Av årets tre nykomlingar har både Norrköpng och Sundsvall mycket goda förutsättningar att etablera sig i den högsta ligan. Ljungskile får en betydligt tuffare resa.

Tittar vi ur ett intäktsperspektiv kommer både Peking och Giffarna med en betydligt högre omsättning i ryggen än de senaste årens nykomlingar. Dessutom borde det finnas demografiska faktorer samt en hyfsad logistik som talar för en intäktsutveckling och anpassning till allsvensk normnivå.

Båda klubbarna har dessutom tagit fram finansieringsalternativ (riskkapital i folkmun) som redan idag kapitaliserar framtida spelarförsäljningar och på så sätt ger en, om än i sammanhanget relativt liten hävstångseffekt som möjliggör förvärv klubbarna annars inte haft kapital att investera i.

2006 omsatte Norrköping 27.9 msek (24msek-05) exkl spelartransfers. Sundsvall hade en motsvarande omsättning på 24 msek säsongen 2006.

Detta kan sättas i relation till 2007 års allsvenska nykomlingar och deras omsättning i superettan under säsongen -06, Örebro, 22.5msek, BP 18.9msek samt Trelleborg 14.2msek.

GAIS och Öster som var nya i allsvenskan 2006 omsatte under 2005, 18.8 msek respektive 16.4 msek.

Ljungskile omsatte säsongen 2006 9.7 msek. Det finns dock ett litet hopp för klubben från väst, Gefle omsatte 9.1 msek under sin sista säsong i Superettan (2004). Frågan är dock om Ljungskile har samma demografiska förutsättningar att öka sina intäkter till den nivå som krävs för att hålla sig kvar i högsta serien.

Samtidgt får vi inte glömma faktumet att nykomlingarna kommer från en marknad där i stort sett samtliga klubbars driftekonomi varit i extrem balans de senaste åren. Förutom den sportsliga anpassningen ska klubbarnas organisation klara av att hantera omställningen till de högre intäkterna och den betydligt större varians i driftresultaten som råder i allsvenskan.