuper samt affärsområdet spelarkontrakts-försäljning. Tyvärr finns ett visst periodiseringsproblem som försvårar i samband med större spelarförsäljningar. Elfsborg återinvetsterar vinsterna från spelarförsäljningen och rekryterar ersättare där sign-on bonusen kostnadsfrös i sin helhet det första året på kontraktet. Noterbart är klubbens bruttomarginal som är ungefär 10%enheter högre än AIK Fotbolls. Något som skapar ett högre finansieringsutrymme till spelartruppen.

Vi ser att personalkostnaderna har toppat under 2007 och 2010. Båda åren genererade också höga intäkter från spelarförsäljningar. Värt att notera är att wages-to-turnover ratio under 2010 översteg diton från 2008 med 7%enheter. Klubbens lönekostnader i förhållande till intäkter ser därmed ut att ha ökat vilket kan bero på försämrad produktivitet i relation till klubbens konkurrenter. Figuren nedan visar nettoinvesteringarna i spelarkontrakt. Vi ser att Elfsborg generellt är nettoköpare av spelarkontrakt.

Cash flow

Kassaflödesanalysen visar oss hur klubben finansierar sin verksamhet. Under 2010 ser vi att nettoöverskottet från spelarkontrakt var 16 miljoner kronor. En del av dessa pengar har investerats i sign-on bonusar i samband med förvärven av Jesper Christiansen, Jon Jönsson samt Andreas Klarström vilket har försämrat resultatet från rörelsen. Vi ser en positiv effekt från förändring i rörelsekapitalet vilken framför allt har drivits av en större ökning av kortfrisiska skulder.

Vi ser även att Elfsborg har investerat 13 miljoner i materiella anläggningstillgångar, 2.8 miljoner i byggnader och mark samt 10 miljoner i inventarier. Det framgår inte av verksamhetsberättelsen av vad investeringen exakt avser men en vild gissning är att det är investeringar i ”Camp Elfsborg”. Värt att notera är även återställningen av de 4 miljoner som klubben ”dopade” sina intäkter med 2009 och som jag misstänker var ett externt kapitaltillskott till förmån för den sommarens rekrytering av Amadou Jawo från Gefle. För att kunna finansiera alla aktiviteter som Elfsborg ville göra under 2010 krävdes ett inflöde av kapital genom en ökning av klubbens långfristiga banklån med 7.7 miljoner.

Strategier och risker
En av Elfsborgs competitive edge har varit klubbens kontraktsstrategi där man har försökt att följa skolboken och lyckats med konststycket att hålla sin spelaromsättning på en relativt låg nivå. Något som man istället kapitaliserar genom starkare kassaflöden från sitt rörelseresultat samt av ett fåtal extraordinära försäljningar när talangen scoutas och bedöms vara tillräckligt mogen högre upp i näringskedjan för att motivera den höga premien som den köpande klubben får betala tack vare den konsekventa kontraktstategin.

Den låga finansiella risken som i första hand utgörs av kostnaden för bruket av Borås Arena har gett klubben utrymme att kunna ta en högre risk i sin spelarkontrakts-portfölj. Vi ser även att denna kontraktsstrategi till stor del är möjlig och bärs upp av vinster genererade från spel i europacuperna. Den allsvenska produkten skulle isolerat inte räcka till att skapa utrymme och driva den lika konsekvent.

Den stora risken är således att Elfsborgs konkurrenter presterar bättre och konkurrerar bort klubben från en europacup-plats. 2011 års spel i Europa säkerställdes för första gången på flera år inte på egna meriter utan tack vare att Helsingborg vann Svenska Cupen.

Ett rimligt antagande är att Elfsborg klarar av att missa intjäningen från spel i Europa under en säsong. Två år i rad utan denna inkomstkälla kan däremot räcka för att föra klubben in i en negativ spiral. Det internationella produkten för Elfsborg är inte helt olik den källa till intäkter som ”derby-produkten” var för Stockholmsklubbarna. Den stora skillnaden och de goda nyheterna är att Elfsborg inte är beroende av att derbyantagonisterna presterar väl. Den internationella produkten är i första hand exponerad mot klubbens egna prestationer.

