Därför pratar man om samma saker IGEN i allsvenskan 2010!

Ett ovisst 2010 står för dörren men en sak är i alla fall säker. Vi kommer att prata om samma saker i allsvenskan nästa år, igen. ”Hur ska allsvenska klubbar hävda sig i Europa?”

Hypotesen om kontraktstrategier där värde skapas genom att klubbar lyckas behålla en spelare ytterligare en tid i klubben borde rimligtvis även gälla i allsvenskan som en enhet.

Låt oss återigen ta ett exempel från ”verkligheten”. IFK Göteborg har försökt att köpa loss talangen Philip Haglund.
– Jag tror inte någon svensk klubb råd att betala det Philip Haglund är värd
Hur mycket är då Haglund värd? I Brommapojkarna är hans BFP (bruttofotbollsprodukt), det vill säga hans bidrag till den allsvenska fotbollen, motsvarande värdet av hans återstående kontrakt i Brommapojkarna. Ska vi tippa ca 1 miljon kronor?

I IFK Göteborg skulle Haglunds värde vara betydligt högre. Kanske uppemot 10 miljoner för 3 år.

Det förväntade utfallet under dagens regim blir därför att Philip spelar ytterligare ett år i allsvenskan för att sedan lämna direkt för spel i utlandet. Hade han fått producera i en klubb högre upp i den allsvenska värdekedjan skulle vi sannolikt få se Philip ytteligare ett, kanske två år i den inhemska ligan.

Enligt hypotesen är nio spelare under ytterligare en säsong i klubben värt ca 30 miljoner. Lyckas man med denna strategi i allsvenskan som helhet och under en enda allsvensk säsong så får vi ett värdeskapande motsvarande ca 3% av den totala allsvenska produkten. Och då gör vi det utan att tillföra en enda krona i nya intäkter. Däremot borde denna värdeökning rimligtvis kunna generera nya intäkter till ligan och då blir tillväxten ännu högre.

Är det så att Brommapojkarna och andra småklubbar har alldeles för mycket pengar? De behöver inte finansiera sig genom att leverera talang till andra allsvenska klubbar.

Men jag förstår att frågan är känslig i den svenska fotbollsfamiljen. Därför undviker man den och istället fokuserar på alibifrågor som till exempel en omläggning av ligan till höst/vår (här och här) eller elitprojekt. De viktiga frågorna är och förblir obesvarade.

Vi ska komma ihåg att spel under höst/vår inte kommer att generera det enda relevanta i sammanhanget – att talangerna stannar längre tid i allsvenskan. De kommer naturligtvis att ha exakt samma utvecklingscyklar som de har idag och kommer att lämna den allsvenska marknaden så fort spelarna är tillräckligt attraktiva för utländska klubbar. Eftersom intäktsstrukturen i allsvenskan är oförändrad kommer klubbarna, i brist på resurser att matcha villkoren, att sälja.

Business as usual.

Stora goodwill-nedskrivningar och nyemission

Nyemissionen har nu även nått Parken Sport & Entertainment. Det är varken den första eller den sista nyemissionen vi ser under 2009. Naturligtvis stora tabloidrubriker på sportsidorna(!) i Danmark.

Hur det påverkar inkorporerade fotbollslaget FC Köpenhamn? Frågar ni mig så tror jag att vi får se business as usual. Det vill säga enligt grafen nedanför och fortsatt jakt på Champions League med hjälp av talanger finansierade av bland annat 60 svenska elitprojektmiljoner.

FC Köpenhamn ökade sina intäkter under de tre första kvartalen. Matchdag, marknad samt TV-premier är upp dkk 42 miljoner, motsvarande 35% jämfört med föregående år. Bara själva ökningen är större än vad en medelallsvensk klubb omsätter per år.

(klicka på bilden för högre upplösning)

Harry Redknapp on "the-arms-race"

Årets bästa ”the-arms-race” insikt levereras av Harry Redknapp.

“We’re going to end up with a league of billionaires, all winners in whatever they do in their life, all going to want to win,” said Redknapp. “We can’t all win. There’s going to be a champion; there’s going to be cup winners; there’s going to be Champions League teams. And the others won’t understand why they’re investing mega money when they come in and buy the club and they can’t win and be No. 1.”

Är det ett rat-race vi ser i engelsk ligafotboll där många av de nya exotiska ägarna som dyker upp, på allvar går in för att bli nummer 1?

Fotbollens affärscykel

Är Tippeligan i Norge den ligan som har drabbats hårdast av ”football-crunch”? Om man ska tro den norska pressen så ser det ut som att det varit en total urblåsning.

