"football socialism" is hurting Bucs!‏

I en krönika i the Guardian beskriver David Conn noggrant Glazers NFL franchise Tampa Bay Buccaneers sportsliga motgångar. Väl noterat men en sådan affärsmodell kan inte appliceras på Manchester United. Jag dammar av en gammal text som jag skrev i mars månad som förklarar mekanismen bakom denna mediokerhet.
Tampa Bay Buccaneers vann Super Bowl så sent som 2003. Sedan dess har lagets prestationer sakteliga försämrats och den senaste säsongen slutade man långt ner i ligan med mediokra 3-13.
Det surras om att kräftgången och de uteblivna förvärven beror på Manchester United.
Men vi vet ju Manchester United är självfinansierande och inte drar resurser från Glazers övriga verksamheter. Däremot tvingar ”football capitalism” den engelska klubben att leverera sportsliga toppresultat. Gränsen finns vid fjärdeplatsen i Premier League och det krävs därför en produkt i absolut världsklass för att försvara sin marknadsandel och höga lönsamhet. För sanningen är att de giriga bröderna Glazers affärsmodell och enda möjlighet att tjäna pengar är att sälja vara som håller en hög kvalitet.
Deras NFL franchise ställs däremot inte inför samma krav. I en stängd liga ges klubbar som levererar undermålig kvalitet inte alls samma incitament till att investera i talang för att snabbt förbättra sin prestation.
I avsaknad av bestraffning för mediokerhet kan därför konsumenten förvänta sig en längre transportsträcka i ”menlöshet”. Dessutom ges ytterligare incitament till dåliga prestationer genom den årliga ”draften”. Lägg därtill att The Bucs har monopol på produkten NFL i sin region där inga konkurrerande verksamheter direkt kan ge sig in på marknaden.
Enligt Forbes hör Bucs till de mer lönsamma NFL franchise verksamheterna i ligan. Glazers mjölkar kassakon efter victorian i Super Bowl och behöver inte börja göra investeringar förrän tecken på en större efterfrågeminskning och marginalpress slår till. Man är till en stor del försäkrad genom ligans kraftfulla ”revenue-sharing-program” och kan på så sätt friåka ligans varumärke även när man själv inte levererar. Så Tampa Bay är för tillfället mediokra och man kommer undan med det! Man gör det eftersom systemet tillåter dem att vara dåliga.
Victor Matheson på The Sports Economist publicerade ganska nyligen en kommentar om hur Pittsburgh Pirates utnyttjar revenue sharing systemet och tack vare att man är ett av MLB:s sämsta lag kan maximera sin profit.
Och inte är det heller förvånande att Tampa Bay Buccaneers utnyttjar den nyligen startade säsongens avsaknad av lönetak och lönegolv till sin fördel. Ett beteende som den osynliga handen sedan tidigare har flaggat för att en och annan franchise skulle göra.
På PlayTheGame mässan för ett år sedan hyllade UEFA:s William Gaillard ”football socialism”; ”It´s profitable, it´s stable…”. Gräset är dock inte grönare på andra sidan, i alla fall inte för konsumenten.

En sprucken bubbla

Om inga större förändringar har skett sedan förra säsongen så ger en plats i UEFA Europa League en grundplåt på €600k. Till det tillkommer matchpremier på totalt €300 för sex gruppspelsmatcher. Utöver det distribueras prestationsbaserade premier samt marknadspoolspremier som är baserade på storleken från de av UEFA centralt sålda sändningsrättigheterna hos klubbarnas respektive hemland.

För en random dansk klubb borde det förväntade centrala premierna i denna turnering landa på runt €1.5 miljoner (sek 14m). Vidare tillkommer intäkter från matchdagen samt förmodligen en del intäkter från försäljning av reklam samt premier från sponsorer.

I det första mötet av play off omgången vann Bröndby med 2-0 på bortaplan mot portugisiska Sporting. Danskarna skaffade sig därmed ett utomordentligt utgångsläge inför returen. Något som ganska snabbt prisades in i klubbens aktiepris där kursen, under de fem handelsdagarna fram till returen, trissades upp med 13%. Under denna period släpptes ingen ny finansiell information från bolaget.

När returen på Bröndby Stadion startade hade en mycket hög sannolikhet till avancemang prisats in i värdet på klubben. Bröndby fick stryk med 3-0 och dagen efter slaktades aktien på marknaden. På två dagar minskade klubbens börsvärde med cirka DKK 23 miljoner (sek30 milj).

Man kan naturligtvis fundera huruvida marknaden skulle reagera ifall Bröndby nu hade kvalificerat sig till Europa League. Det är inte helt otroligt att de kollektiva förväntningarna, mitt i glädjeruset, hade spekulet upp priset ytterligare. Bara för att efter en tid komma fram till att intäkterna från turneringen ätits upp i the arms race mot FC Köpenhamn.

Vem vet, kanske Sportings seger sparade en och annan krona åt aktiespekulerande Bröndby fans. Nu såg vi istället en relativ snabb korrigering där de investerare som tog en lång position i aktien under matchdagen upplevde en extra tung dag morgonen därpå.

saxat från di.se

Under fem handeldagar trissades Bröndbys börsvärde upp till dkk 157 miljoner. Efter sortin i kvalet till gruppspelet i Europa League korrigerades marknadsvärdet ner till 134miljoner.

Slutet för diversifiering bland klubbarna?‏

Under många år har vi hört om fotbollsklubbars strävan att diversifiera sin portfölj av intäkter och göra det utanför den egna kärnverksamheten. Argumenten för det är att man då inte är lika exponerad mot de sportsliga resultaten. Sämre sportsliga resultat innebär som bekant lägre intäkter. Genom att driva andra verksamheter så skulle dessa förväntas att leverera kassaflöden som ger klubbarna bättre möjligheter att parera de sportsliga motgångarna.

