Kategori: Fotbollsekonomi

Fotbollsekonomi – "Beautiful game but an ugly investment"*

Det finns de som hoppas och tror att riskkapitalisterna ska komma springande med sina plånböcker så fort 51% spärren avregleras. Men, hur lönsam och attraktiv är egentligen fotbollsindustrin?

Halmstad BK är ofta en hyllad förebild. De scoutar talanger lokalt, påstås göra bra spelaraffärer och är med och nosar på toppen enstaka säsonger. SM guld 1997 samt 2000 är också riktigt starka prestationer, det är det verkligen.

Hur mycket ekonomiskt överskott har det genererat?
– Nästan inget alls. Klubben har mellan 1998 och 2007 gått 2.3 miljoner plus, detta inklusive spelarförsäljningar, detta inklusive den stora försäljningen av Fredrik Ljungberg till Arsenal 1998. Ser man till det i folkmun populära driftresultatet har klubben motsvarande period, gått lite drygt 60 miljoner back.

Är det klubbspecifikt eller branschspecifikt?
Det senare skulle jag hävda.

Först och främst.
A) Konkurrens
I alla branscher är konkurrens bra för konsumenterna och mindre bra för producenterna.

Inom fotbollen är konkurrensen en nyckelfator för att det överhuvudtaget ska finnas en business. Redan här uppstår det en konflikt mellan branschstruktur vs lönsamhet.

För att företag ska kunna vara lönsamma över tiden, måste de skaffa sig konkurrensfördelar gentemot sina konkurrenter. Detta kan man göra genom mer eller mindre långsiktiga varumärkesstrategier – skapa kundlojalitet. Man kan försöka nå skalfördelar. Patent, vilket är vanligt i läkermedelsbranschen mm mm.

För att ta det väldigt kort, framgångsrika företag lyckas med konststycket att förlänga durationen, det vill säga längden på perioden av konkurrensfördelar. Det är det som i förlängningen skapar mervärden (blå ytan i triangeln nedan) hos företag som återspeglas i aktiekursen och/eller genom utdelning. Den branschspecifika konkurrensen är krafter som hela tiden pressar överavkastningen nedåt.

I fotbollsbranschen förefaller det mycket svårare att skaffa sig bestående konkurrensfördelar. Möjligheten att från konkurrenternas sida kopiera framgångsrecept är alldeles för enkelt och durationen på konkurrensfördelen blir ofta mycket mycket kort. Det i sig skapar mycket litet/obefintligt värdeskapande. Än mer tydligt blir det i en liga av allsvenskans storlek sett i det europeiska perspektivet.

Konkurrensfördelar vs överavkastning (värdeskapande)
Faktisk avkastning: ROIC (return on invested capital) Avkastningskrav: WACC (weighted average cost Of capital)


1. ”the arms race” – The ultimate margin-killer! Det faktumet att fotbollsklubbar hellre nyttomaximerar än profitmaximerar och där högre intäkter, istället för att skapa mervärde ökar löneinflationen eftersom eventuellt överskott återinvesteras i spelartalang (som är begränsad). Detta blir extra märkbart i ligor som ligger i långt ner i fotbollens värdekedja där tillgången på talang är en än större bristvara på grund av uppköp från ekonomiskt större ligor.
2. Imitation – det är väldigt enkelt och initialt billigt för fotbollsklubbar att härma varandras framgångskoncept och därmed öka konkurrensen. Spelsystem, träningsupplägg etc etc. Exempel på imitation såg vi i Sverige när Djurgården lanserade sin riskkapitalmodell i början av millenniet. Fler klubbar kopierade konceptet, kapital blev en mindre bristvara, tillgången på talang urvattnades och priset på talang steg. Nästa konkurrensfördel till massproduktion är talangutveckling och scouting där i förlängningen högre pris på ung talang förväntas – lägre marginaler.
3. Entré av ”Abramovich karaktärer” – Investerare med icke rationella investeringsmotiv som plötsligt kan dyka upp i ligan och höja priset på talang (#1) och därmed sportslig framgång.
4. Korruption – Öst- och Sydeuropa där bara gud vet vad som försigår. Det är en klar konkurrensnackdel på den europeiska scenen där eventuell överavkastning kan hämtas hem.
5. Skattesubventioner på andra marknader– Spelarmarknaden har blivit global och mer eller mindre avreglerad med en fri rörlighet mellan ligorna. Danmark där skattesubventionens konsekvens blir mindre tillgång på talang i allsvenskan samt högre pris på den som blir över (#1). T.ex, FC Midjylland omsatte ungefär lika mycket som Hammarby Fotboll AB 2007 (exkl transfer) men danskarnas personalkostmader var lägre än HF AB:s.
6. Solidarisk allokering av centrala avtal för att bibehålla en jämn tävlingsbalans – hög konkurrens som förväntas driva efterfrågan.

