Kategori: FAPM

FAPM – en tillbakablick på den första halvan av den allsvenska säsongen

Halva allsvenska säsongen är avklarad och det kan vara på sin plats att se efter hur väl lagen presterar efter sina resurser. Ett sätt att ta reda på det är att ställa klubbarnas personalkostnader i förhållande till hur mycket poäng de spelar ihop. Om vi börjar med att titta på 2010 års säsong så ser vi att Malmö FF och Helsinborg IF spelade i en liga för sig där HIF var den klubb som överpresterade mest i relation till den allsvenska marknaden. Även MFF hade en högpresterande säsong bakom sig. AIK och Brommapojkarna var de klubbar som tog minst poäng i förhållande till de pengar som man spenderade på personalkostnader. 
datakälla: svenskfotboll.se
Vi ser även att förklaringsgraden i modellen är betydligt lägre än hos flera av de andra europeiska ligorna. Den enskilt största anledningen är att skillnaden mellan de största och minsta klubbarna är betydligt mindre i Sverige än på andra marknader. Årliga varianser i klubbarnas prestationer ger större avtryck i tabellen. Lägg därtill det faktum att de klubbar med lägst omsättning allokerar sina personalkostnader i stort sett enbart till spelartruppen. Trelleborg FF har så lite som fyra heltidsanställda vilket innebär att av klubbens 19.5 miljoner i personalkostnader så representerar spelartruppen den absolut största andelen. Klubbar som Elfsborg, MFF, AIK samt IFK Göteborg har å sin sida en administrativ organisation som kostar betydligt mer än 10 miljoner i personalkostnader. Det kostar naturligtvis att administrera säsongskort, rekrytera och underhålla sponsorer, arbeta med publikservice eller som i Malmö FF:s fall exploatera sin arena.
Låt oss nu titta på hur väl klubbarna har positionerat sig under den första halvan av 2011. Jag har gjort ett antagande om att klubbarnas respektive personalkostnader är oförändrade från föregående år och dividerat dessa med två. Det relativa förhållandet mellan klubbarnas förmåga att betala sin personal borde vara relativt oförändrad även om sign-on bonusar kan komma att innebära årliga avvikelser från en norm-budget. Gällande Syrianska FC (9mio/6mån) och IFK Norrköping (15mio/6mån) har jag gjort ett subjektivt antagande baserat på föregående års data samt hänsyn till den lokala marknadens storlek och förmåga att generera intäkter.

datakälla: svenskfotboll.se
Vi ser att Malmö FF:s prestation har korrigerats mycket kraftigt vilket skulle kunna vara ett tecken på att organisationen överpresterade rejält under 2010 och att man under 2011 är tillbaka på prestationer som stämmer någorlunda överens i nivå med klubbens norm under 2000 talet. Det är inte helt optimalt eftersom MFF har höga fasta kostnader från sin stadion samtidigt som man är den klubb i allsvenskan vars publiksiffror historiskt sett har högst exponering i förhållande till de sportsliga resultaten. En betydelsefull höstsäsong står för dörren här.
Även om marknaden som helhet har närmat sig Helsingborg IF så presterar klubben fortfarande väl och är mycket produktiv. Man närmar sig dock tidpunkten då några av klubbens extraordinära spelare blir förvärvade av klubbar högre upp i näringskedjan. Klarar klubben av att uppgradera sin verksamhet eller kommer man att sjunka ner till en mer normal nivå?
Vi ser också att Örebro SK och Kalmar FF i stort sätt har bytt plats lodrätt med varandra. Gefle IF har bytt plats med Trelleborg FF och GAIS har gjort det med Mjällby. Den jämna allsvenskan klubbar som har förhållandevis låga personalkostnader goda möjligheter att sticka fram enstaka säsonger.

Intressant är att Djurgården och IFK Göteborg hitintills under 2011 har presterat ungefär likadant som under 2010, båda sämre än vad man kan förvänta sig. IFK Göteborg har under sommaren vidtagit en del åtgärder. Dels har man ökat kostnaden genom att teckna ett nytt kontrakt värt närmare 15 miljoner exklusive sociala avgifter över 4.5 år med den högpresterande Tobias Hysén, dels har man lånat ut Pär Eriksson och Nicklas Bärkroth vars kontraktskostnad har haft en negativ inverkan på produktiviteten. Dessutom har man investerat i ett kontrakt med Philip Haglund som man förväntar sig ska höja klubbens produktivitet. Frågetecken finns i de bakre leden där förlusten av den mycket produktive Kim Christensen för ett år sedan har kostat poäng och där man denna sommar sålt Ragnar Sigurdsson som även han har varit till stor nytta för klubbens produktivitet.