Vi kan konstatera att Elfsborg ställs inför stora utmaningar hos den sportsliga organisationen i samband med att klubbens spelaromsättning ökar. Klubben har trots allt fått betala ett pris i och med att Andreas Augustsson och Johan Wiland lämnade laget. Klubben har sedan dess släppt in betydligt fler mål och målvaktskarusellen har sannolikt kostat betydligt mer än de miljoner som försäljningen av Wiland genererade.

Den finasiella risken mätt per 31/12-2010 har också ökat något. Figuren ovan visar att leverage-ratio är upp vilket visar att andelen eget kapital i relation till balansomslutningen har minskat. Balanslikviditeten är ner vilket visar att klubbens kortsiktiga betalningsförmåga hade minskat. Vi ska komma ihåg att klubben efter årsskiftet har realiserat kontraktet med Deni Avdic. Å andra sidan har Elfsborg återigen återinvesterat en betydande del av pengarna i David Elm, Lasse Nilsson samt Andreas Augustsson.

Tabellen ovan visar Borås Arenas affärsmodell. Det av Elfsborg helägda dotterbolaget, Borås Arena AB hyr ut arenan till Borås Stad som i sin tur hyr ut den till IF Elfsborg. Klubbens hyreskostnad är förhållandevis låg i relation till de intäkter som den moderna arenan har genererat.

Rent-seeking
I förra årets analys skrev jag vilka motiv som klubben har när man driver en minskning av antalet lag i allsvenskan. Under 2010 har vi hört klubben ta ställning mot en avreglering av 51% spärren. Mekanismen bakom det senare är att bibehållna högre inträdesbarriärer för inflöde av kapital håller nere riskerna för att nya konkurrenter ska etablera sig på marknaden. Genom att driva dessa två frågor kan klubben skapa sig konkurrensfördelar som inte beror på egna prestationer eller värdeskapande utan på juridiska avtal och kontroll över ekonomiska faktorer.

Allsvenska personalkostnader 2010

I de flesta ligor runt om i Europa finns det ett tydligt samband mellan personalkostnader och sportslig framgång. I de två högsta engelska divisionerna är sambandet 74% och i den spanska ligan 82%. Denna transparens är ett resultat av en relativt avreglerad arbetskraftsmarknad där spelarna auktionerar sina tjänster (läs talang) till högstbjudande. Klubbarna å sin sida försöker med alla till buds stående medel buda för att rekrytera/behålla bäst möjliga talang med syfte att maximera sina sportsliga prestationer.

Sambandet i allsvenskan är inte lika starkt vilket beror på att ligan, sett till intäkter, hör till en av Europas mest jämna. En annan anledning är att vissa klubbar tenderat att sälja sina spelare illa kvickt och spelarnas tid i klubbarna under den högpresterande perioden blir väldigt kort. Lite tankar kring det finns i inlägget här.

Det finns lite empiri från svensk fotboll som jag har gjort vilket finns beskrivet i detta inlägg.

De senaste veckorna har de allsvenska klubbarna släppt sina årsredovisningar och jag hade tänkt att ta tempen på klubbarnas konkurrenskraft och förväntad förmåga att prestera sportsligt. I detta inlägg ska vi däremot se hur mycket pengar ett urval av klubbarna har lagt på personalkostnader samt avskrivningar av spelarkontrakt. Det senare säger oss hur stora investeringar respektive klubb har gjort i externa spelarförvärv.

Figuren visar ett urval av klubbar och deras redovisade personalkosstnader samt avskrivningar på spelarkontrakt för 2010. I de fall det finns angett i resultaträkningen har jag separerat för personalkostnader för den sportsliga verksamheten (spelare + tränare) och övriga anställda. I fallet Trelleborg kan vi anta att den absoluta majoriteten av kostnaderna allokeras till sport. Vad gäller Malmö FF så är personalkostnaderna för MFF Event AB (3.4m) borträknade.

Externa effekter i Italien

Den pågående säsongen i Italien är den första med den nya regimen gällande sändningsrättigheter. I detta inlägg har jag skrivit om några effekter som vi skulle kunna förvänta oss.

Igår släppte Juventus sitt halvårsresultat och vi fick även en kvantifiering på de externa effekter som de marknadsledande klubbarna utsätts för. Bara under det första halvåret är Juventus intäkter från Serie A:s sändningsrättigheter €10 miljoner lägre än vad klubben genererade när man sålde dessa individuellt.