B) En bransch med taskiga marginaler.
Den branschspecifika rörelsemarginalen i fotbollseuropa ser inte särskillt inbjudande ut heller.
Benchmark för fotbollseuropa finns i inlägget här. ”Big five” enligt nedan.

Rörelseresultat i Europa
saxat från guardian.co.uk

Förutom Bundesliga som gjorde en mycket stark ekonomisk säsong (på bekostnad av Europaframgångar?), är marginalerna i de största ligorna mycket små. Vi ska komma ihåg att den största delen av vinsten i England kommer från Manchester United, Tottenham, Arsenal samt Liverpool.

ManU, Arsenal samt Pool har ju skaffat sig mycket stora konkurrensfördelar genom kontinuerligt spel i Champions League och där klubbarna profiterar tack vare de externa intäkterna från UEFA-spelet som ju inte allokeras solidariskt inom Premier League.

Hela fyra Champions League platser från PL minskar numera ”the arms race” effekten och de engelska topp 4 klubbarnas ekonomiskt starka position i Europa minskar möjligheterna för klubbar från konkurrerande ligor att köpa sönder deras trupper.

Vi kan nästan, men bara nästan skönja ”monopoltendenser” här. Därav möjligheterna till profit.

Vad gäller Tottenham så hade klubben elfte (11!) störst intäkter i fotbollseuropa. Det motsvarar ju inte klubbens sporstliga prestation på långa vägar.

Klubben ser istället ut att profitmaximera och ger t.o.m. utdelning till sina aktieägare. Man lyckas med detta genom att endast 42% av intäkterna läggs på spelarlöner och därmed så minimerar management sannolikheten till en framstående placering i ligan. (FAPM)

Italien är en katastrof och Frankrike en låg-marginal-marknad.

Allsvenskan?

Allsvenska rörelsemarginaler 2001 – 2007 (resultat exkl spelarförsäljningar)
datakälla: svenskfotboll.se

Vad tror ni, går det att hitta investerings-case?

—————————————–
* ”Beautiful game but an ugly investment” – Nick Louth

Spelarkontraktsstrategier – empiri från Bundesliga

En relativt nyligen publicerad studie går in på djupet vad gäller spelarkontrakt, transfers, nytta samt ”rent-seeking” beteende där det sista betyder att parter försöker profitera/nå överakvkastning genom avtal snarare än förädling och utveckling.

Resultaten är varken banbrytande eller överaskande men det är alltid intressant att kunna kvantifiera antaganden. Även om sifforna förmodligen kan revideras så ger denna studie en bra benchmark på kontraktsstrategier.

Studien baseras på 543 kontrakt där parametrar innehållande kontraktslängd, lönenivå men även spelarspecifik data såsom position, erfarenhet samt prestation. Sammanlagt rör sig om 415 spelare á minst en kontraktobservation. Dessutom tilkommer 128 nytecknade kontrakt (66 omförhandlingar och 62 i samband med transfer).

Även klubbarnas budgetar samt prestation har använts i undersökningen. Tidshorisonten är Bundesliga-säsongerna 1996/97 – 1999/2000.

En brasklapp är att transferdata är sekundär från fotbollsmagasinet ”Kick” och inte primär direkt från klubbarna. Vidare startar undersökningen relativt kort tid post bosman (1995) vilket innebar avreglering av spelarmarknaden. Det kan antas att marknaden just då ännu inte nådde dagens ”effektivitet”.

Modellen är byggd där en spelare efter varje säsong har tre alternativ som sedan testas genom statistiska modeller.
– Fortsätta i samma klubb – inga förändingar i kontraktet
– Kontraktsförlängning med nuvarande klubb
– Uppköp och transfer till en annan klubb – omförhandling av personliga villkor

I stora drag kan man sammanfatta följande teoretiska resonemang som i studien visat sig hålla.