Problemen är att klubbarna exponerar sig mer mot konjunktursvängningar samt affärsriskerna i de nya verksamheterna. När man som i Ålborgs fall lyckas tajma in både en lågkonja och motgångar på planen så pressas man av negativa kassaflöden från flera olika fronter.

saxat från di.se

Aktieägarna i Ålborg har haft en tung resa efter att klubben under hösten 2008 kvalificerade sig till Champions League. Supportrarna likaså.


I AIKs halvårsrapport får vi veta om att klubben till slut gett upp driften på det olönsamma dotterbolaget AIK Fotboll Restaurang AB (Restaurang Råsunda). Jag vågar gissa att The Terrace är nästa verksamhet som samma väg får vandra. Det betyder att det i framtiden blir enklare för klubben att kanalisera resurser till sin kärnverksamhet då man slipper två blödande verksamheter som fram till idag har varit en belastning för kassaflödet.

Man är dock inte ensam om dessa problem. Under 2006 köpte Parken Sport & Entertainment (PS&E) den danska gymkedjan Fitness.dk för DKK 300 miljoner. PS&E fick här betala en premie till säljaren som kapitaliserade de förväntade framtida vinsterna i en gymkedja som då var den största i Danmark. Skillnaden mellan fidness.dk:s bokförda tillgångar och priset för att förvärva dessa plus andra identifierade immateriella tillgångar däribland kundrelationer (befintliga medlemskap) värderades till DKK 367 miljoner och aktiverades på PS&E:s balansräkning som goodwill. (Vill ni läsa mer om goodwill så har Aswath Damodaran beskrivit det bra under länken).

Fitness.dk har dock inte utvecklats som förväntat. Även om det fanns en stor marknadspotential så är hälsovårdsindustrin en marknad med förhållandevis låga inträdesbarriärer. Dessutom är den inte överdrivet kapitalintensiv, lokaler kan hyras och utrustning kan leasas. 2009 gjorde så PS&E en större nedskrivning på DKK 160 miljoner av goodwill-posten vilket innebär att man inte ser lika ljust på framtida tillväxt och lönsamhet som man gjorde den dagen när man köpte fitness.dk. Förvärvet och utvecklingen i Fitness.dk var en av anledningarna till att aktieägarna under våren 2010 fick skjuta till DKK 500 miljoner i en nyemission i PS&E.

saxat från http://www.idan.dk/

Vi ser att efter PS&S:s förvärv av Fitness.dk så har Fitness World slagit sig in på den danska häsovårdsmarknaden och har upplevt en fantastisk utveckling vilket har tagit en betydande del av industrins vinster som PS&E förväntade sig att fitness.dk skulle lägga vantarna på. Inte nog med det, 4/9-2010 slog Fresh Fitness, ett lågpriskoncept, upp portarna vilket kommer att öka konkurrensen om vinsterna på hälsovårdsmarknaden än mer. Det står tydligt att vinnarna i affären är säljarna av Fitness.dk samt juristerna och tjänstemännen hos de institut som strukturerade och mäklade affären.


Men faktum är att fotbollsklubbar inte heller är ensamma. Företagens tjänstemän tenderar generellt att övervärdera synergieffekterna och överskatta sin förmåga att integrera värdeskapande aktiviteter samt ”knowledge spill-over” mellan verksamheterna i den egna portföljen.

Michael Porter och hans team gjorde för många år sedan en undersökning där man analyserade 33 ledande amerikanska företag och deras 3788 företagsförvärv, start-up:s och joint ventures under perioden 1950 till1986. I mer än hälften av fallen avvecklades till slut investeringarna eftersom de istället för att skapa aktieägarvärde urholkade det. På 1960 talet, ett årtionde då många stora företagsförvärv gjordes, övergavs så mycket som 74% av dessa. Porters slutsatser har fått stöd av i andra undersökningar bland annat en av Dennis Mueller, och en annan av Frederic Scherer och David Ravenscraft.

Det är inte enbart rent kommersiella verksamheter som förvärvas i fotbollseuropa. Under 1998 genomförde Ajax en nyemission där man reste €58 miljoner i syfte att stärka sin konkurrenskraft på den europeiska fotbollskartan. En del av pengarna användes till att köpa majoritetsposter i klubbarna GBAntwerp, Ajax Cape Town samt ghananska Ashanti i syfte att förbättra produktionen av talang. Satsningen har dock inte burit fruktoch när Ajax under 2003 avyttrade GBAntwerp samt Ashanti hade man förlorat €15.9 miljoner på kalaset. Ajax Cape Town, den minst blödande verksamheten, hade då orsakat en förlust på €3.9 miljoner.

Så vad ska klubbarna i ligorna nedanför 10:e plas på Europarankingen göra med de förhållandevis extremt stora intäkter som man då och då erhåller från Champions League eller extraordinära spelarförsäljningar som ibland sker?

Det beror naturligtvis på hur klubbens befintliga infrastruktur är utvecklad. Är det så att man där är fullinvesterad så borde rimligtvis de klubbar som drivs i aktiebolagsform dela ut en del av pengarna till sina aktieägare som därmed själva kan avgöra huruvida de vill investera i andra industrier eller ej. Att hålla sina aktieägare nöjda underlättar samtidigt att få dem att åter investera den dagen det blir aktuellt igen.

Klubbar som drivs i föreningsform bör fundera över sina stadgar och tänka över huruvida man kan bidra tillbaka till sin community. Man bör rimligtvis hamna i betydligt bättre dager när man själv behöver hjälp den dagen infaller.

Porter nämner ett framgångsrikt företag som trots allt vuxit genom en hel del företagsförvärv, Marriott. Kedjan började i restaurangbranschen i Washington DC och växte sig vidare genom flygplats-catering till turismindustrin. Men trots att Marriott varit framgångsrika i sina strategier så ska vi komma ihåg att 38% av de förvärvade verksamheterna har givits upp under årens lopp. De största problemen har visat sig vara kryssningsverksamheten som snarare visade sig vara en entertainment industri och resebyråverksamheten där man de facto sålde konkurrerande produkter till de egna hotellen.

