Åttondelsfinaler i Champions League. Jag har sammanställt utvecklingen av personalkostnaderna för tolv av de sexton lag som är kvar i turneringen. Anledningen till att fyra klubbar inte finns med är att fullständig data saknades. Dock befinner sig dessa i medelklasszonen. Det finns några intressanta iakttagelser man kan göra.

Trendlinjerna är exklusive PSG och Manchester City. Premier Leagues minsta lag definierar som det lag som har lägst intäkter i ligan. Personalkostnaderna för det laget är uppskattade försiktigt. 60 procent av de förväntade intäkterna från och med 2016 då Premier Leagues nya TV avtal aktiveras.

Det finns en tydlig trend där vi ser ett gäng superklubbar vars personalkostnader ökar betydligt snabbare än omvärdlen. Det är logiskt. Superklubbarna kan attrahera de stora stjärnorna och blir på så sätt inte bara framgångsrika på fotbollsplanen. De blir också attraktiva på den globala marknaden vilket ger en större tillväxt på sponsorsidan. Det som kännetecknar superklubbarna är att de har en framgångsrik historia och att de har lyckats kapitalisera den när kommersialiseringen och globaliseringen har tagit fart.  Vi ser också hur Paris SG och ManCity har tagit steget upp till denna supergrupp.

Bland medelklassen har Dortmund upplevt ett uppsving i resurser. Denna tillväxt har dock stannar av. Dortmund är idag den näst största klubben i Europas överlägset största ekonomi. Det är fascinerande hur långt efter i form av resurser klubben trots allt befinner sig från supergruppen. Medelklassen upplever en svag tillväxt. Vi har under årens lopp sätt flera medelklassklubbar nå långt i Champions League. Porto vann turneringen 2004. Dortmund gick till final 2013 vilket också Atletico gjorde 2014. Schalke 04 i semifinal 2011.

Alla duktiga spelare får inte plats hos Superklubbarna. De är inte tillräckligt många. Förutom slumpen (lottning och på planen) har det troligen bidragit till att superklubbarna inte har varit helt överlägsna i Champions League. Premier Leagues nya TV avtal är ett potentiellt problem här. Den förhållandevis jämnlika distributionen av TV pengar i England kommer göra den fattigaste klubben i Premier League rikare än medelklassgruppen. I värsta fall kommer dessa klubbar att dränera den europeiska medelklassen på talang. Problemet är att majoriteten av Premier Leagues klubbar aldrig kommer att spela i Champions League.

Det hela borde leda till två olika karriärsval för ett antal spelare. Tjäna större pengar i England men bara möta Englands stora klubbar eller tjäna mindre pengar hos medelklassen men få chansen att mäta sig med giganterna i de europeiska cupturneringarna.

Trendlinjerna är exklusive PSG och Manchester City. Premier Leagues minsta lag definierar som det lag som har lägst intäkter i ligan. Personalkostnaderna för det laget är uppskattade försiktigt. 60 procent av de förväntade intäkterna från och med 2016 då Premier Leagues nya TV avtal aktiveras.

Under de senaste dagarna har det figurerat uppgifter om att IFK Göteborg kommer att redovisa ett negativt resultat på fem miljoner kronor eller mer. Det avviker en hel del från de bedömningar som initierade bloggskribenter i IFK sfären har gjort. Bedömningar som har baserats på mycket rimliga antaganden.

Om nu ryktena om årets negativa resultat stämmer så är det mycket svagt. Men det är inte nödvändigtvis resultatet på den nedersta raden som är dåligt. Det är inget fel att som fotbollsklubb dra på sig kostnader för att nå sportslig framgång, på kort och på längre sikt. Analysen bör utgå från var IFK Göteborg befinner sig styrkemässigt idag jämfört med föregående vår. I förhållande till sina konkurrenter. Men nog om det nu. Det finns inga siffror att analysera.

Låt oss istället prata handel med spelarkontrakt. För ännu en gång kommer frågan om driftresultatet att aktualiseras och diskuteras i oändlighet denna vår.