1. Sannolikhet till en spelartransfer minskar ju längre tid återstår av kontraktet.
Enligt undersökningen har man mätt transfersannolikheten till en initial nivå på 9%. Ett års mindre återstående tid av kontraktet ökar sannolikheten till en transfer med 3 procentenheter. Med andra ord en ökning med ca 33%. Har spelaren dessutom presterat över genomsnittet ökar sannolikheten till transfer med ytterligare 10 procentenheter.

2. Transfer-fees ökar ju längre tid återstår av kontraktet.
Enligt undersökningen har man kommit fram till att ett års mindre återstående tid av kontraktet reducerar transfer-fee med med mer än hälften, 55% jämfört med perioden innan. Transfer-feen blir således mycket högre vid en spelarövergång där spelaren har längre åtestående tid kvar av sitt kontrakt.

3. En spelares lön i den nya klubben är högre än hos den förgående.
4. Varje års längre kontraktid innebär att spelarens (#5) samt den innevarande klubbens nytta ökar med 50%.
Detta tyder på att det finns ett ”rent-seeking” incitament för de kontrakterande parterna gentemot omvärlden.

5.Med bakgrund av resultatet i punkt 1 och 2 vilket ju innebär att klubbens uppsida vid långa kontrakt kan bli stor, kompenseras spelaren (ex.ante) för att teckna långa kontrakt. Det återspeglas genom att en spelares årliga lön blir 24% högre för varje extra år till vilket kontraktet skrivs på. Nyttan balanseras mellan de kontrakterade parterna.

Författarna noterar även att långa kontrakt, det vill säga lägre transfersannolikhet, minskar effektiviteten vad gäller allokering av talang på fotbollsmarknaden. Det finns helt enkelt en viss tröghet när talang ska fördelas till de klubbar som betalar efter sina resurser. Här har vi nog en av förklaringarna (management-skills undantaget) till kortsiktiga felprissättningar i FAPM – modellen.

***********

Punkt 5 är intressant då klubbarna i profitsyfte kan tänkas vilja maximera framtida transfersummor genom att vilja skriva långa kontrakt – det kostar.

Med den årliga budgeten som en trång sektor kan den profitmöjligheten kraftigt reduceras då det blir mindre utrymme till övriga spelarkontrakt. Det å sin sida ger lägre framtida förväntade transferintäkter från övriga prospects i truppen men även risk för sämre prestation på grund av sämre balanserad trupp och därmed minskad löpande intjäning.

Dessutom innebär långa kontrakt med en högre årskostnad en risk för klubben ifall spelaren inte levererar och på grund av det blir mindre attraktiv på marknaden med ett lägre andrahadsvärde. Lägg därtill ett incitament för spelaren att stanna kvar i klubben på grund av sin överbetalda lön (#5).
I samband med bosman-domen avreglerades spelarmarknaden och det blev i det närmaste en fri rörlighet mellan nationerna. Spelaren kommer allt som oftast att vilja maximera sin ekonomiska nytta samtidigt klubben söker maximera sin sportsliga nytta. En av faktorerna bakom den löneinflation vi sett men även den spelarflykt till floran av ligor som har större löneutrymme.

************

Att skriva långa kontrakt alternativt förlänga innevarande kontrakt med spelare som redan slagit igenom i allsvenskan och därmed gjort sig attraktiva för marknaden utanför rikets gränser blir för svenska klubbar mycket svårt och dyrt. Svårt eftersom man de facto gör det svårare och dyrare för utländska klubbar att köpa spelaren (punkt 1&2). Dyrt enligt punkt 5 som triggas av 1 & 2. För klubbar med knapp likviditet och budget blir det mest rationella beslutet förmodligen att sälja spelaren istället för att förhandla om en förlängning.

—————————————————
Contracts as Rent Seeking Devices: Evidence from German Soccer, Eberhard Feess, Michael Gerfin, Gerd Muehlheusser – November 2008

FAPM #4 – empiri – Europa-perspektivet

saxat från: BENCHMARKING REPORT CLUB LICENSING – The European Club Footballing Landscape
(klicka på bilden för bättre upplösning)

Marknaden ser även ut att vara relativt effektiv ur ett Europa-perspektiv. FAPM gäller i allra högsta grad. Vad gäller just denna ögonblicksbild, borde det dock rent teoretiskt finnas en större tröghet vad gäller korrigeringar pga ”koefficient-systemet” där det är svårt för lågt rankade klubbar att avancera pga den höga sannolikheten att lottas mot övermäktigt motstånd.