38% i övergivna investeringar är trots allt ganska mycket och frågan är om fotbollsklubbar som redan lever i en mycket hårt konkurrensutsatt industri har råd med en sådan felmarginal. Och tittar vi på hur en av världens mest lönsamma klubbar, Manchester United, tjänar sina pengar så är det inte genom företagsförvärv utan att hela tiden utveckla och lägga all energi på sin kärnverksamhet. För även om Manchester United tillsammans med BSkyB och ITV har startat MUTV som är ett joint-venture så är denna verksamhet starkt kopplad till den kommersiella exploateringen av klubbens varumärke. 2007 ökade Manchester United sin ägarandel från 1/3 till en aktiemajoritet genom att för £3.3 miljoner köpa ut ITV:s tredjedel och kontrollerar nu 2/3 av MUTV.

Jim Collins menar att företagsledare som skapat en framgångsrik modell ofta faller för frestelsen där framgångssagan förväntas fortsätta på ett än bättre sätt genom nya möjligheter och verksamheter. Motiven kan vara upplevda hot från konkurrenter eller att man finner de nya verksamheterna mer spännande. Kanske är det så enkelt att man rent utav är uttråkad. Mer energi och resurser läggs ner på de nya verksamhetsområdena och man kämpar inte längre lika helhjärtat med sin ursprungliga affärsmodell som var den som gjorde företaget framgångsrikt. När väl de nya verksamheterna inte visar sig motsvara förväntningarna så börjar man återigen att ge mer uppmärksamhet till sin ursprungliga affär. Dessvärre har den under tiden allt som oftast förlorat momentum.

Men på frågan om det är slutdiversifierat bland fotbollsklubbarna får vi nog säga att det mest sannolikt inte är det. Vi ser fortfarande företagsförvärv som ett vanligt inslag hos växande företag. Och vi kommer med största sannolikhet fortsätta att höra management hos fotbollsklubbar att prata sig varma om nya verksamhetsområden och fantastiska möjligheter. Erfarenheten säger oss att vi ska ta de storslagna planerna med en stor näve salt.

"chock therapy"

Så har till slut den av ordföranden för föreningen svensk elitfotboll beställda utredning sett sitt ljus. Flera bra saker, faktiskt. Bland annat fortsatt spel vår/höst där årets test med eftertryck visade att kunderna helst inte ser fotboll så tidigt som i mars. En tidigare start ger en ökad exponering väderrisken och en förutsättning på en marknad är att man förkastar de mindre lyckade experimenten och istället anammar de som marknaden efterfrågar.
Även punkter som ”kontroll över spelschemat” är en förbättrande åtgärd. Besluten som påverkar konsumenterna ska rimligtvis fattas så nära kunden som bara möjligt. För vem känner sina kunder bäst om inte klubbarna själva? Klubbarna måste börja förstå att man är serviceföretag. Det ska vara snabbt och enkelt att köpa biljett, smidigt att ta sig till och från arenan, kännas fräscht att gå på toaletten och man ska inte behöva ägna en hel halvtidsvila i en seg kö bara för att köpa mat och dryck av undermålig kvalitet.
Det som däremot gör mig konfunderad är den önskade minskningen av den allsvenska marknaden. Det finns vissa kortsiktiga effekter, där den enskilt största är att intäkterna från sändningsrättigheter och centrala avtal skulle fördelas bland färre lag. 170 miljoner ska med andra ord distribueras ut till 10 eller 12 lag istället för 16.
En quick-fix som snarare är mer quick än fix och där effekterna främst framstår som ytligt attraktiva av engångskaraktär men i själva verket är långsiktig mer tvivelaktiga eftersom de bromsar den framtida utvecklingen. Är det en optimal trade-off?
Det finns de som menar att de begränsade resurserna kommer att koncentreras tack vare en mindre liga. Anhängare av den tesen resonerar dock väldigt smalt och accepterar utfallet av dagens misslyckade regim som permanent. Den minskade efterfrågan och marknadsandelen för allsvensk fotboll beror i första hand inte på att ligan har för många lag utan snarare på att klubbarna saknar tillräckliga incitament att producera utbudet. För vad är det som säger att dagens allsvenska har nått toppen av sin potential så att man behöver kapa och dela upp marknaden för att få ut mest av resurserna?
När den polske ekonomen Leszek Balcerowicz under hösten 1989 tillträdde som finansminister så genomförde han ett antal drastiska marknadsreformer som sedan fick namnet the Balcerowicz Plan. Till skillnad från svensk elitfotboll började man, istället för att centralisera, avreglera flertalet marknader samt minska central och politisk inblandning. Efter tre inledande och tunga år tog så den polska ekonomin ordentlig fart.
Den allsvenska marknaden behöver nu inte lika mycket ”chock therapy” som Polen när det begav sig men kräver ändock aktivering av några stimulerande mekanismer. Utöver en avreglerad kapitalmarknad är en förändrad distributionsnyckel av centrala avtal den mest drivande mekanismen . En större pay-off baserat på meriter ger en mindre subvention och straffar friåkande på ett mer effektivt sätt. Det ger klubbarna större incitament att utveckla sina respektive produkter samt aktivt arbeta med publikservice. Tack vare en öppen liga stimulerar man en dynamik med nyetableringar som ersätter de mindre väl producerande klubbarna. På så sätt bidrar man aktivt till utvecklingen och marknadstillväxten. I förlängningen borde det även resultera i att allsvenskan kan plocka marknadsandelar på den svenska tv marknaden och på så sätt öka de totala intäkterna från sändningsrättigheter.
Den avreglerade kapitalmarknaden skapar samtidigt bättre förutsättningar till de föreningar som önskar den vägen vandra. Jag skulle tro att det ger de mindre och idag inte etablerade klubbarna bättre möjligheter att finna finansiering och utvecklas.
Det sker samtidigt en hel del positiva saker i svensk fotboll. Bland annat flera pågående arenaprojekt som skapar goda förutsättningar till en bättre helhetsupplevelse samt mer differentierade produkter riktade till olika kundgrupper. Dessa förutsättningar saknades till exempel under den förra publikboomen.
Men på en minskad och mer monopoliserad marknad blir inträdesbarriärerna betydligt större och priset att degraderas betydligt högre. Precis som jag tidigare har skrivit och som även den danske ekonomen Caspar Rose menar, så kommer de klubbar som är under utveckling, i sin jakt på förnyat kontrakt, istället att tvingas till att fatta fler kortsiktiga beslut. En sådan process skapar inte de bästa förutsättningarna för en långsiktig och hållbar utveckling.
Och lägg därtill, varför ska man överhuvudtaget byta till ett format som inte ser ut att ge några konkurrensfördelar i fotbollseuropa?