AIK är en klubb som hittills visat en mycket hög produktivitetsförbättring. Det har varit stort fokus på hur mycket pengar AIK kommer att sälja Bangura x 2 för och att dessa försäljningar ska rädda klubbens ekonomi. Men faktum är att AIK:s ekonomi inte ordnas av en försäljning. Båda spelarna är idag mycket effektiva med förhållandevis låg kontraktskostnad. AIK:s ekonomi kan bara ordnas ifall klubbens organisation kan fortsätta att producera höga sportsliga resultat. För är det så att en försäljning av båda herrarna återigen sänker AIK:s produktivitet så blir premien från försäljningen snart utsuddad i form av lägre framtida matchdags-intäkter. Prislappen är därför kanske inte den avgörande faktorn här utan snarare tidpunkten, när klubben känner att man har en tillräckligt stabil sportslig bas att stå på.

Halmstad BK:s situation är mycket svår. Klubben befinner sig i en negativ spiral och den finansiella hälsan är mycket kritisk. Många pratar om klubbens kamp om att säkra elitlicensen. Men elitlicensen är det minsta bekymret för HBK. Klarar klubben bara av att undvika ha förfallna skulder avseende skatter och allmänna avgifter, skulder till SvFF, SDF eller annan medlemsförening som inte kan kvittas mot fordringar per den 31/8 i år så kan man inte bli tvångsnedflyttad förrän tidigast till säsongen 2013. Här finns det olika scenarier; utan kapitaltillskott är det mycket troligt att klubben går i konkurs innan dess. Ett annat är att klubben fram till 2013 lyckas med transformera sin verksamhet och når en balans mellan intäkter och kostnader men precis som Örebro SK tvångsdegraderas genom en av licensnämnden godtycklig värdering av tillgångarna. Sannolikheten för att HBK ska försvinna måste trots allt betraktas som relativt liten, däremot är det mycket osäkert på vilken nivå i den svenska näringskedjan man kommer att få omgruppera på.

Figurerna visar även att klubbarnas prestationer över tid borde tendera att pressa sig mot en jämvikt. Däremot ser det ut att vara som så att klubbarna har olika stora årliga avvikelser från jämvikten. Elfsborg har sedan Borås Arena stod färdig tagit sig till toppen av personalkostnadsligan. Förhållandevis få misstag från klubbens management har gett den en stabil position i det övre skiktet med en förhållandevis liten varians från jämvikten. Det är något som man under de fem senaste åren har kunnat kapitalisera i form av totalt 30 miljoner i nettovinst från spel i Europa.

Att man trots relativt höga personalkostnader inte har fått större sportslig utdelning i allsvenskan kan bero på att man varje år ha fått ge vika för uppstickare med en betydligt högre varians i sin prestation i förhållande till resurserna. Men kanske kommer marknadens samtliga pusselbitar på plats för Elfsborg just i år?

Big 4 har blivit Big5

Så har då David Conn till slut gjort lite nytta och samlat data från Premier League klubbarnas årsredovisngar för säsongen 2009/10.
Jag har tagit mig friheten att plocka ut klubbarnas lönekostnader och plotta dessa i förhållande till den snart färdigspelande säsongens tabellposition. Den övriga texten lämnar jag därhän.


Nu laggar lönekostnaderna i relation till den sportsliga prestationen med en säsong men det ger ändå en hyfsad approximation.

Vi ser att Manchester City har slagit sig in i toppskiktet vad gäller lönekostnader. Tack vare Scheik Mansours investeringar så har vi fått ett större utbud av toppklubbar och konkurrensen där uppe har ökat. Det är naturligtvis positivt för oss som följer ligan. Det är också bra för Storbritanniens ansträngda ekonomi då en stark liga ökar den förhållandevis lilla export som landet har kvar både i form av en ökad turism och ökade intäkter från internationella sändningsrättigheter. Statens skatteintäkter från den engelska fotbollen överstiger numera £1 miljard vilket till stor del har finansierats genom utländskt kapital, bra för skattebetalarna.