Den italienska distributionsnyckeln är unik och mer trögflytande än de som praktiseras i Europa. 40% av de centralt sålda sändningsrättigheterna distribueras lika mellan samtliga 20 lag. 25% av intäkterna fördelas baserat på ”fan base” och 5% är baserat på stadens befolkningsstorlek. 10% av intäkterna distribueras beroende på klubbarnas sportsliga prestationer från säsongen 1946/47 till [idag – 5år]. 15% baserat på de senaste fem årens sportsliga prestationer och 5% baserat på nuvarande säsongs slutplacering.

Vi ser även att det uteblivna deltagandet i Champions League kostar klubben mycket pengar (€18.5 miljoner centrala i TV premier). Det är ekonomiskt mer försvarbart att budgetera för ett större årligt underskott än ett break even resultat där det senare minskar sannolikheten att förlora Champions League status.

Juventus resultaräkning för det första halvåret, 1/7-2010 till 31/12-2010.

Försämrade vinstmarginaler – goda nyheter för Arsenalfansen

Mindre än 24 timmar efter förlusten i Carling cup släppte Arsenal sitt halvårsresultat från perioden 31 maj 2010 till 30 november 2010. Om vi isolerar från det extraordinära one-off affärsområdet Highbury Square, ser vi att klubbens vinstmarginaler har försämrats.

Siffrorna visar resultaträkningen för det första halvåret från fotbollsverksamheten.

Vi tar de dåliga nyheterna först. Klubbens marknadsorganisation ser ut att sakna förmåga att kapitalisera Premier Leagues ökade globala exponering. Samtidigt som Manchester United fortsätter att kraftigt öka sina intäkter från commercial, går Arsenal i sidled. Denna utveckling talar inte till klubbens fördel och man undrar om det överhuvudtaget finns en strategi här?

De goda nyheterna är att den mediokra försäljningsorganisationens prestationer inte ser ut att gå utöver supportrarna utan istället belastar aktieägarnas nyckeltal. Wages-to-turnover ratio är upp relativt mycket eftersom klubben har skrivit nya kontrakt med flera av sina spelare vilket resulterat i att lönekostnaderna har ökat med £4.5 miljoner jämfört med motsvarande period föregående år. Klubben menar dessutom att man avser att fortsätta denna strategi. Att behålla viktiga spelare under de år då de presterar som bäst är mer eller mindre avgörande för en klubbs sportsliga prestationer. Arsenal har även sålt färre spelare än tidigare år. Något som minskat ”profit from player trading”.

Så kanske ser vi ett trendbrott vad gäller den konsekventa överföringen av värde från klubbens supportrar till aktieägarna. I så fall lär den första titeln sedan 2005 inte låta sig vänta särskilt länge till. Det finns inte något som helst samband mellan profit och sportslig framgång, det har aldrig heller funnits. Däremot finns ett mycket starkt sådant mellan lönekostnader och tabellplacering. På längre sikt behöver Arsenal öka sina intäkter för att öka sin konkurrenskraft. Under tiden kan man pressa sina rörelsemarginaler för att vara mer konkurrenskraftig på spelarmarknaden.

Efter att Arsenal senast vann en titel 2005, har klubbens aktieägare sett sitt aktieägarvärde flerfaldigats. De försämrade vinstmarginalerna betyder att klubbens fans kanske, kanske istället får uppleva en överföring av värde från aktieägarna till dem själva.

Klubbdirektörerna som sänker elitserien

Att intervenera genom att påverka en ligas storlek samt in- och utflöde av klubbar har blivit ett väldigt populärt diskussionsämne. I söndagens Sportblad kan vi läsa om hur vissa av elitseriens klubbägare pratar om att ”stänga” elitserien och införa lönetak. Frölundas klubbdirektör anser att elitserien bör minskas ytterligare till antalet lag. Det är fantastiskt att elitserien, som har varit något av Svensk Elitfotbolls role model, nu själva desperat griper efter halmstrån för att försöka förlänga livet på en marknad som sakta är på väg mot en långsam död.

På kort sikt skulle en minskning av antalet lag kunna fungera som en droginjektion. De centralt sålda sändningsrättigheterna fördelas på färre aktörer vilket ger en välbefinnande effekt. Men som vanligt så följs det av en baksmälla och en ökad resistens mot nya injektioner. Den välbefinnande effekten sopar de dåliga prestationerna under mattan vilket ganska snabbt uppdagas och leder till att produktivitetsproblemen återigen kommer att göra sig påminda. Denna gång i en större omfattning.