"ständigt dessa smartphones"

Nokias verkställande direktör Olli-Pekka Kallasvuo har haft en tuff resa sedan han tillträdde sin post i juni 2006. Han har sett vinstmarginalerna minska från 15% till 7% och bolagets aktieägare har sett sitt aktieägarvärde minska med €12 miljarder vilket motsvarar ungefär två tredjedelars värdeminskning. En betydande orsak är konkurrensen inom smartphones som har påverkat lönsamheten negativt. 2006 hade Nokia 56% av denna marknad och under det andra kvartalet 2010 uppmättes marknadsandelen till 41%.

”dead man walking” – läste jag häromveckan att Olli-Pekka Kallasvuo internt kallades inom branschen. Men det behöver inte nödvändigtvis bero på att Olli Pekka är en medioker företagsledare, konkurrenterna har presterat mycket väl och har utmanat Nokia vilket har pressat det finska bolagets resultat.

Nu hade denna utveckling kunna undvikas, faktiskt. För tänk om Nokia gavs samma möjligheter så som de på marknaden etablerade fotbollsklubbar och nationsförbund ges för att genom avtal och nya regler kunna manipulera marknadens förutsättningar till sin egna fördel.

Redan på 90 talet hade man nämligen kunnat sätta stopp för iPhone genom att implementera ”financial fair play”. I mitten av 90 talet upplevde Apple stora problem och redovisade negativa vinstmarginaler på mer än 10%. Soliditeten minskade på bara några år från dryga 50% till 25% och Apple framstod allt mer som en stark kandidat till undergång. 1997 kom så något som i efterhand symboliserar vändpunkten. Apple förvärvade Next för drygt $400 miljoner och företaget lyckades vända den negativa trenden. Men detta förvärv hade inte tillåtits under en ”Platini-regim” där företagen först måste hitta lönsamhet i sina gamla strukturer, produkter och affärer. Hur man nu ska lyckas med det då det redovisade negativa ekonomiska resultatet ofta återspeglar utfallet av de gamla mindre lyckade strategierna.

Men inte nog med det, tänk om man kunde införa protektionistiska regleringar såsom de vi ser inom fotbollen, t.ex. home-grown, som skulle hindra rörligheten av komponenter och tjänster så att det av Google utvecklade systemet Android inte kunde levereras till Nokias konkurrenter på smartphonemarknaden och varje företag skulle tvingas till att producera sina egna system trots att kunderna anser att de är sämre. Så som Nokia gör genom egenägda Symbian.

Eller tänk om man hade kunnat sätta restriktioner på kapitalmarknaden (jmfr 51% regel och fin.fair.play) så att taiwanesiska HTC Corp hade bromsats av försämrade möjligheter till att resa kapital på aktiemarknaden. Under perioden 1998 till 2003 anskaffade HTC närmare $200 miljoner genom flertalet cash offers som finansierade företagets utveckling. Även den kanadensiska konkurrenten bakom BlackBerry, Research In Motion, fick möjlighet att att under senare delen av 90 talet finansiera sig via marknaden när man väl växte ur sin ursprungliga kredit som man fått från staden Ontario. ”My job is to get the money, Mike’s job is to spend it.” sade Jim Balsillie. Och som den gode Mike gjorde det.

Och om inte det skulle räcka, från Nordamerika skulle Nokia kunna hämta konceptet där alla nyetableringar först måste godkännas av de på marknaden sedan tidigare etablerade aktörerna. En fiffig marknadsuppdelning, för företagens ägare.

Och det bästa av allt mina vänner, de hade kunnat komma undan med det. Genom att paketera allt i något som man kallar för ”helhetsgrepp”. Att få med sig opinionen med slagord som ”ekonomisk stabilitet” har visat sig vara relativt enkelt genom strategisk kommunikation och man använder sig av flera kanaler, bl.a. dag- och kvällspress samt ”fackpress”.

UEFA:s financial fair play applåderades av de på marknaden etablerade klubbägarna som på så sätt kan säkerställa sin marknadsandel. De som gynnas av regleringen är de klubbar som vi ser listade på Deloitte Football Money League. Jag fascineras varje gång som någon sitter i TV och pratar om regleringarnas positiva effekter på ”slutrodukten”. För inte hade vi haft bättre mobila handenheter? Men en sak som i alla fall är säker, om nu regelverket följs så som det är tänkt, så kommer Malcolm Glazer kunna skratta hela vägen till banken.

För det är precis så som Stefan Szymanski skriver…
If by chance the system did work, the main consequence would be to cement the dominance of the big teams by preventing the smaller teams from buying their way to popularity (which may explain why Roman Abramovich — now that he has paid for his big-time team — expressed his wholehearted support for the plan).

Att klubbarnas representanter vill påverka spelets regler till sin fördel är egentligen inga konstigheter, det är inte dumma. Och det skulle även jag göra om min uppgift var att maximera mina aktieägares värde. Men ska de verkligen ha mandatet att kunna göra det?

Nokia 2110 – en brutal kvalitetstelefon då det begav sig.