Sverige ligger något till vänster om fotbollmarknadlinjen vilket indikerar att man givet resurserna inte presterar optimalt. Det skulle kunna bero på den jämna inhemska ”competitive balance” där de svenska klubbarna på grund av ojämnhet i sina allsvenska prestationer, mycket sällan får kontinuitet i Europaspelet och därmed går miste om ökad rutin, koefficient för att kunna skapa förutsättningar till ständig förbättring.

Observera de inringade ”felprissatta” ligorna.

– Är det svarta pengar inblandade?
– Är det oligarker som betalar notan?
– Är det obetalade lönercheckar?
– Endast ett fåtal klubbar som har höga intäkter. Resten drar ned snittet?
– En svag inhemsk ”competitive balance”?

FAPM #2 – Sambandet intäkter vs sportslig framgång

I förra inlägget på temat såg vi att sambandet mellan lönekostnader och sportslig framgång var mycket starkt i den engelska ligafotbollen.

Hur ser då sambandet mellan intäkter och sportslig framgång ut?
Ungefär likadant, förklaringsgraden är något lägre men fortfarande mycket starka 89%.

sambandet mellan intäkter och sportslig framgång säsongen 1978-1997
saxat från boken Winners & Losers av Stefan Szymanski & Tim Kuypers

Antagandet om att klubbar som har höga intäkter satsar dessa på sportslig avkastning är mycket rimligt.

Det har funnits och finns klubbar som försöker avancera uppför ”fotbollmarknadslinjen” genom att satsa större resurser än vad man har utrymme till för att sedan hoppas se intäkterna komma.

Chelsea lyckades tack vare Romans plånbok vars villkorslösa skulder täcker upp de galaktiska driftunderskotten. Leeds failade big time då man inte hade någon sådan fallskärm.

Det finns säkert fler exempel och för varje lyckat sådant kan man förmodligen hitta tio misslyckade.

Chelseas ekonomiska nyckeltal i miljoner GBP. Datakälla: THEORY OF THE BEAUTIFUL GAME: THE UNIFICATION OF EUROPEAN FOOTBALL, John Vrooman – 2007
(tryck på bilden för bättre upplösning)

Manchester City är ett intressant case just nu. ”Entry barriers” och dämed marginalkostnaden för att idag etablera sig i topp 4 i England tror jag är skyhög. Det förefaller dock som att det finns ägare som är beredda att ta risken och även den slutgiltiga notan för kalaset.

"Football Asset Pricing Model" – FAPM

Inom den finansiella teorin finns prisättningsmodellen CAPM. Vi ska inte gå in på den här utan den som är intresserad kan läsa basics på Wiki.

Finns det ett liknande samband i fotbollen? Kanske det…
Låt oss kalla det för FAPM (Football Asset Pricing Model).

FAPM och framför allt ”fotbollsmarknadslinjen” visar sambandet mellan lönekostnader (risk) och sportslig framgång (avkastning).

Så här har sambandet i engelsk ligafotboll sett ut historiskt.

sambandet mellan löner och sportslig framgång säsongen 1996/97 (40 klubbar)
saxat från boken Winners & Losers av Stefan Szymanski & Tim Kuypers

Bilden visar sambandet mellan engelska klubbars personalkostnader (spelare plus tjänstemän) och sportsligt resultat.

Sambandet säsongen 96/97 var tydligt och 78% förklaringsgrad är i sammanhanget ett mycket starkt samband. Vi ser även klubbar som överpresterar och vi ser klubbar som underpresterar.

Tittar man över en längre tidsperiod ser man att förklaringsgraden ökar till 92%.

sambandet mellan löner och sportslig framgång åren 1978-1997 (40 klubbar)
saxat från boken Winners & Losers av Stefan Szymanski & Tim Kuypers

Det finns fortfarande klubbar som över/underpresterar men oftast korrigeras prestationen till respektive klubbs norm för på så sätt närma sig regressionslinjen.

Låt oss kalla det ”felprisättningar”. Och dessa har jag skrivit lite om här.

Graferna ovan kan även ge en hint om att…
– Engelska klubbar har generellt, (åren 78-97) varit mycket duktiga på att bedömma och prissätta talang (genom löner)
– Spelarmarknaden under åren 78-97 var mycket effektiv
– Pengar spelar roll

Sambandet åren 1997 till 2002 var fortsatt starkt. Här är en graf från en annan rapport, gjord enligt liknande metodik som Szymanski & Kuypers. Förklaringsgrad 88%

saxat från: Earnings, Performance, and Nationality Discrimination in a Highly Competitive LaborMarket: An Analysis of the English Professional Soccer League, Roberto Pedace

*******************

Vill man nå framgång på planen, är det bara att öppna plånboken och vänta in intäkterna?

