Till slut har så även Lyn säkrat finansiering för fortsatt elitverksamhet. Inte helt oväntat och som en uppmärksam bloggläsare påpekade, är det svårt att förkasta hypotesen som säger att fotbollsklubbar kan ta högre risker. I slutändan räddas de ”alltid”.
Det intressanta är att vi kan utveckla det hela och konstatera att det ser ut att så även vara fallet för de intressenter och motparter med vilka klubbarna gör affärer.
Låt oss ta Liverpool som ett lysande exempel. När amerikanerna Hicks och Gillet köpte klubben 2007 så finansierades affären, precis som Glazer vs ManU, genom en Leveraged-Buy-Out. Liverpool har dock betydligt lägre rörelsemarginaler än ManU. Till stor del beroende på att Anfield Road är underdimensionerad och långt ifrån klarar av att utnyttja hela potentialen inom segmentet match-day-revenues.
I det senast publicerade bokslutet för det holdingbolag (Kop Football Holdings Ltd) som äger klubben, skrev dess revisorer följande i revisionsberättelsen postad i februari 2009.
Emphasis of matter – going concern; In forming our opinion on the financial statements, which is not qualified, we have a considered the adequancy of the disclosures made in note 1 of the financial statements concerning the Group´s and the parents company´s ability to continue as going concern .….. These conditions, along with other matters explained in note 1 to the financial statements, indicate the existance of a material uncertainty which may cast signifiant doubt on the Group´s and parent company´s ability to continue as agoin concern.
Naturligtvis högvilt för pressen som fick öppet mål. Marknaden å sin sida har värderat klubbens förmåga att överleva åtminstone två gånger sedan dess.
Första gången var i somras när Hicks och Gillet lyckades med att återfinansiera holdingbolagets balansräkning genom att rulla den förfallna skulden vidare i nya banklån.
I ungefär samma veva värderades Pool även av AC Roma som indirekt lånade ut pengar till Liverpool i samband med klubbens försäljning av Alberto Aquilani. Av de i transfersumman fasta £18 miljonerna betalades endast 5 upfront. Resten delades upp i ytterligare tre mindre betalningar under 2 års tid. Lägg därtill ytterligare £4 miljoner i rörlig ersättning som hänger på framtida sportsliga framgångar. Counterparty Risk ser inte ut att vara någon större issue här heller.
Och för bara ett par månader sedan värderades klubbens varumärke upp i form av det nya rekordstora sponsoravtalet med Standard Chartered.
Med den aktuella incidenten i Dubai som exempel, beskriver Aswath Damodaran mycket pedagogiskt på sin blogg ”fenomenet” implicit guaranties. Är den implicita garantin inom fotbollen något som underförstått förväntas i och med 100 års historia och erfarenhet?
Ytterst få fotbollsklubbar går i konkurs och försvinner. Vilken magnat skulle inte med den äran vilja att för all framtid bli ihågkommen som den som räddade Liverpool? Och då har vi kanske ett läge där kreditgivare kan prissätta en högre riskpremie där den underliggande risken i själva verket kan antas vara betydligt lägre.
Man brukar säga att vissa institutioner är ”too big to fail”. Kanske kan vi säga att klubbarna är ”too valuable to fail”.
Frågan som dyker upp är naturligtvis var taket för räddningspaketen befinner sig? De nominella beloppen blir ständigt högre och högre. Faktum kvarstår dock… än så länge är fotbollsindustrin en droppe i havet.
När ryktet om ett ”monsterbud” på £1 miljard på flaggskeppet, den av Forbes högst värderade klubben i världen – Manchester United, så ska vi komma ihåg att det är en struntsumma i det stora hela. Det är ganska exakt lika mycket som ett bolag noterat på stockholmsbörsen spottade ur sig i utdelning till sina aktieägare 2008. £1 miljard är också drygt 100 gånger mindre än Wal-Marts marknadsvärde. Och då är inte ens Wal-Mart störst i USA.
Hemma i Sverige ska vi kanske inte ens prata om det. Men den klubb som har högst intäkter i allsvenskan omsätter årligen ungefär 5 gånger mindre än vad min lokala dagligvaruaffär gör.
Men nog kommer vi förr eller senare att få se fler offer som går omkull. Fram till idag har det däremot visat sig att värdet på fotbollsklubbar är högre än det pris som betalas för att rädda dem. Och så länge denna diskrepans mellan värde och pris existerar så kan vi förvänta oss att klubbarna och andra intressenter kommer att fortsätta med vad det från sidlinjen ser ut att vara, ett högre risktagande.
den osynliga handen 