"Måndag hela veckan"

Då står vi här igen, med samma debatt som året innan, och året innan dess. Det är med ett litet leende som jag de senaste morgnarna tittat i sportexpressen och reportageserien om svensk fotbolls resultat i kvalen till Champions League. Tyvärr misslyckades man med att identifiera problemet redan i löpet den dagen som det första reportaget trycktes. Och misslyckas man med problemformuleringen så kommer lösningarna inte att leda till en hållbar förbättring.
För själva problemet är inte ”uteblivna framgångar i europaspelet”. Problemet är att allsvenskan är ”en illa fungerande marknadsekonomi”. Skulle marknaden fungera väl så skulle europaspelet så småningom komma som en belöning, så som den gör för flera andra ligor.
Jag kan hålla med Roger Gustafsson och Nils Arne Eggen när de säger att det nödvändigtvis inte är stora pengar som bygger bra lag. Nanne Bergstrand lyckades med relativt små resurser att bygga ett fantastiskt lag. Men sen då? Marknaden klarar inte av att kommersiellt kapitalisera kvaliteten och ska man kapitalisera så får man göra det genom att illa kvickt sälja spelarna. Senast igår beklagade Henrik Rydström sig att klubben dränerats på väldigt många klasspelare. Maximering av intäkterna från match-dag, marknad och sändningsrättigheter betyder allt. ”The rest is conversation”.
Inte heller är det så kallade elitprojektets vara eller icke vara någon knäckfråga. Det är inget fel på de talanger som den svenska fotbollen får fram vilket inte minst u21 EM visade. De 60 miljoner som förbundet investerade i projektet hade dock ingen som helst hållbar positiv effekt på svenska klubbars kvalitet. Istället bidrog pengarna i högsta grad till att den danska ligan under perioden 2006 till 2010 kunde avancera från en 23:e plats till en 15:e på UEFA rankingen. Dagens regim innebär att ju fler talanger och ju fortare och bättre man utbildar spelarna, desto snabbare exporteras de utomlands och för klubbarna blir det således mer eller mindre status-quo.
Och när Hasse Backe säger att man måste sälja klubbar till privata ägare så har han uppenbarligen helt missat att den franska ligan där i stort sätt alla klubbar är privatägda. Trots det har Bundesliga som lever med en 51% reglering outperformat fransmännen vad gäller kommersiell utveckling under hela 2000 talet. För precis som i allsvenskan så finns det olika mekanismer även i andra ligor som bromsar marknadsutvecklingen. Och åtgärdar man inte dessa mekanismer så spelar en avreglerad kapitalmarknad mindre roll.
Men att just IFK Göteborg och Malmö FF motsätter sig en avreglering i Sverige är föga oväntat. Ingen kommer att köpa dessa klubbar precis av samma anledning som ingen har köpt den norska medlemsklubben Rosenborg. Det är alldeles för dyrt. Dessa klubbar är idag överkapitaliserade och köparen skulle få betala ett pris som är högre än den framtida nyttan för investeraren. Och Malmö FF behöver i första hand inte kapital. Det man behöver är en haussad allsvenska och utvecklade konkurrenter som besöker klubbens dyra stadion. Och för att få en haussad allsvenska krävs det investeringar och nya idéer och tankesätt i andra, idag ännu ej utvecklade klubbar. Ta en stad som Västerås, dubbelt så stor som Borås, men saknar den där språngbrädan för att kunna lyfta fotbollen på sin lokala marknad. Och här finns nyttan i en avreglering.
Problemet för Malmö och Göteborg är att en högre konkurrens från fler klubbar pressar de redan etablerade klubbars vinstmarginaler. Vinsterna som den allsvenska industrin skapar späds ut när inträdesbarriärerna till marknaden är låga. Men genom konkurrens pressade vinstmarginaler är de facto något som vi konsumenter ska vara tacksamma för eftersom det överförs värde till oss.
I det här inlägget förklarade jag om hur de svenska klubbarna genom sina individuella bidrag i form av nya idéer och innovationer skapar den allsvenska produkt som fotbollskonsumenterna i slutändan upplever. Precis som min fantastiska iPhone, som i första hand inte är en Apple produkt, utan ett resultat av det kaos av experiment, idéer och tekniska innovationer som konkurrensen mellan företagen har drivit fram genom årens lopp.
En Bosch Com 908. Hade mobilmarknaden blivit reglerad hade vi idag suttit med den typ av lurar att välja mellan.
I söndagens TV4 sport såg vi ett inslag om hur Norrby IF har valt att paketera sitt erbjudande. Märkligt nog förkastades idéerna av svensk elitfotbolls ordförande. Det må så vara att modellen inte fungerar optimalt i Elfsborg samt hos somliga andra klubbar men tyvärr visar inte Bosse Johansson den helhetssyn som man borde kunna förvänta sig.
För precis som lågprisflygbolagen vars affärsmodeller fick fler människor att flyga så kan nya affärsmodeller inom fotbollen fånga upp fram till idag ignorerade kundgrupper. Marknaden får därmed en möjlighet att uppleva ett positivt-summe-spel i form av en ökad tillväxt och en högre profil samt exponering av sporten. Och en högre profil borde rimligtvis kunna öka priset även hos andra klubbars marknadsprodukter vilket ger förutsättningar till en förbättrad output och så vidare.
Men istället för att uppmuntra en sådan entreprenörsanda genom att hålla nere inträdesbarriärerna så söker man istället att höja dessa genom att bygga ett naturligt monopol genom att försöka minska antalet lag i allsvenskan till 12. En skam! Åtgärda marknadsmisslyckandet istället och njut av utvecklingens vindar.
Klas Ekdahl i Norrby – årets entreprenör i svensk fotboll?

Inför League 1 – tar de franska fotbollspamparna rygg på bönderna?

Ta ett free-rider problem som får det allsvenska ditot att blekna i jämförelse och kombinera med strikta regleringar i form av ett licensieringssystem som begränsar dynamiken i konkurrensen i ligan.

Resultatet blir en mycket liten tillväxt under flera år och där skattebetalarna till slut fick rycka ut med subventioner så att den franska ligan inte helt skulle dräneras på talang.

tillväxten iden franska ligan var i det närmaste obefintlig mellan 1999-2004 och konsekvensen blev en talangöverföring till de andra toppligorna.

