Arenaekonomin

Om 00 talet var årtiondet då de allsvenska klubbarna mest drömde om att äga sina egna arenor så blev 10-talet något av en upplysningstid om att arenaekonomin är väldigt komplex.

Enligt Uefas årliga rapport över Europas drygt 700 klubbar stora fotbollslandskap så ägs hälften av arenorna av stat eller kommuner. Färre än 20 procent av klubbarna har ett direkt arenaägande. Faktum är att om arenor hade varit en god ekonomisk affär så hade det offentliga ägandet varit obefintligt, förstås.

Det stora problemet med arenaekonomi är det faktum att en arena trots allt är en ganska stor byggnad som tar mycket plats i anspråk men som kommersiellt inte utnyttjas särskilt effektivt. En fotbollsarena står mer eller mindre oanvänd närmare 350 dagar om året. Dessutom brukar de flesta arenorna inte vara fullbelagda under de fåtal tillfällen som det pågår evenemang där. Det är inte sällan vi får höra att man genom att äga sin egen arena då kan tjäna pengar på korvförsäljningen. Men faktum är att man inte blir rik på kiosk- och arenarestauranger. Inte tillräckligt för att kunna bära en investering på flera hundra miljoner kronor.

Under 10 talet har vi upplevt ett Malmö FF som hade stora problem med arenaekonomin. Situationen blev bättre dels tack vare två framgångsrika kval till Champions League som dels stärkte upp balansräkningen och riskerna till en hälsosam nivå men också bidrog till högre rankingpoäng för föreningen vilket har genererat en enklare väg till gruppspelen och därmed ett högre utnyttjande av stadion.

Vi har också sett ett Kalmar FF vars arenaprojekt höll på att leda föreningen mot ruinens brant. Föreningen räddades av det faktum att kommunen hade gått i borgen för drygt hälften av de drygt 200 miljonerna av stadion-lånen. Något som innebar att den minst dåliga affären för skattebetalarna blev att köpa arenan från föreningen och få tillbaka åtminstone en del av pengarna genom att hyra ut den till föreningen.

En förening som har lyckats att få ihop sin arenaekonomi är IFK Norrköping där det stora utnyttjandet går att finna på innerplanen. Norrköpings kommun hyr idrottsparkens konstgräsplan för 20 miljoner om året för att sedan hyra ut det till andra föreningar*. Det rör sig om cirka 3000 timmar om året, närmare 10 timmar dagligen. Något som inte hade varit möjligt med en naturgräsplan som inte tål mycket mer användning än 200 timmar årligen.

Hyresintäkten för konstgräsplanen är arenans enskilt största intäktskälla som förutom publikintäkter också kommersialiseras genom event och restaurangverksamhet samt ett träningscenter – IFK Performance Center.

Ekonomin för den kommersiella delen ser ut enligt nedan. Event&restaurang genererar närmare 15 miljoner kronor i intäkter och ger cirka 3 miljoner kronor i rörelseresultat. Träningscentret omsätter 4 miljoner kronor med ett nollresultat. Givet att båda verksamheterna inte belastas för lokalutnyttjande (jag har strippat resultaträkningarna för intäkter&kostnader mellan koncernbolagen).

parkenevent — Datakälla: ÅR Parken Event & Aréna AB samt IFK Performance Center AB

En förenklad avräkning för hela arenaekonomin skulle därmed kunna sättas upp såhär:

arenaParken — Datakälla: ÅR AB Norrköpings Idrottspark, Parken Event & Aréna AB samt IFK Performance Center AB

Resultatmässigt belastas föreningens ekonomi med knappa 2 miljoner kronor för nyttjandet av sin arena. Från ett kassaflödes-perspektiv så ger arenan en positiv effekt på cirka 8 miljoner kronor på årsbasis, givet att man varken investerar i underhåll av fastigheten eller amorterar på stadion-åren.

Det första behöver man göra, konstgräset håller ett begränsat antal år. De kommersiella ytorna behöver moderniseras med jämna mellanrum etc. När det gäller det andra så förväntas man att amortera 42 miljoner av de närmare 300 miljoner kronor under åren 2019 och 2023**.

IFK Norrköping har lyckats hitta sin modell. Den gör inte föreningen rik men den ger den full kontroll över hela arenans verksamhet. Den visar också värdet av konstgräs på ett mycket tydligt sätt.

pekingarena