Det är i februari det börjar. Varje år. Tidnigarna skriver om hur många miljoner fotbollsklubbarna går back om de inte hade sålt spelarkontrakt. Supportrarna hänger på. Räknar post för post. Vi får höra klubbdirektörerna uttala sig om att man minsann ska ha ett positivt driftresultat, detta år. Då jävlar.
Ett år senare är visan densamma. Olof Lundh skriver att det är som filmen Måndag hela veckan. En fantastisk bra liknelse.

Så varför matchar inte kostnaderna med intäkterna exklusive försäljning av spelarkontrakt. Varför säljer fotbollsklubbar spelarkontrakt? Gör man det för att rädda boksluten? En anledning är redovisningstekniska skäl. Ju högre transferintäkter, desto högre driftunderskott. Säljer man ett spelarkontrakt i januari eller i juli/augusti så väntar man inte till kommande årsskifte med att rekrytera nya spelare. Man gör det samma år vilket har en negativ inverkan på driftresultatet eftersom hela sign-on belastar personalkostnaderna det år som kontraktet med spelaren skrivs under.

En annan anledning är att klubbarna helt enkelt räknar med att sälja spelare. Ju mer solid balansräkning man har i grunden desto större höjd kan man ta för spelaraffärer. Detta gör man av den enkla anledningen att man vill kunna klämma in så mycket talang i spelartruppen som bara är möjligt.

Om vi tittar på till exempel IFK Göteborg. Det är ett rimligt antagande att klubben, deras supportrar och media anser att de ska ha liknande sportsliga ambitioner som AIK.

De senaste 9 säsongerna (sedan 2006) har dock IFK Göteborgs årliga intäkter, exklusive spelarförsäljningar varit i genomsnitt 20 miljoner lägre än motsvarande intäkter har varit för AIK. Det är en inte helt obetydlig summa pengar som påverkar IFK:s konkurrenskraft gentemot AIK negativt.

För att kompensera för det så säljer IFK Göteborg spelarkontrakt. Man har till och med varit ganska duktiga på att göra det. I genomsnitt har man under samma period sålt spelarkontrakt för 20 miljoner kronor om året. Bara två av nio år har IFK sålt spelarkontrakt för mindre än 10 miljoner kronor. Det motsvarar närmare 20 procent av klubbens totala intäkter och IFK närmar sig tack vare det AIK:s storlek på ekonomin.

AIK å sin sida behöver hålla IFK på behörigt avstånd. Klubbens intressenter förväntar sig inget sämre än att klubben ska ha minst lika stora sportsliga ambitioner som IFK Göteborg. Därför säljer AIK också spelarkontrakt. Sedan 2006 har man i genomsnitt sålt spelarkontrakt för 11 miljoner kronor per år. Under enbart tre av nio säsonger har man sålt spelarkontrakt för mindre än 6 miljoner kronor. Denna inkomstkälla motsvarar lite drygt 10 procent av AIK:s totala intäkter.

Spelarkontrakt-försäljningarna har bidragit till att IFK Göteborg har kunnat hålla 4.4 i genomsnittlig ligaplacering sedan 2006 och samtidigt öka sitt egna kapital från 4 miljoner vilket man hade 2006 till 24 miljoner kronor (2013). AIK:s kontraktförsäljningar har bidragit till att AIK har kunnat hålla 3.7 i genomsnittsplacering under samma tidsperiod. Till stor del har man kunnat göra det tack vare att spelarkontrakt-försäljningarna har försvarat inkomstövertaget, även om det har minskat något. Liknande förhållanden gäller mellan alla andra klubbar i samma liga. 

Som ni märker är spelarkontrakt-försäljningar inte några extraordinära intäkter för vare sig IFK Göteborg eller AIK. Det är en betydligt mer extraordinär händelse om man inte säljer spelakontrakt något år. Det är en konsekvens av att klubbarna har toppambitioner vilket medför att man har spelare i sin trupp som är tillräckligt bra för att vara attraktiva för klubbar med i andra ligor, med betydligt större plånböcker. Dessa spelare kommer i slutändan att lämna ändå.