En stängd eller minskad liga ökar inträdesbarriärerna för utmanande klubbar vilket på längre sikt leder till en produktivitetsminskning och stagnation. Jag har uppmärksammat fenomenet i två inlägg (här och här). Inom europeisk klubbfotboll finns det inget empiriskt stöd för att en till antal lag mindre liga är mer konkurrenskraftig än en större. Tvärtom menar sportekonomer att ligor generellt är för små, vilket till stor del beror på att storleken på ligorna påverkas av de i ligan etablerade klubbarna som är rädda för konkurrens.

Men produktivitetsproblem och kortsiktiga lösningar på dessa är inte enbart förekommande inom sportvärlden. ”Currency Wars” har blivit ett populärt medel för nationer att stärka sin kortsiktiga konkurrenskraft. Genom att aktivt sänka värdet på sin inhemska valuta (genom att hålla låga räntor eller trycka nya pengar) kan nettoexporterande länder fortsätta att skeppa ut produkter till ett för omvärlden attraktivt pris.

Under veckan som gick höjde den svenska Riksbanken styrräntan ytterligare med 0.25% vilket var i linje med den förväntade penningpolitiken. Och genast höjdes röster både hos politiker och företag om att snabbare räntehöjningar i Sverige gentemot omvärlden resulterar i en starkare krona vilket riskerar att sänka svenska exportföretags konkurrenskraft ute i världen.

Förvisso gav den försvagade svenska valutan under den första fasen av finanskrisen en bra hävstång åt svenska exportföretag vilket bidrog till en snabbare återhämtning för svensk ekonomi. Men starka/svaga valutor är över tid inte någon konkurrensfördel för nationer. Produktivitet är det däremot (mäts enklast BNP/capita). Michael Porter menar att valutainterventioner istället är kontraproduktiva och att nationers konkurrenskraft kommer från dess förmåga att skapa en miljö som får företag att utveckla sig själva vilket över tid leder till en högre produktivitet. Istället för att enbart konkurrera med priser som sin competitive edge (tack vare en lågt värderad valuta), tvingas exportföretagen utveckla och uppgradera sig själva och ständigt förbättra sina produkter och processer. Endast på detta sätt kan ett samhälle nå en hållbar utveckling och skaffa sig konkurrensfördelar gentemot omvärlden. Men att utveckla en miljö som skapar de bästa förutsättningarna tar tid, och 10 år för politiker är snarare en livstid.

Precis som antalet lag i en sportliga är den senaste tidens ränte-debatt snarare populistisk än rationell. Om man nu använder sig av räntevapnet för att stimulera ekonomin i en nedgång, måste man korrigera räntorna uppåt under tillväxt. Det måste väl ändå vara grundbulten i penningpolitik. För en riksbank är det därför viktigt att ignorera röst-maximerande populistiska politiker (oavsett flank) samt lobbande giriga företagsledare som helst inte vill investera i innovationer utan casha hem på en för dem konkurrenskraftig lågt värderad valuta. För när currency-war vapnen till slut blivit verkningslösa (effekten av droger tar alltid slut), kommer de länder som istället utarbetat en långsiktigt effektiv näringslivspolitik att vara betydligt bättre positionerade i den globala konkurrensen.

En stark och oberoende Riksbank är oerhört viktig och nog skulle en sportliga egentligen inte drivas av klubbarna själva, utan snarare av en oberoende organisation. Brynäs klubbdirektör Hans-Göran Karlsson är helt rätt ute när han vill öka antalet lag till 14.

Vi måste jobba med affärs- och produktutveckling. De finns de som anser att vi får ännu sämre ekonomi då två lag till ska dela på medieintäkterna, men då tänker man väldigt kortsiktigt. Om man får tillväxt på en produkt så brukar också intäkterna komma. Vi måste titta på helheten.

Rimligtvis är det också bara ett första steg i en större expansion. Det som händer i och med en utökning är att inträdesbarriärerna till marknaden minskar. Fler konkurrenter ges bättre möjligheter att komma in på marknaden och utmana inkubenterna och tvinga dem att uppgradera sig själva. Det vi istället ser i dagens elitserie är att de etablerade klubbarna ges alldeles för goda förutsättningar att bibehålla sin marknadsandel trots att de inte producerar särskilt väl vilket också är den primära orsaken till den upplevda stagnationen.