Den ökade konkurrensen pressar samtidigt klubbarnas vinstmarginaler. Bland annat observerade vi det under säsongen när Arsenal för ett par månader sedan presenterade sin halvårsrapport. Liverpools säsong har varit ojämn med en fullständigt medioker höst och en mycket stark vår. Oavsett så underpresterar klubben marknaden och måste förbättra sin produktion som har fått mycket stryk under de senaste åren med dyra och mer eller mindre mediokra rekryterade spelare. Chelsea har fortsatt svårt att hitta en produktiv modell i sin fabrik.


En klubb som klarat av den ökade konkurrensen mycket väl är Manchester United som tack vare en mycket effektiv produktion under ledning av sir Alex Ferguson överpresterar marknaden. Klubbens försäljningsorganisation har samtidigt framgångsrikt kapitaliserat varumärket och i Q3 rapporten som presenterades för en vecka sedan kunde vi se att de kommersiella intäkterna har ökat med 30% under de första nio månaderna säsongen 2010/11. Tack vare den högpresterande organisation kommer klubbens rörelsemarginal, när böckerna väl stängs, mest sannolikt att bli minst lika hög som förra säsongen, minst. Och Ebitda kommer att öka med uppemot £10 miljoner. Klubben visar men all tydlighet att det går att kontrollera lönekostnaderna och bedriva en lönsam verksamhet i Premier League.

Den stora risken och därmed det som driver kostnaderna för de sedan tidigare etablerade Big4 klubbarna är i första hand alternativkostnaden, det vill säga de minskade intäkterna om man missar Champions League slutspelet. Och frågan är naturligtvis vilken av klubbarna missar den platsen under nästa säsong. En liknande risk löper de övriga klubbarna i ligan där konkurrensen om att undvika nedflyttning är blödande. Alternativkostnaden i form av minskade intäkter vid en degradering är ungefär £30 miljoner. Detta trots de ökade fallskärmskostnaderna. Här kan vi anta att Blackpools ägare är vinnare oavsett hur det än går i helgen. Klubben har under sin första säsong i Premier League inte dragit på sig en stor kostym och jag förväntar mig att man kommer att redovisa en stark finansiell rapport.

Hade Tottenham vunnit upphandlingen om Olympic Stadium så hade vi inom en inte avlägsen framtid få se en ännu högre konkurrens i det översta ligaskiktet. Jag är övertygad om att Tottenhams plan för arenan hade varit det bästa ekonomiska alternativet, både för ligan och för de brittiska skattebetalarna. Istället är risken mycket hög att kapitalet inte kommer att arbeta mest effektivt.

I och med det ökade utbudet av toppklubbar borde rimligtvis även talangen ha spätts ut en aning. Något som därmed skulle kunna förklara att ligan denna säsong har varit mer jämn än på länge. Eftersom utbudet av talang är elastiskt (man kan importera talang från andra marknader) så borde denna effekt korrigeras över tid. Det som har saktat ner den processen är det svagare brittiska pundet och de höjda skatterna för höginkomsttagare.

Figuren visar även hur fantastiskt West Ham har underpresterat. Inte alls olikt det som hände Newcastle när klubben degraderades för två år sedan. Även Aston Villa har underpresterat något oerhört och inte utnyttjat sina resurser optimalt, milt sagt.

Det har varit något av omgångs-ekonomernas säsong. Efter ett antal omgångar frågade panelen i Fotbollskanalen Europa sig om Manchester United skulle lyckas säkra en Champions League plats. Det surrades om att Liverpool skulle degraderas och sent i höstas skulle Chelsea missa en topp 4 placering. När vi i helgen summerar säsongen ser vi att modellen trots allt ger en ganska bra bild av verkligheten och hade vi spelat ytterligare en 30 omgångar så hade förklaringsgraden blivit ännu högre.

Spelarkontrakt – premien för dubbelfotade spelare

En relativt färsk studie visar att dubbelfotade spelare belönas med 20% högre lön än en högerfotade spelare. Även vänsterfotade spelare belönas med en mindre premie då majoriteten av spelarna är högerfotade.