Det finns klubbar nere på kontinenten som framgångsrikt har utvecklat sin affärsmodell kring spelaraffärer. Två av dessa möts i Champions League åttåndelsfinalerna. 30 procent av FC Basels intäkter kommer från spelarförsäljningar och FC Porto är än värre med 40 procent. Båda klubbarna har tack vare det kunnat konkurrera på fotbollsplanen med lag från betydligt större nationella marknader. Jag tror knappast att det pratas särskilt mycket om driftresultat i vare sig Schweiz eller Portugal.

Spelaraffärerna medför att Basel och Porto klubbar kan hålla en högre löpande kostandsmassa vilket rimligen genererar en högre talangnivå än vad man hade kunnat ha utan att ha tagit höjd för spelaraffärer. Den högre talangnivån bidrar rimligen också till att man har spelare som är attraktiva högre upp i näringskedjan vilket leder till högre försäljningspriser.

Så varför pratar klubbcheferna i Sverige varje år om att man siktar på ett positivt driftresultat, för att ett år senare inte leva upp till det? Kanske har de inte förstått att deras klubbar är pristagare och inte prissättare på den globala marknaden för talang. Man får generellt den talang och den placering som man betalar för. Det kan också vara så illa att de inte kan räkna.

Ett annat alternativ är att man försöker sända en signal till sina konkurrenter att man kommer att budgetera lägre kostnader. Syftet med det är att försöka få de andra klubbarna att budgetera lågt och försiktigt. Skulle konkurrenterna göra det så skulle man själv vinna på att budgetera med högre kostnader. Naturligtvis är den dominerande strategin här att alla budgeterar högt. En dominerande strategi är en strategi som för den nyttomaximerande klubben ger det bästa utfallet oavsett konkurrentens val. Driftunderskott blir på så sätt norm i ligan.

Oavsett kan vi räkna med att vi också kommande år kommer att läsa och höra mantrat om negativa driftresultat. Ända till den dagen fotbollens transfersystem upphör att existera.

Inför säsongen 2006 började ett nytt TV avtal att gälla i Svensk fotboll. Det var en stor ökning från de föregående åren och ersättningen till de allsvenska klubbkollektivet ökade med 80 miljoner kronor. Jag kommer ihåg det väl. I väntan på rapportsäsongen i januari 2007 skrev jag, i ett av mina allra första blogginlägg, att man inte skulle vänta sig några stora effekter på den nedersta raden i resultaträkningen.

Anledningen till det är väldigt enkel. Det krävs duktiga spelare för att vinna matcher, att hamna på placeringar som leder till spel i Europacuperna eller att undvika degradering. Klubbarna använder därför sina nya pengar till att erbjuda spelarna bättre kontrakt. Men eftersom alla klubbar har fått ungefär lika mycket nya medel så förblir styrkeförhållandet oförändrat lagen emellan.

Redan under 2005 började de allsvenska klubbarnas kostnader att öka, hela 19% jämfört med 2004. Klubbarna visste redan innan 2006 om att ersättningen från sändningsrättigheter skulle öka kraftigt och började att öka sina kostymer i förtid i tron om att skaffa sig starkare trupper innan konkurrenterna. Mellan 2005 och 2007 ökade kostnaden för de allsvenska spelarlönerna med drygt 90 miljoner kronor, från 154 miljoner till 248 miljoner.

Nu är det dags igen. Enligt Fotbollskanalen kommer de ersättningen från sändningsrättigheter att öka från och med säsongen 2016. Från 135 miljoner till 180 miljoner kronor. En inte helt obetydlig ökning med 33%, i genomsnitt tre miljoner per klubb. Om klubbarnas beteende upprepar sig, så borde vi kunna se spelarna få bättre kontrakt redan under 2015.