Figuren nedan visar sambandet mellan inträdeskostnader för nya företag och produktiviteten hos en nation. Låga inträdesbarriärer till industrier, kort byråkratisk tid att starta nya företag, samt en effektiv kapitalmarknad vars primära uppgift är att allokera kapital från ställen där det finns ett överskott dit det råder brist på den, är några av de grundläggande faktorerna för utveckling.

saxat från: Entry regulation: Still costly, Jan 2011

Att stänga elitserien och införa lönetak belönar enbart den pågående mediokerheten och för evigt cementerar ett icke åtgärdat problem. Det kommer inte heller ta särskilt lång tid innan stjärnorna försvinner till andra ligor och produkten klubb-hockey förlorar sin competitive edge i Sverige.

Premier League Television Lawsuit

Det pågår en juridisk konflikt avseende sändningsrättigheter och hur dessa säljs. Det är den engelska pub-ägarinnan Karen Murphy som har fått betala £8000 i böter för brott mot upphovslagen när hon har visat Premier League matcher via en grekisk satellitkanal. Hon menar att Premier Leagues sätt att sälja sina sändningsrättigheter med olika priser och sändningsrestriktioner inom EU handlar om prisdiskriminering. Bland annat får endast 138 av 380 matcher sändas i Storbritannien samtidigt som de utländska rättighetsinnehavarna får visa samtliga 380. Den 3:e februari vann Karen en delseger och fallet förväntas att avgöras under 2011.

Det finns de som menar att en dom som ger den brittiska pub innehavaren rätt kan få förödande konsekvenser för fotbollen. Emanuel Macedo de Medeiros, chefen över European Professional Football Leagues sade under en pressträff i Madrid.

The consequences are uncertain and disastrous if the Premier League loses the case. It could turn into a new Bosman case that will change the way television rights are sold.

En förändring av sättet på hur sändningsrättigheter säljs innebär naturligtvis en risk för alla inblandade. Men det finns trots allt väldigt lite som tyder på att Premier League (och fotbollen) skulle höra till förlorarna.

Drevet från insiders är inte heller helt olikt från det som kablades ut i samband med det förra stora antitrust caset. Året var 2006, Premier Leagues välavlönade advokater fajtades med konkurrensmyndigheterna för BSkyB:s räkning. Lyckligtvis (för ligan) förlorade man målet. Vad som hände var att EU:s konkurrensmyndigheter fastslog att BSkyB:s exklusivitet och monopol på Premier Leagues sändningsrätter skulle upphöra och att rätterna skulle delas upp i sex olika paket där en och samma distributör maximalt fick förvärva fyra.

Figuren ovan visar BSkyB:s omsättning samt lönsamhetsnyckeltal baserat på halvårsbasis. Premier League är en mycket lönsam produkt och BSkyB:s affärsmodell är starkt kopplad till denna och bolaget nådde mycket höga rörelsemarginaler under 2005. Tack vare konkurrensmyndigheternas dom ökade konkurrensen genom lägre inträdesbarriärer för kanalbolagen (uppdelning i sex mindre paket). Detta ökade priset på sändningsrättigheterna med 70% i samband med den upphandling som skedde bara månader efter konkurrensmyndigheternas dom och som gällde rätten att sända rörliga bilder från Premier League från och med säsongen 2007/08. Det som hände var att BSkyB:s marginaler minskade och istället skedde en överföring av värde till Premier League.

Stefan Szymanski menar i sitt gästinlägg på The City Law School:s blogg att en fällande dom nu, precis som då, istället kan komma att gynna ligan.

Indeed, the court may in fact be doing the EPL a favour, just as the Commission did in 2006 when it forced it to sell rights in packages to at least two different broadcasters (prior to this they had all be bought by Sky). The EPL argued before the Commission that allowing in another broadcasting would lead to a substantial drop in income- at the time the rights were valued by Sky at £1 billion. In the event, the auction under new rules generated a 70% increase in revenues. Likewise in this case, if the EPL were driven to make all matches available in the UK then broadcasters might pay substantially more, since they will then be able to reach loyal fans currently deprived of the opportunity to see their team in action.