Och egentligen är det kanske inte så förvånande att det är i just Norge det händer på så bred front. Låt oss gå igenom händelserna och stegen i fotbollens affärscykel. Det är bara att botanisera med hjälp av länkarna.

1. Ta en marknad med en extremt hård konkurrens.
2. Koppla på fotbollens karaktäristika, the-arms-race.
3. I enighet med kvantitetsteorin får vi inflation.
4. Efterfrågan minskar och pengatillförseln stryps för en stund och det blir, i Norges fall, en total urblåsning.
5. Förbund inför (alibi)pappersprodukter såsom elitlicenser. Ödmjukt börjar ledare prata om bättring och framtida försiktighet.

6. Marknaden återhämtar sig och de flesta klubbarna överlever. Fotbollen har ett mycket högt socialt värde och vi kan helt enkelt inte leva utan fotbollen och våra klubbar. Transfersystemet används som ett verktyg i återhämntningen. Och i vissa fall ser vi mer klassiska bail-outs.

7. Nya ledare kommer på plats och nya visioner tar vid.
8. Karusellen startar om igen. Den mänskliga fåfängan ackompanierat av tävlingsinstinkten tar återigen vid och en ny bubbla börjar sakta men säkert växa.

Varje sprucken bubbla och kris upplevs och målas upp som den värsta sedan den stora depressionen.

Försämrade marginaler och högre skuldsättning för Tottenham

Eftersom Tottenhams bokslut för säsongen 2008/09 har haussats runt om i media (bla här) är det på sin plats att försöka skapa lite balans i det hela. Båda påståendena är nämligen korrekta. Sedan beror det naturligtvis på vilka nyckeltal som man väljer att lyfta fram.

Intäkterna från de tre benen, match-day-revenues, commercial samt broadcast ner marginellt från £114.7miljoner till £113m. Här uppges inkomsterna från VIP boxarna ha minskat, men uppvägdes tack vare ökade premier från TV där det nya avtalet kickade igång.

Vi kan även konstatera priset för sportslig framgång har ökat. Rörelsekostnaderna upp från £87.7 till £94.6 miljoner vilket pressade rörelsemarginalen. Bottom line såg det däremot betydligt bättre ut då klubben sålde Berbatov till ManU samt Robbie Keane till Liverpool. Dessa transfers bidrog till att realisationsvinsten från spelartransfers blev så pass mycket som £56 miljoner. Därmed kunde Tottenham stolt leverera rekordsiffror på den nedersta raden. Vi pratar plus £33.4 miljoner före skatt.

Betyder det att klubben har massor med pengar att spendera under vinterns transferfönster? Pengarna investerades redan under samma bokslutsperiod (2008/09) och mer därtill. £68 miljoner spenderades på spelarkontrakt, bland annat köptes Robbie Keane tillbaka från Liverpool. Dessa spelarkontrakt aktiverades på balansräkningen som immateriella tillgångar som skrivs av under hela löptiden på kontrakten. Vidare investerades £32 miljoner i materiella anläggingstillgångar.

För att klara av och finansiera samtliga investeringar ökade man nyttjandet av sin kreditlina hos banker/finansinstritut med £15. De räntebärande långfristiga skulderna uppgick vid bokslutet till £66.5 miljoner.

Under året betalades även £3.7 miljoner i utdelning till aktieägarna, vilket motsvarar en direktavkastning på ca 4%. Samma belopp som året innan. När samtliga kassaflöden (in och utbetalningar) väl var summerade hade kassabalansen minskat från £35 miljoner (30/6-2008) till £19 miljoner (30/6-2009).

Förra säsongen startade katastrofalt men man jobbade sig så småningom upp till en 8:e plats i Premier League. Årets säsong har inletts betydligt bättre men det är rimligt och förvänta sig att man även i år landar i nivå med tidigare års tabellplaceringar. Marginalkostnaden för att ta steget upp till topp 4 är alldeles för hög.

Tottenhams profit-maximerande affärsmodell håller därmed än idag. Positioneringen i ligan räcker gott och väl för att leverera profit. Till skillnad från majoriteten av Premier League klubbarna, där ägarna varje säsong skjuter till pengar, finansierar Tottenham sig själva och delar årligen ut pengar tillbaka till aktieägarna. Klubben är noterad på Londonbörsen men ca 80% av aktierna innehas av investementbolaget Enic International Ltd .