De franska klubbarnas arenor är gamla, orenoverade och saknar intjäningsmöjligheter. Nästan hälften av Manchester Uniteds match-day revenues genereras från så få som 10% av arenabesökarna. Det är vip-boxar samt premium-stolar som utgör den stora kassakon på arenan. Det är sådana exklusiva och dyra produkter som klubbarna i den franska ligan inte riktigt kan erbjuda. Och vad värre är, man har länge saknat incitament att utveckla den typ av produkt. För varför skulle klubbarna eller deras kommuner investera? Belöningen är marginell och de etablerade klubbarna på marknaden skyddas dessutom av licensieringssystemet som innebär att konkurrenternas möjlighet att investera i talang och utmana begränsas. Status-Quo är ett bekvämt alternativ.

Klubbarna i den franska högstadivisionen är istället väldigt beroende av intäkter från sändningsrättigheter. År 2000 kom 50% av ligans intäkter från sändningsrättigheter och 2009 hade denna siffra stigit till 60%. Fram till 2005 distribuerades de centralt sålda sändningsrättigheterna till ligans klubbar extremt jämlikt. 83% delades lika bland alla klubbar och resterande 17% baserat på sportsliga meriter (10%) samt exponering i TV (7%).

Problematiken med den i Europa extrema graden av revenue sharing har jag beskrivit i detta inlägg. Väldigt få incitament ges till klubbar att utveckla andra och nya intäktskällor och ett fåtal klubbar i ligan blir tvungna att dra ett tungt lass med att hålla uppe nivån på produkten. Men det får även konsekvenser i form av att ligan sakta men säkert dräneras på talang eftersom andra ligor upplever en högre tillväxt. Det spelar därför ingen roll hur mycket nya talanger som produceras i landet. Ju snabbare talangerna kommer fram desto snabbare exporteras de till andra och kommersiellt mer utvecklade ligor.

2004 genomförde så den franska staten en lagändring. Sportklubbar fick betala ut en del av ersättningen till sina spelare i form av ”image rights”. På denna definition av spelarersättning behövde inte de franska klubbarna betala några sociala avgifter på. Om vi benchmarkar fördelningarna i OL Groupes årsredovisning och approximerar på hela ligan innebar det en subvention på ungefär €80 miljoner som skattebetalarna fick betala under 2009 i form av uteblivna intäkter från sociala avgifter. Ligan fick en kortsiktig effekt med möjlighet till högre nettoersättning till spelarna men de ursprungliga problemen var inte åtgärdade och fanns kvar.

2005 ändrades till slut distributonsnyckeln för sändningsrättigheter till 50-30-20. Friåkandet kunde minskas och idag har de flesta franska klubbarna inlett projekt med moderniseringar alternativt nybyggande av arenor. När Grenoble flyttade in på sin nya arena 2008 så ökade publiksnittet från 5 tusen till 15. Den stora ökningen berodde inte enbart på att klubben tog steget upp till League 1 utan även tack vare den högre kvaliteten på anläggningen.

MMArena som invigs under hösten 2010. Arenan ägs till 50% av Le Mans kommun och till 50% av byggbolaget Vinci. Här ska Le Mans FC spela sina matcher i framtiden. Nu ges klubben förutsättningar att erbjuda gästerna de exklusiva produkterna.

Så vad kan vi förvänta oss av årets säsong? För snart ett år sedan drog den franska staten tillbaka den ovan nämnda skattelättnaden. För O.Lyon betyder det en direkt kostnadsökning på €7 miljoner i form av sociala avgifter och truppen har bantats från 28 till 25 spelare.

”The State has proposed nothing to replace this provision and now we are on the rocks” sade Lyons president Jean-Michel Aulas nyligen

Kanske får vi se de franska klubbägarna ta rygg på bönderna men där de istället för tomater, kastar vattenflaskor och hörnflaggor på politikerna?

De franska bönderna demonstrerar i jakt på högre jordbrukssubventioner från EU.

Inför Bundesliga – en liga på uppstuds men med bromsklossar, bland annat hög lönsamhet

Bundesliga har sakta men säkert seglat upp som den till omsättning näst största ligan i Europa. Publiken vallfärdar till arenorna och sponsorerna betalar bra för att associeras med de tyska klubbarna. Flera ställer sig därför frågan om ligan på allvar är redo att ta upp kampen med Premier League om de bästa spelarna?

Inte än på ett tag… Det finns nämligen tre bromsklossar som jag har identifierat och som saktar ner den processen.

Sändningsrättigheter har blivit en av de viktigaste finansieringskällorna för klubbarna förmåga att rekrytera talang. Trots att Tyskland är den största marknaden sätt till befolkningsmängd och BNP har det för mig varit lite av en gåta om varför man inte har lyckats kapitalisera mer i det segmentet.

Våren 2009 lanserade Bayern Münchens general manager Uli Hoeness det något banbrytande och kontroversiella förslaget om att den tyska avgiften för TV licensen skulle höjas med €2 i månaden och att Bundesliga därmed skulle kunna ses ”free-to-air”. Tack vare 37 miljoner hushåll pratar vi om €888 miljoner i årliga TV intäkter vilket ska jämföras med de €412m som det nuvarande betal-tv-avtalet ger. Förslaget var naturligtvis dömt att misslyckas.

Idag betalar tyskarna €18 i månaden i TV licens. Och problemet är att de sedan inte betalar så mycket mer för att se på TV. I veckans nummer av the economist får vi delvis en bra förklaring till de förhållandevis låga intäkterna från sändningsrättigheter och det är att pay-tv inte har fått något riktigt genomslag i landet. Så lite som 15% av hushållen konsumerar pay-tv i dess rätta bemärkelse. Ligans fortsatta tillväxt hänger därför till viss del på om tyskarna i framtiden vill allokera om en större del av sin disponibla inkomst till tv tittande. Eller att den teknologiska utvecklingen kan leda till att klubbarna kan distribuera rörliga bilder via andra kanaler, till ett högre pris.