Det är ganska uppenbart att striden i första hand inte handlar om de pengar som tv tittarna i slutändan betalar till Premier League. I detta inlägg förklarar jag att en kartellisering av sändningsrättigheter gör starka produkter såsom Premier League till prissättare. Det striden handlar om är istället vilka operatörer och kanalbolag som ska dela på den profit som produkten Premier League genererar åt dem. Och ju mer kommersiell produkten fotboll blir, desto fler fall kommer att få avgöras i rättssalarna.

Football Money League 2011 – marknaden växer

Deloitte släppte under veckan sin årliga Football Money League där man rankar de 20 klubbar i Europa som har störst intäkter. Rapporten går att ladda ner under länken.

Vi får med andra ord reda på hur de kommersiella marknadsandelarna har utvecklat sig i toppen av pyramiden. Anledningen till att omsättningen är intressant och vital är det stora sambandet mellan intäkter och sportslig framgång. I engelsk ligafotbollen förklaras ligaplaceringen till 76% genom klubbens intäkter och i Spanien är förklaringsgraden så hög som 88%.

Deloittes rapport visar att Europas största klubbar, trots lågkonjunkturen, upplever en fortsatt tillväxt och har visat sig vara helt resistenta mot den generella nedgången i ekonomin. Ökningen i omsättning under 2010 för FML gruppen var den största sedan den mellan 2006 och 2007. Tillväxten kan till en viss del tillskrivas ett nytt och större tv avtal för Champions League som ökade den totala CL-poolen med ungefär €180 miljoner.

2011 förväntas tillväxten vara minst lika stor. De sju Premier League klubbarna som är med i gruppen får under nuvarande säsong ett tillskott på ungefär €20 miljoner vardera från det nya tv avtalet. Lägg därtill flera nya kommersiella avtal som de största klubbarna har tecknat under det senaste halvåret. Figuren nedan visar utvecklingen för de ackumulerade intäkterna för de 20 till omsättning största klubbarna i Europa.

Intressant är även att se hur representationen från de europeiska ligorna har utvecklats över tid. Vi ser att de ligor som kallas för Big5 har under de senaste åren nått en fullskalig dominans. De skotska klubbarna som fortfarande har respektabla intäkter från matchdagen har fallit ifrån beroende på att intäkterna från sändningsrättigheter inte har utvecklats i samma takt som hos de till befolkning och BNP större länderna. Figuren nedan visar hur många klubbar från respektive liga finns representerade i Football Money League.

Om vi räknar på ackumulerade intäkter för representanterna från respektive liga så ser vi att de engelska klubbarna har straffats av det försvagade pundet under de två senaste åren. Tyskland har, tack vare FIFA2006 och den modernisering av arenorna detta förde med sig, vunnit marknadsandelar. Värt att notera är de franska representanternas tillväxt. Den är till största del beroende på att den franska ligan i samband med upphandlingen 2005 ändrade sin distributionsnyckel för sändningsrättigheter, från 83-9-8 till 50-30-20. En förändring som innebar att toppen i den franska pyramiden har blivit mer konkurrenskraftig på den totala marknaden. Den spanska fanan bärs av den individuella sändningsrättighet-regimen där Real Madrid och Barcelona så gott som på egen hand försvarar landets färger. De italienska representanterna i gruppen är de som hör till de stora förlorarna vad gäller marknadsandelar. Figuren nedan visar marknadsandelarna i Football Money League för respektive liga.

Tittar vi närmare på den största marknaden i Europa så har styrkeförhållandena förändrats enligt nedan figur. Vi ser att Manchester Uniteds brand leveraging strategy har förbättrat klubbens konkurrenskraft. Även om vi från intäkterna drar ifrån den ränta som klubben betalar för finansieringen förvärvet av klubben, så blir nettot högre än de intäkter som den närmaste konkurrenten genererar. Både Arsenal och Chelseas tillväxt har avtagit och klubbarna ser ut att sakna en tydlig marknadsstrategi som kan lyfta deras intäkter från segmentet commercial. Dessa klubbar får passa sig. Scheik Mansours ambitioner och Liverpools mycket starka varumärke under ett nytt ägarskap med dokumenterad erfarenhet utgör ett hot som spetsar till konkurrensen.

Vi ser att Manchester Citys brutala investeringar i spelartruppen har fått klubbens marknadsandel att växa och intäkterna förväntas att öka än mer om klubben lyckas att etablera sig i topp4. ManCity har använt sig av den enda strategin som är möjlig att slå sig in i toppen av näringskedjan – stora investeringar som med råge överstiger intäkterna.