Kontraktstrategier – hypoteser från allsvenskan

Jag har tidigare skrivit en hel del om kontraktsstrategier med fokus på värdet i transfersumman. Bedömning av transfersummor är tacksamt eftersom de (felaktigt) påstås indikera en spelares marknadsvärde. Desto mindre fokus är det på de alternativkostnader som belastar klubbarna i samband med spelarförsäljningar. Eller värdeskapandet av att inte sälja så fort tillfälle ges.
Vi kommer aldrig komma ifrån att allsvenskan är en leverantör av talang till klubbar som befinner högre upp i fotbollens värdekedja. Vi har dock länge hört klubbledare prata om viljan att försöka behålla talangen ytterligare en tid i klubben. Väldigt få har dock lyckats med konststycket att, istället för att avveckla spelare på grund av goda prestationer, belöna desamma.
Kanske beror det på belöningssystemet från de centrala avtal där ersättingen baserad på sportslig framgång är relativt liten? I alla fall om man jämför med omvärlden.
Att ta risk lönar sig helt enkelt inte tillräckligt mycket i allsvenskan.

Låt oss leka med hypotesen att en allsvensk klubb lyckas motivera och behålla 9 st spelare ytterligare 1 år under dess höpresterande period innan spelaren flyttar till utlandet. Rent krasst motsvarar det 3 st nyrekryterade klass-spelare på vardera 3 års konrakt. 

Vad är priset för en allsvensk klasspelare ska man då fråga sig? Ska vi lita på tidningarna, för tidningar har ju alltid rätt, kostar en spelare med dokummenterade meriter från allsvenskan 16 miljoner över fem år. I detta specifika fall rörde det sig om 4 miljoner i transfersumma och 12 miljoner i ersättning till spelaren. En årskostnad på 3.2 miljoner eller en månadskostnad på ca 270 tusen. 16 miljoner är med andra ord marknadsvärdet på spelaren, en summa klubben förväntas att generera i form av framtida kassaflöden via klubbens olika intäktskällor. Och i detta pris så ryms även en diskonterad risk för att rekryteringen inte levererar eller inte passar in i gruppen. Något som ju redan är säkerställt hos den höpresterande spelaren som redan finns i truppen. 
 
Det blir ca 30 miljoner värdeskapande i vårt hypotetiska exempel.
Ett relativt färskt exempel är AIK Fotboll AB som förra veckan släppte sin kvartalsrapport. Klubben hade långt gångna planer på att i somras avyttra målvakten Daniel Öhrund till Rosenborg. Det slutade med att Helsingborgs högsta höns i sista sekund per telefon nådde en förhandlande Jesper Jansson och avbröt en transfer där den tilltänkte ersättaren Daniel Andersson redan var på språng till Stockholm. Vi har även de från utlandet uteblivna buden på Ivan Obolo som ledningen med den svaga balansräkningen hade haft mycket svårt att tacka nej till.
 
Nu blev det inga spelaraffärer och klubben fick fortsatt kontinuitet i sitt sportsliga momentum. Kassaflödet från rörelseresultatet under det tredje kvartalet (+4.2 miljoner) var det starkaste på många många år (jmfr Q3). Förutom de kortsiktiga effekterna som redan har realiseras i resultaträkningen så borde de sportsliga framgångarna rimligtvis kunna kapitaliseras även längre fram i tiden. Vi kan med relativt gott samvete anta att de planerade men uteblivna spelaraffärerna istället ökade aktieägarvärdet med närmare 9 miljoner kronor. Tacka Helsingborg och Sven-Inge Fredin för det. Även om det blir svårt att säkerställa faktumet eftersom vi inte känner till den alternativa världen.

Och även i fortsättningen kommer den riskaverte klubbdirektören att välja säkra pengar från spelarförsäljningar före osäkra från rörelsen. Men kanske finns det en stor outnyttjad potential där ute. En potential där klubbarna i en fåfäng jakt på spelartransfers istället går miste om nöjda fotbollskonsumenter och därmed miljoner i rörelseintäkter.

Fotboll och "cost of equity"

Bara för att återknyta till föregående inlägg och antagandet om rationella investerare. För att värderingen av guldet ska förväntas vara exakt förutsätts bl.a. att investerarna i klubbens aktier har rationella motiv och är riskaverta.

Låt oss titta på de olika investerarkategorier och dess motiv.

Fig1 – förhållandet sportslig framgång vs profit, samt indifferenskurvorna för investerarkategorierna (1), (2) samt (3). En indifferenskurva anger de varukombinationer som alla ger samma nytta. I detta fall definieras varorna som profit respektive sportslig framgång.