För snart tre år sedan organiserade sig de svenska spelarna och krävde bättre villkor för sjukersättning i samband med skador. Man hotade med strejk. I samband med det skrev jag denna krönika @MagasinetOffside om att spelarna har mer att förlora än att vinna. Klubbarna betade redan så mycket i lön till spelarna som de bara kunde. En reglerad sjukersättning skulle i praktiken bara innebära att man flyttar över pengar från spelarnas lön till en försäkring. Däremot kunde det få klubbkollektivet att i framtiden själva försöka organisera sig.

Vanligtvis är det arbetarna som organiserar sig mot kapitalisterna med syfte att förhandla fram centrala avtal. Inom fotbollen är det i själva verket duktiga spelare som är kapitalister. Det besitter unika egenskaper – humankapital, som behövs för att klubbarna ska kunna vinna matcher. Därför kan man tycka att det är lite märkligt att inte klubbarna organiserat sig.

Fram till nu. I en krönika @Idrottensaffärer skriver jag om hur klubbarna i Premier League har samarbetat och lyckats med att exploatera spelarna. Deras finansiella överenskommelsen är inget annat än en succé. Tio klubbar har hittills redovisar sina bokslut för säsongen 2013-14. Nio av dem har redovisat svarta siffror. Det är redan en fler än de åtta av 20 som redovisade en vint före skatt säsongen innan.

Kanske ser de allsvenska klubbarna en chans att göra likadant och komma överens med varandra. Säg att man bara får använda 1/3 av ökningen i ersättningen från sändningsrättigheter till spelarkontrakt. Vill man öka dessa kostnader mer än så, så måste det matchas av en ökning i de andra inkomstkällorna. Matchdag, sponsring samt försäljning av spelarkontrakt.

Jag tror inte att talangnivån i allsvenskan skulle påverkas av det. Istället skulle befintliga spelare som ändå inte är tillräckligt attraktiva på den internationella marknaden inte få bättre ersättning som annars troligen skulle bli fallet.

Det har varit något av en ekonomidag för de allsvenska klubbarna. I Barometern* avslöjar Kalmar FF:s klubbdirektör att klubben redovisar en förlust på 8 miljoner kronor för 2014. Samuelsson menar att man inte når upp på intäktssidan. Det är uppenbart att klubben ännu inte har lycksats kapitalisera sin nya arena. Beläggningen är låg. Av 183 000 platser under de 15 allsvenska omgångarna 2014 fyllde man endast 92 000. Det här måste man förbättra annars kan det gå snabbt utför med det egna kapitalet som ännu är förhållandevis stort, 49mkr. Det blir däremot inte enkelt. Den ökade kapitalkoncentrationen i allsvenskan gör det svårare för klubbar i Kalmar FF:s storlek att etablera sig högre upp i tabellen.

Halmstad BK redovisar en förlust på närmare 6 miljoner kronor** och har efter 2014 ett negativt eget kapital. Givet sin kostnadsstruktur har HBK alldeles för låga intäkter för att spela i allsvenskan. Lycka man inte öka intäkterna så kommer man förr eller senare att degraderas och ersättas av ett annat lag i den högsta serien. IFK Norrköping redovisar en rörelseförlust på 2 miljoner kronor i sin koncernredovisning**. Man har dock sålt mark med en reavinst på 33 miljoner kronor vilket innebär att klubbens egna kapital ökar till dryga 40 miljoner kronor.

AIK Fotboll AB släppte sitt bokslut idag, plus 14 miljoner kronor***. Det egna kapitalet uppgår till 31 miljoner kronor. Inom kort förväntas IFK Göteborg redovisa en vinst på ca 20 miljoner kronor****. Gör man det så kommer man att ha ett eget kapital på cirka 45 miljoner kronor. Och så Malmö FF då. En stor del av premierna från Champions League kommer att landa på 2014 års bokslut. En betydande del (market-pool) lär landa först 2015. Under 2015 kommer också reavinsterna för vinterns stora kontraktförsäljningar att hamna.

