#5. Driften!

Försäljning av spelarkontrakt har vuxit kraftigt under den andra delen av 10-talet. Faktum är att försäljning av spelarkontrakt numera är den tredje största intäktskällan hos det allsvenska klubbkollektivet och utgör 20 procent av intäkterna. Hos Djurgården har försäljning av spelarkontrakt varit den enskilt största intäktskällan under de tre senaste säsongerna med 40 procent av klubbens intäkter.

2018 sålde det allsvenska kollektivet spelarkontrakt för 350 miljoner kronor. Det var dubbelt så mycket som intäkterna från media samt Svenska Spel och bara 30 miljoner kronor mindre än de totala publikintäkterna.

Så vad är grejen?

I början av året läste jag en granskning som konstaterade att samtliga allsvenska klubbar skulle ha gjort negativa rörelseresultat år 2018 om man inte gjorde några spelaraffärer och att beroendet av spelarförsäljningar kommer att bli märkbart även under 2019.

Men vore inte det jättekonstigt om man tog bort en betydande summa från intäkterna i en resultaträkning och att den skulle visa ett positivt resultat?

Senast i oktober kunde Göteborgsposten avslöja att IFK Göteborg skulle gå rejält back i ”driften”, 26 miljoner kronor mot budgeterade 14 miljoner kronor.

Men låter det inte fullt rimligt? Med tanke på att IFK Göteborg under sommaren sålde spelarkontrakt för betydligt mer pengar än väntat.

Saken är att allt är mycket logiskt, om man förstår hur fotbollsekonomin hänger ihop.

Ponera att en klubb går in i säsongen med en budget med 0 kronor i försäljning av spelarkontrakt och 0 miljoner kronor i resultat för året. Klubben har också 0 kronor avskrivningar på spelarkontrakt vilket innebär att man därmed budgeterar med 0 kronor i driftresultat.

Under sommaren säljer man ett spelarkontrakt med en reavinst på 10 miljoner kronor. Det rör sig om en ganska tongivande spelare i truppen, förstås. De som inte är tongivande är mycket sällan attraktiva på marknaden. Försäljningen orsakar således en alternativkostnad. Vi kan kalla den för kunskapsunderskott. För att täcka kunskapsunderskottet behöver klubben tillföra resurser i form av pengar (nyrekrytering) och tid (utveckling). Under samma transferfönster rekryterar därför klubben en ny spelare till truppen – ett bosmanfall – och betalar 3 miljoner kronor i signon (personalkostnad).

Utöver det skriver klubben långa kontrakt med ett par spelare som man redan har i truppen och som man vill behålla längre och utveckla. Kostnaden för det landar också på 3 miljoner kronor.

När året summeras – allt annat lika – så redovisar klubben en vinst på 4 miljoner kronor. Ett bra resultat. Det som istället uppmärksammas är ”driftresultatet”, minus 6 miljoner kronor. Uppenbarligen lyfts det upp som något väldigt negativt.

Men är det det? Klubben har redovisat vinst och man har återinvesterat pengar i spelartruppen. Faktum är att vinster från försäljning av spelarkontrakt bygger kostnader. Pengar sätts i arbete.

Och vad händer egentligen om en klubb plötsligt inte längre klarar av att få betalat för sina spelare? Rimligen kommer man helt enkelt inte kunna göra alla de saker som man hade velat göra. Man får rekrytera spelare från modeordet – en lägre hylla. Och man får sämre möjligheter att investera i den befintliga truppen, det vill säga inga kontraktsförlängningar med de spelare som är man värderar högst.

Kostnaderna kommer därmed att minska i takt med att befintliga kontrakt löper ut.

Sedan får man analysera. Beror det på marknaden? Att pengar i omlopp plötsligt blir mycket färre. I så fall påverkar det alla klubbar. Den klubb som har starkast balansräkning har bäst förutsättningar att klara av en sådan chock.

Eller beror det på att klubben har blivit sämre på spelarrekrytering och utveckling. I så fall så har man problem. Problemet är däremot inte ”drift-resultatet” per se utan det ligger i kvaliteten på den operationella delen av verksamheten. Det skulle till exempel kunna bero på att man under en tid har kompromissat med sin truppstrategi eller att man förlorar kompetens på viktiga positioner på tjänstemannasidan inom sporten.

Figuren nedanför visar genomsnittligt driftresultat i förhållande till tabellplacering hos ett större urval av klubbar från allsvenskan samt superettan under 10-talet. Storleken på bubblorna representerar det egna kapitalet. Den enkla slutsats man kan dra är att oberoende av spelarförsäljningar inte är den heliga graal. De klubbar som är minst beroende av spelarförsäljningar tillhör de mest fattiga och minst framgångsrika.

Så länge som myndigheterna tillåter handel med spelarkontrakt som vi känner den idag så kommer den förbli en viktig del av verksamheten.

Är det ändå inte rätt så paradoxalt, närmare parodiskt? Att main-stream media rapporterar genom att exkludera försäljning av spelarkontrakt från ”driften”? Med tanke på det mediautrymme som handel med spelarkontrakt ges så skulle man kunna tro att driften enbart handlar om spelarförsäljningar.

drift_20102018
Datakälla: fogis.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s