Om tyskarnas konsumtionsvanor är en bromskloss så är ligans lönsamhet en annan. Ni undrar säkert hur jag tänker här? Lönsamma klubbar är väl bra? Men bra för vem? Faktum är att de tyska klubbarna sedan flera år tillbaka lever under ekonomiska restriktioner där budgeteringen hålls i strama tyglar genom ett licensieringssystem.

Figur 1 visar rörelseresultaten i de fem största ligorna i Europa. I Premier League delas vinsterna som ligan skapar av ett fåtal klubbar. Manchester United som under en lång tid har byggt ett varumärke som ger dem en stor konkurrensfördel och Arsenal som skapar aktieägarvärde genom en effektiv produktion av talang.
saxat från: BBC.co.uk
Figur 2 visar att vinsten i Tyskland distribueras ut till fler klubbar. Det görs främst genom regleringar det vill säga rent-seeking.
saxat från: Bundesliga report

Resonemanget med licensiering är paradoxalt. Det är som om konkurrensmyndigheterna, istället för att till nytta för konsumenterna arbeta för en effektiv konkurrens, skulle skapa konkurrenshinder så att de på marknaden redan etablerade företagen kunde tjäna mer pengar!

Företag som över en längre tid lyckas profitera gör det tack vare att man har lyckats att strategiskt positionera sig väl och hittat sin edge. Det kan röra sig allt från varumärkesskapande till suveränitet vad gäller produktion. Det betyder också att konsumenten får tillbaka värde i form av en högre upplevd nytta. Företagen tjänar pengar tack vare att de, i en konkurrensmarknad, tillfredsställer sina kunders behov.

I Bundesliga är klubbarna lönsamma i första hand tack vare regleringar och inte genom värdeskapande aktiviteter.

Vinster som skapas genom juridiska avtal och regleringar kallas för rent-seeking. Vi kan därmed anta att det finns en välfärdsförlust för Bundesligas konsumenter. Nu är det så att tyska supportrar naturligtvis inte upplever denna välfärdsförlust. Priserna på arenorna är förhållandevis låga och det är trots allt klubbarna i deras hjärtan de konsumerar sina pengar på. Men då har Bundesliga samtidigt begränsat den målgrupp som man skapar nytta åt och därmed begränsat sin potentiella tillväxt.

För frågan är hur stor inverkan välfärdsförlusten får när Bundesliga ska sälja sin produkt till en kundgrupp som saknar känslomässiga band till lagen i ligan? Här har Premier League lyckats med sin tillväxt genom att sälja produkten utomlands till ett förhållandevis högt pris, mycket tack vare ”the arms race”. Inte heller är det ekonomiska vinster som ligger bakom kapplöpningen mellan Barcelona och Real Madrid och dessa två klubbars kraftigt ökade intäkter. Konkurrensen klubbarna emellan pressar vinstmarginalerna nedåt men efterfrågan på produkten ökar.

Med tanke på tyskarnas motvilja att betala för tv skulle Bundesliga behöva öka sina intäkter från internationella sändningsrättigheter, givet att man vill öka antalet världsklasspelare i ligan.

Den tredje stora bromsklossen är restriktioner i rörlighet av kapital. Bayern München har vunnit sju mästerskap de senaste tio åren och klubben saknar en riktig utmanare. En utmanare som jagar dem med blåslampa. 51% regeln och de restriktioner den för med sig begränsar möjligheterna till att vi får se klubbar som på allvar klarar av etablera sig som en mycket stark konkurrent. Nu är det så att klubbarna i Tyskland, istället för att tänka offensivt och utmana, snarare försvarar sina nuvarande positioner. Vi ser ett tydligt exempel på det när Schalke 04 lämnade in ett förslag på ytterligare regleringar.

Inför Premier League – striktare home grown regler – protektionism som bromsar utvecklingen

EU:s protektionistiska politik är inte sällan ett omtalat ämne. Bland annat har jordbrukspolitiken fått klä skott för kritik och där vi vi idag ser handelshinder så som marknadsstöd, exportsubventioner, direkthjälp, tullar, produktionskvoter mm. Uppemot €60 miljarder, vilket motsvarar så mycket som nästan hälften av EU:s budget, är vad som årligen allokeras till jordbrukssubventioner inom unionen.

Exportsubventionerna ”dumpar” samtidigt livsmedel utanför unionens gränser och när industriländerna, tack vare relativt låga tullar, kan handla med varandra, möts utvecklingsländerna av höga tullar på livsmedel. Ju mer förädlad en vara är, desto högre tull tas det ut. På grund av det ges inga incitament för utvecklingsländer att investera i industrier och det man istället gör är att exportera ren råvara. Belgien, ett land med endast 1o miljoner invånare exporterar till exempel mer än dubbelt så mycket som Afrika söder om Sahara där det lever uppskattningsvis 700 miljoner människor varav ungefär 70% livnär sig på jordbruk.

Export är, bland annat, en viktig finansieringskälla för import av nya teknologier vilket är ett direkt krav för en långsiktig tillväxt. Ett rimligt antagande är därför att utvecklingsländer är och förblir utvecklingsländer betydligt längre tid än vad de i själva verket hade behövt vara.

I de nyss avslutade världsmästerskapen och i en av kvartsfinalerna möttes Uruguay och Ghana. Av båda truppernas 50 spelare spelade endast 5 i de inhemska ligorna. Resten fick sin utbildning och tränades i andra länder, tillsammans med mot- och medspelare på en betydligt högre nivå än vad de hade haft möjlighet till i hemlandet. Ghana och Uruguay är bara några av länderna som belönas av den frihandel som är möjlig tack vare en relativt avreglerad transfermarknad.

grafen visar förhållandet export/import för de 32 deltagarländerna i VM 2006. Endast import samt export mellan de deltagande ländernas förstaligor räknas. England och Premier League hade totalt 90 spelare från de andra 31 länderna hos sina ligaklubbar. Endast 2 spelare i det engelska landslaget spelade till vardags i någon av de övriga 31 länders förstaligor. Författarna menar att det finns ett signifikant samband mellan mobilitet och framgång i mästerskapet där landslagen drar nytta av både imort samt export till och från sina respektive ligor. Regressionsanalysen ger ett teoretiskt optimum på 51 importer och 23 exporter.

den osynliga handen stöder resonemanget men vill se större empiriskt stöd från fler mästerskap än ett. Vi pratar om en utslagsturnering där alla landslagen inte möter varandra i en rak serie vilket kan ge vissa avvikelser och till en viss del beroende på random effekter.