Det vi ser är en tydlig kapitalkoncentration. Det är något som vi faktiskt redan har märkt i tabellen under de senaste säsongerna. Malmö FF, AIK och IFK Göteborg har figurerat i toppen under de senaste åren. När 2014 väl är summerat så kommer Malmö FF, IFK Göteborg och AIK tillsammans också att ha cirka 60 procent av allsvenskans samlade egna kapital. Efter 2015 lär topp tre klubbarnas kapitalandel öka än mer, i första hand tack vare Malmö FF.

Problemet med de andra kapitalstarka klubbarna (KFF och Häcken) är att de har idag alldeles för små intäkter relativt topplagen för att kunna omsätta sitt kapital så att det får en signifikant effekt i tabellen. Här är det viktigt att de investerar sitt kapital väl för att kunna öka intäkterna och på så sätt kunna växa.

Det återstår att se om den pågående kapitalkoncentration kommer att fortsätta. Precis så som vi har sett ske i andra ligor i runt om i Europa som ligger flera år före Sverige i termer av kommersialisering.

Det som skulle kunna sakta ner den processen är stockholmsfotbollen som ser ut att få en nytändning. Förra gången det begav sig så ledde det till ökad konkurrens i det allsvenska toppskiktet vilket naturligtvis medförde att de allsvenska klubbarnas finanser blev svagare. Detta trots att allsvenskans intäkter i det närmaste fördubblades under dessa år.

Mellan 1999 och 2004 halverades allsvenskans samlade egna kapital, från närmare 150 miljoner kronor till 60 miljoner. 2004 var det egna kapitalet som mest jämlikt fördelat i hela allsvenskan vilket i allra högsta grad bidrog till att vi har sett väldigt många olika svenska mästare åren däromkring.

———————————————————
* KFF backar åtta miljoner
** HBK Årsredovisning 2014
***  AIK Fotboll AB Bokslutskommuniké 2014
**** Bluewhite & Lilywhite

Enligt Fotbolldirekt vill Elfsborg köpa kontraktet med J-Södras 19 årige Jesper Manns som har 32 matcher i Superettan på meritlistan. J-Södra uppges kräva 1.5 – 2 miljoner kronor vilket Elfsborg tycker är på tok för mycket. Men är det verkligen det? Hur mycket kostar det att utveckla en egen spelare? Vi känner inte till Elfsborgs kostnad, men vi vet att IFK Göteborg betalar 1.7 miljoner kronor för varje spelare som kommit från den egna akademin och fått kontrakt med A-laget. Utan erfarenhet från spel på seniornivå inom svensk elitfotboll.
———————–
Hammarby har bland annat rekryterat Måns Söderqvist (21) och Oliver Silverholt (20). Båda med meriter från U21 landslaget. Bajen fick betala någonstans mellan enhalv och en miljon tillsammans för båda två i utbildningsbidrag till spelarnas förre detta klubbar. Detta kan sättas i relation med 1.25 miljoner vilket var kostnaden för varje – från det till slut nedlagda projektet HTFF – uppflyttad spelare som fick speltid i A-laget.
————————
Professor Stefan Szymanski menar – för många säkert lite provocerande – att det egentligen är någon mening att fostra egna talanger när man kan förvärva talang på marknaden. Han har troligen rätt, så länge inte för många slutar att producera eget så att priset sticker iväg på grund av brist.
————————
Det pratas väldigt ofta om giriga spelare som utnyttjar sin rätt att vänta ut kontraktet och tack vare det själva få bättre villkor i kommande klubb. Det har gått så långt att SEF:s ordförande Lars Christer Olsson har krävt att Erik Hamrén ska porta bosmanflyktade spelare från landslaget.