Well… följande graf säger att det kan finnas stora risker i att bygga sin strategi enligt denna modell.


Leeds – Klubben lånade för att finansiera kostnaden för spelartruppen i jakt på topp 4, Champions League, titlar, ära och stora framtida intäkter. Man siktade på att investera sig till att bli marknadsledare. Hur det gick?

Leeds ekonomiska nyckeltal i miljoner GBP. Datakälla: THEORY OF THE BEAUTIFUL GAME: THE UNIFICATION OF EUROPEAN FOOTBALL, John Vrooman – 2007

Utslagning! Alla klubbar har inte en Roman Abramovich som täcker upp driftunderskotten och räddar balansräkningarna.

Så checklistan borde nog kunna skrivas:
– Vilken marknadsandel har klubben idag?
– Hur stor är potentialen att öka intäkterna och marknadsandelen (demografiskt och logistiskt)?
– Hur stort underskott, dvs hur stor risk klarar balansräkningen av att bära? Hur länge?
– Finns det en fallskärm som bromsar fallet ifall det sportsligt går åt pipskägget?
– Satsa i nivå med nuvarande intäkter – inte med förväntade framtida intäkter.

**************

Har sambandet alltid varit starkt?
Under 50-talet var den engelska fotbollsmarknaden inte lika effektiv – en förklaringsgrad på 50%

sambandet mellan löner och sportslig framgång åren 1950-1960
saxat från boken Winners & Losers av Stefan Szymanski & Tim Kuypers

Kort om profitmaximerande klubbar

I början av denna bloggens historia uppmärksammade jag fenomenet nyttomaximerande klubbar vs profitmaximerande klubbar. En kort uppföljning kommer här.

Stefan Szymanski & Tim Kuypers skriver i boken Winners & Losers att det inte finns något samband mellan förändring i tabellposition och föränding i profit. (säsong till säsong) Följande har observerats:

Ovanstående matris visar sambandet mellan förändringar i tabellposition och lönsamhet. 40 klubbar i de två högsta engelska divisionerna under testperioden 1978-1997. Resultaten är baserade på 760 observationer där tabellförändringar förekommit. (att procentsatsernas summa är ej lika med 100 beror på avrundningsfel)

Förvisso har boken åtta år på nacken och väldigt mycket har hänt i fotollseuropa sedan dess. Men, kan det vara så att sambandet speglar klubbarnas strategier än idag?

Kanske kan vi finna svaret i Danmark. Koncernen Parken Sport & Enternteinment där FC Köpenhamn ingår förväntas leverera 120 miljoner danska kronor i vinst för 2008.

Föregående bokslutsperiod (18 månader då klubben gick från ”brutet räkenskapsår” till norm) var vinsten före skatt 162 miljoner danska kronor. Perioden tidigare (12 mån) 58 miljoner danska kronor.

Frågan är hur bra förutsättningar för spel i de europeiska cuperna FCK skulle ha om vinsten årligen återinvesterades i spelartruppen? Verksamhetsmål som maximering av aktieägarvärdet har istället resulterat i investeringar i andra verksamheter.

Det finns givetvis ett perspektiv till. Överlägsenhet i den danska ligan slaktar nationell ”competitive balance” och i förlängningen efterfrågan på dansk ligafotboll*.

Men… profitmaximering i fotboll bygger nog på att hitta den för varje individuell klubb, mest optimala sportsliga nivå på den marknad klubben verkar på.

Två andra exempel.
Manchester United har lyckats att hitta sin plats med bästa sportsliga utfall. —> över 30% rörelsemarginal. Gratulerar!

Tottenham ser även ut att ha hittat sin plats i den engelska ligafotbollen som för klubben genererar bäst ekonomisk avkastning. —> över 30% rörelsemarginal och där klubben årligen delar ut pengar tillbaka till aktieägarna.

Jag vet inte, men Bundesliga är lite intressant ur detta perspektiv.