Nu finns det en agenda där ute för att införa mer protektionistiska regleringar i fotbollsvärlden. Vi har sett FIFA:s förslag av 6+5 regeln som nyligen har övergivits och med jämna mellanrum dyker det upp den typen av idéer.

För snart ett år sedan godkände klubbarna i England nya och mer strikta home grown regler. De finns de som menar att det kommer att gynna det engelska landslaget som engelsmännen alltid upplever underpresterar. Jag har svårt att se att regleringen kommer att leda till sådana effekter. Det är ju inte så att avregleringen av transfermarknaden i samband med Bosman-domen har haft några signifikant negativa effekter på det engelska landslagets prestationer. Så varför ska det då få positiva effekter när man istället reglerar marknaden?

Ben Chu på The Independent menar att Englands ”fiasko” i Sydafrika beror på Premier League och ligans import av världsklasspelare som bl.a. tränger ut de engelska spelarna från marknaden. Jag vet inte, den gode Ben tyckte kanske att det var roligare 1992? Då den engelska ligan var rankat på en trettonde plats i Europa och landslaget kom sist i europamästerskapets gruppspel efter att bland annat ha fått på nöten av Sverige…

Faktum är att lite mer än en tredjedel av spelarna i Premier League kommer från England. De borde rimligtvis utvecklas mer av att träna och spela med och mot spelare som håller en betydligt högre kvalitet än att spela i en mer medioker omgivning.

Ett av argumenten är att klubbarna i Premier League fattar kortsiktiga beslut och därmed i första hand rekryterar utländska spelare. Detta resonemang håller dock inte riktigt. Arsenal som kanske är den sista klubben som kan anklagas för kortsiktighet, en klubb som satsar stora pengar på sin akademi, har övergående utländska spelare i sin trupp. Anledningen är rimligtvis lika enkel som den är bitter, de engelska talangerna anses inte vara tillräckligt konkurrenskraftiga. Faktum är också att väldigt få engelska spelare spelar i ligor utanför de brittiska öarna. Och det är kanske där som skon klämmer, de engelska fotbollsspelarna får betydligt färre möjligheter att lära sig anda kulturer, hämta nya idéer samt ta del av flera olika typer av träningsmetoder.

Anledningarna till det kan vara flera. Erfarenheten säger oss att engelska spelare generellt inte presterat väl i utländska klubbar. De kan även, på grund av lokal förankring, antas värderas högre av vissa engelska klubbar och göra dem dyrare för utländska klubbar att rekrytera. Vi måste komma ihåg att mitten- samt bottenlag i Premier League omsätter lika mycket som lag på den övre halvan i de övriga Big5 ligorna. Tillsammans utgör dessa faktorer ett troligt exporthinder.

Hur FA ska kunna stimulera en större talangexport är svårt att säga. Kanske kan man arbeta för att försöka nå ett större utbyte vad gäller ledare och instruktörer på ungdomsakademi nivån. Att ta emot utländska instruktörer till engelska akademier och att själva investera i utländska akademier samt skicka dit engelska instruktörer. På så sätt skulle unga engelska fotbollspelare ges bättre möjligheter att hamna i utbildningar utanför de egna gränserna.

Dessvärre kan Engelsmännen inte förvänta sig att FA ska finansiera sådana projekt. Tjänstemännen på förbundet har andra prioriteringar. Istället för att investera i framtiden så har man valt att bygga ett monument över sig själva och därmed berika sina egon. Vi pratar om nya Wembley som kostade £800 miljoner att bygga och vars underskott FA numera måste finansiera.

Därför ser vi istället den typ av protektionistiska regleringar som på sikt riskerar att bromsa utvecklingen inom fotbollen. Och det inte bara i England där ligan löper en risk att urholkas på talang. En minskad handel riskerar att få negativa effekter i form av en trögare mobilitet på hela den globala marknaden.

Figuren visar målskillnaden mellan vinnarna och förlorarna i VM matcherna. ”Elite” avser kvartsfinal och uppåt. Författarna försöker visa att resultaten i världsmästerskapen har blivit jämnare över åren. De pekar även på faktum där vi, sedan 1980-talet, har sett en ökad mångfald av länder i topp 8 i VM. Det förutsätter att den kompetens som exporteras och utvecklas får komma tillbaka till hemlandet under mästerskapen. Författarna påpekar även det faktum att den vinst i form av högre producerad kvalitet i spelet koncentreras till ett fåtal lokala ligamarknader och därmed skapar välfärdsförluster till några av de exporterande länderna.

den osynliga handen menar att sådana välfärdsförluster i första hand inte beror på en avreglerad transfermarknad i sig utan snarare på klubbars oförmåga att teckna effektiva kontrakt samt de lokala marknaders oförmåga att kommersiellt utveckla sin respektive ligaprodukt. I Sverige har den ökade exporten bidragit bl.a. till att Malmö FF och Kalmar FF kunnat fullfölja sina arenaplaner och därmed skapat förutsättningar för en utveckling av produkten och kvaliteten på den.

—————————————
Does the Mobility of Football Players Influence the Success of the National Team? – Dirk G. Baur, Sibylle Lehmann – April 2007

GLOBALIZATION AND GOALS: Does soccer show the way? – Branko Milnaovic – Dec 2003

The Effects of the Bosman Ruling on National and Club Teams in Europe – John Binder, Murray Findlay – May 29, 2009

Regional Competition and Knowledge Spillovers – Spatial Dependence in International Football Success – Fabian Barthel, Christian M. Wellbrock – June 2010