"The game has never been healthier"

Professor Szymanski, who gave evidence earlier this week at a House of Commons inquiry into the governance of football, argues a lack of regulation has been a force for good, not ill. English football is more popular internationally than its European rivals, attendance levels are the highest for five decades and lower league football is booming.

“It is ironic people are calling for regulation when in reality football in this country is doing rather well,”

Ett steg i rätt riktning

Saxat från Robert Lauls blogg

Nyligen blev det klart att intresseföreningen Svensk elitfotboll (Sef) inte förlänger sitt centrala medieavtal med Sportbladet. Ett par storklubbar ville teckna enskilda avtal med andra bolag för att tjäna några kronor extra med resultatet att mindre föreningar står utanför allt.

I december 2005 tecknade de tre Stockholmsklubbarna ett samarbetsavtal med tidningen City samt Expressen. Avtalet sträckte sig över säsongerna 2006 & 2007 och stärkte de tre klubbarnas konkurrenskraft gentemot sina allsvenska konkurrenter.

Det tyckte svensk fotboll var intressant och ville inte vara sämre. Så inför säsongen 2008 tecknade man ett exklusivt och centralt avtal med Aftonbladet. Detta avtal omöjliggjorde Stockholmslagens fortsatta samarbete med City & Expressen. Bidraget från Aftonbladet delas lika mellan klubbarna i allsvenskan. En konkurrensnackdel för klubbarna från Stockholm men också en åtgärd som minskade samtliga klubbars incitament att utveckla nya produkter och tjänster inom svensk klubbfotboll. De starka klubbvarumärkena straffas för sin idérikedom samtidigt som de mindre klubbarna inte behöver utveckla egna produkter utan kan fri-åka på kollektivet.

Att återgå till en individuell modell är därför direkt nödvändigt för att svensk klubbfotboll återigen ska börja utvecklas. De starka varumärkena ska naturligtvis belönas genom att kunna kapitalisera sitt skapade värde. Men den stora nyttan nås genom att det samtidigt tvingar de mindre klubbarna att utveckla sina verksamheter. Och tack vare att allsvenskan är en öppen liga så stimuleras en dynamik med nyetableringar som kan ersätta de klubbar som inte förmår att själva utveckla sina respektive kommersiella produkter och på så sätt aktivt bidra till ligans utveckling.

Engelska transfermarknaden jan 2011 – tillbaka på historiskt respektabla nivåer

Imorgon kväll stänger transferfönstret och på tisdag släpper Deloitte en rapport om likviditeten i marknaden. Men redan inför fredagens handel kunde vi konstatera att Premier League klubbarna har omsatt mer än dubbelt med pengar jämfört med 2010.

English Premier League clubs’ gross transfer spending in January 2011 is already more than double the amount spent in January 2010 (£30m) but, subject to the completion of transactions over the weekend, is likely to fall short of the record £175m reported in January 2008

Bilden visar likviditeten på transfermarknaden för Premier League. Transfer-fönstret i januari 2011 hade redan innan helgen nått nivåer som var dubbelt så höga som motsvarande fönster 2010. Mest sannolikt blir jan-2011 det tredje mest likvida fönstret under ovan mätperiod.

Bilden visar likviditeten på transfermarknaden för Premier League, baserat på helår. 2011 Ser i England ut att bli ett år med historiska perspektiv förhållandevis höga transfer-likvider. Klubbarna har fått en injektion med pengar från det nya tv avtalet som ger dem drygt £20 miljoner vardera i nya rörelseintäkter. Med bakgrund av ovanstående figur bör vi ställa oss frågan om inte den i media uppmålade ekonomiska krisen i ligan är kraftigt överdriven.

Bortsett från de extrema åren 2008 och 2009 är man redan tillbaka i den normala trendkanalen. Vi kan även notera att intra-lige omsättningen (88m-2010) var lägre under 2010 än under åren 2005 och 2006 trots att dessa år hade en totalt sätt betydligt lägre totalomsättning. En trolig förklaring finns i det nya TV avtalet där intäkterna från de internationella sändningsrättigheterna mer än fördubblades. Dessa intäkter har distribuerats lika till samtliga klubbar och ligan upplever en kortsiktig effekt som ser ut att ha gett den en jämnare balans. Mer om det finns beskrivet i detta inlägg.