Det finns en teoretisk modell som visar sambandet mellan profit och sportslig framgång. Vill du att din klubb ska maximera profit, är det bara att börja hitta den optimala sportsliga nivån som kan leverera detta och utarbeta en långsiktig plan.

saxat från: Explaining the Bankruptcy ‘Crisis’ in English Football, Adam Michael Rapp May-04

——————————————————–
*Competitive balance in sports leagues and the paradox of power – Stefan Szymanski, Oct 2006

Competitive Balance I – Premier League

Forskare är eniga när tävlingsbalansen i sportligor kommer på tal. En jämn tävlingsbalans gör ligan mer spännande och det optimala är att varje matchs utgång är helt oviss där båda lagen har lika stora odds på seger. Ovissheten kring mästerskapet är en annan faktor som anses mycket viktig för efterfrågan.

”Ovissheten kring resultatet är varje sportevenemangs blodådra”

En sådan stark tävlingsbalans borde resultera i optimalt intresse med maximerade publik och TV intäkter.

Ur ett profitperspektiv finns det en baksida. Det innebär att klubbarnas kapprustning drivs till sin yttersta spets och hela intäktsökningen äts upp av löneinflation som drivkraften efter sportslig framgång och mästerskapet resulterar i.

Vi vet att Premier League är en mycket segmenterad liga och vi vet även att allsvenskan är en mycket jämn och oviss liga.

Det finns olika modeller för att kunna kvantifiera sportslig konkurrenskraft och tävlingsbalans och jag ska göra ett försök att se om det kan finnas olika samband och om tävlingsbalansen verkligen ger utslag på publiktillströmningen och profit.

Det finns som sagt ett antal olika modeller för ändamålet och jag fastnade för följande.

Jag kommer mäta marknadsdominans och se huruvida topplagen skaffar sig en dominerande ställning.

C5 = [summan av de fem första lagens poäng]/[summan av totalt utdelade poäng i ligan]

Detta nyckeltal är känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator.

C5-index = ([C5]/(5/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan

Eftersom detta nyckeltal enbart visar toppklubbars sportsliga marknadsdominans relativt ligan använder jag även denna modell som visar tävlingsbalansen i ligan som helhet. Den är baserad på Herfindahl Index mäter marknadskoncentration.

Där S = klubb i:s marknadsandel [poäng/ligans totala poäng] och N = antal klubbar i ligan.

Även detta nyckeltal korrigeras för att normalisera förändringar i antalet klubbar över tiden.

H-index = ([H]/(1/N)) * 100

Ett H-index som hamnar på 100 innebär perfekt konkurrens, vid H-indexet = 100 skulle det innebära samtliga lag i ligan skulle få lika många poäng.

Det finns svagheter i modellerna, ett är att nyckeltalen baseras på slutresultaten och inte på det som händer under säsongens gång vilket ju de facto har stor inverkan på publiksiffror. Sedan kan ett H-index på 100 nås genom att samtliga matcher i ligan slutar 0-0, inte särskilt publikdrivande om man frågan mig.

De tre ligorna som jag tittat närmare på är Premier League där jag använder redan färdigt material, tippeligan som jag finner intressant då tävlingsbalansen signifikant förändrats post 2002 bl.a. tack vare Rosenborgs ”fall” samt allsvenskan som ju är intressant ur vårt perspektiv.

Premier League

Det hänt en hel del avseende tävlingsbalans de senaste 15 åren. Det vi ser är ett resultat av ett fåtal klubbar som lyckats dra nytta av Champions Leagues format och fått utrymme till en signifikant högre lönebudget som givetvis påverkat det sportsliga resultaten. Samtidigt visar inte nyckeltalen det faktum att ligan blivit något av ”tre ligor i en fenomen” där topp fyra under 2000 talet representerats av sju olika klubbar men där de fyra första platserna de senaste tre säsongerna konstant bestått av de ”fyra stora” klubbarna.

En försämrad tävlingsbalans med större marknadskoncentration borde enligt ekonomerna innebära en lägre efterfrågan för sporten. I Premier Leagues fall har det inte påverkats negativt, än. Tillväxten både vad gäller publikintäkter och TV avtal har varit galaktisk och följande graf visar beläggningen på Premier League klubbarnas arenor.

Varför är det så kan man fråga sig, jag skulle tro följande faktorer inverkar.

  • Ett mycket stort och brett fotbollsintresse i England.

  • Trots segmenteringen, ovisshet i respektive segment. Ovisshet kring mästerskapet, ovisshet kring nedflyttningssträcket och ett visst hopp för ett fåtal lag att kanske kanske nå en topp 4 placering en enstaka säsong.

  • En fotbollsprodukt i världsklass.