Men saken är den att klubbarna själva är minst lika giriga. I Borås Tidning kan man läsa om hur Elfsborg försökte exploatera Alibek Alievs talang genom att erbjuda honom ett lärlingkontrakt trots att klubbens ledning tyckte att han var värd betydligt mer än så. Så fort CSKA Moskva dök upp så steg plötsligt Elfsborg fram med ett A-lagskontrakt. Enligt BT kostade det CSKA 2.8 miljoner kronor att köpa loss Alievs kontrakt från Elfsborg.
————————-
När Malmö FF kvalificerade sig till gruppspelet i Champions League var en förhoppning hos väldigt många att de pengar som Malmö FF vinner i Europa kommer att distribueras vidare till andra allsvenska klubbar. Det ska ske genom att MFF förvärvar spelarkontrakt från sina svenska konkurrenter. På så sätt kommer pengarna att komma fler till godo. Men varför skulle Malmö FF hjälpa sina konkurrenter, om de inte nödvändigtvis behöver göra det? För konkurrenter är precis vad de är. Och konkurrenter försöker man hela tiden att hålla på avstånd.

Hittills har Malmö FF rekryterat Oscar Lewicki och Jo Inge Berget på free-transfer, Tobias Sana från Ajax samt 17 årige Erik Andersson från Landskrona. Den senare sägs ha gett div 1 klubben 2 miljoner kronor.

Malmö FF:s beteende är långt ifrån unikt. Sedan säsongen 2008-09 har FC Köpenhamn vunnit 50 miljoner euro i premier från Uefa. Under den tiden har FCK köpt spelarkontrakt från andra klubbar för ca 35 miljoner euro. Från sina danska konkurrenter har man dock inte förvärvat spelarkontrakt för mer än 5 miljoner euro. Däremot har FCK under samma period förvärvat spelarkontrakt från allsvensken för ca 10 miljoner euro. Dubbelt så mycket av pengarna har med andra ord distribuerats till svensk fotboll än internt i den danska fotbollen.

Kanske är det så att de allsvenska klubbledarna får hoppas på ett mer frekvent deltagande för våra grannländer i Champions League. Det ger troligen bättre möjligheter till positiv cash-flow.

En liten uppföljning på mitt förra blogginlägg. Blev nyfiken och gjorde en tidserie av de allsvenska klubbarnas samlade egna kapital (rikedom) samt hur denna rikedom distribueras inom ligan. För att mäta det senare har jag approximerat fram den så kallade Ginikoefficienten. Ginikoefficienten har ett värde mellan 0 och 1. 0 betyder att alla har exakt lika stora tillgångar (total jämlikhet). 1 betyder total ojämlikhet.

Det finns tre tydliga skiften i allsvenskan. Millennieskiftet där konkurrensen mellan lagen i allsvenskan ser ut att ha ökat vilket rimligen ledde till sämre finansiell hälsa för flera av klubbarna. Detta medförde att gapet mellan de rika och fattiga klubbarna minskade.

Efter 2004 började allsvenskans egna kapital att öka igen. Denna trend höll i sig i cirka fem år.
Det tredje skiftet verkar ha skett under de senaste tre-fyra åren där det har skett en redistribution av rikedom. Det samtidigt som egna kapitalet har ökat marginellt. Om min uppskattning av resultatet för de allsvenska klubbarna 2014 träffar någorlunda rätt så kommer 5 klubbar av 16 ha mer än 90 procent  av allsvenskans samlade egna kapital.

Det återstår att se vad detta leder till.

2014 har varit något av ett banbrytande år inom svensk elitfotboll. För första gången på 14 år lyckades ett svenskt lag ta sig till gruppspel i Champions League. Framgången är ett resultat av en trend som har pågått ett antal år. En trend som vi har sett i flera andre europeiska ligor men sam har tagit betydligt längre tid i Sverige att utvecklas. Det vi har sett är en kapitalkoncentration.

Jag har gjort en enklare animation av hur det egna kapitalet har utvecklats i den allsvenska miljön under 2000 talet. I den syns det hur allsvenskan har blivit rikare (mätt i eget kapital) under årens lopp men också att rikedomarna har samlats hos ett fåtal klubbar. 2014 är en prognos av det som borde kunna förväntas presenteras av respektive klubb under de kommande boksluten.

