Ni som har följt bloggen under en längre tid känner nog vid det här laget att jag generellt inte är särskilt bekymrad för fotbollsekonomin. Den har överlevt många kriser.

För hundra år sedan spelade 22 klubbar i den högsta engelska ligan. Elva av dem spelar idag i Premier League. Sex stycken återfinns Championship, Två vardera i League 1 respektive League 2. Endast Bradford (Park Avenue) A.F.C får man leta after utanför F.A. Football League. Tänk att världen under de åren upplevde den stora depressionen, ett världskrig samt flertalet lågkonjunkturer. Söker du en stabil industri så är fotbollsindustrin troligen den första du stöter på.

Det finns otaliga exempel på fotbollsklubbar som har hamnat på obestånd under årens lopp men de har också haft en förmåga att resa sig.

Men idag är jag lite bekymrad och det är nog egentligen den första gången jag är det. Fotbollspyramiden står inför stora utmaningar, i spåren av Covid-19.

Senast den utsattes för en stressad situation var i slutet av 00-talet när finanskrisens vindar blåste över världen. Fotbollsklubbarna hade det jobbigt ett par år men de överlevde också den krisen. Mycket tack vare för att publiken fortsatte att gå på matcherna.

Idag är i stort sätt alla matcher inställda. I bästa fall uppskjutna. De uteblivna eller i bästa fall framflyttade positiva kassafloderna från biljettintäkter är en sak. En annan kan vi läsa på nyhetsbyrån Bloomberg som rapporterar om att notan för en inställd vårsäsong kan komma att landa på en miljard euro. Det rör sig om att TV bolag som äger sändningsrättigheterna till de största ligorna kan kräva säljarna av rättigheterna på skadestånd. Fotbollsklubbarna alltså.

Den risken låter kanske lite överdriven. Ett sådant krav låter inte särskilt ekonomiskt. Med tanke på de transferskulder som finns och som jag redogjorde för i min förra blogg så skulle fotbollspyramiden vid händelse av ett sådant betalningskrav helt enkelt kollapsa. Troligen.

Under finanskrisen upplevde fotbollen några tuffa år. Intäktstillväxten hos Uefas klubbkollektiv hade minskat från två siffriga tal till att mellan 2008 och 2011 bara nå en tillväxt på 3 procent årligen. Men det var fortfarande en tillväxt. Kostnaderna var mer trögrörliga och det tog längre tid för dessa att komma ner. Förstås. Först 2011 var kostnadstillväxten nere på 3 procent.

Pengarna var mer eller mindre slut i systemet. 2013 fick de allsvenska klubbarna tillsammans bara lite drygt 60 miljoner kronor för spelarförsäljningar till utlandet och redovisade tillsammans en förlust på 70 miljoner kronor.

Det som händer nu är att klubbarna möter en helt annan verklighet. Det är möjligt att man tillsammans med spelare, sina leverantörer samt andra intressenter kan klara av att hantera försenade eller i värsta fall uteblivna kassaflöden från biljettintäkter. Kanske.

Men transferskulderna kommer bli jobbiga att hantera. De utgör en stor systematisk risk. En kedja av betalningar längst hela fotbollspyramiden där majoriteten av klubbarna är nettofordringsägare. Med tanke på skuldbalansen 2018 och hur transfermarknaden har utvecklats under 2019 är det rimligt och anta att nettoskulden i systemet ligger kvar på 1.2 miljarder euro. Kanske till och med lite högre än så. De allsvenska klubbarna hade vid årskiftet transferfordringar på utländska klubbar som uppgick till närmare 100 miljoner kronor. Det är mer eller mindre kortsiktiga skulder som förväntas betalas under 2020. På andra sidan balansräkningen möter klubbarna leverantörer och andra fordringsägare som de pengarna ska betalas vidare till.

Ett miljardkrav från TV bolagen skulle med andra ord riskera att förgöra den produkt som TV bolagen lever på. I alla fall så som vi känner den idag. Det låter inte särskilt ekonomiskt tänker jag.

Nu har jurister inte alltid visat sig vara duktiga ekonomer, vilket en historia från 2005 påminner oss om. Då beordrade EU:s konkurrensmyndigheter att Sky:s exklusivitet och monopol på Premier Leagues sändningsrätter skulle upphöra och att rätterna skulle delas upp i sex paket där en och samma distributör maximalt fick förvärva fyra. Premier Leagues jurister överklagade och drev målet i högre instanser. Som tur är för Premier League och ironiskt nog otur för konsumenterna så förlorade de. Bara månader senare sålde nämligen Premier League sina sändningsrättigheter till ett pris ca 70% högre än det gamla avtalet. Men nu till två olika motparter, Sky och Setanta.

Om ligasäsongen ställs in och om TV-bolagen får igenom delar av sina krav så har fotbollspyramiden stora problem. Någon måste komma till undsättning.

Champions League genererar idag ca 2 miljarder Euro i TV intäkter om året. Lägg därtill en halvmiljard i sponsorintäkter. Det har länge pratats om en superliga för de superrika klubbarna. Kanske skulle en sådan liga kunna finansiera den skada som Covid-19 orsakar fotbollspyramiden.

En superliga är idag kanske den mest lönsamma ligan för de stora klubbarna. Trots att den inte existerar. Precis som Los Angeles länge var NFL:s mest lönsamma franchise utan att finnas. Storklubbarna har kunnat dra superlige-kortet varje gång det har vankats förhandlingar om fördelning av pengar inom Uefa. Precis som franchise-tagarna i NFL har kunnat dra flytt-kortet till LA om de inte fick subventioner från sina städer för att bygga nya arenor.

Men en superliga har också politiskt och kulturellt varit en mycket svår nöt att knäcka. Kanske förändrar den uppkomna situationen den saken? 

Det är långt ifrån omöjligt att krisen löser sig igen för fotbollen. Men att den denna gång får omorganisera sig. Olof Lundh skriver i sin fredagskrönika om att  kampen om pengarna bara har börjat. Nej, det blir inte vackert. Det blir blodigt. Framför allt blir det inte enkelt eller smärtfritt. Det kommer krävas starkt ledarskap. Nej förresten, det behövs det redan nu.

——————————————————————————

Enligt Uefa:s senaste benchark-rapport omsatte det europeiska klubbkollektivet 21 miljarder euro under 2018. 8 miljarder kommer från TV intäkter. Ytterligare 2 miljarder från Uefa (Champions League & Europa League). 3 miljarder euro kommer från publikintäkter. 30 klubbar stod för hälften av intäkterna.

Uefa kollektivet hade 2018 en nettoskuld (skulder minus fordringar) för gjorda spelartransfers som uppgick till 1.2 miljarder euro. Premier League kollektivet stod för 870 miljoner av dessa. Serie A kollektivet för 380 miljoner euro och La liga kollektivet för 340 miljoner euro. De flesta ligakollektiven i Europa har nettofordringar på spelartransfers. Brutto uppgick transferskulderna 2018 till närmare 5.2 miljarder euro. Fordringarna uppgick samma år till 4 miljarder euro. Rationalen är att skulderna betalas tack vare ökade intäkter i toppen av fotbollspyramiden.

2015 uppgick nettoskulden för spelartransfers till 300 miljoner Euro. De senaste fem årens boom på transfermarknaden har gjort klubbarna runt om i Europa rikare men också mycket mer exponerade mot kreditrisken.

• Okategoriserade