1. Här hittar vi den rationelle investeraren. Klubben drivs med motiv att maximera aktieägarvärdet, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära de bästa sportsliga resultaten. Ägarna i Manchester United, Liverpool, Arsenal skulle kunna antas vara bra exempel på denna kategori.

2. En klubbägare med nyttomaximerande motiv där ägandet i fotbollsklubben har andra syften än profit från densamma. Den sportsliga framgången kapitaliserar investeraren inom andra områden. Det kan vara ägarens affärer på andra håll som gynnas av en framgångsrik fotbollsklubb. Det kan röra sig om politiska poäng och PR motiv. Eller helt enkelt en egen ego-staty. I denna kategori hittar vi förmodligen majoriteten bland engelska klubbars ägare. Men det skulle även kunna antas vara AEG:s position i Hammarby Fotboll som gav företaget en fot in i Stockholms entertainment-industri, samt Bert Miltons korta men medialt intensiva tid som aktieägare i AIK.

3. Supporterperspektivet. För supportrarar som köper mindre aktieposter i sin klubb kvantifieras det enda nyckeltal som är viktigt i form av inspelade poäng. Vi kan kalla det för en känslomässig utdelning.

Endast inom kategori 1 (den röda linjen) kan vi mer exakt anta och kvantifiera riskpremien och därmed kostnaden för eget kapital vilket är vitalt i företagsvärdering.

Det finns börsnoterade klubbar (inte enbart fotboll) där majoritetsägarna säljer minoritet av klubben publikt och antar att kategori 3 ska investera. På så sätt kan majoritetsägarna, utan att förlora kontrollen, resa kapital till en lägre kapitalkostnad än dess kostnad för eget kapital.

EMH och fotbollsaktier #2 – värdet av ett SM Guld: ca 9 miljoner

Många ställer sig ofta frågan hur mycket ett SM guld egentligen är värt. Lika ofta får vi olika svar.

Låt oss istället fråga marknaden. Eftersom ett bolags börsvärde antas vara ett nuvärde av samtliga förväntade framtida kassaflöden, borde förändringen i det kunna ge oss svaret på gåtan.

Efficient market hypothesis säger oss att all tillgänglig information är inprisad i aktierkursen.

Så vad visste vi i fredags? Att AIK med en viss sannolikhet skulle vinna guld. Allt hängde på en enda match.

Under fredagen handlades AIK Fotboll B till ett börsvärde på 45.3 miljoner.

Under söndagseftermiddagen fick marknaden ny information och börsvärdet under måndagens handel var 49.1 miljoner.

Här måste vi komma ihåg att en viss sannolikhet till guld rimligtvis var inprisad i aktiekursen under fredagen. Hur stor sannolikhet? Låt oss fråga spelmarknaden.
Svenska spels odds på seger för IFK Göteborg (dvs inget guld till AIK) var 2.30 ggr pengarna vilket på förhand gav IFK Göteborg 43 procents sannolikhet till guld.

I en effektiv marknad borde med andra ord 57 procents sannolikhet till ett AIK guld ha varit inprisat i fredagens börsvärde.

Förändringen i börsvärdet kan med andra ord antas spegla de återstående 43 procenten. (49.1 – 45.3)/0,43 = 3.8/0,43 blir ca 8.8 miljoner vilket marknaden med andra ord har värderat guldet tilll.

Är svaret så enkelt? Inte riktigt…

Denna värdering förutsätter att ett antal bakomliggande antaganden uppnås. Vi ska även komma ihåg att handeln i aktien mycket ilikvid vilket gör prissättningen mindre perfekt. Lägg därtill att majoriteten av intressenterna i aktien sannolikt inte kan klassas som rationella investerare.

Vidare måste vi lita på att det finns en perfekt brygga och feed-back mellan spelmarknaden och aktiemarknaden. Och för den som går igång på det finns det lite studier som behandlar ämnet.

Information Salience, Investor Sentiment, and Stock Returns: The Case of British Soccer Betting, F.A. Palomino, Luc Renneboog and C. Zhang, Tilburg University, Center for Economic Research – 2008

Stock price reactions to short-lived public information: the case of betting odds, Frederic Palomino, Luc Renneboog and Chendi Zhang – 2005

Slutsats? Jag är rädd att vi inte hittar det exakta svaret på gåtan den här gången heller.
——————————————-
Endast B – aktien är noterad vilket totalt motsvarar ca 90% av kapitalet och ca 47% av rösterna i AIK Fotboll AB.

