Det är inte sällan som vi matas med rubriker om att bosman-spelare värvas GRATIS. Ett annat kärt påstående är att en spelares värde ökar om han förlänger sitt kontrakt.
Inget av det stämmer förstås. Låt oss börja med att titta på nedan exempel.
Under det tredje kvartalet 2019 betalde AIK Fotboll AB 7.9 miljoner kronor signon till nyförvärv. De spelare som anslöt under kvartalet var Felix Michel och Nabil Bahoui och det är ingen vågad gissning att det är den senare som fick den absolut största delen av signon bonusarna.
En kontaktlös spelare sitter på risken att inte hitta någon arbetsgivare men äger samtidigt hela sitt marknadsvärde. För en kontrakterad spelare däremot, äger klubben en betydande del av spelarens marknadsvärde. Den delen är rimligen större i början av kontraktet och mycket mindre framåt slutet.
Enligt FIFA:s officiella uppgifter sker inte fler än 15 procent av samtliga transfers i världen mot betalning klubbarna emellan. Det är egentligen inte särskilt konstigt med tanke på att den säljande klubben ska dela på marknadsvärdet med spelaren. Rimligen blir det svårt för en köpande klubb att hitta ekonomi i en affär där alla parterna förväntas bli nöjda. En spelares värde blir ju inte större om han har längre tid på kontraktet. Värdet är baserat på hans förväntade framtida prestationer och bidrag och det är detsamma oavsett kontraktslängd.
Priset man behöver betala för värdet kan däremot variera. Är det för högt i förhållande till värdet så sker det ingen transfer. Är priset lägre än värdet så lockar det rimligen fler intresserade klubbar vilket driver priset närmare värdet.
Tre tyska ekonomer skrev för elva år sedan en artikel som analyserade kontrakt och spelartransfers i Bundesliga under säsongerna 1996/97 – 1999/2000.
Studien baseras på 543 kontrakt där parametrar innehållande kontraktslängd, lönenivå men även spelarspecifik data såsom position, erfarenhet samt prestation. Sammanlagt rör sig om 415 spelare á minst en kontrakt-observation. Dessutom tilkommer 128 nytecknade kontrakt (66 omförhandlingar och 62 i samband med en övergång). Resultaten säger följande:
Sannolikhet till en spelartransfer minskar ju längre tid återstår av kontraktet:
I början av ett nyskrivet kontrakt bedöms sannolikheten för en transfer vara 9 procent. För varje år som går mot kontraktslutet ökar sannolikheten för transfer med 3 procentenheter, en ökning med 33 procent. Är det så att spelaren har presterat bättre än genomsnittet av urvalet i studien så ökar sannolikheten till transfer med ytterligare 10 procentenheter per år.
Priset på transfern som den köpande klubben betalar till den säljande minskar ju mindre tid det återstår på kontraktet. Enligt den data som fanns i urvalet minskade transfersumman med 55 procent för varje år närmare kontraktslut.
När det kommer till spelarnas ersättning så visar resultaten i studien att spelarens ersättning blir 24 procent högre för varje extra år på kontraktet.
Resultaten ovan är logiska. En klubb vill skriva långa kontrakt med sina mest talangfulla spelare och man gör det i syfte att de ska tillföra kvalitet till laget under en viss tid. Spelaren ger samtidigt upp sina ekonomiska rättigheter under en längre tid och kräver därför en premie vilket återspeglas i högre lön.
Ska en transfer vara möjlig i början av ett långt kontraktet så behöver den köpande klubben betala en väldigt hög premie till den säljande klubben men också en ersättning till spelaren än vad han har kontrakterat hos sin befintliga arbetsgivare.
En av hypoteserna författarna ställde var att långa kontrakt mellan spelare och klubb skapar värde åt båda parterna. Klubben betalar en premie till spelaren för att han ska skriva på ett längre kontrakt men kan få tillbaka den premien och mer därtill om man säljer spelarkontraktet innan det löper ut.
Dataanalysen pekar på att den delade nyttan parterna emellan ökar med 50 procent för varje kontraktsår.
Den enkla slutsatsen här är att köpande klubb får betala en premie på minst 50 procent för att köpa loss ett spelarkontrakt istället för att rekrytera en bosman-spelare.
Man bör däremot vara försiktig med att säga att bosman-spelare är billigare. Anledningen till att en köpande klubb betalar premien är rimligen den att de egenskaperna som man efterfrågar saknas i utbudet bestående av bosmanspelare. Storleken på den totala kostnaden kan därmed representera kvalitet.
Det långa spelarkontrakt i så fall åstadkommer är att förhållandet mellan kostnad och kvalitet är exsponentiell snarare än linjär.
Studien har ganska många år på nacken och det jag finner intressant är att datan i den är tagen från de begynnande åren efter bosman-domen. Klubbarna och spelarna hade vid den tiden ännu ingen erfarenhet av de nya förutsättningarna och mekanismerna som domen förde med sig.
Under de dryga 20 år som har gått har alla inblandade parter lärt sig reglera risk och avkastning mellan varandra. Vi får läsa om det i form av de olika tillägg i kontrakten vilka har tillkommit under årens lopp, såsom exit-klausuler, Sign-off bonusar, diverse optioner som ger möjlighet att ändra antal år på kontraktet etc.
Över tid anpassar sig marknaden alltid till nya förutsättningar. När det kommer till spelarkontrakt och strategier så har marknaden hittat nya vägar för minska skillnaden mellan pris och värde.
För att ta ett exempel, om en spelare förlänger sitt kontrakt med befintlig klubb så minskar sannolikheten att han byter klubb den närmast kommande tiden. Spelarens värde är fortfarande detsamma, även om han har fått mer i lön och klubbens pris att ha kvar spelaren i truppen har ökat. Spelaren behöver rimligen förbättra sina prestationer för att hans värde ska öka. Samtidigt kan han minska tröskeln för nya intressenter att möta hans värde genom att förhandla fram en exit-klausul. I och med klausulen har ett värde för spelaren vill klubben prisa in den i spelarens lön.
Skulle man göra om studien idag, med samma metod och med data för de senaste tre säsongerna så tror jag att procentsatserna skulle se lite annorlunda ut.
———————————-
Contracts as Rent Seeking Devices: Evidence from German Soccer, Eberhard Feess, Michael Gerfin, Gerd Muehlheusser – November 2008