Fotbollen post Covid-19

I korridorerna pratas det redan om framtida reformer. Men vem tar hand om det akuta problemet?

För ett par veckor sedan höll CIES (International Centre for Sports Studies) en webinar som i huvudsak handlade om den skada som Covid-19 förväntas ha på transfermarknaden. Under webinariet utryckte Dennis Gudasic, klubbdirektör i Lokomotiv Zagreb sin oro över de mindre klubbarnas överlevnad.

Han menar att 100 klubbar, kanske uppemot 200 kan hamna på obestånd framåt september-oktober. Han får medhåll av Raffaele Poli som arbetar med att analysera transfermarknaden för CIES räkning och som menar att klubbar kan hamna på obestånd på grund av oreglerade fordringar från tidigare gjorda spelaraffärer. – Jag är inte säker att alla klubbar kommer att kunna betala sina skulder, säger Poli.

https://apnews.com/8f28ba43ce87e8f48a78871c81d3249d

Det är ett problem på kort sikt. Kassaflödet är mycket ansträngt med bland annat dåliga utsikter för att kunna sälja säsongskort inför höstens säsongstart. Och med väldigt få nya affärer på transfermarknaden i sommar som dels får nya pengar att flyta in i systemet dels distribuerar pengarna vidare så blir det svårt för klubbarna att hantera skulderna för spelaraffärer som alltså är gjorda under tidigare transferfönster.

Det är en stor systemrisk och det problemet behöver hanteras snarast möjligt. Jag undrar om Uefa har funderat över möjligheterna att försöka samordna en räddningsfond?

De enda diskussioner som når offentligheten är de som uppstår i samband med varje kris. Diskussioner om reformer. Det pratas hållbarhet. Det diskuteras nya regelverk som ska se till att en kris inte ska få uppstå igen. Det pratades om det också i samband med finanskrisen, för 10 år sedan. Uefa gav oss Financial Fair Play.

Tyska fotbollsförbundets ordförande Fritz Keller kräver att fotbollen ska genomföra reformer för finansiell kontroll, framför allt ett lönetak. Ha får medhåll av Bayern Münchens ordförande Karl-Heinz Rummenigge. De får stöd av Uefas ordförande Aleksander Ceferino som öppnar upp för ett lönetak som ska gälla i hela Europa.

Naivt. Lönetak upplevs alltid som den universella lösningen på fotbollens ständiga finansiella problem. Men det är mer komplicerat än så.

Och faktum är att lönetak redan har testats i den engelska fotbollen sedan 2013.

https://osynligahanden.com/2013/04/14/epl-finansiellt-regelverk-klubbat/

Personalkostnaderna i Premier League minskade från 60 procent till 50 procent av intäkterna. Klubbarnas förbättrade rörelsemarginal – vilket lönetaket bidrog till – är enligt min åsikt den enskilt största orsaken till spekulationsekonomin som har lett till årtusendets bubbla på transfermarknaden.

2008 – alltså strax före finanskrisen – uppgick de immateriella tillgångarna (spelarkontrakt) till 40 procent av intäkterna hos det europeiska klubbkollektivet.

2018 var motsvarande nyckeltal drygt 50 procent. Med ett lönetak inom hela Uefa kollektivet hade den siffran rimligen varit än högre. Mer pengar hade – istället för att hamna i spelarnas fickor – varit tillgängliga till spekulation på transfermarknaden. Inflation på transfermarknaden leder till lyckade spelaraffärer vilket leder till upplevd rikedom och en förväntan av ökade sportsliga framgångar.

https://fotbollsthlm.se/blogg/kristof-vogel-fotbollen-star-infor-sin-egensnickrade-finanskris/

Varför blir det så?

Den sportekonomiska teorin* säger oss att (över)investeringarna i talang ökar när:

Det finns en stark korrelation mellan investering i talang och sportslig prestation i ligan. Flera empiriska undersökningar pekar på ett starkt samband mellan personalkostnader och tabellplacering runtom i de europeiska ligorna.

Det finns upp- och nedflyttning och inkomstklyftorna mellan divisionerna ökar. De ekonomiska klyftorna mellan divisionerna ökar i takt med intäkterna från sändningsrättigheter.

Till exempel, enligt EY så ökade Kalmar FF:s, Sirius, Gif Sundsvalls samt Falkenbergs kostnader under 2019 med sammanlagt 25 miljoner kronor. Också intäkterna ökade, men i en betydligt mindre skala, 14 miljoner kronor. Drivkraften bakom det försämrade resultatet var det nya TV avtalet vars ersättning till klubbarna ökar inkomstklyftan mellan allsvenskan och superettan.

Play-off finalen på Wembley där vinnaren går upp i Premier League kallas för matchen som är värd 120 miljoner pund. Det är vad vinnaren får mer i TV intäkter i Premier League kommande säsong. Klubbarna i Championship tar allt högre finansiella risker för att nå dit. För varje 100 pund i intäkter går numera 107 pund till personalkostnader.

En ojämlik distribution av ligans intäkter. Till exempel, enligt Uefa benchark report genererar femton fotbollsklubbar i Europa närmare hälften av de totala sponsorintäkterna som 700 klubbar har tillsammans. Dessa globala klubbar är utspridda över olika regionala ligor i vilka de i allra högsta grad bidrar till ökade obalanser.

Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Till exempel offrade Elfsborg närmare hälften av sitt egna kapital under 2013 i ett försök att nå rikedomarna som Champions League ger.

För vill man minska den finansiella risken så behöver fotbollens myndigheter adressera roten till problemet och inte konsekvensen av det (överinvesteringarna). Jag har svårt att se det ske. Det skulle krävas stora strukturella förändringar vilka skulle splittra fotbollsrörelsen.

Ett lönetak i den europeiska fotbollen flyttar den finansiella risken till andra delar i fotbollsekonomin som därmed blir grunden för nya problem i framtiden.

Till exempel hade systemrisken varit lägre om klubbarna hade haft en högre riskexponering bilateralt mot sina spelare och samtidigt en lägre kreditrisk mot andra klubbar. Relationen med spelarna går att förhandla om, framför allt när hela kollektivet drabbas hårt av en händelse som Covid-19 och det också ligger i spelarnas intresse att industrin överlever.

Skulderna klubbarna emellan är svårare att hantera. Försenade eller värsta fall inställda betalningar för transferskulder riskerar att orsaka seriekonkurser i och med att en skuld respektive fordran är en del av en längre betalningskedja med många flera klubbar inblandade. Det finns mer skulder än fordringar. Det skiljer ungefär 1.5 miljarder euro. Det är just konsekvenserna av det hålet som Dennis Gudasic och Raffaele Poli är bekymrade över.

Kanske borde Uefa och fotbollsrörelsen ägna mer energi åt att försöka koordinera det kortsiktiga problemet?

I Italien – där transferskulderna har vuxit sig stora i förhållande till klubbarnas reala ekonomi – har klubbarna i Serie A givit ligaorganisationen tillåtelse att diskutera en investering från ett riskkapitalbolag på 2.2 miljarder euro i Serie A.

Om tillräckligt många klubbar hamnar på obestånd i spåren av Covid-19, så är det möjligt att privata initiativ tar hand om saken. Inte genom att köpa in sig i klubbarna, utan snarare i ligorna.

Till en möjlig framtida kostnad i form av en splittrad fotbollsrörelse.