  • Starka klubbvarumärken och starka spelarvarumärken, det senare tack vare Premier Leagues stora intäktsförsprång till de övriga ligorna i Europa vilket driver det nationella och globala intresset för respektive varumärke.

Är det kanske så att den ökade marknadskoncentrationen istället gynnat Premier Laugue och dess mycket starka tillväxt? Ligan har exploaterats med de starkare varumärkena som den stora katalysatorn.

Profitperspektivet

Som jag skrev i ett tidigare inlägg (här) har PL klubbarna börjat visa profit de senaste åren. En marknadskoncentration med ett fåtal ”giganter” ger bra förutsättningar till goda marginaler. En större konkurrenssituation i hela ligan pressar marginalerna nedåt.

Frågan är givetvis var gränsen i tävlingsbalansen ligger för att ligan ska kunna behålla sin dragningskraft och vilka metoder kan användas för att balansera det.

I Nordamerika använder man sig av en struktur som jag tittat på lite närmare här.

Det finns möjligheter för ligaorganisationerna att reglera tävlingsbestämmelserna, serieformat, omallokering i fördelningen av TV pengar mm. I Premier Leagues är det möjligt att klubbarna automatiskt begränsar utvecklingen genom att ett par av topp fyra klubbarna istället tar ut en högre vinstmarginal än att förstärka truppen ytterligare och därmed försämra tävlingsbalansen.

Även ägarstrukturen kan ha en inverkan, där en blandning av ägare med olika motiv (profit-max vs nytto-max) och deras investeringsbeslut kan påverka tävlingsbalansen. Kort om ägande, profit vs nytta. (här)

Det borde finnas en jämvikt, förmodligen individuell för varje liga, där maximerad profit kan uppnås vid en viss nivå i tävlingsbalansen. Stefan Szymanski menar att så länge den dominerande klubben inte blir alltför dominant är det ett föga bekymmer för efterfrågan.

Frågan är givetvis var gränsen för ”alltför dominant” går och det intressanta är ju vad som händer om efterfrågan till slut sjunker på grund av en sämre tävlingsbalans. Incitamenten för en europeisk superliga skulle i så fall öka ur de engelska toppklubbars och dess ägares perspektiv.

Imorgon Tippeligan.


Competitive Balance in Football: Trends and Effects – Jonathan Michie Christine Oughton, 2004
Competitive Balance in Football: An update – Jonathan Michie Christine Oughton, 200, Jul 2005

Profit och ägande

I brist på nyheter funderar jag vidare i ämnet huruvida klubbar nytto- eller profitmaximerar. Som jag tidigare nämnde gjordes en större studie där det fastslogs att klubbar i England och Spanien snarare nyttomaximerar än profitmaximerar. Vi har sett att i vissa fall har nyttomaximeringen lett till att klubbarna skuldsatt sig så pass mycket att man hamnat i riktigt prekära finansiella situationer. Detta har t.ex. varit synligt i den italienska ligan där många klubbar i stort sett havererat och även i Sverige har vi observerat några exempel på förfall. Det finns dock klubbar som i första hand har profitmaximering som främsta mål, ofta handlar det om klubbar som inser att de inte riktigt har de resurser som krävs för att etablera sig i den absoluta toppen och därmed inte är med i racet om vare sig de bästa spelarna eller den lönedrivande spiralen. Det finns givetvis undantag och vi kan ställa oss frågan vad det egentligen är som avgör hur klubbarna agerar? Kanske hittar vi lite svar om vi tittar på ägandet.

Ägarnas motiv och agenda i engagemanget till klubbarna är ganska intressant. Den finansiella teorin utgår från att aktieägare agerar rationellt, d.v.s. fattar sina beslut efter förhållandet risk-avkastning. Kan detta antagande användas inom fotbollsvärlden? Det är egentligen direkt motsägelsefullt om vi samtidigt antar att klubbar hellre nytto- än profitmaximerar.