Eftersom spelarlöner förväntas spegla marknadens efterfrågan på specifika skills kan vi anta att en premie för tvåfotad-kompetens även kan prisas in i transfersummor.

18% av spelarna i Europas fem största ligor bedöms som lika kompetenta med båda fötterna. Kan vi förvänta oss att marknaden (föräldrar, talanger, klubbar) korrigerar detta och utbildar fler dubbelfotade spelare going forward vilket gör att premien så småningom minskar?
————————————-
The Returns to Scarce Talent: Footedness and Player Remuneration in European SoccerAlex Bryson, Bernd Frick, Rob Simmons, September 2009

FAPM – empiri från svensk elitfotboll

Sambandet mellan intäkter och sportslig framgång i allsvenskan samt superettan under perioden 2000-2008. Intäkterna avser driften, exklusive spelarförsäljningar. Datakälla: svenskfotboll.se
(klicka på bilden för högre upplösning)

Sambandet mellan intäkter och sportslig framgång i allsvenskan under perioden 2000-2008. Intäkterna avser driften, exklusive spelarförsäljningar. Datakälla: svenskfotboll.se
(klicka på bilden för högre upplösning)

Eftersom SvFF vägrar att specificera klubbarnas respektive lönekostnader kan vi inte ta fram något samband mellan lönekostnader och sportslig framgång i allsvenskan.

Istället har jag roat mig med att göra en regressionsanalys över sambandet mellan intäkter och sportslig framgång. Ett sådant samband har tidigare konstaterats i England. Metoden är lik den som Szymanski använder vid estimering av sambandet löner vs sportslig framgång. Jag har med andra ord använt sportslig framgång som den beroende variabeln och intäkter som den oberoende (y=a+bx).

Sportslig framgång (y) definieras genom: [-ln(pi,t/(n+1-pi,t))] där n är antalet lag i ligan och p är klubben i:s placering säsong t.

Intäkter (x) definieras genom: [ln(Ri,t/Rmedel,t)] där Ri,t är intäkter för klubb i säsong t, och Rmedel,t är ligornas snittintäkt säsong t.

Det finns ett positivt samband mellan intäkter och tabellposition men förklaringsgraden är inte mer än 34% i allsvenskan. Inkluderar vi Superettan i modellen ökar förklaringsraden naturligt till 64%. Trots allt är t.ex. klart mindre än motsvarande siffra från engelsk ligafotboll.

Låt oss försöka spekulera i varför.

  • Det finns färre klubbar i allsvenskan vilket innebär färre antal matcher. Fler matcher ger mindre påverkan från slumpfaktorer såsom felaktiga domslut, skador etc.
  • Allsvenskan är Europas, sett till intäkter, mest jämna liga. Den besitter dessutom en mycket jämn tävlingsbalans vilket rimligtvis stimulerar omkastningar i tabellen från säsong till säsong.
  • Ett antagande skulle kunna vara att klubbar med större resurser rekryterar talang vilken inom relativt kort framtid förväntas flytta utomlands. En högre spelaromsättning som följd, vilken rimligtvis borde inverka negativt på prestationen. Extra kännbart blir det i en en mycket jämn liga.
  • Klubbarna finansierar sig genom andra intäktskällor. Under 2000-talet har spelarförsäljningar stått för hela 15-20% av klubbarnas totala intäkter. Något som täcker de stora driftunderskott allsvenska klubbar varje år redovisar.
  • Under 2000 talet har vi dessutom sett olika riskkapitalmodeller som på kort sikt gett en hävstång utöver klubbarnas ordinarie intäktskällor.

Men vi kan även tolka resultaten efter resonemanget där sportslig framgång ger en pay-off i form av högre intäkter. Här ser vi tydligt att de allsvenska klubbarna inte klarat av att kapitalisera sin sportsliga prestation. Kanske är klubbarnas logistik en trång sektor.

Den låga förklaringsgraden i allsvenskan indikerar även att det rimligtvis bör finnas en hel del outnyttjad potential. Hade allsvenskan drivits av ett fristående bolag med intäktsmaximering för ligan som helhet som mål, skulle vi rimligtvis se en hel del strukturella förändringar gentemot dagens regim.