Denna trend är en produkt av att det i en konkurrensutsatt miljö finns vinnare och förlorare. Vinnarna belönas och förlorarna straffas. I allsvenskan har belöningen historiskt sett inte varit lika stor som i flera andra europeiska ligor. Dels på grund av en relativt jämn distribution av centrala medel men också på grund av små exogena belöningar från deltagande i europaspelet (svaga svenska klubbar i europaspelet).

Under de senaste åren har de exogena belöningarna ökat tack vare de svenska klubbarnas något förbättrade konkurrenskraft i Europa vilket till stor del kan härledas till finanskrisen. Något som jag har skrivit om @Offside.org

Det är också rimligt att ett fåtal större klubbar helt enkelt har blivit bättre på att utnyttja sina resurser än vad som tidigare varit fallet. Och med en större belöning för goda prestationer skapas bättre förutsättningar till att hamna i en så kallad framgångcykel. Större rikedom leder till större sportsliga framgångar vilket i sin tur leder till ännu större rikedom, och så vidare.

Därmed börjar skillnaden mellan rika och fattiga klubbar i allsvenskan bli mer tydlig. Detta illustreras dels i den så kallade Lorenzkurvan över fördelningen av klubbarnas intäkter. Det finns en ökad ojämlikhet i hur intäkterna exklusive försäljning av spelarkontrakt fördelas bland lagen. 

X-axeln visar kumulativ andel klubbar, y-axeln visar kumulativ andel av inkomst. Den raka linjen visar hur sambandet skulle se ut vid perfekt inkomstjämlikhet, det vill säga de 10 procenten i fördelningen får 10 procent av den totala inkomsten, de 20 procenten i fördelningen får 20 procent av totala inkomsten osv. Kurvan i figuren kallas för Lorenzkurvan. Den visar hur stor del av den totala inkomsten som vissa andelar av den totala populationen tjänar.

Eftersom det finns ett starkt samband mellan den relativa storleken på intäkter exklusiva försäljning av spelarkontrakt och storleken på försäljning av spelarkontrakt (läs om det i min krönika @idrottensaffärer) så skapas det rimligen ännu större ojämlikheter i ligan. Det är något som vi också kan se i Lorenzkurvan över distributionen av de allsvenska klubbarnas egna kapital. 

2004 hade 80 procent av klubbarna mer än 40 procent av det egna kapitalet i allsvenskan. 10 år senare har 80 procent av klubbarna mindre än 30 procent av allsvenskans samlade egna kapital. Ojämlikheten i allsvenskan är nu alltså nästan på samma nivå som den var 1999. Då hade kommersialiseringen precis kommit till svensk fotboll och spelarna började kunna få fotbollen som profession. 

De ökade klyftorna borde rimligen avspegla sig i mindre mångfald vad gäller vunna mästerskap. För ett antal år sedan kunde allsvenskan stoltsera med att ha 8 olika mästare under en tioårsperiod. Den extremt jämna tävlingsbalans speglades i den förhållandevis jämna distributionen av det egna kapitalet. Denna jämlikhet arbetade dock inte till de svenska klubbarnas fördel på det europeiska konkurrenslandskapet. Talangen i allsvenskan var utspridd över fler klubbar och de lag som representerade Sverige i de europeiska cuperna var inte tillräckligt starka.

Figuren visar utvecklingen i detta nyckeltal in rullande 10 årscykel. Om inte något annat lag än MFF, AIK, IFK Göteborg, Kalmar FF, Elfsborg vinner allsvenska 2015 så är vi nere på 6 olika mästare. Trenden är att minskningen i mångfalden inte stannar där. Rimligen fortsätter också trenden med fler poäng på europarankingen. Åtminstone ett par år till.

De som hoppas på en mer oförutsägbar allsvenska framgent får hoppas att de idag rika klubbarna tar stora risker i sin inbördes tävling om de högsta placeringarna och över-investerar vilket leder till finansiell distress (som runt millenieskiftet). De som däremot tycker om finansiell stabilitet får hoppas på en relativt förutsägbar allsvenska de kommande åren.