Manchester City – the cost of success

I fredags presenterade Manchester City sitt ekonomiska resultat för säsongen 2009/10. Ett underskott på £121 miljoner som fascinerar väldigt många. Så här skrev jag i januari 2010.
Vad gäller Manchester City så krävs det än mer extraordinär talang vilket innebär att lönekostnaderna måste tredubblas från senaste bokslutets £40 miljoner. Jag förväntar mig att innevarande säsongs bokslut kommer att visa ännu rödare siffror än de som nyligen presenterades.
Så hur har verksamheten utvecklats under den innevarande säsongen? 
Klubbens kostnadskostym har vuxit rejält och de under bokslutsåret för £140 miljoner förvärvade spelarkontrakten har ökat avskrivningarna för de immateriella anläggningstillgångarna från £39 miljoner till £71m. Naturligtvis har personalkostnaderna ökat som en funktion av spelarförvärven. Från £82.6 miljoner till £133m. Det är därmed numera bara Chelsea med sina £149 miljoner som har högre personalkostnader i Premier League.

Inte nog med det, man kan tro att den förra säsongens resultat är extra belastat med sign-on fees avseende spelarförvärven som skulle ha kostnadsförts i sin helhet på P&L:en. Men så här skriver klubben i bokslutet.

Signing on fees are charged to the profit and loss account over the life of the player’s contract. 

De kraftigt ökade kostnaderna bekräftar tesen om att extraordinär talang är hårdvaluta i fotbollseuropa. Att förvärva denna talangkategori till en klubb som saknar sportsliga meriter och den glans som de idag etablerade toppklubbarna lyser med, kostar stora pengar där köpande klubb behöver betala en viss premie över spelarens ”fair value”. Inte bara i samband med transfer-fee utan även det faktumet att man måste erbjuda spelaren tillräckligt stora incitament för att representera en klubb som ännu inte nått toppen och därmed exponeras mot en risk med ett mindre säkert sportsligt utfall samt deltagande i den för spelaren marknadsvärdestimulerande turneringen Champions League.
Även om Manchester Citys intäkter har ökat med så mycket som 44% från säsongen innan så är de långt ifrån att matcha kostnaderna.
Manchester Citys revenue breakdown ser ut att skilja sig en aning från de ovan redovisade klubbarna. Jag skulle gissa att matchday hospitality revenue (£6.1m) hamnar under ”other commercial activities” tillsammans med bland annat retail sales and merchandise revenue (£7.9m) samt corporate partnership revenue (£32.4m)
Men hur vi än räknar så ser vi direkt att det är i segmentet match-day-revnues som klubben kommer att behöva investera kapital för att kunna öka sina intäkter. För även om Manchester City kvalificierar sig till Champions League och presterar väl så räcker inte intäkterna från den penningstinna turneringen på långa vägar att matcha kostnadssidan. 
En enkel benchmark. Under säsongen 2008/09 uppgick lokalkonkurrenten Manchester Uniteds matchdagsintäkter i Champions League till £13 miljoner. Och under det nya tv avtalet i Champions League så erhöll det i kvartsfinal utslagna Manchester United £45 miljoner. Med dagens infrastruktur skulle en kvartsfinal i Champions League med andra ord generera ungefär £50 miljoner för Manchester City.
Vad kan då göras i segmentet match-day-revenues? Först och främst kan vi konstatera att klubbens intäkt per åskådare är mycket låg. Arenans totala kapacitet är 47 000 platser och jag misstänker att kapaciteten för hospitality är betydligt lägre än hos toppkonkurrenterna. Tar vi en titt på klubbens hemsida så kan vi se en prisindikation på ”lyxprodukterna”. 
 
Det är ganska uppenbart att klubben behöver investera i sina faciliteter och öka kvaliteten på dessa. Jämför vi med lokalkonkurrenten så har Old Trafford ungefär 8000 hospitalityplatser varav 1500 platser hör till 200 st ”multi seat facilities”. Säsongspriset på dessa multi-seat-facilities sträcker sig från £18 600 (5 platser exkl mat&dryck) till £187 250 (16 platser inkl mat&dryck). Nästan hälften av Manchester Uniteds totala match-day-revenues genereras från dessa 8000 platser vilket är ungefär åtta gånger så mycket som Manchester City under den förra säsongen fick in genom segmentet ”hospitality”.
Manchester City behöver dels en större arenakapacitet men även en högre kapacitet vad gäller hospitality. Naturligtvis givet att underlaget finns och att klubben har fler köpstarka konsumenter som är beredda att betala en premie för lyxprodukterna.

Det krävs således ytterligare investeringar för att överhuvudtaget skapa förutsättningar till break even. Samtidigt är investeringar i fastigheter inte gratis så även om klubben på så sätt ökar sina intäkter så tillkommer ju kostnader i form av avskrivningar samt finansieringskostnader (räntor).

Att nå en framtida break-even med dagens kostnadskostym förefaller därför smått osannolikt. Erfarenheten från Chelsea säger att kostnaderna kommer att öka än mer och för att nå balans skulle klubben behöva skära ner kostnadssidan en hel del. Konkurrensen om titlarna kommer att förhindra kostnaden för spelartruppen att gå ner. Å andra sidan, så länge man har Sheik Mansour som sockerpappa så är det ju ingen större issue.

Så här såg det periodiserade resultatet ut per 31/5-2010.
Många ställer sig naturligtvis frågan om hur Manchester City (och flera andra klubbar) kommer att klara av de nya UEFA Financial Fair Play reglerna. Så som jag ser det så kommer de klubbar som så vill, kunna hitta sina egna sätt att kringgå dessa regler. Och åter igen är det de klubbar som har resurser nog att anlita de bästa och ”fiffigaste” revisorerna samt de bästa juristerna som gynnas av denna reglering. 
Ingen kan väl på fullaste allvar tro att Barcelonas periodiserade ekonomiska resultat inte är något annat än en av presidenterna beställd revissionsprodukt. Vi ser att big bath accounting har praktiserats både 2003 och 2010. Motsatsen till det är voodoo accounting. Här hemma har vi sett Djurgården Fotboll praktisera denna gren med off balance sheet redovisning av spelarförvärv.
Vi kommer att se en ny gren i fotbollseuropa växa fram, ”financial engineering”. UEFA kommer naturligtvis att statuera några enstaka exempel, precis som SvFF gjorde i fallet Örebro SK. Men att det skulle drabba någon av de stora klubbarna som tillsammans med sina stjärnspelare bidrar till att producera produkten Champions Lague som ju UEFA auktionerar ut till tv-bolagen, det är mindre sannolikt.

Bilden nedanför visar hur väl presidenterna själva styr över det periodiserade resultatet. En big bath i samband med presidentskiftet år 2003 följdes av en period med stabila och svarta siffror. I somras beställde den nyvalde presidenten Sandro Rossel en revidering av Laportas redovisade vinst på €11 miljoner till en förlust på €77 miljoner. Detta nåddes tack vare en mer konservativ värdering av intäkter samt tillgångar. Tilläggas kan att klubben under resans gång har använt sig av samma revisionsbyrå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s