Sammanfattningsvis kan vi säga att intäkter från matchdag, marknad & sponsring samt TV & centrala avtal hittills inte varit en lika stor konkurrensfördel som på andra fotbollsmarknader.

FAPM – England – nya estimat

I samband med sin presentation på mässan PlayTheGame2009 visade Stefan Szymanski de senaste estimaten avseende FAPM i de två högsta ligorna i England.

Mätperioden är 1998-2007 där förklaringsgraden för sambandet mellan lönekostnader och sportslig framgång är 74%.

figur 1. sambandet mellan löner och sportslig framgång åren 1998-2007 saxat från The Reassuring stability of Football Capitalism. (samtliga observationer monitorerade)

Förklaringsgraden något lägre än tidigare (fig.2). Förutom den kortare mätperioden, skulle det eventuellt kunna förklaras med…

a)Ett växande intäktsgap mellan Premier League och The Championship där degraderade klubbar hamnar i finansiell distress och underpresterar under tiden de försöker omallokera sin spelarportfölj. För bara ett par år sedan infördes de så kallade ”parachute payments” för att mildra effekterna från de minskade intäkterna i samband med degradering.

b) Flera av klubbarna i The Championship lever med en mycket hög ratio löner/omsättning vilket innebär att de, för att säkra likviditeten, skulle kunna antas ha en större omsättning av spelare i sina trupper. Frekvent handel med spelarkontrakt i funding-syfte resulterar i en sämre kontinuitet och varianser i prestationerna på planen.

c) Den finansiella fotbollskrisen under åren 2002-2003 vilken rimligtvis borde ha gjort ett kortsiktigt avtryck på prestationerna.

d) En högre(?) personalomsättning bland mamagement i skiktet under toppen?

figur 2. sambandet mellan löner och sportslig framgång åren 1978-1997 (40 klubbar)
saxat från boken Winners & Losers av Stefan Szymanski & Tim Kuypers. Förklaringsgrad 92%
(ej samtliga observationer visas, endast ett medelvärde per klubb monitoreras)


Empiri från Danmark:

Låt oss avrunda med sambandet mellan lönekostnader och sportslig framgång i den danska superligan under perioden 1992/93 till 2004/05. Förklaringsgraden är hela 89%. Intressant spread mellan FCK & Bröndby. Jag misstänker att man räknat med hela koncernen Parken S&E där fotbollen är en mindre del av verksamheten.

figur 3. saxat från”Overblik” (http://www.idan.dk)

osynliga handen noterar #4

Med stor glädje läser jag att Simon Bank lagt märke till Stefan Szymanskis ekonometri.

Förklaringen om varför sambandet mellan löner och sportslig framgång är högre än mellan transfersummor och sportslig framgång är lika enkel som tråkig. Transfersumman är en mindre del av en spelares ”marknadsvärde”.

”When trying to decide how well a player performs, look at his current salary, not at the size of the fat transfer fee his team is demanding” – Stefan Szymanski

Ni som är trogna läsare av Den Osynliga Handen har säkert sedan tidigare observerat resonemanget med exempel från marknaden.

Och det finns fler exempel som ger stöd till sambandet löner/sportslig framgång. Liverpools bästa transfer denna sommar heter inte Alberto Aquilani.

Nej, de bästa investeringarna är de nytecknade kontrakten med Fernando Torres och Steven Gerrard. Nya kontrakt som skrevs långt innan de föregående löpte ut och som därmed dödade alla möjligheter för konkurrenterna att locka över spelarna.

I en hel trupp blir transfersummorna därför bara en väldigt liten del av den totala kostnaden. I genomsnitt motsvarande 16% av tabellpositionen.

************
Efter samma resonemnag håller jag inte med om att Malmö FF storsatsade inför denna säsong. Att storsatsa innebär att ta större risker. Nu blev det en relativt riskfri swap där likviden från Toivonen användes till Wiltons hela marknadsvärde. Blev det någon slant över, så finns det en försäkring för alternativkostnaden som dyker upp vid sportslig motgång.

************
På tal om Malmö, till panelen vill jag ställa följande hypotetiska fråga.
Hade transfer-summan vid Zlatans transfer från Malmö till Ajax blivit annorlunda under Nash-jämvikt?

Det vill säga om Zlatan vid tillfället för transfern istället för Hasse Borg som rådgivare hade haft en riktig agent?