Vi tar ett par intressanta exempel:

FC Köpenhamn drivs genom bolaget Parken där aktieägarna har ett avkastningskrav på 9.9%. De lyckas nå detta tack vare en väldiversifierad korg av olika intäkter där huvuddelen kommer från ickefotbollsrelaterade aktiviteter. Bolaget har två stora aktieägare, SH Finans A/S, som är finansmannen Steen Larsens bolag och äger 33.19%. Steen Larsen har även tidigare haft intressen i handbollsklubben Viborg och fotbollsklubben AB, men gått ur dessa nu. Steens engagemang i förvaltandet är inte särskilt stort då Flemming Ostergaard sitter som styrelseordförande både i SH Finans och Parken. Det är svårt att säga vad Steens motiv med investeringen är, men hans historia i de övriga sportklubbarna kan ge en signal om att han tänker rationellt och är mån om att fatta affärsmässiga investeringsbeslut som ger bäst avkastning givet risken. Den andra storägaren heter Fåmandsforeningen LD som äger 27,06%, dem har jag inte haft tid att kartlägga. Det är uppenbart att klubben profitmaximerar, man gör det dock tack vare intäkter från andra aktiviteter än fotboll.

Manchester United är kanske världens enda toppfotbollsklubb som konsekvent levererat vinst över en längre tidsperiod genom enbart fotbollsverksamhet, detta tack vare exceptionellt ledarskap inom samtliga led i organisationen som resulterat i ett globalt starkt varumärke. Glazer såg detta och köpte klubben genom lånefinansiering. Högre biljettpriser, tillbyggda platser till arenan och andra marknadsåtgärder skulle täcka kapitalkostnaden för förvärvet och höja värdet på klubben. Ägarna har inga tidigare band till klubben och ManU borde vara ett typexempel på en profitmaximerande klubb som enkelt skulle kunna öka sin budget för spelarkostnader inom ramen av intäkterna. Jag är övertygad om att Uniteds ägare gärna ser att laget vinner ligan, men inte till vilket pris som helst, avkastningskravet kommer före investeringen i truppen.

Chelseas ägare Roman Abramovitj är raka motsatsen. Klubben har spenderat galaktiska summor till nyförvärv och löner. Förvisso säger klubben att man i det långa loppet kommer visa ackumulerad vinst, men det är svårt och föreställa sig då man de två första åren under Romans vingar gick dryga 3 miljarder kr back. Det ser ut som att ägarens motiv snarare ligger i form av personlig prestige än finansiell avkastning. Således är klubbens lycka gjord fram tills den dagen ägaren tröttnar.

Hur agerar lagen i allsvenskan? Flera klubbar har redan omvandlats till aktiebolag och ytterligare lag lär följa efter. Ska aktiebolagen automatiskt klassas som profitmaximerande organisationer eller är det för föreningarna bästa sättet att få in kapital och skapa substans i klubben? De flesta klubbar har ägarintressen där ägarna gett sken av att vara supportrar till laget. Detta kan tolkas att deras agerande i första hand inte behöver vara rationellt.

I Hammarbys fall har det varit ganska tydligt att man inte klarat av och leverera ackumulerat svarta siffror under de fem åren verksamheten bedrivits i bolagsform. Samtliga intäkter har återinvesterats för att försöka nå de uppsatta sportsliga målen. Klubben har ett uttalat mål att leverera vinst men frågan är om vinsten ska ses som ett medel att förbättra de sportsliga resultaten eller gälla som uppfyllelse av aktieägarnas avkastningskrav. Här kan vi ha en konflikt då 51% ägs av Hammarby IF FF, och 49% av AEG som ju inte direkt kan betraktas som en ägare som har nyttomaximerande motiv. Frågar du medlemmen/supportern skulle han hellre se ett nollresultat och en ligaseger än plus tre miljoner och en andraplats. Frågar du en styrelserepresentant från AEG får du kanske ett annat svar. Hur hanterar man detta när intäkterna växer i framtiden?

Det optimala ur supporterperspektiv bör ju vara att klubbarna över en längre tidsperiod gick plus minus noll med vinst vissa år som skapar utrymme för röda siffror enstaka år. En vision som dagens trend tyvärr är på väg bort ifrån. Samtidigt måste det finnas flexibilitet i enstaka beslut som fattas. Även nyttomaximerande klubbar måste kunna fatta beslut ur ett profit-perspektiv och viceversa givet att tajmingen är den rätta. Fallet Max anser jag, upp till en viss nivå på prislappen vara ett ganska bra exempel på dålig tajming för profitmaximering.

Många frågor finns det men få svar. Det som däremot står klart är att dagens fotboll engagerar många fler intressenter än den gjort tidigare, både på gott och ont. Vi kan se tendenser till att supportrarnas intressen ofta skiljer sig från ägarnas och det är viktigt för klubbarna att hitta en balans. Risken är annars stor att det stora engagemang, lidelse och hjärta som gjort detta till världens största sport på sikt ebbas ut.