Utslagning banar vägen för framgångar i Europa

Det har länge pratats om bristen av en segmenterad allsvenska men de två senaste säsongerna har vi för första gången på mycket längre börjat kunna skönja ett mer utkristaliserat topp 4 skikt. Till stor del är det en produkt av sämre konkurrens i och med Hammarbys och Djurgårdens dåliga prestationer.

Hammarby är ute och snart kanske även Djurgården. Helsingborg hänger på en skör tråd som sakteligen håller på att brista. Konkurrensen i det övre skiktet håller på att minska. Något som bäddar för stabilitet och mer utrymme för misstag för de lag som idag har parkerat däruppe.

Att AIK skulle missgynnas av en utslagning av produkten Stockholm är nog snarare mer myt än verklighet. Det man förlorar i derbyintäkter sparar man sannolikt in i form av lägre konkurrens. Även om de största vinnarna bör rimligtvis finnas utanför huvudstaden.

Återkommer med närmare analys.

Competitive Balance – Allsvenskan 2009

(klicka på bilden för högre upplösning)
fig1.Tävlingsbalans, C4-index, H-index 1979-2007 samt publiksnitt allsvenskan. Ju lägre nyckeltal desto större konkurrens. Se längs ner i inlägget för definition av nyckeltalen.

Trots att serien inte är färdigspelad väljer jag att addera 2009 till min tävlingsbalansfigur. Eventuella förändringar i sista omgången handlar om hundradelar.

2008 års säsong slutade med att Kalmar och Elfsborg lämnade de övriga lagen på behörigt poängavstånd. Här har den omvända draften gjort sitt jobb mycket väl. Kalmar blev sönderköpta och efter sommarens transferfönster hade man under loppet av endast ett år mist hela 7 startelvespelare. Trots allt har man gjort en säsong högt över mina förväntningar. Elfsborg förlorade defensiv kraft och kontinuitet i form av Augustsson och Wiland. Något som under årets säsong rätt så tydligt märktes i antalet insläppta mål.

Vi kan förvänta oss att årets ”finalister” kommer att dräneras på talang på liknande sätt som tidigare år.

Däremot kan vi skönja en svag uppströms trendkanal där topp4 segmentet ser ut att ha stärkts under 2000 talet. Fortfarande är dock volatiliteten inom topp 4 relativt hög, även om de två senaste säsongerna har inneburit ett minimalt utflöde av klubbar från det segmentet. Det som talar för en segmentering är faktumet att produkten stockholmsfotbollen har förlorat stora marknadsandelar vilket minskar konkurrensen i det övre skiktet.

Det lär därför finnas klubbar där ute som i onsdags applåderade och idag håller tummarna för en degradering av Djurgården. Även om bortfallet av två storstadsklubbar förväntas minska den aggregerade efterfrågan på produkten allsvenskan, så finns vinnarna bland de större klubbarna utanför huvudstaden.

I form av nykomling-index*** så kan vi konstatera att årets nykomlingar gjort en stark säsong utan att det för den delen har varit exceptionellt. Häcken är den klubb som dragit upp nyckeltalet. Här har vi sett en trend som post 2001 skulle kunna peka på att gapet mellan allsvenskan och superettan har ökat. Det som säger emot den tesen är att de senaste tre allsvenska kvalen har slutat med att det är den allvsvenska klubban som dragit det kortaste strået.

(klicka på bilden för högre upplösning)
fig2. bilden visar ett index där man mäter Allsvenska nykomligars poängandel av i ligan totala antal utdelade poäng.

———————————————-
* C4 = [summan av de fyra högst placerade klubbars inspelade poäng]/[summan av ligans totala utdelade poäng] Detta nyckeltal blir känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator för att göra det oberoende av antalet deltagande klubbar.

C4-index = ([C4]/(4/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan

** Herfindahl Index är ett nyckeltal som mäter marknadskoncentration.


Där S = klubb i:s marknadsandel [poäng/ligans totala utdelade poäng] och N = antal klubbar i ligan.

Även detta nyckeltal korrigeras för att förändringar av antalet deltagande klubbar inte ska slå.

H-index = ([H]/(1/N)) * 100

Ett H-index som hamnar på 100 innebär perfekt konkurrens, vid H-indexet = 100 skulle det innebära samtliga lag i ligan skulle ha spelat ihop lika många poäng.

***Nykomling-index
Att ta fram indexet går till som så att man tar det antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.

För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.